Långtidsarbetslösheten är ”oacceptabel”

Den senaste arbetslöshetsstatistiken rapporterar en viss förbättring av siffrorna. Men det gäller inte långtidsarbetslösheten, som fortsätter att drabba allt fler och vara allt längre. Trots en uppsjö av ”satsningar” och ”åtgärder” blir situationen inte bättre.

Så här får det inte fortsätta. I en debattartikel i nättidningen Bulletin försöker jag visa varför den gamla politiken inte fungerar och vad som i stället måste göras.

Vår tids avlatsbrev

Att få syndernas förlåtelse genom goda gärningar – avlat – är en praxis som följt kristendomen genom sekler och millennier. Men från år 1516 utvecklades en handel med avlatsbrev som förfuskade den ursprungliga tanken. Avlatshandeln avskaffades några decennier senare av det Tridentinska kyrkomötet 1545–1563.

Bakgrunden var att påven Julius II år 1506 hade lagt grundstenen till en ny Peterskyrka i Rom. Det var ett projekt som skulle kosta oerhört mycket pengar, och för att finansiera bygget (utan att alltför mycket belasta påvens egen förmögenhet) införde den följande påven Leo X år 1516 en ordning där allmänheten erbjöds att köpa ett påvligt brev. Genom detta avlatsbrev tillförsäkrades köparen syndaförlåtelse som motprestation för de pengar som skulle gå till fullbordandet av Peterskyrkan. 

Rädslan för helvetets kval, och även för den inledande skärselden, var för 1500-talets människor en lika verklig realitet som senare tiders ångest för olika undergångsscenarier. Men kravet att på riktigt bli en god människa, och på så sätt undvika de eviga straffen, var inte något man utan vidare kunde eller ville leva upp till. Då erbjöd avlatshandeln en bekväm lösning. Genom en måttlig ekonomisk uppoffring och utan någon djupare förändring av karaktär och livsföring kunde man i ett slag undanröja den tidens allvarligaste hot, inte bara mot den egna personen utan också mot anhöriga.

Även när man utgår från den dåtida verklighetsuppfattningen var avlatshandeln naturligtvis rena rama bedrägeriet. För att slippa helvetets kval krävdes verklig bot och bättring, ånger och syndabekännelse. Att köpa ett avlatsbrev var bara en symbolhandling som inte på något sätt räddade köparen från undergång. Men det var en bekväm utväg, och därför lät man sig gärna luras.

Att tro att måttliga uppoffringar skyddar mot en hotande undergång är inte bara forna tiders villfarelse, det förekommer även i våra dagar. Att svenskar slutar äta rött kött, reser med tåg i stället för flyg, betalar 7 kr för en plastkasse eller köper en dyrare och mindre effektiv bil än man egentligen behöver kommer naturligtvis inte att rädda oss – varken individuellt eller som mänsklighet – från någon klimatkatastrof.

Få tror idag på helvetet. Fler tror på ett dramatiskt klimathot. Men oavsett om den tron har skäl för sig eller inte förefaller det bättre att satsa på åtgärder som har effekt än på sådana som bara får oss att må bra.

1500-talets avlatshandel hade en vinnare. Katolska kyrkan och ytterst påven fick enorma inkomster genom lurendrejeriet. En betydande del av pengarna gick också till ärkebiskopen Albrecht av Brandenburg, som ville betala av sina skulder till påven genom bankirhuset Fugger. 

Vem vinner idag på att klimatmotiverade restriktioner och frivillig återhållsamhet utan verklig effekt får vårt samhälle att gå på halvfart?

Rapport – nyhetsförmedling eller underhållning?

Som många födda på 40-talet har jag svårt att bryta vanan eller ovanan att varje kväll se en nyhetssändning från SVT. Hoppet är att jag ska få en djupare insikt i det som händer i Sverige och världen. Men oftast lämnar nyhetssändningen i stället efter sig en känsla av besvikelse som ibland gränsar till ursinne. Det här är kontentan av Rapport kl. 19:30 den 19 augusti.

