Tre svåra val

För mig handlar politik om att välja. Välja till och välja bort. Andra menar att politikens kärna är att vilja, exempelvis Leni Riefenstahl och Olof Palme. Att välja är svårare än att vilja, eftersom valet betyder att olika alternativ ställs mot varandra. Viljan kan däremot vara starkare eller svagare, men riktningen ifrågasätts inte.

Satsningar eller regler?

I den politiska verktygslådan fins två verktyg, pengar och regler. Att öka den mängd pengar som tas in från skattebetalarna och sedan betalas ut till olika ändamål kallas satsningar. I dagens politiska landskap handlar allt om satsningar, som om mer pengar vore svaret på alla stora problem.

Grundproblemet i skolan, polisen och sjukvården är inte pengar, det är att lärare, poliser och sjuksköterskor har fått nog. Från politiskt håll föreslås ständigt nya satsningar, men det förslår inte mot de problem som skapar missnöje. Det är hög tid att plocka fram det andra verktyget, regler som förändrar dysfunktionella strukturer.

Uppdrag eller resultat?

MUF-ordföranden Benjamin Dousas kommentar till Annie Lööfs kravlista att ”det för hans del inte spelade någon roll vem som gjorde det rätta”, och att det som verkligen betydde något var att det blev bra för Sverige, har väckt en viss uppståndelse. Att Stefan Löfven som statsminister skulle driva en högerliberal ekonomisk politik hör naturligtvis till fablernas värld, men principfrågan är intressant. Vad är viktigast för ett parti, att få in förtroendevalda i politiska församlingar eller att de politiska mål som partiet strävar efter förverkligas? Valet är inte självklart, inte heller att det första automatiskt leder till det andra.

Resultat nu eller på sikt?

Många kritiserar partierna för kortsiktig politik. Utspel drivs av nästa opinionsmätning eller  reaktioner på det som för dagen dominerar löpsedlarna. På så sätt blir politiken snuttifierad och bilden av de grundläggande skillnaderna mellan olika ideologier grumlas.

Att presentera ett program för det Sverige vi vill se år 2030 eller 2050 kan uppfattas som bisarrt eller som befriande. Så går det inte till i politikens värld idag. Men det kan också vara det som allt fler önskar. Ännu ett svårt val.

 

 

Vad f-n får jag för ”reformutrymmet”?

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.

Europas förenta stater – en dröm, en mardröm

Genom fördraget i Verdun år 843 skapades de två stormakter som har dominerat den europeiska kontinenten i mer än 1000 år. Detta millenium har präglats av ständiga krig, såväl mellan som inom de statsbildningar som idag heter Tyskland respektive Frankrike.

Synen på krigen har inte alltid varit odelat negativ. För många erbjöd de vägen till ära, makt och rikedom. Under de senaste 100 åren har det mer handlat om vanära, vanmakt och armod. Första världskrigets fasor gav näring åt rörelser för fred och samarbete mellan Europas nationsstater. Under mellankrigstiden grundades Paneuropeiska unionen i Österrike, som efter hand utvidgades till länder i Syd- och Centraleuropa. I Frankrike skapade Aristide Briand en motsvarighet i Ligue d’union européenne. År 1930 lade han fram en plan för Paneuropa, Europas förenta stater.

Det krävdes ännu ett världskrig för att viljan att samla Europas länder i fredligt samarbete skulle vinna tillräckligt politiskt stöd. Det första konkreta steget togs år 1950 genom Schumandeklarationen, som ledde till inrättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. I deklarationen sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Ursprungstanken var att samordna Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustrier på ett sådant sätt att framtida krig mellan Västeuropas kärnländer skulle omöjliggöras. Sedan har utvecklingen gått vidare via EEG och EG till EU, och samarbetet har efter hand utvidgats till allt fler områden.

Europasamarbetet började med sex länder; dagens EU har 28 medlemmar. De 22 länder som senare har anslutit sig till organisationen har i allmänhet haft andra motiv än de sex grundarländerna. För många länder i Europas periferi handlade det i första hand om frihandel. Sju av dessa länder, bl.a. Sverige, valde år 1960 att bilda den Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA i stället för att ansluta sig till EEG. Tre av EFTA-länderna blev EG-medlemmar år 1973, och följdes av ytterligare tre under 1990-talet. Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar under 1980-talet som ett resultat av att fascistdiktaturerna i dessa länder hade avvecklats. Åren 2004 och 2007 utvidgades EU med sammanlagt tio länder som tidigare hade tillhört östblocket och som såg medlemskapet som både en väg till ekonomisk utveckling och som ett skydd mot ryska geopolitiska ambitioner.

