Enkelriktade gator

Många är de företeelser som kan röra sig både framåt och bakåt. Men det finns några som är enkelriktade, som bara rör sig framåt men aldrig bakåt. Tiden är det mest uppenbara exemplet, och kanske just därför leker science fictionförfattarna gärna med möjligheten att kunna resa bakåt i tiden.

Ett exempel på enkelriktad gata är de avtal om löner och andra villkor som arbetsmarknadens parter sluter. De slutar alltid på plus – något annat skulle utlösa ett ramaskri. Priser på varor och tjänster rör sig däremot gärna i båda riktningarna. Även om den genomsnittliga prisnivån, liksom lönenivån, i normala fall rör sig uppåt finns det enskilda områden där priser och löner sjunker, respektive borde sjunka. Det beror på att den relativa produktiviteten mellan olika sektorer förändras, och det behöver återspeglas i relativprisförändringar. Eftersom lönebildningen är en enkelriktad gata behöver vi inflation. Det är nämligen den som gör det möjligt att sänka löner utan att det märks nominellt.

Ett annat exempel är förmåner. Jag syftar här på de bidrag som bekostas av statliga eller kommunala budgetmedel och som utgår till dem som anses vara i behov av ekonomiskt stöd. Att införa eller höja ett bidrag mottas vanligen positivt av den allmänna opinionen och ses som en angelägen satsning. En förändring i den motsatta riktningen möts däremot av ett massivt fördömande och är i allmänhet politiskt ogenomförbar.

Det som står i fokus för uppmärksamheten är alltså förändringen, inte var någonstans på vägen man befinner sig. Att man för ett antal år sedan befann sig på en lägre bidragsnivå leder inte till slutsatsen att den tidens samhälle var präglat av omänsklig cynism. Och att vi i dag kan antas befinna oss på en lägre nivå än ett antal år fram i tiden är inte heller något som upprör och utlöser fördömanden. Det är förändringen det handlar om, och den enda förändring som uppfattas som acceptabel är den som – i likhet med tiden – rör sig framåt.

Det här problemet är bara möjligt att diskutera i allmänna termer. Så snart man kommer ner på konkret nivå, till en viss form av stöd och till de individer som för närvarande är förmånsberättigade, blir frågan alltför emotionell. Men principiellt bör man ändå kunna diskutera vad en mekanism som ständigt leder till ökade bidrag leder till.

Patrik Engellau diskuterar ofta på sin blogg Det goda samhället ett fenomen som han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. Tanken är att de politiker och tjänstemän, som har ett egenintresse av att välfärdsapparaten ständigt expanderar, ser till att så också sker. Tanken att välfärden är en enkelriktad gata kan ge en kompletterande förklaring till bidragsekonomins utveckling. Och belyser samtidigt hur oerhört svårt det blir att bryta den trenden.

SMS-lånefällan

Snabblån och SMS-lån är ett allvarligt konsumentproblem. Många långivare lockar med förmånliga villkor utan att göra en bedömning av om låntagaren verkligen klarar av att betala tillbaka lånet. Sedan överlåter man åt Kronofogden att driva in skulden, så gott det går.

Vad gör Konsumentverket, som i mätningar klassas som en av Sveriges populäraste myndigheter, åt problemet? Jo man ”öppnar en granskning” mot två av aktörerna. Det har man gjort tidigare, utan att det ledde till någon bättring. Så varför skulle det bli mer resultat den här gången?

Läs hela inlägget på MEDbloggen.

Antichambrera hos Charon

Budet om hustruns kusins bortgång utlöser sedvanliga reflexioner om livets förgänglighet. Och hur man bäst förhåller sig till att det liv, som somliga kallar ”en sexuellt överförbar sjukdom med hundraprocentig dödlighet”, har ett bäst-före-datum.

En framgångsrik modell är naturligtvis total förnekelse: Även om det drabbar alla andra så är det inte helt säkert att det gäller mig.

Fungerar inte det så kan man ju, i likhet med hornpelle, på gamla da’r bli religiös. Det är aldrig för sent att ångra sig, heter det, och även den förlorade sonen blev ju välkomnad med den gödda kalven när han återvände till fadershuset.

Själv tilltalas jag mer av det förhållningssätt som Kurt Vonnegut erbjuder.

I flera av Vonneguts böcker förekommer romanfiguren Kilgore Trout, en science fiction-författare med litterära ambitioner men varierande framgång – i en berättelse har han problem med att få en anständig förläggare och får sina alster publicerade som sidutfyllnad i pornografiska magasin. Kilgore Trouts romaner och noveller, som refereras av Vonnegut, handlar bland annat om tralfamadorianerna. De är invånare från planeten Tralfamador som ser ut som en vaskrensare med sugkopp längst ned. Resten av kroppen utgörs av ett böjligt och uppåtriktat skaft som avslutas med en hand och ett grönt öga i handflatan.

