Vad f-n får jag för ”reformutrymmet”?

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.

Europas förenta stater – en dröm, en mardröm

Genom fördraget i Verdun år 843 skapades de två stormakter som har dominerat den europeiska kontinenten i mer än 1000 år. Detta millenium har präglats av ständiga krig, såväl mellan som inom de statsbildningar som idag heter Tyskland respektive Frankrike.

Synen på krigen har inte alltid varit odelat negativ. För många erbjöd de vägen till ära, makt och rikedom. Under de senaste 100 åren har det mer handlat om vanära, vanmakt och armod. Första världskrigets fasor gav näring åt rörelser för fred och samarbete mellan Europas nationsstater. Under mellankrigstiden grundades Paneuropeiska unionen i Österrike, som efter hand utvidgades till länder i Syd- och Centraleuropa. I Frankrike skapade Aristide Briand en motsvarighet i Ligue d’union européenne. År 1930 lade han fram en plan för Paneuropa, Europas förenta stater.

Det krävdes ännu ett världskrig för att viljan att samla Europas länder i fredligt samarbete skulle vinna tillräckligt politiskt stöd. Det första konkreta steget togs år 1950 genom Schumandeklarationen, som ledde till inrättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. I deklarationen sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Ursprungstanken var att samordna Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustrier på ett sådant sätt att framtida krig mellan Västeuropas kärnländer skulle omöjliggöras. Sedan har utvecklingen gått vidare via EEG och EG till EU, och samarbetet har efter hand utvidgats till allt fler områden.

Europasamarbetet började med sex länder; dagens EU har 28 medlemmar. De 22 länder som senare har anslutit sig till organisationen har i allmänhet haft andra motiv än de sex grundarländerna. För många länder i Europas periferi handlade det i första hand om frihandel. Sju av dessa länder, bl.a. Sverige, valde år 1960 att bilda den Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA i stället för att ansluta sig till EEG. Tre av EFTA-länderna blev EG-medlemmar år 1973, och följdes av ytterligare tre under 1990-talet. Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar under 1980-talet som ett resultat av att fascistdiktaturerna i dessa länder hade avvecklats. Åren 2004 och 2007 utvidgades EU med sammanlagt tio länder som tidigare hade tillhört östblocket och som såg medlemskapet som både en väg till ekonomisk utveckling och som ett skydd mot ryska geopolitiska ambitioner.

Huvuddelen av EU:s nuvarande medlemmar har alltså haft andra förstahandsmotiv för sin anslutning än att omöjliggöra framtida krig mellan västeuropeiska länder. Trots det har samarbetet under närmare 70 år utvecklats i linje med Schumandeklarationens mål att skapa en federation. En federation, eller förbundsstat, är en statsbildning där en betydande del av makten ligger på den högre nivån, med viss bibehållen makt för de länder eller stater som ingår i federationen. Maktfördelningen regleras genom en konstitution. Tyskland och USA är exempel på federationer. En konfederation är en annan form av statsbildning där medlemmarna behåller sin suveränitet och relationen mellan dem regleras genom ett fördrag.

EU upplever idag starka inre spänningar. Brexit är bara ett av symtomen. Italiens motstånd mot att underordna sig den Ekonomiska och monetära unionens regler ett annat. Ungerns åtgärder till följd av EU:s oförmåga att hantera en omfattande migration ett tredje. I många länder finns en djup skepsis mot det som man uppfattar som Bryssels hegemoni. I grunden är alla dessa motsättningar följden av den långa marschen mot en fullödig federation, en marsch som redan kommit lång väg mot sitt mål och som kommer att fortsätta genom sin inneboende dynamik om den inte hejdas.