Huvuddelen av EU:s nuvarande medlemmar har alltså haft andra förstahandsmotiv för sin anslutning än att omöjliggöra framtida krig mellan västeuropeiska länder. Trots det har samarbetet under närmare 70 år utvecklats i linje med Schumandeklarationens mål att skapa en federation. En federation, eller förbundsstat, är en statsbildning där en betydande del av makten ligger på den högre nivån, med viss bibehållen makt för de länder eller stater som ingår i federationen. Maktfördelningen regleras genom en konstitution. Tyskland och USA är exempel på federationer. En konfederation är en annan form av statsbildning där medlemmarna behåller sin suveränitet och relationen mellan dem regleras genom ett fördrag.

EU upplever idag starka inre spänningar. Brexit är bara ett av symtomen. Italiens motstånd mot att underordna sig den Ekonomiska och monetära unionens regler ett annat. Ungerns åtgärder till följd av EU:s oförmåga att hantera en omfattande migration ett tredje. I många länder finns en djup skepsis mot det som man uppfattar som Bryssels hegemoni. I grunden är alla dessa motsättningar följden av den långa marschen mot en fullödig federation, en marsch som redan kommit lång väg mot sitt mål och som kommer att fortsätta genom sin inneboende dynamik om den inte hejdas.

Drömmen om Europas förenta stater är ett feltänk redan från början. Europa har inte nått sina största framgångar genom enhetlighet och likriktning utan genom en mångfald av idéer och tekniker som utmanat varandra. Idag har drömmen blivit en mardröm, en vision om en europeisk enhetsstat som kanske tilltalar glaspärlespelarna i elfenbenstornet men som skrämmer dem som mer känner sig hemma i nationen eller hembygden. En sådan vision har inte heller något intresse för Sverige. En politisk enhet med gemensamma regler och gemensam offentlig ekonomi måste binda samman medborgarna genom ett kulturellt kitt för att vinna legitimitet. Det kittet finns inte i EU ännu, och inte heller inom överskådlig framtid.

Alternativet är en konfederation, ett samarbete mellan likasinnade suveräna länder med frihandel som grund och med ett längre gående samarbete för dem som vill, på de områden som ligger i deltagarnas intresse. De viktigaste åtgärderna för att vända utvecklingen är att avveckla EU-parlamentet, att införa anpassat medlemskap som grundprincip och att åter hedra subsidiaritetsprincipen.

EU-parlamentet är i grunden ett uttryck för EU:s federalistiska ambitioner. Det behövs inte för beslutsfattandet. Bindande gemensamma regler kan vid behov, och på samma sätt som tidigare var fallet, beslutas av medlemsstaternas regeringar genom Rådet.

Anpassat medlemskap, dvs. att alla inte deltar på alla områden, finns i praktiken redan på områden som Schengen och eurosamarbetet. Idag ses sådana avvikelser som undantag. I en konfederation bör i stället anpassat medlemskap vara den normala ordningen.

Subsidiaritetsprincipen har urvattnats till en målsättning i högtidstalen. I verkligheten har den överstatliga nivån under lång tid lagt under sig fler och fler områden, med minskad suveränitet för den nationella nivån som resultat. Ett återinförande av skarpa regler som sätter medlemsländernas suveränitet i första rummet banar väg för en konfederativ ordning.

Sverige blev inte medlem för att förvandlas till en av Europas förenta stater. Vi var i första hand intresserade av frihandeln och den inre marknaden, eftersom vi är en liten och utrikeshandelsberoende ekonomi. Vi är bara en av 28, men det betyder inte att vi måste försöka vända en supertanker på egen hand. Många andra EU-medlemmar har samma oro inför en till synes ödesbestämd utveckling mot en federation. Vi måste göra gemensam sak med dem som delar vår uppfattning och våra behov. Just därför måste Sverige stanna som medlem i EU, just därför är EU-politiken viktig, och just därför är valet till EU-parlamentet våren 2019 värt allt vårt engagemang.

Vad ett parti kan erbjuda

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Varför föredrar jag – och alla andra – att rösta på ett visst parti i stället för de övriga alternativen? Frågan kan tyckas meningslös. Naturligtvis därför att jag tycker att det partiet är bäst. Men ”bäst” på vilket sätt? Det kan finnas flera svar på den frågan. Tre möjliga svar är att det handlar om identitet, kompetens eller idé.

Historiskt röstade folk i allmänhet utifrån identitet, den samhällsgrupp man ansåg sig tillhöra. Bönder röstade på Bondeförbundet och arbetare på Socialdemokraterna. Frikyrkofolk och skollärare på Folkpartiet. När det gällde de mer bemedlade kunde också den geografiska tillhörigheten spela in – i Stockholm röstade överklassen på Högern men i Göteborg på Folkpartiet. Där var Högerpartiet till för krämarna.

