Den förlorade oskulden

En gång i tiden menade jag att man måste tillåta sig en smula naivitet för att vara en anständig människa. Att man bör tro sina människor om gott, åtminstone till dess att det blivit helt uppenbart att de inte förtjänar det. Jag menade att man skadar sig själv genom att ständigt misstänka andra för onda avsikter, att det har ett pris att till varje pris gardera sig i ogjort väder.

Många tyckte som jag, men inte alla. Det fanns också de som såg människan som i grunden egoistisk och benägen att utnyttja den som erbjöd den möjligheten. De olika attityderna kanske hängde samman med psykologiska personlighetstyper, eller med grundläggande politisk uppfattning. Eller också var det helt enkelt så att den egna erfarenheten bestämde förväntningarna om risker och möjligheter.

Den godtrogna naiviteten fungerade, åtminstone för mig, för det mesta. Bemöter man människor med förtroende ökar chansen att man får samma tillbaka. Men det förutsätter att antalet fall där man tar miste, att man faktiskt blir utnyttjad, är få. Är de få och inte alltför allvarliga kan man stå ut med förlusten eller obehaget eftersom det vägs upp av alla de gånger då förtroendet betalar sig. Och så brukade uppenbarligen många i vårt land resonera, med tanke på hur högt Sverige har rankat i internationella mätningar av vårt förtroende för våra medmänniskor.

Men ibland fungerar det inte. Ett barn som mobbas börjar snart fundera ut strategier för att klara sig bättre. Den som blivit lurad av telefonförsäljare slutar att svara artigt på samtal från okända. Den som blivit bestulen i sitt hem förser dörren med säkerhetskedja. Och den som blivit antastad på gatan börjar ta omvägar, och kanske förse sig med pepparsprej.

Det är vad som händer i vårt land i dessa dagar.

Förtroendet är förbrukat. Allt fler frågar sig varför polisen inte utreder brott och varför kriminella gäng tillåts ockupera delar av vårt land. Hur det kunde bli så att mord och sprängningar nu händer varje natt, och inte bara i ”utsatta områden”. Hur länge bidragsbedragerierna ska tillåtas fortsätta, till synes utan fungerande kontroll. Hur det ska bli när jag blir gammal, när äldrevården urholkas mer och mer. Varför media inte berättar vem som begått alla brott och varför de inte förklarar hur det kunde bli så här. Varför våra skattepengar sprättas ut till allt möjligt som vi aldrig har bett om. Hur klankultur och en fascistoid islamism har kunnat breda ut sig i vårt land utan att någon sätter ner foten. Och inte minst – vad f-n får vi för pengarna?

Det är alltmer uppenbart att våra hjärtan inte är öppna längre. De kunde vara det när vårt land var homogent och avskärmat från den omvärld som fungerar enligt andra normer än våra. När effekterna av den öppna dörrens politik nu blir tydliga för envar tvingas vi i stället att stänga våra hjärtan och öppna våra ögon. Att se hoten där de finns, och gardera oss mot det som kan drabba oss.

Vi är där nu. Det framgår tydligt av den ändrade tonen i samhällsdebatten. Och de flesta av oss upplever att samtalet med vänner och bekanta nu domineras mer av farhågor än av förhoppningar.

Vi kan sörja vår förlorade oskuld. Men kanske kan vi se det som Sveriges nödvändiga intåg i vuxenvärlden.

Skatten, staten och kommunerna

Den här texten har tidigare publicerats på MEDbloggen. De senaste dagarnas utveckling i riksdagen har inte gjort den mindre aktuell.

Plötsligt sprang alla riksdagspartier åt samma håll: kommunerna måste ges mer pengar. Utom (S), som vill att det ska råda ordning och reda. Men det är naturligtvis inte så att ingen ”sett det komma”. Kommunernas prekära situation har varit känd länge för dem som brytt sig. Det som är nytt är att riksdagen genom nya och ”oheliga” allianser ser möjligheter att sätta tumskruvar på regeringen, och i synnerhet på det dominerande regeringspartiet.