Drömmen om Europas förenta stater är ett feltänk redan från början. Europa har inte nått sina största framgångar genom enhetlighet och likriktning utan genom en mångfald av idéer och tekniker som utmanat varandra. Idag har drömmen blivit en mardröm, en vision om en europeisk enhetsstat som kanske tilltalar glaspärlespelarna i elfenbenstornet men som skrämmer dem som mer känner sig hemma i nationen eller hembygden. En sådan vision har inte heller något intresse för Sverige. En politisk enhet med gemensamma regler och gemensam offentlig ekonomi måste binda samman medborgarna genom ett kulturellt kitt för att vinna legitimitet. Det kittet finns inte i EU ännu, och inte heller inom överskådlig framtid.

Alternativet är en konfederation, ett samarbete mellan likasinnade suveräna länder med frihandel som grund och med ett längre gående samarbete för dem som vill, på de områden som ligger i deltagarnas intresse. De viktigaste åtgärderna för att vända utvecklingen är att avveckla EU-parlamentet, att införa anpassat medlemskap som grundprincip och att åter hedra subsidiaritetsprincipen.

EU-parlamentet är i grunden ett uttryck för EU:s federalistiska ambitioner. Det behövs inte för beslutsfattandet. Bindande gemensamma regler kan vid behov, och på samma sätt som tidigare var fallet, beslutas av medlemsstaternas regeringar genom Rådet.

Anpassat medlemskap, dvs. att alla inte deltar på alla områden, finns i praktiken redan på områden som Schengen och eurosamarbetet. Idag ses sådana avvikelser som undantag. I en konfederation bör i stället anpassat medlemskap vara den normala ordningen.

Subsidiaritetsprincipen har urvattnats till en målsättning i högtidstalen. I verkligheten har den överstatliga nivån under lång tid lagt under sig fler och fler områden, med minskad suveränitet för den nationella nivån som resultat. Ett återinförande av skarpa regler som sätter medlemsländernas suveränitet i första rummet banar väg för en konfederativ ordning.

Sverige blev inte medlem för att förvandlas till en av Europas förenta stater. Vi var i första hand intresserade av frihandeln och den inre marknaden, eftersom vi är en liten och utrikeshandelsberoende ekonomi. Vi är bara en av 28, men det betyder inte att vi måste försöka vända en supertanker på egen hand. Många andra EU-medlemmar har samma oro inför en till synes ödesbestämd utveckling mot en federation. Vi måste göra gemensam sak med dem som delar vår uppfattning och våra behov. Just därför måste Sverige stanna som medlem i EU, just därför är EU-politiken viktig, och just därför är valet till EU-parlamentet våren 2019 värt allt vårt engagemang.

Vad ett parti kan erbjuda

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Varför föredrar jag – och alla andra – att rösta på ett visst parti i stället för de övriga alternativen? Frågan kan tyckas meningslös. Naturligtvis därför att jag tycker att det partiet är bäst. Men ”bäst” på vilket sätt? Det kan finnas flera svar på den frågan. Tre möjliga svar är att det handlar om identitet, kompetens eller idé.

Historiskt röstade folk i allmänhet utifrån identitet, den samhällsgrupp man ansåg sig tillhöra. Bönder röstade på Bondeförbundet och arbetare på Socialdemokraterna. Frikyrkofolk och skollärare på Folkpartiet. När det gällde de mer bemedlade kunde också den geografiska tillhörigheten spela in – i Stockholm röstade överklassen på Högern men i Göteborg på Folkpartiet. Där var Högerpartiet till för krämarna.

Röstning utifrån identitet är ibland fortfarande en realitet. Miljöpartisten Leila Ali Elmi från Göteborgsförorten Hammarkullen personkryssades in i riksdagen efter en kampanj uteslutande riktad mot somalier, på somaliska och utan påtaglig koppling till Miljöpartiets politiska program. Exemplet är kanske extremt, men liknande idéer är vanliga i debatten. Många menar att riksdagen bör vara en spegling av befolkningens sammansättning, som ett statistiskt sampel. När man kritiserar andelen kvinnor, utlandsfödda, hbtq-personer, personer i en viss åldersgrupp eller icke-akademiker i riksdagen handlar det i grunden om en föreställning om identitetsröstning.