Röstning utifrån identitet är ibland fortfarande en realitet. Miljöpartisten Leila Ali Elmi från Göteborgsförorten Hammarkullen personkryssades in i riksdagen efter en kampanj uteslutande riktad mot somalier, på somaliska och utan påtaglig koppling till Miljöpartiets politiska program. Exemplet är kanske extremt, men liknande idéer är vanliga i debatten. Många menar att riksdagen bör vara en spegling av befolkningens sammansättning, som ett statistiskt sampel. När man kritiserar andelen kvinnor, utlandsfödda, hbtq-personer, personer i en viss åldersgrupp eller icke-akademiker i riksdagen handlar det i grunden om en föreställning om identitetsröstning.

För den som är svuren motståndare till alla former av identitetspolitik framstår identitetsröstningen definitionsmässigt som en anomali. Men det är inte den enda invändningen. Det största problemet med identitetsröstning är att den inte ger uttryck för en av den parlamentariska demokratins grundläggande funktioner, nämligen att entlediga det styre som man är missnöjd med. Röstar alla utifrån identitet sker inga andra ändringar i den parlamentariska sammansättningen än de som är en följd av förändrad demografi. Minskar antalet bönder försvagas Bondeförbundets inflytande. Leder en industrialisering till fler arbetare är det gynnsamt för de partier som uppfattas som arbetarrörelsens politiska gren. Sådana förändringar går långsamt, och det parti som sitter vid makten kan lugnt vansköta sitt pastorat i förvissning om att väljarbasen ligger fast och är pålitlig.

Att se de förtroendevaldas kompetens som den viktigaste grunden för partivalet framstår à priori som mer sympatiskt. Kritiken mot de traditionella partiernas odling av politiska broilers är berättigad, eftersom den skapar en politikerklass – enligt somliga en politikeradel – utan bredare erfarenhet av det yrkesliv som de flesta väljare är hänvisade till. För många yrkespolitiker innebär dessutom avsaknaden av en civil karriär ett starkt incitament att klamra sig fast vid betalda politiska uppdrag.

Att politiker är kompetenta är viktigt. Att sätta enbart kompetens i första rummet är däremot farligt. En tanke som ibland förs fram är att Sverige borde skötas som ett företag och att landets ledning borde läggas i händerna på erkänt skickliga företagsledare. En annan är att väljarna vill se starka personer i ledningen, personer man känner förtroende för, som sedan bäst vet vad som bör göras.

Det finns flera problem med kompetensröstning. Ett är att väljarna knappast kan bedöma vad en kandidat egentligen går för så snart man kommer utanför det lilla lokalsamhället. Det gynnar den som kan bekosta personliga kampanjer, men också den som är en skicklig demagog. Ett allvarligare problem med kompetensröstning är att väljaren överlåter politikens utformning åt dem som uppfattas som ”starka ledare”. Demokratin har som bekant den besvärande egenskapen att den förmår avskaffa sig själv.

Idéröstning, att väljaren ställs inför olika alternativ för hur samhällets behov och problem ska lösas, framstår i teorin som ett ideal. I verkligheten finns många hinder mot det praktiska genomförandet. De täta opinionsmätningarna uppmuntrar partierna till en ”fine-tuning” av det politiska budskapet som får till resultat att alternativen allt mer liknar varandra. Tävlan om att erbjuda ”satsningar” – dvs. ökad spendering av skattemedel för att glädja tilltänkta mottagargrupper – skymmer bilden av partiernas långsiktiga politik.

För att idéröstning ska fungera som det är tänkt krävs andra attityder från partiernas sida än de som idag dominerar. Politik är att välja, inte bara för dem som röstar utan också för dem som söker väljarnas förtroende. Ett politiskt program kan inte erbjuda ”extra av allt” – prioriterar man något väljer man samtidigt bort något annat. Idéröstning förutsätter tydlighet om vad partiet vill och inte vill för att modellen ska fungera.

När jag lägger min röst vill jag inte välja den som företräder högutbildade män födda i Sverige på 1940-talet. Jag vill inte heller välja en ”stark” person utan att veta vilken politik denne kommer att driva. Jag föredrar den som på förhand kan tala om vilken politik han eller hon står för, inte bara kortsiktigt utan framför allt på lång sikt, inte bara vad som ska få mer resurser utan också vad som ska få mindre. Ett sådant besked kan jag få av partier som lägger vikt vid sin politikutveckling och som ärligt och tydligt berättar hur den politiken ser ut.

Två slags elitism, och en tredje

Att det i ett samhälle finns en elit accepteras av de flesta, om än med begränsad entusiasm. Fullständigt egalitära samhällen kan möjligen ha funnits i människans förhistoria och i små enklaver som valt att avskärma sig mot resten av världen. Men inte i vår moderna värld, hur högt vi än prisar jämlikhetsidealet.