I grunden handlar det om att den folkvandring från land till stad som inleddes med industrialismen har fortsatt i och med övergången till informationssamhället. De som matchar de nya jobben drar till ekonomiskt expansiva områden, inte minst Stockholmsregionen. De som inte gör det blir kvar, och får allt svårare att hitta försörjning.

Den så kallade flyktingvågen för fem år sedan kom i det läget som en frälsare för många mindre och medelstora kommuner. Nya statliga bidrag till budgeten – visserligen tidsbegränsade – ny användning för bostäder som de utflyttade lämnat efter sig och inte minst: nya arbetstillfällen. Inte arbetstillfällen för de nyanlända, men för dem som kunde engageras i de olika tjänster som omhändertagandet av de nya kommuninvånarna krävde.

Det som först verkade vara en lösning vändes snart till ett problem. En kommuns olika utgifter har inte samma prioritet. Sociala kostnader, t.ex. försörjningsstöd, måste ges företräde framför välfärdskostnader som äldrevård. Det är det grundläggande skälet till att välfärden nu hotas i många mindre kommuner: Där andelen nyanlända är hög i förhållande till den totala befolkningen tränger olika slag av sociala kostnader ut den traditionella omsorgen.

Kraven att staten ska träda in när kommunernas ekonomi sviktar är inte nya. Bakgrunden är en konflikt mellan två oförenliga mål: å ena sidan det kommunala självstyret, å andra sidan krav på samma nivå på olika slag av offentliga tjänster i alla delar av landet. Men om kommunen har frihet att besluta om användningen av sina skatteintäkter blir besluten inte likadana överallt, eftersom prioriteringarna kan se olika ut. Och tvärtom, om resultatet ska bli detsamma överallt finns ingen frihet att besluta. Den konflikten har staten sökt lösa på två sätt. Dels genom detaljerade regler som inskränker kommunernas handlingsfrihet och dels genom tillskott av pengar – antingen från statsbudgeten eller genom omfördelning från andra kommuner, den så kallade Robin Hood-skatten.

Det har i sin tur lett till att incitamenten för ansvarsfull hushållning med den kommunala budgeten har urgröpts. När röda siffror hotar i kommunens ekonomi vore det i första hand naturligt att rikta uppmärksamheten mot utgiftssidan. Nationalekonomen Stefan Fölster har i olika artiklar och rapporter hävdat att det finns en rationaliseringspotential i kommunal ekonomi på upp till 30 procent. I stället fylls hålen genom nya tillskott från det kommunala utjämningssystemet. De största bidragen går till Malmö och Göteborg – två kommuner som utmärkt sig genom ekonomisk misshushållning – och inte till de mindre orter där befolkningsunderlaget i produktiv ålder sviktar.

Kommunernas problem är inget som har uppkommit den senaste veckan. De är strukturella och långsiktiga. De är också resultatet av politiska beslut som har lett fram till dagens situation. Den situationen förändras inte av att en riksdagsmajoritet brådstörtat beslutar att fylla på kommunernas kassor med ett antal friska miljarder. Pengar som i slutändan knappast kommer att täckas genom besparingar utan i stället tas ut i form av skattehöjningar.

Den dag då den offentliga förvaltningens hela effektiviseringspotential tas till vara, den dag då skatteslöseriet i form av orealistiska statusprojekt upphör, den dag då flödet av sociala bidrag till friska personer i arbetsför ålder begränsas till en rimlig nivå, den dagen kommer kommunerna att kunna känna större tillförsikt över sin ekonomi. Den dagen kommer vi också att kunna förena en trygg omsorg om sjuka och gamla samtidigt som skattetrycket sänks. Men den dagen är inte i dag, och inget av det som nu händer i riksdagen tyder på att den är nära förestående.