Kvällens rubriker:

  • Eslöv – Skolanställd svårt skadad
  • Smuggling – Kokainets nya väg till Sverige
  • Gävle – Omfattande sanering väntar

Det första inslaget handlade om en 45-årig man, anställd vid en högstadieskola, som blivit allvarligt skadad genom en knivattack av en 15-åring. 15-åringen har gripits. Eleven Amelie Rose intervjuas. Hon var inte närvarande men återger vad andra har berättat för henne. Vi får veta att Amelie ”blev jätterädd” och att många satt och grät. I en annan intervju berättar eleven Ludvig Åberg att också han blev jätterädd när han fick höra att någon hade kommit med vapen. Enligt en reporter på plats blev många Eslövsbor ”chockade och väldigt förvånade över att det här har hänt”.

I min värld är det fullkomligt självklart att människor upprörs av ett mordförsök, det är ingen nyhet. Det jag i stället ville veta är hur en 15-åring kan gå omkring beväpnad med kniv i skolan, vad gärningsmannen har för bakgrund i övrigt, hur mordförsöket ska ses i ett större sammanhang. Jag vill förstå, inte höra hur personer utan direkt anknytning till händelsen känner sig.

Nästa inslag är mer intressant. Det handlar om hur internationella brottssyndikat börjat exportera narkotika direkt till Sverige i stället för att gå vägen via andra europeiska länder. En medlem i en mexikansk knarkkartell intervjuas och vi får veta att Europa har blivit en mer intressant marknad eftersom ”det finns bra kunder” och ”det är där pengarna finns”. Vad vi i Sverige har gjort för att dra till oss mer direktimport av narkotika får jag däremot inte veta, och det kanske inte heller var meningen eftersom inslaget egentligen bara är en ”teaser” för ett kommande SVT-program i serien Uppdrag granskning.

Översvämningarna i Gävle är inte längre någon nyhet. Inslaget fokuserar i stället på hur några människor upplever situationen. Enligt Louise Rosén var det katastrof i källaren och hon väntar på att det ska komma en skadereglerare. Man ”jobbade hela natten och dagen efter”. Sven-Olof Nygren upptäckte att saker som tillhört hans avlidna fru hade förstörts av vattnet. ”Det gör ont” säger han, och det kan man känna stor sympati för.

Men det jag skulle vilja veta om skyfallets effekter i Gävle handlar inte om hur Louise och Sven-Olof känner sig. I stället undrar jag varför det blev så här. Har man byggt bostäder på fel ställen? Har man försummat åtgärder som skulle ha gjort att vattnet hade runnit undan i stället för att översvämma källare? Har det hänt tidigare i Gävle eller var regnvädret en ”svart svan” som ingen hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Många frågor, men inga svar. I varje fall inte i Rapport.

Efter de händelser som togs upp i rubrikerna gick Rapportsändningen vidare till vad som ska hända med afghansvenskar som blir kvar sedan utvisningarna till Afghanistan stoppades för en månad sedan. Det är i mitt tycke en av de mest brännande frågorna för Sverige att hantera den närmaste tiden. Det handlar om rättssäkerhet, att den som inte har rätt att vistas i vårt land verkligen rättar sig efter domstolsbeslut. Det handlar också om signalen till alla som nu vill lämna Afghanistan i förhoppningen att få ett bättre liv i en europeisk välfärdsstat. Och det handlar om konsekvenserna för vårt land av kombinationen massinvandring/dysfunktionell assimilering. 

Rapport väljer att belysa problemet genom en intervju med Wahidulla Haidari, som har två månader på sig att finna en fast anställning och därmed uppehållstillstånd. Han säger att ”det är helt fruktansvärt, en dålig känsla” att inte kunna planera. Enligt Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik erbjuder man hjälp i form av dagersättning och bostad till de personer som saknar uppehållstillstånd men ändå inte kan utvisas. Däremot får dessa personer inte jobba. När situationen klarnar i fråga om skyddsskälen i Afghanistan kommer verket att fatta individuella beslut. Men enligt Rapport ifrågasätts den linjen av Vänsterpartiet och olika frivilligorganisationer som i stället vill ha en generell amnesti. Kinna Skoglund, initiativtagare till nätverket ”Vi står inte ut” säger i en intervju att stoppet inte gör att ungdomarna känner sig tryggare. Hon menar att man skulle kunna skicka dem ”i morgon”. Och hon får därmed sista ordet i inslaget.