Däremot kritiserar vi gärna, och med rätta, att dessa eliter uppför sig på ett elitistiskt sätt. I den kritiken ligger att vi uppfattar elitism som något negativt, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation: att använda en utvald ställning till saker som är positiva för flertalet kan också ses som en elitism.

Elitism i den vanliga, negativa bemärkelsen kan dock se olika ut. En variant är att uppfatta flertalet människor som likadana som en själv. En annan att uppfatta flertalet människor som annorlunda än en själv.

Den första varianten kännetecknas av ”tondövhet”, en oförmåga att uppfatta att andra inte sätter värde på samma saker som man själv gör. Typiskt handlar det om att eliter sätter högt värde på frihet eftersom de är i en position att utnyttja den. Däremot är trygghet inte lika viktigt eftersom de redan har den och dessutom har resurser att skapa sin egen trygghet. De har också en global syn på världen, eftersom de kan göra sig gällande i olika miljöer. De är med andra ord ”anywheres”.

Problemet med den första varianten av elitism är att frihet inte är lika viktig för den som har begränsade möjligheter att utnyttja den. Då blir trygghet desto viktigare. För ”somewheres” kan snabba förändringar vara mer ett hot än ett löfte. Utmaningar mer ett problem än en möjlighet. Den elitism som inte ser eller bryr sig om det som är viktigt för många människor, men är oviktigt för dem själva, skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

I den andra varianten av elitism anser man att stora grupper av människor, kanske de flesta, är i grunden annorlunda. Om man själv är bildad, kunnig och verserad utgår man från att de flesta är motsatsen. Då gäller det att anpassa sig till det för att kunna etablera kontakt. Karlfeldts Fridolin ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. I dag handlar det mer om grovt språk, simplistiska argument och vädjan till reptilhjärnan. Det kan handla om en medveten förställning, men lika gärna om en intuitiv anpassning till vad man tror går hem. Den elitism som bygger på en misantropisk syn på flertalets förstånd och civilisationsnivå skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

Finns de två varianterna av elitism i verkligheten eller är de bara teoretiska konstruktioner? För mig är Hillary Clinton och Donald Trump två bra exempel. Men runt världen och historien finns naturligtvis många andra elitister av båda slagen.

För den som vill dra strån till den stack som kan bygga ett bättre samhälle gäller det att hitta en trygg kurs mellan Skylla och Karybdis. Om det är oundvikligt att eliter finns måste det finnas ett bättre sätt än de två varianterna att utöva elitism, och då i positiv bemärkelse. För mig handlar det om att visa respekt. Att respektera att det som är viktigt för mig själv inte är det för alla, att ”one size does not fit all” och att ta människors oro på allvar även om det handlar om oro som jag själv har förmånen att slippa. Det handlar också om respekt för att de flesta människor är ganska goda, kloka och anständiga. Och att därför bemöta dem på ett sätt som hellre överskattar än underskattar dem.

En sådan respektfull elitism skulle gott kunna tjäna som utgångspunkt för en bra politik.

261 410 väljare

Så många måste rösta på ett parti för att det ska ta säte i Sveriges lagstiftande församling. Medborgerlig Samling fick 13 056 röster hösten 2018. Det räckte inte för att passera fyraprocentspärren.

Om man grupperar partier i systemkritiska och etablerade hade den första kategorin en påtagligt mycket större närvaro på sociala medier under 2018. Många tolkade det som ett förebud om motsvarande framgångar i valet, både för SD och för nya små partier. Vi vet nu att det inte blev på det sättet.

Det kan vara så att aktiviteten på sociala medier ger ett avtryck i politiken på andra sätt än i form av valresultat, i varje fall på kort sikt. Den kritiska opinion som kommer till uttryck på Twitter och Facebook påverkar med största sannolikhet de mer seriösa samhällsdebattörer som driver egna bloggar och hemsidor med stort antal följare. I nästa steg påverkar inläggen det som skrivs både i nättidningar och etablerade medier. Ribban lyfts för de debattinlägg som publiceras. Ledarskribenter följer de mest inflytelserika bloggarna och Twittrarna och påverkas i sin tur i det som de skriver. Det är uppenbart att frågor och åsikter som var anatema hösten 2017 hade blivit fullt rumsfähiga, om än kontroversiella i vissas ögon, ett år senare. Den systemkritiska opinionen har utan tvekan haft framgång i samhällsdebatten, men det har inte gett motsvarande utdelning i valet för de berörda partierna.

