Månad: augusti 2021

Som många födda på 40-talet har jag svårt att bryta vanan eller ovanan att varje kväll se en nyhetssändning från SVT. Hoppet är att jag ska få en djupare insikt i det som händer i Sverige och världen. Men oftast lämnar nyhetssändningen i stället efter sig en känsla av besvikelse som ibland gränsar till ursinne. Det här är kontentan av Rapport kl. 19:30 den 19 augusti.

Kvällens rubriker:

• Eslöv – Skolanställd svårt skadad
• Smuggling – Kokainets nya väg till Sverige
• Gävle – Omfattande sanering väntar

Det första inslaget handlade om en 45-årig man, anställd vid en högstadieskola, som blivit allvarligt skadad genom en knivattack av en 15-åring. 15-åringen har gripits. Eleven Amelie Rose intervjuas. Hon var inte närvarande men återger vad andra har berättat för henne. Vi får veta att Amelie ”blev jätterädd” och att många satt och grät. I en annan intervju berättar eleven Ludvig Åberg att också han blev jätterädd när han fick höra att någon hade kommit med vapen. Enligt en reporter på plats blev många Eslövsbor ”chockade och väldigt förvånade över att det här har hänt”.

I min värld är det fullkomligt självklart att människor upprörs av ett mordförsök, det är ingen nyhet. Det jag i stället ville veta är hur en 15-åring kan gå omkring beväpnad med kniv i skolan, vad gärningsmannen har för bakgrund i övrigt, hur mordförsöket ska ses i ett större sammanhang. Jag vill förstå, inte höra hur personer utan direkt anknytning till händelsen känner sig.

Nästa inslag är mer intressant. Det handlar om hur internationella brottssyndikat börjat exportera narkotika direkt till Sverige i stället för att gå vägen via andra europeiska länder. En medlem i en mexikansk knarkkartell intervjuas och vi får veta att Europa har blivit en mer intressant marknad eftersom ”det finns bra kunder” och ”det är där pengarna finns”. Vad vi i Sverige har gjort för att dra till oss mer direktimport av narkotika får jag däremot inte veta, och det kanske inte heller var meningen eftersom inslaget egentligen bara är en ”teaser” för ett kommande SVT-program i serien Uppdrag granskning.

Översvämningarna i Gävle är inte längre någon nyhet. Inslaget fokuserar i stället på hur några människor upplever situationen. Enligt Louise Rosén var det katastrof i källaren och hon väntar på att det ska komma en skadereglerare. Man ”jobbade hela natten och dagen efter”. Sven-Olof Nygren upptäckte att saker som tillhört hans avlidna fru hade förstörts av vattnet. ”Det gör ont” säger han, och det kan man känna stor sympati för.

Men det jag skulle vilja veta om skyfallets effekter i Gävle handlar inte om hur Louise och Sven-Olof känner sig. I stället undrar jag varför det blev så här. Har man byggt bostäder på fel ställen? Har man försummat åtgärder som skulle ha gjort att vattnet hade runnit undan i stället för att översvämma källare? Har det hänt tidigare i Gävle eller var regnvädret en ”svart svan” som ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Många frågor, men inga svar. I varje fall inte i Rapport.

Efter de händelser som togs upp i rubrikerna gick Rapportsändningen vidare till vad som ska hända med afghansvenskar som blir kvar sedan utvisningarna till Afghanistan stoppades för en månad sedan. Det är i mitt tycke en av de mest brännande frågorna för Sverige att hantera den närmaste tiden. Det handlar om rättssäkerhet, att den som inte har rätt att vistas i vårt land verkligen rättar sig efter domstolsbeslut. Det handlar också om signalen till alla som nu vill lämna Afghanistan i förhoppningen att få ett bättre liv i en europeisk välfärdsstat. Och det handlar om konsekvenserna för vårt land av kombinationen massinvandring/dysfunktionell assimilering. 