Bland övriga nyhetsinslag fäster jag mig särskilt vid ett reportage som uppmärksammar att två månader gått sedan eldupphör utropades mellan Hamas och Israel, efter de strider i maj som enligt SVT:s nyhetsankare ”vissa ser som ännu ett våldsutbrott men som för andra har förändrat livet totalt”. I en längre intervju med Riad Ashtakna i Gaza får vi veta hur huset han bodde i träffades av raketer och sedan rasade samman. Reportern Frida Björk berättar att han inte nåddes av varningar om att evakuera hus i riskzonen och att flera av hans familjemedlemmar omkom när huset rasade. Reportern berättar också att ”enligt Israel var man under 11 dagar av bombningar enbart fokuserad på militära mål”, bland annat att bomba terrorstämplade Hamas tunnelsystem som löper under stan. ”Men det civila priset har varit högt” säger reportern. Inslaget avslutas med Riads ord om den sorg han drabbats av.

Människor drabbas på ett fruktansvärt sätt av krig. Men insikten om hur det slår i enskilda fall hjälper oss inte att bättre förstå vad som händer och varför. Vad Rapport väljer att inte berätta är att den aktuella konflikten inleddes av Hamas genom raketattacker mot Israel. Inte heller att svaret från Israels sida var något man kallt räknade med, och att man från Hamas sida cyniskt placerar det som kommer att bli militära mål där även civila drabbas, och på så sätt ger underlag för just det slag av reportage som Rapport visade. I alla krig är berättelser om oförrätter och oskyldigt lidande det bränsle som ger näring åt nya krigshandlingar. Det är ett fult spel, och ett spel som Rapport som en nyttig idiot spelar med i.

Mina förväntningar på ett seriöst nyhetsprogram är att jag ska få analyser och fördjupade faktabeskrivningar som bättre hjälper mig att förstå världen. I stället får jag reportage som berättar hur oroliga eller sorgsna några enskilda personer är. Det är inte nyhetsjournalistik, snarare en sorts perverterad underhållning. Därtill kryddat med inslag med tydlig politisk agenda.

Det är naturligtvis helt legitimt att sända sådana program om man själv står för fiolerna. Men att Sveriges skattebetalare ska bära kostnaden är helt horribelt.

Civilkurage

Många av vårt lands aktuella problem tycks ha sin grund i ett underskott på civilkurage. Med andra ord, ett överskott på feghet. Det gäller naturligtvis mig själv också: jag hör redan hur skärvorna från glashuset rasar ned över mig.

Det känt genom många undersökningar att vi svenskar, tillsammans med våra nordiska grannar, är extrema i internationell jämförelse när det gäller tilliten till våra medmänniskor. Vi litar på folk och på det de säger. Vi räknar inte med att någon ljuger oss rätt upp i ansiktet, något som man i andra kulturer måste vara beredd på. Det låter sympatiskt, och förtroendet medborgarna emellan har naturligtvis i allt väsentligt tjänat oss väl. Men det finns en baksida av myntet. När någon ändå ljuger för oss har vi svårt att ta det till oss. Vi vill i det längsta tro att det inte kan vara på det sättet. Och vi vet inte hur vi ska hantera situationen, vi saknar helt enkelt de sociala och emotionella verktygen för att hantera lögnare.

Så länge risken för att utsättas för lögn var liten var det här inget problem. Att vara godtrogen var trots allt en klok strategi i det långa loppet, även om man kunde gå på en nit någon enstaka gång. Men i och med att Sverige har blivit ett mångkulturellt land har vi valt att välkomna kulturer där det är normalt att säga det som är gynnsamt för en själv, oavsett hur det förhåller sig till en objektiv verklighet.

Nu kommer jag säkert att anklagas för cynism, ja till och med rasism, genom att det påstå att det i vissa kulturer är normalt att ljuga. Men en sådan anklagelse bottnar i föreställningen att den svenska normen borde gälla i resten av världen, och är därför etnocentrisk – kanske till och med rasistisk. Om alla i ett samhälle är medvetna om att påståenden inte nödvändigtvis är sanna råder en balans. Problemet uppstår först när ett normsystem möter ett annat.