En väg att bygga en väljarbas går genom medlemsorganisationen. Många menar att bara mötet ansikte mot ansikte med väljare ger resultat vid valurnan. Riksdagspartierna tappar medlemmar, men har fortfarande en betryggande medlemsbas för att bedriva kampanjarbete. År 1979 nåddes en topp med sammanlagt närmare 1,6 miljoner medlemmar för de dåvarande sex riksdagspartierna. Sedan dess har socialdemokraterna minskat från 1,2 miljoner (inklusive dåvarande kollektivanslutna LO-medlemmar) till 90 tusen, moderaterna från 150 till 45 tusen, centerpartiet från 140 till 30 tusen och liberalerna från 55 till 15 tusen. Kristdemokraterna och vänsterpartiet har under perioden däremot haft en förhållandevis stabil partiorganisation med i storleksordningen 20 respektive 15 tusen medlemmar. De två riksdagspartier som har bildats efter 1979 skiljer sig åt starkt när det gäller medlemsutveckling. Miljöpartiet nådde en topp år 2014/15 med drygt 20 tusen medlemmar, en siffra som sedan dess har halverats. Sverigedemokraterna har däremot vuxit sedan bildandet och har idag inte fullt 30 tusen medlemmar. Även Medborgerlig Samling är ett parti som växer och medlemssiffran har nu nått tre tusen.

Om det direkta mötet med valarbetare är avgörande för beslutet att rösta på ett parti har antalet aktiva medlemmar stor betydelse för ett partis möjlighet att passera riksdagsspärren. Med exempelvis 10 tusen medlemmar behöver varje medlem övertyga 26 väljare att rösta på partiet. Det bör vara ett överkomligt mål för aktiva partiarbetare, men som genomsnitt för alla medlemmar är det likafullt en hög siffra. För ett parti med 30 tusen medlemmar är givetvis uppgiften att övertyga nio grannar, vänner och bekanta mindre oöverstiglig. Att öka antalet medlemmar är för ett nytt och växande parti av största betydelse. Samtidigt framstår inte det personliga mötet som tillräckligt får att nå den eftersträvade framgången.

Så hur når man så många personer med ett politiskt budskap att  drygt 260 tusen av dem låter sig övertygas om att stödja just det partiet?

Trots att många hävdar motsatsen har fortfarande tablå-TV många tittare. När det gäller nyhetssändningarna ligger de genomsnittliga tittarsiffrorna för Rapport på drygt en miljon och för TV4Nyheterna och Aktuellt över en halv miljon. Två tredjedelar av svenskarna läser en morgontidning och hälften en kvällstidning. Det är alltså fortfarande så att en stor del av väljarkåren hämtar sin kunskap om vilka partier som är ute på banan och vilken politik de står för genom s.k. etablerade media eller MSM (main stream media). Och där ligger svårigheten för varje nytt parti att bryta igenom anonymitetsvallen. Känner ingen till partiets existens blir inget som rör partiet till en nyhet i medias värdering. Representerar man inte ett ”intresse”, dvs. ett kollektiv med hundratusentals människor, så publicerar ledande media inte gärna debattartiklar oavsett hur välformulerad argumentationen är.

Resan framåt för ett parti som vill erbjuda nya lösningar på erkända problem måste därför följa flera parallella vägar, inte bara ett spår. De sociala medierna är viktiga, mun-mot-mun-metoden är viktig. Men om vår röst inte förmår tränga igenom även i den samhällsdebatt som förs i traditionella medier kommer det att ta lång tid innan det händer något avgörande i opinionsmätningar och valresultat.

Det är inte lätt, men det är nödvändigt.

Terrorism, populism, opposition

Den modell för liberal demokrati som har sitt ursprung i Västeuropa och Nordamerika bygger på en öppen tävlan mellan konkurrerande politiska organisationer – partier – som representerar skilda intressen och/eller ideologier. Genom allmänna val erövrar ett parti (ensamt eller i symbios med andra) lagstiftnings- och regeringsmakten. Förlorarna hänvisas till att i oppositionsställning, med plats i den lagstiftande församlingen, driva sin politik. Genom press- och åsiktsfrihet kan oppositionen också argumentera för sin sak utanför parlamentet. Att makten växlar mellan partierna från tid till annan anser många vara ett demokratiskt hälsotecken.

Runt om i världen finns många länder som visserligen håller allmänna val, men som ändå inte räknas som liberala demokratier. Ett parti kan ha en så stark ställning att bara ”lojal” opposition är möjlig, dvs. rörelser som inte hotar det dominerande partiets maktställning. I sådana länder används ofta beteckningen terrorism för dem som utmanar regeringspartiet, även om fysiskt våld inte står på dagordningen.

Även i liberala demokratier finns de som menar att hela det politiska och mediala systemet har kommit att behärskas av ett etablissemang med mer samsyn än motsättning. Oppositionen mot ”etablissemanget” kallas där inte terrorism – om den inte förespråkar våldsmetoder, vilket sällan är fallet. Det finns annan etikett, nämligen populism. Och, precis som ”terrorismen” i monokratier, ses ”populismen” inte som en legitim opposition utan som något systemhotande.