Tralfamadorianernas mest utmärkande egenskap är att de kan uppfatta verkligheten i fyra dimensioner, vilket innebär att de har direkt tillgång till det förflutna, det närvarande och framtiden efter behag. Vonnegut/Trout beskriver deras syn på livsresan som att se på en horisontlinje. Där finns berg, dalar och slätter, men inte i en tidsföljd utan allt i ett panorama där man kan fokusera på det avsnitt man önskar. Tralfamadorianerna vet därför att de på en bestämd plats och tidpunkt kommer att utplånas som resultat av ett misslyckat experiment. Reaktionen på den insikten är ”så kan det gå”, ett konstaterande som Vonnegut i eget namn ofta gör i romanen Slakthus 5.

Att Styx befinner sig längst till höger i panoramat borde inte överskugga resten av horisontlinjen. Ett bättre sätt är att som tralfamadorianerna njuta av hela utsikten över dalar, berg och slätter, allt på en gång. Så kan det gå.

 

Paradigmskifte

Sällan har ett regeringsbeslut mötts av en sådan sympati från alla delar av det svenska samhället som avpolletteringen av Dan Eliasson och utnämningen av Anders Thornberg till ny rikspolischef. Det går att se det inträffade som ett tecken på en principiell kursändring, ett paradigmskifte från en politisk styr- och kontrollmodell till att sätta den professionella kunskapen och förmågan i högsätet. Det vore i så fall en väg ut ur de kriser som i dag sätter sin prägel på många samhällsfunktioner.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Den bedrägliga telefonförsäljningen

Regeringen har äntligen kommit till skott med att stoppa de ”muntliga avtalen” som telefonförsäljare har lurat på många godtrogna konsumenter. Det ska i fortsättningen krävas skriftlig bekräftelse för att konsumenten ska bli bunden av en beställning. Regeringen är bara att gratulera till att ha förstått det som sedan länge har föreslagits i Medborgerlig Samlings marknads- och konsumentpolitiska program.

Läs hela inlägget i MEDbloggen.

Fake news

Paulina Neuding skriver i tidskriften Kvartal den 1 februari att de ledande mediahusens kampanj för att granska fakta inför valet är problematisk redan på ett principiellt plan. ”Faktagranskning sker i fri konkurrens mellan medier, inte genom att dominerande aktörer går samman för att granska meningsutbyte mellan medborgare” slår hon fast.

Nyheten om det redaktionella samarbetet har basunerats ut av bland annat SVT, SR, SvD och DN som ett nytt initiativ i syfte att motverka desinformation och öka medvetenheten om källkritik. Frågan är om inte uppgiften om att det är ett nytt initiativ i sig är en fake news. Satsningen lanserades nämligen av Vinnova redan i oktober 2017. Faktakollen ska enligt uppgift dels undersöka påståenden från politiska makthavare, men också påståenden som fått spridning i sociala medier. Däremot finns inga tecken på att initiativet tänker uppmärksamma förekomsten av vilseledande information hos initiativtagarna själva.

Så länge det handlar om att granska trollfabriker och andra systematiska aktiviteter för att sprida desinformation finns inget att invända. Sådana aktiviteter är en del av det som kallas psykologisk krigföring och har funnits länge men under senare år blivit alltmer sofistikerade. Även vi i Sverige drabbas av den typen av verksamhet med ursprung i främmande makt, bland annat i syfte att undergräva vår försvarsvilja.

Men det finns andra problem som är relaterade till fake news. Ett handlar om samhällsdebatten på sociala medier där de sakliga argumenten ibland får stå tillbaka för påståenden om att motståndarsidan ljuger och man själv talar sanning, dvs. påståenden om fake news från båda sidor. Saken blir inte bättre av att rena lögner faktiskt förekommer. När det offentliga samtalet mest handlar om vem som ljuger finns inte mycket kvar av den intellektuella nivå som borde karakterisera samhällsdebatten. Men problemet med faktakollen är att vi i dag ser en skyttegrav mellan etablerade och alternativa media, där båda hyser att djupt misstroende mot den andra sidan. Att MSM (mainstream media) upphöjer sig till rollen som objektiv granskare av sin belackare väcker inte förtroende.

Ett annat problem handlar om etablerade medias egen nyhetsförmedling. Paulina Neuding lyfter i sin artikel fram ideologiskt motiverade, systematiska felaktigheter, undanhållande av relevanta sakförhållanden och att medier valt att vända granskningen mot enskilda medborgare som ansetts ifrågasätta dogmer framför allt kring migration och integration.

Till det kommer de många fall då uppgifterna inte i sig är lögnaktiga utan att man talar om något annat än det som är relevant. Ett exempel är ingående reportage om hur enskilda personer upplever sin livssituation, exempelvis i samband med migration, i stället för objektiva analyser av skeenden i syfta att hjälpa läsarna/tittarna att bättre förstå vad som händer och varför. Där ligger det största fake news-problemet och jag tror knappast att den aviserade granskningen kommer att ta upp det perspektivet.