Den förlorade oskulden

En gång i tiden menade jag att man måste tillåta sig en smula naivitet för att vara en anständig människa. Att man bör tro sina människor om gott, åtminstone till dess att det blivit helt uppenbart att de inte förtjänar det. Jag menade att man skadar sig själv genom att ständigt misstänka andra för onda avsikter, att det har ett pris att till varje pris gardera sig i ogjort väder.

Många tyckte som jag, men inte alla. Det fanns också de som såg människan som i grunden egoistisk och benägen att utnyttja den som erbjöd den möjligheten. De olika attityderna kanske hängde samman med psykologiska personlighetstyper, eller med grundläggande politisk uppfattning. Eller också var det helt enkelt så att den egna erfarenheten bestämde förväntningarna om risker och möjligheter.

Den godtrogna naiviteten fungerade, åtminstone för mig, för det mesta. Bemöter man människor med förtroende ökar chansen att man får samma tillbaka. Men det förutsätter att antalet fall där man tar miste, att man faktiskt blir utnyttjad, är få. Är de få och inte alltför allvarliga kan man stå ut med förlusten eller obehaget eftersom det vägs upp av alla de gånger då förtroendet betalar sig. Och så brukade uppenbarligen många i vårt land resonera, med tanke på hur högt Sverige har rankat i internationella mätningar av vårt förtroende för våra medmänniskor.

Men ibland fungerar det inte. Ett barn som mobbas börjar snart fundera ut strategier för att klara sig bättre. Den som blivit lurad av telefonförsäljare slutar att svara artigt på samtal från okända. Den som blivit bestulen i sitt hem förser dörren med säkerhetskedja. Och den som blivit antastad på gatan börjar ta omvägar, och kanske förse sig med pepparsprej.

Det är vad som händer i vårt land i dessa dagar.

Förtroendet är förbrukat. Allt fler frågar sig varför polisen inte utreder brott och varför kriminella gäng tillåts ockupera delar av vårt land. Hur det kunde bli så att mord och sprängningar nu händer varje natt, och inte bara i ”utsatta områden”. Hur länge bidragsbedragerierna ska tillåtas fortsätta, till synes utan fungerande kontroll. Hur det ska bli när jag blir gammal, när äldrevården urholkas mer och mer. Varför media inte berättar vem som begått alla brott och varför de inte förklarar hur det kunde bli så här. Varför våra skattepengar sprättas ut till allt möjligt som vi aldrig har bett om. Hur klankultur och en fascistoid islamism har kunnat breda ut sig i vårt land utan att någon sätter ner foten. Och inte minst – vad f-n får vi för pengarna?

Det är alltmer uppenbart att våra hjärtan inte är öppna längre. De kunde vara det när vårt land var homogent och avskärmat från den omvärld som fungerar enligt andra normer än våra. När effekterna av den öppna dörrens politik nu blir tydliga för envar tvingas vi i stället att stänga våra hjärtan och öppna våra ögon. Att se hoten där de finns, och gardera oss mot det som kan drabba oss.

Vi är där nu. Det framgår tydligt av den ändrade tonen i samhällsdebatten. Och de flesta av oss upplever att samtalet med vänner och bekanta nu domineras mer av farhågor än av förhoppningar.

Vi kan sörja vår förlorade oskuld. Men kanske kan vi se det som Sveriges nödvändiga intåg i vuxenvärlden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.