De som angriper populismen i tron att man försvarar den liberala demokratin begår ett fundamentalt fel. Man ser kritiken mot ”etablissemanget” och den rådande åsiktskorridoren som det som marxisterna kallar en antagonistisk motsättning. Det innebär, enkelt uttryckt, att motsättningen inte kan lösas inom systemets ram utan måste nedkämpas. Motsättningen mellan de sju partierna V, S, MP, C, L, M och KD är däremot icke-antagonistisk och  kan hanteras i riksdagen och i den samhällsdebatt som pågår i de rikstäckande dagstidningarna och SVT/SR. Med andra ord, när man demoniserar en viktig del av den politiska kritiken genom att utmåla den som systemhotande har man samtidigt avhänt sig tillgången de de verktyg som ingår i den demokratiska processen.

Politisk opposition bör bemötas genom sakliga argument, inte genom att svepande avfärda den som populistisk och i synnerhet inte genom att tillvita oppositionen åsikter som den inte omfattar.

Att kritisera att stora resurser går till unga män i arbetsför ålder, som saknar  kvalifikationer för den svenska arbetsmarknaden och som kommit till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare, är inte samma sak som att hata människor av annan etnicitet eller ”ras”.

Att föreslå att pengarna i stället borde gå till kvinnor och barn som finns kvar i eller nära krigsdrabbade områden är inte samma sak som att vilja avskaffa asylrätten.

Att kritisera EU för att man svikit grundprinciperna om subsidiaritet är inte samma sak som att geopolitiskt förorda en uppslutning till den ryska Putinregimen.

Att kritisera radikalfeminism och identitetspolitik är inte samma sak som att försvara manliga härskartekniker.

Den liberala demokratin har bara ett par hundra år på nacken, mindre än så om man drar gränsen vid införandet av allmän och lika rösträtt. Grundbulten är att den som för tillfället innehar makten ska kunna utmanas inom systemets ramar. Genom att klumpa samman antagonistisk och icke-antagonistisk opposition under etiketten populism undergräver den liberala demokratin sig själv och närmar sig attityder som hör hemma i monokratier. Det är mycket farligt. Desto viktigare är det att alla som hyllar våra grundläggande västerländska värderingar håller ut, vässar argumenten och inte låter sig skrämmas av försök till vare sig svartmålning eller brunsmetning.

Bostadskön i Stockholm är onödig

Mer än 600 000 Stockholmare köar för att få en hyreslägenhet. Det är ett marknadsmisslyckande som för tankarna till kön för att köpa en bil i det forna DDR. Men det handlar inte om en verklig brist.

Situationen på Stockholms bostadsmarknad är hårt ansträngd till följd av den stora inflyttningen från andra delar av landet och från utlandet. En stor anledning är olika hinder för ett byggande som är anpassat efter det som nyinflyttade vill ha och är beredda att betala för. Det handlar om upptrissade markpriser, byggnadstekniska regleringar, otillräcklig infrastruktur – behovet av förändring är stort. Samtidigt gör hyresregleringen att det inte är ekonomiskt hållbart att bygga flerbostadshus med hyresrätt.

Det är en situation som är exceptionell, jämfört med andra stora städer. Hyresregleringen måste avvecklas, men i sådan takt och på ett sådant sätt att människor inte drabbas av orimliga konsekvenser. Det är också nödvändigt att införa regler som underlättar bildandet av ägarlägenheter, den form som är vanlig i andra länder och som svarar bättre mot människors behov än bostadsrättsmodellen.

Bostadskön handlar även om en bristande flexibilitet på bostadsmarknaden. Människor har inte möjlighet att flytta när deras livssituation förändras och de skulle vilja ha en annan bostad. När det gäller hyreslägenheter består hindret i att det inte finns något utbud av lediga lägenheter på marknaden. På bostadsrättsmarknaden har den så kallade flyttskatten skapat inlåsningseffekter som hindrar människor från att byta ner sig till en mindre eller billigare bostad. När regleringarna på bostadsmarknaden har avvecklats kommer Stockholm få en fungerande bostadsmarknad, på samma sätt som andra jämförbara städer, och bostadskön kommer bara vara ett minne om en misslyckad bostadspolitik.

SVT vs. Jimmie

I SVT:s partiledardebatt kvällen före valdagen uttalade SD-ordföranden Jimmie Åkesson följande: ”Och därför måste man ställa sig frågan varför det är så svårt för de här människorna att få jobb. Jo, det är för att de inte är svenskar. För att de inte passar in i Sverige och då är det svårt att få jobb.” Andra partiledare som deltog i debatten argumenterade kraftfullt mot Åkessons uttalande.

