Ett riktigt dåligt förslag

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå begränsningar av privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligt finansierad hälso- och sjukvård. 

– I den skattefinansierade vården ska det inte vara möjligt att köpa sig före kön. En grundbult i Sveriges välfärdssystem är att medborgarna kan vara trygga i att vård ges utifrån behov, inte utifrån storleken på ens plånbok, säger socialminister Lena Hallengren.

Ett förslag som bygger på en grundbult är naturligtvis en allvarlig sak, som kräver en noggrann analys. I det här fallet krävs dessutom en analys i två steg: är det för det första rätt att medborgarnas plånböcker har olika storlek och, för det andra, bör den som har en större plånbok få köpa sig före i kön?

Det finns, vad jag kan komma på, bara ett argument för att alla människor bör ha samma inkomst. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar nämligen att alla människor är lika i värde. Respekten för alla människors lika värde nämns också i den svenska regeringsformen. Eftersom en varas värde kommer till uttryck genom priset framstår det som logiskt att också människans värde bör komma till uttryck genom inkomsten. Lika värde kräver alltså lika inkomster. Men många menar att ”lika värde” bara är en felöversättning av ”equal in dignity”. Och då faller ju argumentet samman.

I andra vågskålen ligger ett antal argument för inkomstskillnader. En högre inkomst skulle kunna motiveras av

  • arbete, jämfört med att inte arbeta,
  • mängden arbete, exempelvis timmar per dag eller dagar per vecka,
  • arbetets svårighet, exempelvis krav på utbildning eller erfarenhet,
  • skicklighet och goda arbetsprestationer,
  • brist på kvalificerade sökande,
  • hur mycket människor är villiga att betala för den vara eller tjänst som är arbetets resultat.

De flesta håller säkert med mig om att minst ett, kanske alla, av dessa kriterier motiverar att vissa människor har en större plånbok än andra. Hur stor skillnaden bör vara är en annan diskussion, som jag bland annat har berört här. Men det eventuella problem som Hallengren pekar på handlar om vad den som har en större plånbok ska få använda pengarna till.

Det finns mycket man kan kosta på sig när man har råd. Man kan

  • köpa en dyrare bil,
  • köpa dyrare kläder,
  • köpa eller hyra en dyrare bostad,
  • köpa dyrare mat,
  • teckna en sjukvårdsförsäkring.

Regeringen och Hallengren lär knappast överväga ett förbud mot prisskillnader på bilar och kläder. När det gäller bostäder har hyresregleringen ingalunda lett till enhetspris på bostäder, oavsett läge eller antal rum. Och på marknaden för bostadsrätter är som bekant plånboken avgörande. Ingen misstänker socialministern för att vilja förbjuda konsumenter som har råd att köpa oxfilé i stället för falukorv. Men när det gäller sjukvården är plötsligt möjligheten att mot en extra slant få bättre vård som ett rött skynke. Enligt Hallengren vill medborgarna vara trygga med att ”vård ges utifrån behov”, förmodligen för att vård skulle ha en särskild status som något vi alla behöver. Men vi behöver också mat och tak över huvudet för att överleva, ändå tillåter vi där att efterfrågan trumfar över ”behovet”.

Pressmeddelandet om det nya utredningsuppdraget inleds med orden ”regeringen ser med oro på den snabba utvecklingen där allt fler svenskar tecknar en privat sjukvårdsförsäkring och därigenom kan få förtur till vård”. Att utvecklingen har varit snabb är naturligtvis inte någon tillfällighet. Orsaken är att regeringen har misslyckats att ge de svenska medborgarna en sjukvård som lever upp till rimliga krav för ett land på Sveriges utvecklingsnivå. Att vi har en avancerad specialistvård för den som får tillgång till den är allmänt erkänt. Problemet handlar om primärvården och vårdköerna. Den så kallade vårdgarantin framstår numera mest som ett dåligt skämt. Väntetiderna för att remitteras till en specialist eller för operation är under all kritik. Vårdcentralerna har svårt att rekrytera kvalificerad personal och förefaller ha som främsta funktion att vara en flaskhals som stryper tillgången till mer avancerad vård. Att många människor som inte är nöjda med sakernas tillstånd väljer att teckna en sjukförsäkring är inte förvånande. Men förutsättningen är naturligtvis att man får något för försäkringspengarna när man inte fått det man borde ha rätt till för skattepengarna.