Den exceptionella invandringen av människor från länder med helt andra normer än våra har skapat många sådana konflikter som vi inte har förstått att hantera. Säger en asylsökande att han är 16 år, kommer från Syrien och är utsatt för personlig förföljelse har det uppenbarligen ofta tagits som bevis för att det förhåller på det sättet. Uppgifter som legat till grund för assistansersättning, samordningsnummer, olika slag av ekonomiska bidrag från A-kassan, Försäkringskassan, CSN eller studiefrämjandet, för bostadsbidrag, barnbidrag och många andra delar av det svenska välfärdssystemet har accepterats som om de motsvarade verkliga förhållanden. Den svenska tilliten har en inbyggd bias att acceptera ett påstående som vore det sant.

Det finns fler förklaringar till att det blivit på det sättet. En är naturligtvis rädsla för den egna säkerheten. Hot är en del av bilden, och det är lätt att förstå när det gäller de tjänstemän som står i första frontlinjen. Däremot är det svårt att försvara de chefer som – bland annat i Göteborgsfallet – ”tystar och vill inte vara de som ger politikerna negativ information”.

Att kalla saker vid dess rätta namn, att stå upp mot det man vet inte bör accepteras, är en svår konst som inte riktigt passar i den svenska konsensusmodellen. Det handlar om civilkurage. 

Den svenska tilliten är inte bara horisontell, den är också vertikal. Vi svenskar har förtroende för auktoriteter på ett sätt som saknar motsvarighet i andra delar av världen. Den svenska politikerklassen, inte minst representanter för den nuvarande regeringen, har gång på gång gjort sig förtjänt av reaktioner som i andra länder skulle ha lett till att medborgarna i raseri gått ut på gatorna. När bilar brinner i vårt land beror det inte på missnöje med Morgan Johansson eller Anders Ygeman, det har en helt annan bakgrund. Det vore inte heller något att önska sig. Men den liknöjdhet som tycks prägla större delen av det svenska väljarkollektivet är inte heller uttryck för någon sund medborgaranda. 

SVT:s och SR:s nyhetsförmedling och agendajournalistik är också något som borde uppröra människor. Att slänga ut TV-apparaten genom fönstret är knappast aktuellt om den mest används till att streama HBO-serier. Och alternativet att sluta betala TV-licensen finns inte längre kvar. Hur många orkar stå upp och öppet deklarera att gränsen är nådd, det här har inte längre med objektiv nyhetsförmedling och politisk obundenhet att göra?

Trots allt växer en opinion som säger ifrån. Ett embryo till civilkurage. Den kommer främst till uttryck på sociala medier och på bloggar och alternativa nyhetssajter, men ibland också i form av debattinlägg i traditionella media. Det är inte utan risk, den som höjer sin röst riskerar inte bara att angripas som person, även av regeringsföreträdare, utan kan också frysas ut från kanaler och institutioner som är en förutsättning för att nå en bredare publik och kanske också för försörjningen.

I Sverige har traditionellt en konsensuskultur varit tongivande, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess. Det kan leda till en särskilt svår sits för personer med starkt civilkurage. Men vi har inte längre en enhetlig kultur i vårt land utan en så kallad multikultur. Den enda utvägen är då att med beklagande förpassa vår gamla konsensuskultur till de museala samlingarna och i stället bygga ett medborgerligt civilkurage.

Stora företag, och små

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Vi har en tradition att älska storföretagen. De påminner oss om den tid då vi var en ingenjörernas stormakt, med Lars Magnus Eriksson, Alfred Nobel, Gustaf Dalén, Gustaf de Laval och många andra som nationens hjältar. Deras uppfinningar och konstruktioner lade grunden till flera av de företag som fortfarande för ut våra produkter på världsmarknaderna, som gör Sverige känt som en avancerad industrination och som ger viktiga bidrag till vårt välstånd.

Sveriges politiska ledning – som under ett sekel dominerats av socialdemokratin – har också älskat storföretagen. Det gjorde man inte från början, när kampen mot kapitalisterna stod högt på dagordningen. Men många av storföretagen blev lättare att fördra när de inte längre styrdes av kapitalister, dvs. starka ägare. Med tiden blev ägandet alltmer splittrat på småsparare, och än mer genom fonder som i sin tur ägs av många sparare. Ett ägande som är fragmenterat på tusen och åter tusen ägare har inte stora möjligheter att utöva ägarmakt; makten över de flesta storföretagen har därför gått från autonoma grundare och ägare till anställda tjänstemän.