Senare i programmet gjorde SVT:s programledare följande uttalande: ”Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och att SVT tar avstånd från det.” Åkesson har kraftfullt protesterat mot att SVT genom journalistens uttalande har tagit politisk ställning mot SD. SVT har i efterhand hänvisat till demokratiparagrafen i Radio- och TV-lagen som säger att den som sänder TV-program ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Frågan är då om vem som ”har rätt”, om någon av kombattanterna har det. För att börja med SVT handlar det om tre nivåer, nämligen a) om SVT följt gällande bestämmelser, b) om bestämmelserna är invändningsfria, och c) om SVT agerat på ett omdömesgillt sätt.

I Radio- och TV-lagen talas om ”programverksamheten som helhet”, inte om enskilda uttalanden. Det är alltså fullt i sin ordning att enskilda personer gör kontroversiella uttalanden utan att SVT markerar avståndstagande så länge uttalandet på ett rimligt sätt balanseras av avvikande uppfattningar. Eftersom Åkessons uttalande var ett inslag i en öppen debatt där övriga deltagare i hög grad presenterade en motbild kan det inte anses att lagen lägger något ansvar på SVT att kommentera ett specifikt uttalande.

Radio- och TV-lagens formulering ”människors lika värde” återfinns i många sammanhang, bland annat i grundlagen Regeringsformen 1 kap. 2§. Formuleringen har varit föremål för kritik med hänvisning till att ”värde” anses vara en felöversättning av FN-deklarationen om mänskliga rättigheter, där den engelska versionen säger ”equal in dignity”, dvs. lika i värdighet. Uttrycket ”värde” är mångtydigt och ger olyckliga associationer till prissättning. Det har i praktiken kommit att utnyttjas som ett argument för att de rättigheter och skyldigheter som tillkommer svenska medborgare ska utsträckas till alla människor i världen, vilket naturligtvis är en praktisk omöjlighet. De bestämmelser som SVT åberopar som stöd för sitt avståndstagande mot Åkesson framstår därmed inte som invändningsfria.

Bortsett för den formella grunden för SVT:s agerande – hur omdömesgillt är det att i anslutning till den viktigaste valdebatten göra en skarp markering mot ett av de deltagande partierna? Hade det handlat om ett politiskt utspel riktat mot en rörelse som samlar några enstaka procent av valmanskåren hade det inte varit annorlunda i princip. Men i verkligheten hade SVT säkerligen ”kommit undan” med hänvisning till att man ställer sig bakom värderingar som omfattas av en i allt väsentligt enig nation. Men nu handlar det inte bara om personen Jimmie Åkesson. Vad SVT i sak har gjort är att försöka ställa en fjärdedel av den svenska valmanskåren i skamvrån. Det är, om inte ett brott, så en häpnadsväckande dumhet. Två saker har man med största säkerhet uppnått: Dels att bjuda SD på ett stort antal extra sympatiröster och dels att ge ytterligare ett argument till dem som hävdar att public service driver en politisk agenda med slagsida åt vänster.

Slutsatsen kan bara bli att SVT:s agerande är INTE OK. Och hur är det då med Åkessons?

Att de senaste årens invandring har lett till en omfattande arbetslöshet är numera knappast kontroversiellt. Inte heller att huvudproblemet är att en stor andel av de nyanlända inte har de kvalifikationer som krävs för anställningsbarhet på den numera mycket sofistikerade svenska arbetsmarknaden. Men det Åkesson säger är att de nyanlända har svårt att få jobb för att de inte är svenskar.

Om det vore på det sättet skulle en IT-ingenjör från Bangalore ha betydligt svårare att finna anställning i Sverige än en person med samma kompetens från exempelvis Tomelilla. Det finns knappast några belägg för att så skulle vara fallet. Visst finns enstaka exempel på att efternamn med främmande klang har legat sökande i fatet inför anställningsintervju, men i allt väsentligt är det ett icke-problem när det handlar om personer med goda kvalifikationer och branscher med arbetskraftsbrist.

Andelen personer med rudimentär utbildning och bristande erfarenhet av ett högt utvecklat samhälle av Sveriges typ är statistiskt sett mycket högre bland afghaner, somalier, irakier m.fl. än bland svenskar. Men som var och en som genomgått grundkursen i statistik vet: samvariation är inte samma sak som kausalitet.

Åkesson vill säkert hävda att han av semantiska skäl valde ett förenklat sätt att beskriva situationen. Att han är medveten om att det inte är medborgarskapet som avgör hur attraktiv man är på arbetsmarknaden, utan de erfarenheter och kunskaper som är knutna till individen. Men det är en förenkling som inte bör få passera, i synnerhet som Sverigedemokraternas förändring från ett nationalkonservativt till ett socialkonservativt parti ännu inte är så etablerad att den övertygar.

Slutsatsen måste bli att även Åkessons agerande är INTE OK.