Genom de privata sjukvårdsförsäkringarna tillförs vården resurser som indirekt kommer alla till godo eftersom de är ett komplement till den offentliga finansieringen. Att förhindra att försäkringstagarna får något för pengarna är i praktiken liktydigt med att förbjuda sådana försäkringar. Det är ett mycket dåligt förslag, ett pinsamt försök att skyla över ett politiskt misslyckande. Och lika dumt som att försöka hindra folk från att skaffa paraply när det saknas tak över busshållplatsen.

”Staten har inte på konkurrensmarknader att göra”

Den här texten har publicerats som debattinlägg i Realtid 2020-08-12

Sverige behöver en tydligare uppdelning mellan vad som är statlig och vad som är privat verksamhet. Enligt Medborgerlig Samlings Lennart Göranson tjänar inte längre en blandekonomi vårt land väl.

Synen på statlig näringsverksamhet bör inte styras av akuta problem för företag som Vattenfall och SAS. När det finns en fungerande konkurrens på marknaden ska staten hålla tassarna borta. Företagande är näringslivets uppgift och inte statens. 

Samtidigt ifrågasätts statens roll som företagare med jämna mellanrum och från många olika håll. Men debatten om statens roll som företagare präglas av ad-hoc-argument. Man skjuter in sig på det enskilda fallet, konstaterade problem som ska lösas genom mindre eller mer statligt engagemang. 

Den 10 augusti skrev exempelvis Per Lindvall i Affärsvärlden att Vattenfalls vd Magnus Hall, som nu har begärt avsked, bör lämna efter sig en hallmatta med uppmaningen: ”SÄLJ vindkraften, kolkraften och gaskraften”. Skälet är att Vattenfalls utlandssatsningar har varit en enda gigantisk kapitalförstöring.

Ett annat bolag med statligt ägarengagemang är SAS, som under våren varit föremål för en desperat räddningsaktion. Riksdagsledamot Hans Rothenberg (M) skrev den 7 april i GT att ”på sikt är allt annat än en avveckling av engagemanget i SAS otänkbart”. Dock inte förrän ”läget är det rätta”.

Men det finns också röster som intar den motsatta ståndpunkten. Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V) skrev i DN Debatt den 7 april att om staten skjuter till kapital ska man också gå in som ägare, i vissa fall långsiktigt.

Inget av nuvarande riksdagspartier har långsiktigt tagit ställning till den grundläggande frågan om företagande överhuvudtaget är en verksamhet som staten ska syssla med.

Medborgerlig Samling är ett liberal-konservativt parti som redan har säte i tre kommuners fullmäktigeförsamlingar och som siktar på riksdagen 2022. Vi förenar en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. 

En liberal ekonomisk politik ser ett fritt näringsliv och fri konkurrens med lika villkor på marknaden som den viktigaste grunden för medborgarnas välstånd. En konservativ syn på samhället betonar statens primära ansvar för de kärnverksamheter som skapar trygghet.

Bland argumenten för statligt engagemang i näringsverksamhet intar föreställningen att det är ett sätt att få intäkter till statskassan en framträdande roll. Men företagande är en riskverksamhet. Som många entreprenörer bittert får erfara leder satsningar ofta till förluster och att insatsen går förlorad. När staten är ägare blir en förlustverksamhet i stället en belastning för statskassan, vilket i förlängningen innebär att staten spelar roulett med skattebetalarnas pengar. 