För den politiska makten har det alltid varit lättare att komma överens med anställda direktörer, som Pehr G Gyllenhammar eller Curt Nicolin, än med starka ägare som Ruben Rausing eller Ingvar Kamprad. Dåvarande finansministern Gunnar Sträng menade år 1968 att ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige”. Och fyra år senare sjöng proggbandet Blå tåget ”staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

Småföretagen har aldrig på samma sätt kunnat glädja sig åt några varmare känslor från socialdemokratins sida. En entreprenör har normalt själv kvar kontrollen över det företag hon eller han grundat, fram till den punkt då mer kapital behövs för fortsatt expansion. Småföretagaren motsvarar därför bättre den traditionella bilden av en kapitalist, om än i liten skala. 

Med hänvisning till pandemin har regeringen beslutat om gigantiska stödpaket som i första hand kommit storföretag till godo. I efterhand har det visat sig att många har fått mer än de behövde. Frågan om återbetalning har lyfts (utan att realiseras) och i många branscher har 2020 varit ett gyllene år. Samtidigt har en stor del av småföretagen gått på knäna eller slagits ut utan tillgång till någon ekonomisk frälsarkrans.

Men det räcker inte för att regeringen ska vara nöjd. Tvärtom har finansminister Magdalena Andersson flera gånger förklarat att beskattningsreglerna för småföretagare är för generösa och måste stramas till. Tankar på att återinföra förmögenhetsbeskattning och arvsskatt har torgförts. Socialdemokraterna vill också höja 3:12-beskattningen-

Att storföretagen är viktiga för Sverige är ställt utom tvivel, men bilden är inte entydigt positiv. Teknikutveckling och effektivisering har skapat en arbetsmarknad där godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan ofta är en förutsättning för anställningsbarhet. Det innebär höjd produktivitet, och därmed höjda löner för dem som har jobb. Men för den växande grupp som saknar den utbildning, kompetens och arbetslivserfarenhet som storföretagen kräver måste lösningen sökas någon annanstans. 

Enligt organisationen Företagarna är det inte de stora och multinationella företagen som skapar jobben i Sverige. Fyra av fem jobb skapas i små- och medelstora företag. Visserligen anställer och avlönar storföretagen många, men det är de små företagen som skapar de nya jobben. 

Att få fler människor i osubventionerad egenförsörjning är idag en av politikens viktigaste uppgifter. Vi har under senare år sett en stor inflyttning av personer som inte klarar kraven från den mer avancerade delen av arbetsmarknaden. Att i det läget försvåra för småföretagen framstår som kontraproduktivt och feltänkt.

Sverige behöver en politik som uppmuntrar entreprenöranda, innovationer och företagsamhet. En politik som erbjuder nya möjligheter till egenförsörjning, även för dem som idag står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Ett viktigt led i en sådan politik är att göra livet lättare för småföretagen.

Politiserande företag

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Glasstillverkaren Ben & Jerry’s, helägt dotterbolag till Unilever, har meddelat att man upphör med sin försäljning i ”ockuperade palestinska områden” i Israel. Företaget har tidigare på olika sätt markerat ett starkt politiskt engagemang med vänsterprofil, bland annat genom att stödja Black Lives Matter. Frågan är då om det är näringslivets sak att bedriva politik.

Ben & Jerry’s är naturligtvis inte ensamma på det tåget. Tvärtom har det under senare år blivit allt vanligare att företag deklarerar sitt stöd för opinioner som man uppfattar uppskattas av den breda allmänheten. Men det är ett spel som är förenat med risk. En sak är att den ”politiskt korrekta” opinion som torgförs av etablerade media inte är så utbredd bland medborgarna som man kan förledas att tro. En annan är att man kan få uppskattning i grupper som man inte hade avsett. I Ben & Jerry’s fall kan det handla om en Israelfientlig opinion med antisemitiska förtecken som har sin grund i den pågående etniska konflikten i mellanöstern och som fått fäste också i vårt land.

H&M:s stöd för uigurernas sak i Kina väcker säkert bred sympati i vårt land. Men i det fallet är det reaktionerna utomlands som är problemet, närmare bestämt den kinesiska motkampanjen som hotar företagets framgångar på en viktig exportmarknad.