Rapport väljer att belysa problemet genom en intervju med Wahidulla Haidari, som har två månader på sig att finna en fast anställning och därmed uppehållstillstånd. Han säger att ”det är helt fruktansvärt, en dålig känsla” att inte kunna planera. Enligt Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik erbjuder man hjälp i form av dagersättning och bostad till de personer som saknar uppehållstillstånd men ändå inte kan utvisas. Däremot får dessa personer inte jobba. När situationen klarnar i fråga om skyddsskälen i Afghanistan kommer verket att fatta individuella beslut. Men enligt Rapport ifrågasätts den linjen av Vänsterpartiet och olika frivilligorganisationer som i stället vill ha en generell amnesti. Kinna Skoglund, initiativtagare till nätverket ”Vi står inte ut” säger i en intervju att stoppet inte gör att ungdomarna känner sig tryggare. Hon menar att man skulle kunna skicka dem ”i morgon”. Och hon får därmed sista ordet i inslaget.

Bland övriga nyhetsinslag fäster jag mig särskilt vid ett reportage som uppmärksammar att två månader gått sedan eldupphör utropades mellan Hamas och Israel, efter de strider i maj som enligt SVT:s nyhetsankare ”vissa ser som ännu ett våldsutbrott men som för andra har förändrat livet totalt”. I en längre intervju med Riad Ashtakna i Gaza får vi veta hur huset han bodde i träffades av raketer och sedan rasade samman. Reportern Frida Björk berättar att han inte nåddes av varningar om att evakuera hus i riskzonen och att flera av hans familjemedlemmar omkom när huset rasade. Reportern berättar också att ”enligt Israel var man under 11 dagar av bombningar enbart fokuserad på militära mål”, bland annat att bomba terrorstämplade Hamas tunnelsystem som löper under stan. ”Men det civila priset har varit högt” säger reportern. Inslaget avslutas med Riads ord om den sorg han drabbats av.

Människor drabbas på ett fruktansvärt sätt av krig. Men insikten om hur det slår i enskilda fall hjälper oss inte att bättre förstå vad som händer och varför. Vad Rapport väljer att inte berätta är att den aktuella konflikten inleddes av Hamas genom raketattacker mot Israel. Inte heller att svaret från Israels sida var något man kallt räknade med, och att man från Hamas sida cyniskt placerar det som kommer att bli militära mål där även civila drabbas, och på så sätt ger underlag för just det slag av reportage som Rapport visade. I alla krig är berättelser om oförrätter och oskyldigt lidande det bränsle som ger näring åt nya krigshandlingar. Det är ett fult spel, och ett spel som Rapport som en nyttig idiot spelar med i.

Mina förväntningar på ett seriöst nyhetsprogram är att jag ska få analyser och fördjupade faktabeskrivningar som bättre hjälper mig att förstå världen. I stället får jag reportage som berättar hur oroliga eller sorgsna några enskilda personer är. Det är inte nyhetsjournalistik, snarare en sorts perverterad underhållning. Därtill kryddat med inslag med tydlig politisk agenda.

Det är naturligtvis helt legitimt att sända sådana program om man själv står för fiolerna. Men att Sveriges skattebetalare ska bära kostnaden är helt horribelt.

Många av vårt lands aktuella problem tycks ha sin grund i ett underskott på civilkurage. Med andra ord, ett överskott på feghet. Det gäller naturligtvis mig själv också: jag hör redan hur skärvorna från glashuset rasar ned över mig.

Det känt genom många undersökningar att vi svenskar, tillsammans med våra nordiska grannar, är extrema i internationell jämförelse när det gäller tilliten till våra medmänniskor. Vi litar på folk och på det de säger. Vi räknar inte med att någon ljuger oss rätt upp i ansiktet, något som man i andra kulturer måste vara beredd på. Det låter sympatiskt, och förtroendet medborgarna emellan har naturligtvis i allt väsentligt tjänat oss väl. Men det finns en baksida av myntet. När någon ändå ljuger för oss har vi svårt att ta det till oss. Vi vill i det längsta tro att det inte kan vara på det sättet. Och vi vet inte hur vi ska hantera situationen, vi saknar helt enkelt de sociala och emotionella verktygen för att hantera lögnare.