Ett annat argument är att staten vill styra företagets verksamhet mot politiska mål. Styrning av företag och medborgare är en grundläggande uppgift för staten och den bör ske med stöd av lag som riksdagen beslutar. Att staten genom ett företag samtidigt uppträder som reglerare och marknadsaktör är lika orimligt som om domaren i en fotbollsmatch skulle spela på det ena lagets sida.

Det främsta argumentet mot statliga – inklusive kommunala – företag på marknader där också privata aktörer verkar är att den fria konkurrensen sätts ur spel. Ett företag som inte hävdar sig mot konkurrenterna genom effektivitet och uppskattning från köparnas sida ska inte ha någon framtid. Så är också fallet när röda siffror visar sig i privata företags balansräkningar. Men företag som har skattebetalarnas skyddsnät bakom ryggen, i form av låga kostnader eller finansiella bidrag, kan i stället slå ut de marknadsaktörer som presterar bättre. Många exempel, särskilt på den kommunala sidan, visar att det är en bister verklighet för många små entreprenörer.

Medborgerlig Samling anser att staten istället för att äga bolag ska fokusera på sin kärnverksamhet, nämligen att få sjukvård, skola, rättsväsende, försvar och infrastruktur att fungera bättre än idag. Det ansvaret kan innebära att verksamheter drivs i offentlig regi, men inte nödvändigtvis. Både sjukvård och skola kan bli bättre under statligt ansvar men med en blandning av offentliga och privata utförare. Även vissa slag av traditionell statlig infrastruktur bör utmanas genom att öppna för privata investeringar.

Sverige brukade tidigare beskrivas som en blandekonomi. Men blandekonomin tjänar inte längre vårt land väl. Medborgerlig Samlings politik är tydlig när det gäller både den öppna marknadsekonomin som en uppgift för det fria näringslivet och staten som värnare av trygghet och kärnverksamhet.

Lennart Göranson, marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

Pandemisk desinformation

I snart ett halvt år har vi nu vetat att ett potentiellt livsfarligt virus härjar i världen och i vårt land. Många har valt att gå in i mer eller mindre strikt karantän. Andra har försökt att fortsätta det vanliga livet så gott det går, med större eller mindre respekt för rekommenderade restriktioner. Ingen är opåverkad. Oron tär. Isolering blir svårare att bära ju längre tiden går.

I den situationen blir kraven allt starkare på tydliga svar, på begriplig information. Men media levererar inte det som efterfrågas. I stället matas vi med desinformation, eller åtminstone information som brister i intelligent analys och förklaring.

När det, som ett exempel, gäller munskydd får vi veta att vissa anser att munskydd är bra och andra att det inte är bra. Åsikt står mot åsikt. Ena sidan upprepar gång på gång att munskydd verkligen är bra, ibland kompletterat med hänvisningar till dem som också tycker det är bra. Och samma sak på andra sidan. Samma budskap om och om igen, åtföljt av förklaringen varför munskydd inte är bra. Allmänheten lämnas i sticket med sin förvirring, utan annan möjlighet än att ”välja sida”, beroende på vem man litar på. 

En analyserande journalistik borde naturligtvis inte stanna vid att rapportera påståenden utan också gräva djupare. Lägger man pussel utifrån den information som ändå finns att tillgå verkar det vara så att munskydd av det slag som allmänheten använder inte skyddar mot att själv bli smittad. Tvärtom kan risken öka om man inte hanterar skyddet på ett sätt som få förmår. Däremot ger sådana munskydd ett skydd mot att man smittar andra människor, eftersom droppsmittan fastnar i munskyddet när man hostar. Valet står alltså mellan att skydda sig själv eller att skydda andra, inte mellan att tro på den ena eller andra experten. Den saken borde till och med en journalist ha kunnat förklara. 