Det är stor skada. Medborgerlig Samling vill förbättra möjligheterna till arbetskraftsinvandring på områden där det råder brist på arbetskraft, och samtidigt stoppa en fortsatt asylinvandring som Sverige inte är rustat för att hantera. Den ansvarsfulla politiken hamnar dessvärre i skymundan genom det sätt som såväl SVT som Åkesson har agerat på i samband med partiledardebatten.

En konfederation av europeiska fädernesländer

Vad en federation, eller förbundsstat, är känner de flesta till. De politiska enheter som är sammanslutna i federationen kan vara stater, som i USA, eller delstater som i Tyskland. Federationens författning reglerar maktfördelningen mellan centralmakten och de ingående delarna.

Begreppet konfederation, eller statsförbund, är mindre känt, främst därför att de inte är så vanliga. Många tidigare konfederationer har övergått till att bli federationer, exempelvis Schweiz, som fortfarande betecknas med bokstäverna CH för Confoederatio Helvetica. Exempel på konfederationer som upplösts är Tyska förbundet 1815 -1866 och sydstaternas sammanslutning till Amerikas konfedererade stater under amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Förhållandet mellan de stater som ingår i en konfederation regleras inte genom en författning utan genom ett fördrag.

EU uppfattas i allmänhet varken som en federation eller som en konfederation. Unionen brukar i stället karakteriseras som en sui generis, en latinsk term som betecknar något som är unikt i sitt slag. Men redan i Schumandeklarationen, som år 1950 lade grunden för den europeiska kol- och stålgemenskapen, det första steget mot dagens EU, sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Utvecklingen har sedan dess gått mot en allt starkare överstatlighet och ett allt mer omfattande regelverk som har företräde framför nationell lag.

För att en politisk enhet med gemensamma lagar och en gemensam offentlig ekonomi ska fungera väl krävs ett sammanhållande kitt. En gemensam historia, en ”berättelse” kan bidra till styrets legitimitet. Ett gemensamt språk och kulturella traditioner är andra viktiga inslag. EU har gjort vissa ansträngningar att skapa en europeisk identitet, men det är uppenbart att den nationella identiteten för flertalet medborgare väger långt tyngre.

Somewheres och anywheres är det senaste, men helt säkert inte sista, försöket att hitta mönster i det politiska kaleidoskopet när höger-/vänsterskalan och GAL-TAN inte längre räcker till. På svenska talar vi också om någonstansare och varsomhelstare. Förenklat betecknar somewheres de personer som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet. De är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och ser globaliseringen och EU inte som ett löfte utan som ett hot. Anywheres tycker däremot att de skulle kunna bo, studera eller arbeta varsomhelst. De är väl representerade i den akademiska, politiska och kommersiella eliten i sina länder. Enligt David Goodhart, som har lanserat den kategoriseringen, är hälften av medborgarna somewheres, en fjärdedel anywheres och resten pendlar mellan de två.

Det europeiska projektet rister i sina grundvalar och behovet av att ge nya svar på gamla frågor har sällan varit större. Indelningen i somewheres och anywheres kan ge en ny vinkling på såväl framgången med, som hoten mot, den europeiska unionen som den nu ser ut. Det finns nämligen mycket som talar för att EU i grunden, ursprungligen och alltjämt är ett projekt för anywheres.

Om så mycket som hälften av EU:s medborgare är somewheres, och ytterligare en fjärdedel pendlar mellan somewheres och anywheres, bör ingen förvånas över att EU idag drabbas av starka spänningar. Europas folk kanske på sikt är på väg mot en allt starkare förening, så som Europafäderna drömde om, men vi är inte där idag. Det kan handla om mycket lång tid innan en majoritet av befolkningen känner sig som européer, mer än som svenskar, fransmän eller ungrare. Men det finns en minoritet som gärna anammar den europeiska identiteten och den federativa målsättningen. Det är anywheres, den elit som i praktiken driver EU mot en framtid som majoriteten inte känner sig bekväm med.

Den europeiska unionen måste därför reformeras i grunden. Den har alltför länge utvecklats i en riktning som går på tvärs med dess egna medborgare. Ett reformerat EU måste visa en helt ny respekt för den stora del av befolkningen som inte är beredd att bo, studera eller arbeta var som helst. För den majoritet som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet, som är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och som ser EU mer som ett hot än som ett löfte.

Visionen att sträva mot en federation måste ge vika för en ambition att återgå till ett statsförbund, en konfederation av de fädernesländer som medborgarna känner som sin primära identitet. I ett sådant EU ska subsidiaritetsprincipen åter hedras på allvar, så att beslut fattas på nationell nivå om inte mycket starka skäl motiverar en gemensam ordning.

Europas styrka och vår historiska framgång ligger i våra olikheter, inte i konformitet.