Så länge risken för att utsättas för lögn var liten var det här inget problem. Att vara godtrogen var trots allt en klok strategi i det långa loppet, även om man kunde gå på en nit någon enstaka gång. Men i och med att Sverige har blivit ett mångkulturellt land har vi valt att välkomna kulturer där det är normalt att säga det som är gynnsamt för en själv, oavsett hur det förhåller sig till en objektiv verklighet.

Nu kommer jag säkert att anklagas för cynism, ja till och med rasism, genom att det påstå att det i vissa kulturer är normalt att ljuga. Men en sådan anklagelse bottnar i föreställningen att den svenska normen borde gälla i resten av världen, och är därför etnocentrisk – kanske till och med rasistisk. Om alla i ett samhälle är medvetna om att påståenden inte nödvändigtvis är sanna råder en balans. Problemet uppstår först när ett normsystem möter ett annat.

Den exceptionella invandringen av människor från länder med helt andra normer än våra har skapat många sådana konflikter som vi inte har förstått att hantera. Säger en asylsökande att han är 16 år, kommer från Syrien och är utsatt för personlig förföljelse har det uppenbarligen ofta tagits som bevis för att det förhåller på det sättet. Uppgifter som legat till grund för assistansersättning, samordningsnummer, olika slag av ekonomiska bidrag från A-kassan, Försäkringskassan, CSN eller studiefrämjandet, för bostadsbidrag, barnbidrag och många andra delar av det svenska välfärdssystemet har accepterats som om de motsvarade verkliga förhållanden. Den svenska tilliten har en inbyggd bias att acceptera ett påstående som vore det sant.

Det finns fler förklaringar till att det blivit på det sättet. En är naturligtvis rädsla för den egna säkerheten. Hot är en del av bilden, och det är lätt att förstå när det gäller de tjänstemän som står i första frontlinjen. Däremot är det svårt att försvara de chefer som – bland annat i Göteborgsfallet – ”tystar och vill inte vara de som ger politikerna negativ information”.

Att kalla saker vid dess rätta namn, att stå upp mot det man vet inte bör accepteras, är en svår konst som inte riktigt passar i den svenska konsensusmodellen. Det handlar om civilkurage. 

Den svenska tilliten är inte bara horisontell, den är också vertikal. Vi svenskar har förtroende för auktoriteter på ett sätt som saknar motsvarighet i andra delar av världen. Den svenska politikerklassen, inte minst representanter för den nuvarande regeringen, har gång på gång gjort sig förtjänt av reaktioner som i andra länder skulle ha lett till att medborgarna i raseri gått ut på gatorna. När bilar brinner i vårt land beror det inte på missnöje med Morgan Johansson eller Anders Ygeman, det har en helt annan bakgrund. Det vore inte heller något att önska sig. Men den liknöjdhet som tycks prägla större delen av det svenska väljarkollektivet är inte heller uttryck för någon sund medborgaranda. 

SVT:s och SR:s nyhetsförmedling och agendajournalistik är också något som borde uppröra människor. Att slänga ut TV-apparaten genom fönstret är knappast aktuellt om den mest används till att streama HBO-serier. Och alternativet att sluta betala TV-licensen finns inte längre kvar. Hur många orkar stå upp och öppet deklarera att gränsen är nådd, det här har inte längre med objektiv nyhetsförmedling och politisk obundenhet att göra?

Trots allt växer en opinion som säger ifrån. Ett embryo till civilkurage. Den kommer främst till uttryck på sociala medier och på bloggar och alternativa nyhetssajter, men ibland också i form av debattinlägg i traditionella media. Det är inte utan risk, den som höjer sin röst riskerar inte bara att angripas som person, även av regeringsföreträdare, utan kan också frysas ut från kanaler och institutioner som är en förutsättning för att nå en bredare publik och kanske också för försörjningen.

I Sverige har traditionellt en konsensuskultur varit tongivande, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess. Det kan leda till en särskilt svår sits för personer med starkt civilkurage. Men vi har inte längre en enhetlig kultur i vårt land utan en så kallad multikultur. Den enda utvägen är då att med beklagande förpassa vår gamla konsensuskultur till de museala samlingarna och i stället bygga ett medborgerligt civilkurage.