En betydande del av företags politiska profilering är säkert ytterst motiverat av krasst egenintresse. Konsumenternas köpbeteende är mer komplext än att bara tillgodose ett fysiskt behov. Ett tydligt exempel är personbilar, där valet av märke och modell inte bara styrs av transportbehovet utan också av önskan att ge uttryck för en identitet. I andra fall kan föreställningar om själva företaget – och inte minst dess etik – innebära att konsumenten väljer att bojkotta eller gynna dess produkter och på så sätt ge uttryck för de egna värderingarna. Genom att appellera till konsumenternas idealism kan ett företag nå det klassiska målet vinstmaximering.

Men en växande opinion menar att företagens ”samhällsansvar” inte bör stanna där, utan att företag måste bli mer etiska, även med risk att det kan gå ut över det ekonomiska resultatet. Ett tydligt exempel är kritiken mot att helt eller delvis skattefinansierade företag inom utbildnings- och vårdsektorerna går med vinst. Kritiken kan förefalla ologisk, eftersom ingen vore betjänt av att de går med förlust, dvs. förbrukar mer resurser än de tillförs. Ändå lockas många intuitivt av kravet att förbjuda vinst i omsorg och skola.

En annan opinion som vuxit starkt även internationellt handlar om s.k. Corporate Social Responsibility (CSR) eller hållbarhet (sustainability). Det handlar då om såväl ekonomiskt som miljömässigt och socialt ansvarstagande, ofta också etiskt ansvarstagande. Från näringslivshåll motiveras kravet på samhällsansvar med att det långsiktigt är lönsamt för företagen. Politiskt, särskilt från regeringen, handlar det snarare om att förmå näringslivet att frivilligt acceptera restriktioner i linje med politiska viljeyttringar i stället för att sätta upp tydliga ramar i form av lagstiftning.

Den liberala marknadsekonomin har erbjudit en utveckling utan motstycke för de delar av världen som anammat den. Ekonomiskt välstånd har också fört med sig hälsa och kulturell utveckling. Viktiga element är företag som är självständiga i förhållande till den politiska makten, fri konkurrens och strävan efter vinst inom tydliga och stabila legala ramar. Att vifta med politiserad flagg kan ge företag uppskattning hos vissa konsumentgrupper och delar av det politiska etablissemanget. Men det kan också innebära att man skjuter sig i foten. Och i slutändan är det den ekonomiska effektiviteten som blir lidande, något vi alla förlorar på. 

Att sätta gränser för vad företag får och inte får göra är viktigt. Att företag respekterar gällande regler bör vara en självklarhet. Men att bestämma var gränsen ska gå ska i en marknadsekonomi vara en uppgift för politiken, inte för marknadsaktörerna.

En svår uppgift

Jag ställer just nu iordning mitt andraboende långt söderut inför återresan till förstaboendet. ”Andraboende”. Det är svårt att hitta en bra term. Det är ingen sommarstuga, eftersom högsommaren är just den period då jag undviker att vara där. För varmt. För fullt på alla vägar. Det är inte heller min fritidsbostad, eftersom all tid är fritid för en pensionär. Det får duga med en klumpig översättning av ”maison secondaire”.

Det finns alltid kvar en del matvaror till nästa gång. Mjöl, gryn, saker som lockar besökare som gärna förser sig av det som erbjuds. Vi har tidigare haft problem med möss.

Den svåra uppgiften är att hantera situationen då en mus olovandes har försett sig ur mjölpåsen.

Normalt borde jag naturligtvis spåra upp den skyldiga och se till att han eller hon får sitt rättmätiga straff. Så går det till i ett rättskaffens hus, flertalet av mössen kan ju mycket väl vara helt oskyldiga och bör inte drabbas av att en av kamraterna burit sig åt. Men jag inser att svårigheterna att hitta just den mus som gnagt hål i mjölpåsen är närmast oöverstigliga.

Om inte påföljdsmodellen fungerar kanske jag i stället borde försöka med förebyggande åtgärder. Om jag matar mössen med ost kanske de tycker att det smakar bättre än annat jag har i skafferiet. De kanske rent av blir riktigt tama och lär sig skilja på det som är mitt och det som jag bjuder på. Frågan är om det finns mycket realism i den förhoppningen. Möss är möss, har de möjlighet så förser de sig. I motsats till andra gäster i mitt hus, t.ex. fladdermöss, geckoödlor och sjusovare, som inte brandskattar mina förråd och därför är mycket välkomna.