Media rapporterar med braskande rubriker att USA är det land i världen som är värst drabbat av coronapandemin, följt av Brasilien och Indien. Över 150 000 invånare i USA har avlidit i covid-19. Det är många människor, vilket naturligtvis hänger samman med att det bor många människor i USA. Med samma logik kan man påstå att Asien är det område som är värst drabbat, eftersom det bor så många människor där och följaktligen många människor dör – av covid-19 och av andra orsaker.

En seriös journalistik hade naturligtvis inte fokuserat på det totala antalet avlidna och dragit slutsatsen att ”USA är värst”. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det handlar om en politisk agenda i syfte att lyfta fram nyheter som får USA:s politiska ledning att framstå i en sämre dager. Hur drabbat ett land egentligen är av pandemin framgår i stället av antalet avlidna per miljon invånare. Den andelen är för USA 479. Men värre drabbade, räknat på det sättet, är bland annat Storbritannien (696), Italien (582) och Sverige (564). 

Nyhetssändningarna i SVT upprepar dagligen rapporten över antalet som rapporterats avlidna i covid-19 i Sverige under det senaste dygnet. Ett diagram över dagsnoteringarna över tid åtföljs av reservationen att den senaste veckans utveckling inte visas på grund av eftersläpning i rapporteringen. Siffran för den 4 augusti var 3 dödsfall. Efter en topp i mitten av april med ca 130 covidrelaterade dödsfall per dag har kurvan stadigt gått nedåt. Efter den 20 juli har dagsnoteringen varierat mellan 7 och noll. Frågan är då varför SVT fortsätter rapporteringen och vilka slutsatser vi förväntas dra. I genomsnitt avlider varje dag i vårt land mellan 200 och 250 personer. Så är det normalt och så har det också varit i Sverige efter den 20 juli. Det finns alltså fortfarande några få personer som är smittade av covid-19 när de dör, men 98 procent dör utan att vara smittade. Och av statistiken framgår inte heller om de få smittade ändå hade dött av andra orsaker. Så vad betyder den dagliga rapporteringen? En information som vi inte kan dra några som helst slutsatser av förtjänar snarare beteckningen desinformation.

Medierapporteringen har gjort tydligt att förorten Järva norr om Stockholm, i synnerhet områdena Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista, har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Medierapporteringen har också gjort tydligt att äldrevården i Stockholm har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Två observationer, men ingen journalistisk analys av ett eventuellt samband.

För den som vet något om dels befolkningssammansättningen i delar av Järvaområdet, dels rekryteringen av biträdespersonal till äldreboenden är det inte svårt att se kopplingen. Men det är en koppling som förefaller vara tabu för etablerade nyhetsmedier.

Det finns flera orsaker till att vissa områden i Järva med hög andel utlandsfödda har drabbats särskilt hårt: trångboddhet, svårigheter att ta till sig information om smittriskerna, kanske också en viss skepsis mot myndighetssverige. Det finns också flera orsaker till att äldreboenden har en hög andel utlandsfödda bland sin personal: kommunens ekonomiska svårigheter, svårigheter att rekrytera personal till jobb med osäkra anställningsvillkor. Att klarlägga sådana problem är inte att kasta skuld på en viss grupp människor. Men rädslan för att framstå som rasistisk har uppenbarligen hindrat media från att analysera samband som är viktiga att förstå för att undvika misstag i framtiden. Det finns också andra förklaringar till den höga dödligheten på äldreboenden: bristande rutiner eller bristande respekt för de rutiner som fanns, bristande tillgång till skyddsutrustning, bristande tillgång till medicinskt utbildad personal. Sådana förklaringar har rapporterats, men att mörka det som av allt att döma har varit en viktig orsak till smittspridningen på äldreboenden kan inte betecknas som annat än desinformation.

Krigets första offer är sanningen, menade Hiram Johnson, amerikansk senator, år 1917. Det kan vara så att även krisens första offer är sanningen. När bristen på relevant information inte beror på att fakta saknas utan på medias oförmåga eller ovilja att redovisa informationen handlar det i realiteten om en desinformation.