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Vi har en tradition att älska storföretagen. De påminner oss om den tid då vi var en ingenjörernas stormakt, med Lars Magnus Eriksson, Alfred Nobel, Gustaf Dalén, Gustaf de Laval och många andra som nationens hjältar. Deras uppfinningar och konstruktioner lade grunden till flera av de företag som fortfarande för ut våra produkter på världsmarknaderna, som gör Sverige känt som en avancerad industrination och som ger viktiga bidrag till vårt välstånd.

Sveriges politiska ledning – som under ett sekel dominerats av socialdemokratin – har också älskat storföretagen. Det gjorde man inte från början, när kampen mot kapitalisterna stod högt på dagordningen. Men många av storföretagen blev lättare att fördra när de inte längre styrdes av kapitalister, dvs. starka ägare. Med tiden blev ägandet alltmer splittrat på småsparare, och än mer genom fonder som i sin tur ägs av många sparare. Ett ägande som är fragmenterat på tusen och åter tusen ägare har inte stora möjligheter att utöva ägarmakt; makten över de flesta storföretagen har därför gått från autonoma grundare och ägare till anställda tjänstemän.

För den politiska makten har det alltid varit lättare att komma överens med anställda direktörer, som Pehr G Gyllenhammar eller Curt Nicolin, än med starka ägare som Ruben Rausing eller Ingvar Kamprad. Dåvarande finansministern Gunnar Sträng menade år 1968 att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Och fyra år senare sjöng proggbandet Blå tåget ”staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

Småföretagen har aldrig på samma sätt kunnat glädja sig åt några varmare känslor från socialdemokratins sida. En entreprenör har normalt själv kvar kontrollen över det företag hon eller han grundat, fram till den punkt då mer kapital behövs för fortsatt expansion. Småföretagaren motsvarar därför bättre den traditionella bilden av en kapitalist, om än i liten skala. 

Med hänvisning till pandemin har regeringen beslutat om gigantiska stödpaket som i första hand kommit storföretag till godo. I efterhand har det visat sig att många har fått mer än de behövde. Frågan om återbetalning har lyfts (utan att realiseras) och i många branscher har 2020 varit ett gyllene år. Samtidigt har en stor del av småföretagen gått på knäna eller slagits ut utan tillgång till någon ekonomisk frälsarkrans.

Men det räcker inte för att regeringen ska vara nöjd. Tvärtom har finansminister Magdalena Andersson flera gånger förklarat att beskattningsreglerna för småföretagare är för generösa och måste stramas till. Tankar på att återinföra förmögenhetsbeskattning och arvsskatt har torgförts. Socialdemokraterna vill också höja 3:12-beskattningen-

Att storföretagen är viktiga för Sverige är ställt utom tvivel, men bilden är inte entydigt positiv. Teknikutveckling och effektivisering har skapat en arbetsmarknad där godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan ofta är en förutsättning för anställningsbarhet. Det innebär höjd produktivitet, och därmed höjda löner för dem som har jobb. Men för den växande grupp som saknar den utbildning, kompetens och arbetslivserfarenhet som storföretagen kräver måste lösningen sökas någon annanstans. 

Enligt organisationen Företagarna är det inte de stora och multinationella företagen som skapar jobben i Sverige. Fyra av fem jobb skapas i små- och medelstora företag. Visserligen anställer och avlönar storföretagen många, men det är de små företagen som skapar de nya jobben. 

Att få fler människor i osubventionerad egenförsörjning är idag en av politikens viktigaste uppgifter. Vi har under senare år sett en stor inflyttning av personer som inte klarar kraven från den mer avancerade delen av arbetsmarknaden. Att i det läget försvåra för småföretagen framstår som kontraproduktivt och feltänkt.

Sverige behöver en politik som uppmuntrar entreprenöranda, innovationer och företagsamhet. En politik som erbjuder nya möjligheter till egenförsörjning, även för dem som idag står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Ett viktigt led i en sådan politik är att göra livet lättare för småföretagen.