Trots att det bjuder mig emot finns nog ingen annan lösning på den svåra uppgiften än att jag skrämmer bort mössen. Alla mössen. Det finns sätt, t.ex. anordningar som sänder ut ett ultraljud som jag inte kan höra men som är plågsamt för mössen. I ett hus där många smådjur är välkomna går det helt enkelt inte att ha möss, om jag inte vill att de ska äta mig ur huset. Det är trist, men jag tror inte att det finns någon annan väg.

Folkhemmet vid vägs ände

Socialdemokratins politiska dominans i Sverige under 1900-talet är starkt förenad med folkhemsmodellen. Löftet om omsorg ”från vaggan till graven” gav stora framgångar, men rymde också i sig fröet till modellens kollaps. Det som skulle vara ett skyddsnät för de få som föll har efter 100 år blivit en studsmatta för de många.

Folkhemmets rötter är äldre än den svenska socialdemokratin och får sökas i tysk socialkonservatism under 1800-talet. Långt senare blev Volksgemeinschaft ett begrepp i tysk politik som anammades av såväl socialister som nationalsocialister. Även i Sverige började folkhemmet till höger genom den konservativa politikern Rudolf Kjellén, som lanserade begreppet på 1910-talet. Men under en remissdebatt i januari 1928 flyttade Per Albin Hansson begreppet till vänster planhalva. I folkhemmet Sverige skulle ”klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.

Flera sociala reformer hade genomförts redan före Per Albin Hanssons folkhemsanförande, bland annat folkpensionen (1913, utvidgad genom ATP-pensionen 1958) och 48 timmars arbetsvecka (1919, minskad i flera steg till nuvarande 40 timmar från år 1970). Sedan följde en lång rad reformer som alla syftade till att ge staten ett ökat ansvar för den enskildes trygghet. Några viktiga steg var statligt stöd till sjukkassorna (1931), första lagen om arbetslöshetsförsäkring (1934), bidragsförskott till ensamstående föräldrar och bosättningslån (1937), två veckors lagstadgad semester (1938, förlängd i flera steg till nuvarande fem veckor från 1978), folktandvård (1938), statligt stöd till barnstugor och social hemhjälp (1944), statsbidrag till fria skolmåltider och fri skolmateriel samt allmänna barnbidrag (1948), kommunala bostadstillägg (1952), allmän sjukförsäkring (1955), socialhjälpslagen (1956), Under de följande decennierna utvecklades trygghetssystemen alltmer genom bland annat vidgade grunder för ersättning och höjningar av beloppsgränser.

Fram till 1950-talet betydde utvecklingen av folkhemmet främst att ett antal nya reformer infördes, som tidigare inte varit en del av statens ansvar. Utvecklingen under andra hälften av 1900-talet bidrar inte på samma sätt med helt nya stödformer. I stället växer folkhemmet genom att fler får tillgång till förmånerna och bidragen blir generösare. Effekten syns tydligt i beskattningen. År 1950 uppgick skatteuttaget till beskedliga 18 procent, för att sedan successivt öka till som högst 57 procent år 1989. 

Samtidigt krävde utvecklingen av folkhemmet en omfattande administration för att hantera bidragen. År 1930 utgjorde de offentliganställda 4 procent av befolkningen – samma som under stormaktstiden. 1960 hade andelen fördubblats. Därefter följde en exceptionell tillväxt i den offentliga sektorn och andelen offentliganställda steg från 11 procent av befolkningen 1970 till 17 procent 1980. Därefter skedde en stabilisering. Räknat som andel av samtliga förvärvsarbetande är idag en tredjedel anställda i offentlig sektor varav mer än två tredjedelar jobbar i kommunerna och regionerna.

Sammanfattningsvis byggdes alltså folkhemmet i två etapper: först en fas av kvalitativ utveckling under tre decennier, därefter en kraftig kvantitativ expansion – såväl ekonomiskt som administrativt – som i slutet av 1980-talet stabiliserades på en hög nivå.