För den som är svuren motståndare till alla former av identitetspolitik framstår identitetsröstningen definitionsmässigt som en anomali. Men det är inte den enda invändningen. Det största problemet med identitetsröstning är att den inte ger uttryck för en av den parlamentariska demokratins grundläggande funktioner, nämligen att entlediga det styre som man är missnöjd med. Röstar alla utifrån identitet sker inga andra ändringar i den parlamentariska sammansättningen än de som är en följd av förändrad demografi. Minskar antalet bönder försvagas Bondeförbundets inflytande. Leder en industrialisering till fler arbetare är det gynnsamt för de partier som uppfattas som arbetarrörelsens politiska gren. Sådana förändringar går långsamt, och det parti som sitter vid makten kan lugnt vansköta sitt pastorat i förvissning om att väljarbasen ligger fast och är pålitlig.

Att se de förtroendevaldas kompetens som den viktigaste grunden för partivalet framstår à priori som mer sympatiskt. Kritiken mot de traditionella partiernas odling av politiska broilers är berättigad, eftersom den skapar en politikerklass – enligt somliga en politikeradel – utan bredare erfarenhet av det yrkesliv som de flesta väljare är hänvisade till. För många yrkespolitiker innebär dessutom avsaknaden av en civil karriär ett starkt incitament att klamra sig fast vid betalda politiska uppdrag.

Att politiker är kompetenta är viktigt. Att sätta enbart kompetens i första rummet är däremot farligt. En tanke som ibland förs fram är att Sverige borde skötas som ett företag och att landets ledning borde läggas i händerna på erkänt skickliga företagsledare. En annan är att väljarna vill se starka personer i ledningen, personer man känner förtroende för, som sedan bäst vet vad som bör göras.

Det finns flera problem med kompetensröstning. Ett är att väljarna knappast kan bedöma vad en kandidat egentligen går för så snart man kommer utanför det lilla lokalsamhället. Det gynnar den som kan bekosta personliga kampanjer, men också den som är en skicklig demagog. Ett allvarligare problem med kompetensröstning är att väljaren överlåter politikens utformning åt dem som uppfattas som ”starka ledare”. Demokratin har som bekant den besvärande egenskapen att den förmår avskaffa sig själv.

Idéröstning, att väljaren ställs inför olika alternativ för hur samhällets behov och problem ska lösas, framstår i teorin som ett ideal. I verkligheten finns många hinder mot det praktiska genomförandet. De täta opinionsmätningarna uppmuntrar partierna till en ”fine-tuning” av det politiska budskapet som får till resultat att alternativen allt mer liknar varandra. Tävlan om att erbjuda ”satsningar” – dvs. ökad spendering av skattemedel för att glädja tilltänkta mottagargrupper – skymmer bilden av partiernas långsiktiga politik.

För att idéröstning ska fungera som det är tänkt krävs andra attityder från partiernas sida än de som idag dominerar. Politik är att välja, inte bara för dem som röstar utan också för dem som söker väljarnas förtroende. Ett politiskt program kan inte erbjuda ”extra av allt” – prioriterar man något väljer man samtidigt bort något annat. Idéröstning förutsätter tydlighet om vad partiet vill och inte vill för att modellen ska fungera.

När jag lägger min röst vill jag inte välja den som företräder högutbildade män födda i Sverige på 1940-talet. Jag vill inte heller välja en ”stark” person utan att veta vilken politik denne kommer att driva. Jag föredrar den som på förhand kan tala om vilken politik han eller hon står för, inte bara kortsiktigt utan framför allt på lång sikt, inte bara vad som ska få mer resurser utan också vad som ska få mindre. Ett sådant besked kan jag få av partier som lägger vikt vid sin politikutveckling och som ärligt och tydligt berättar hur den politiken ser ut.