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Glasstillverkaren Ben & Jerry’s, helägt dotterbolag till Unilever, har meddelat att man upphör med sin försäljning i ”ockuperade palestinska områden” i Israel. Företaget har tidigare på olika sätt markerat ett starkt politiskt engagemang med vänsterprofil, bland annat genom att stödja Black Lives Matter. Frågan är då om det är näringslivets sak att bedriva politik.

Ben & Jerry’s är naturligtvis inte ensamma på det tåget. Tvärtom har det under senare år blivit allt vanligare att företag deklarerar sitt stöd för opinioner som man uppfattar uppskattas av den breda allmänheten. Men det är ett spel som är förenat med risk. En sak är att den ”politiskt korrekta” opinion som torgförs av etablerade media inte är så utbredd bland medborgarna som man kan förledas att tro. En annan är att man kan få uppskattning i grupper som man inte hade avsett. I Ben & Jerry’s fall kan det handla om en Israelfientlig opinion med antisemitiska förtecken som har sin grund i den pågående etniska konflikten i mellanöstern och som fått fäste också i vårt land.

H&M:s stöd för uigurernas sak i Kina väcker säkert bred sympati i vårt land. Men i det fallet är det reaktionerna utomlands som är problemet, närmare bestämt den kinesiska motkampanjen som hotar företagets framgångar på en viktig exportmarknad.

En betydande del av företags politiska profilering är säkert ytterst motiverat av krasst egenintresse. Konsumenternas köpbeteende är mer komplext än att bara tillgodose ett fysiskt behov. Ett tydligt exempel är personbilar, där valet av märke och modell inte bara styrs av transportbehovet utan också av önskan att ge uttryck för en identitet. I andra fall kan föreställningar om själva företaget – och inte minst dess etik – innebära att konsumenten väljer att bojkotta eller gynna dess produkter och på så sätt ge uttryck för de egna värderingarna. Genom att appellera till konsumenternas idealism kan ett företag nå det klassiska målet vinstmaximering.

Men en växande opinion menar att företagens ”samhällsansvar” inte bör stanna där, utan att företag måste bli mer etiska, även med risk att det kan gå ut över det ekonomiska resultatet. Ett tydligt exempel är kritiken mot att helt eller delvis skattefinansierade företag inom utbildnings- och vårdsektorerna går med vinst. Kritiken kan förefalla ologisk, eftersom ingen vore betjänt av att de går med förlust, dvs. förbrukar mer resurser än de tillförs. Ändå lockas många intuitivt av kravet att förbjuda vinst i omsorg och skola.

En annan opinion som vuxit starkt även internationellt handlar om s.k. Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhet (sustainability). Det handlar då om såväl ekonomiskt som miljömässigt och socialt ansvarstagande, ofta också etiskt ansvarstagande. Från näringslivshåll motiveras kravet på samhällsansvar med att det långsiktigt är lönsamt för företagen. Politiskt, särskilt från regeringen, handlar det snarare om att förmå näringslivet att frivilligt acceptera restriktioner i linje med politiska viljeyttringar i stället för att sätta upp tydliga ramar i form av lagstiftning.

Den liberala marknadsekonomin har erbjudit en utveckling utan motstycke för de delar av världen som anammat den. Ekonomiskt välstånd har också fört med sig hälsa och kulturell utveckling. Viktiga element är företag som är självständiga i förhållande till den politiska makten, fri konkurrens och strävan efter vinst inom tydliga och stabila legala ramar. Att vifta med politiserad flagg kan ge företag uppskattning hos vissa konsumentgrupper och delar av det politiska etablissemanget. Men det kan också innebära att man skjuter sig i foten. Och i slutändan är det den ekonomiska effektiviteten som blir lidande, något vi alla förlorar på. 

Att sätta gränser för vad företag får och inte får göra är viktigt. Att företag respekterar gällande regler bör vara en självklarhet. Men att bestämma var gränsen ska gå ska i en marknadsekonomi vara en uppgift för politiken, inte för marknadsaktörerna.