Polis och militär

Oron över att polisen inte förmår hejda den tilltagande brottsligheten delas nu av allt fler, och även respektabla skribenter vågar ge uttryck för den. Många pekar på att Sverige i förhållande till folkmängden har en mycket mindre poliskår än jämförbara länder. Andra ser polisens effektivitet som det största problemet. Varken det ena eller det andra förefaller möjligt att påtagligt förändra i det korta perspektivet. I jakten på alternativa lösningar har förslaget att sätta in militär i särskilt brottsutsatta miljöer lanserats.

Även om antalet soldater i vårt land är långt mindre än vi behöver skulle naturligtvis en kommendering till polisiär verksamhet få en omedelbar effekt, i motsats till olika åtgärder för att öka utbildningen av poliser. Det framstår också som troligt att militärer är mindre benägna att ägna sig åt korvgrillning och andra förtroendeskapande åtgärder. Trots det är jag rädd för att man inte fullt ut gjort klart för sig den grundläggande skillnaden mellan polisiär och militär verksamhet.

Polisen ska i första hand vara inriktad på att spåra upp brottslingar och se till att de blir föremål för individuell rättslig prövning. Bortsett från eventuell brottsförebyggande verksamhet är det alltså inte polisen som håller i yxan när det gäller att förhindra brott. Den rollen ligger hos domstolarna och kriminalvården. Polisen ser till att ta fram underlaget i form av dels utredningsresultat, dels den misstänktes fysiska närvaro vid rättsprocessen.

Så är det inte med militären. Militären har en fiende, som har utpekats genom politiskt beslut. Den grundläggande uppgiften är att inkapacitera – nedkämpa – alla som ingår i den fienden, oavsett vad de enskilda individerna har gjort. Det innebär naturligtvis inte att militära förband i alla situationer urskillningslöst skulle skjuta ihjäl alla som uppfattas som motståndare. Men grunduppgiften har betydelse för såväl organisation som teknik och taktik, och den grunduppgiften är inte att skapa underlag för lagtillämpning.

Den här skillnaden i de båda organisationernas syfte har ibland skapat problem, och man behöver inte dra paralleller till Ådalen -31 för att se den saken. I krigshärdar under senare tid, där läget kräver såväl militära som polisiära insatser, har militären ibland fått ersätta en icke-existerande eller ineffektiv polis. Det har inte alltid varit helt lyckosamt.

Men något måste ändå göras för att bryta våldsspiralen i utanförskapsområdena. Vi svenskar låter oss inte gärna inspireras av andra länder för att hitta bättre lösningar. Hellre intalar vi oss att de flesta av världens problem skulle lösas om alla gjorde som vi. Men jag vill ändå våga mig på en jämförelse med Frankrike, som har tre skilda poliskårer.

La Police Municipale – den kommunala polisen – lyder under borgmästaren och är i praktiken kommunaltjänstemän. De ansvarar för ordningsfrågor som felparkerade bilar och lägenhetsbråk samt säkerhetsfrågor som nattlig belysning, risker för att något faller ned i huvudet på förbipasserande och varningar mot översvämning. Översätter vi till svenska förhållanden skulle man kunna se den kommunala polisen som en blandning mellan konstapel Björk i Kalle Blomkvistfilmerna och en förtroendeskapande korvgrillare. De franska kommunalpoliserna ses med välvilja men också ett visst förakt på grund av sin begränsade formella kompetens.

Den statliga polisen, La Police nationale, finns i de större städerna och har till uppgift att försvara republikens institutioner, att upprätthålla den allmänna ordningen och att skydda medborgarna och deras egendom mot brott. Olika delar är specialiserade på brott som narkotika, illegal invandring och organiserad brottslighet.

Den tredje poliskåren är La Gendarmerie nationale. Ordet kommer från gens d’armes, vapenmän. Gendarmeriet lyder under Inrikesministeriets budget och ingår, liksom resten av armén, i Försvarsministeriets ansvarsområde. Till skillnad mot kommunala och statliga poliser har gendarmer tjänstebostad och bor, med sina familjer, i kasern. Allmänhetens inställning till gendarmeriet varierar, från respekt till avsky. Den som haft bostadsinbrott uppskattar professionellt kompetenta och effektiva gendarmer som snabbt ingriper – i kontrast mot den kommunala polisen. De som ser som sin uppgift att demonstrera på gator och torg har däremot inte alltid en sympatisk inställning till – det ofta ganska hårdföra – gendarmeriet.

Även gendarmer utreder alltså brott och övervakar trafiken. Skillnaden mot polisen handlar i stället främst om taktik och vapenhantering. En polis deltar aldrig i en krigssituation, vilket en gendarm gör.

Vi behöver i Sverige olika slag av poliser, från den förtroendeskapande konstapel Björk, via kompetenta brottsutredare till en organisation som förmår skapa respekt för statens våldsmonopol i utanförskapsområden. Vår nuvarande polisorganisation kan förhoppningsvis, efter välbehövlig renovering, leva upp till de två första rollerna. Jag är mer tveksam när det gäller den tredje rollen. Och jag tror inte heller att dagens militärer vore en problemfri lösning.

I stället skulle vi behöva ett svenskt gendarmeri.

2 svar på “Polis och militär”

  1. Det franska tredelade polissystemet verkar intressant. Om det leder till att ordningsproblem i s k utanförskapsområden försvinner, då är det dags att bli imponerad!

    Då kan dessutom, med fördel, begreppet ”utanförskapsområde” avskaffas. Ett begrepp som knappast gör någon glad.

  2. Lennart!
    Vilsamt och skönt att göra en paus från det stressfyllda och intellektuellt ansträngande arbetet att slutföra arbetet med min bok. Särskilt vilsamt är det att njuta av en välskriven och in i minsta detalj genomtänkt text. Tack!

    Jag instämmer i Gunnars omdöme. Särskilt vill jag backa upp Gunnars förslag att termen u….skapsområden skrotas för aldrig mer användas. Men det är nog en nåd att still bedja om. Något som med andra ord inte kommer genomföras.

    Till er båda vill jag säga: Vi som är MED behöver skapa en liten grupp tänkare som tar sig an framtidens frågor. En grupp som bortser från mandatperiodernas tankemässiga tyranni. Ditt förslag, Lennart, att förorda den franska tredelningen av polisverksamheten skulle definitivt kunna ingå i en sådan framtidsgrupps självpåtagna utrednings- nytänkande verksamheter.

    Mitt systemtänkande i sjukvården platsar definitivt in i en sådan typ av verksamhet. Om detta vill jag gärna diskutera med er båda när boktexten har sänts in till Vulkan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.