Parallellt med denna politiska utveckling har Sverige utvecklats ekonomiskt på ett sätt som helt har förändrat den svenska arbetsmarknaden. Antalet jobb i privat sektor är idag oförändrat jämfört med år 1950. Den stora förändringen är att arbetsmarknaden har blivit alltmer avancerad. Så kallade enkla jobb har i rask takt försvunnit. I stället har lika många nya jobb skapats, med höga krav på utbildning och kompetens. Det har varit en för Sverige gynnsam utveckling, inte bara genom att högre krav ger högre lön. Det har också inneburit att förädlingsvärdet i den svenska produktionen har stigit. En orsak är effektivisering och ökad automatisering. En annan att ekonomisk aktivitet flyttat från lågproduktiva till högproduktiva sektorer.

Den alltmer avancerade arbetsmarknaden har samtidigt skapat problem genom att arbetskraftens kompetens inte har ökat i samma takt som de krav som arbetstillfällena ställer. Något förenklat anses idag godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan vara ett krav för anställningsbarhet. Inget tyder på annat än att än högre krav kommer att ställas i en nära framtid. Men 15 procent av de elever som går ut nionde klassen når inte upp till kraven för att börja ett yrkes- eller högskoleförberedande program och drygt 20 procent av dem som påbörjar gymnasiestudierna avslutar dem utan godkänd examen. 

Orsaken ligger dels hos skolan, som efter decennier av reformer varken förmår upprätthålla en miljö som är gynnsam för lärande eller prioriterar utbildningsmålen. Orsaken ligger också i de senaste årens massiva invandring till Sverige, där en alltför stor del av de nytillkomna saknar den grundläggande utbildning och de arbetslivserfarenheter som gör det möjligt att inlemma dem i den svenska arbetsmarknaden.

När folkhemmet lanserades var Sverige ett land där folk så långt möjligt ville göra rätt för sig och inte ligga det allmänna till last. I ett sådant Sverige kan folkhemsmodellen fungera. Vi är inte längre där nu. Attityderna hos nya generationer är inte de som gällde på 1920-talet. Dessutom har de 25 procent av Sveriges befolkning som har utländsk bakgrund ofta andra traditioner när det gäller förhållandet mellan staten och den enskilde än de som utgjorde den kulturella grunden för folkhemmet.

Allt fler är beroende av skattemedel för sin försörjning, dels genom en inflaterad offentlig sektor, dels genom omfattande bidrag och transfereringar.  Allt färre är nettoskattebetalare som försörjer sig utan bidrag från det allmänna. Det har lett till en skattekvot som med närmare 45 procent är den fjärde högsta bland OECD-länderna. Att fortsatt öka skatteuttaget är inte en väg som kommer att fungera. 

Situationen är allvarlig men inte hopplös. Det går att riva upp de reformer som har gjort den svenska skolan dysfunktionell och i stället skapa en kunskapsskola som gör det möjligt för de flesta att stå på egna ben ekonomiskt. Det går att sätta stopp för all invandring av personer som aldrig kommer att motsvara den svenska arbetsmarknadens krav. Det går att montera ned den bidragskarusell som skapades under det fartblinda 70- och 80-talet. 

Gör vi det så är Sverige inte längre ett folkhem. Man kan sörja, om man är lagd åt det hållet. Men att klamra sig fast vid folkhemsmodellen är inte bättre, eftersom vi redan nått därhän att ekvationen inte går ihop. Som många stolta projekt hade folkhemmet en guldålder, men det innehöll också inbyggda systemfel som lett till dagens mycket allvarliga problem.

Per Albin Hansson erbjöd med sitt folkhemsanförande en modell som många såg som ett hopp och som blev tongivande för politiken under många år. Vi behöver idag en annan bild av ett Sverige som ger hopp. En bild där vi som vuxna medborgare äntligen lämnar det skyddande folkhemmet och går ut för att skapa vår framtid tillsammans med de vänner vi själva väljer.

Ansvar

I alla medier hörs rop på ansvar. Men få diskuterar vad man egentligen menar och ännu färre diskuterar det viktigaste.

Min helt okvalificerade gissning är att ordet ansvar just nu är nummer ett i det offentliga samtalet, från de rikstäckande tidningarnas ledarsidor till sociala mediers kommentarsfält. Vad ansvar egentligen betyder förefaller ingen bekymra sig om. Ordet uppfattas som både tydligt och entydigt.

Det är först när man arbetar på ett annat språk, exempelvis engelska, som man tvingas inse att svenska språket har ett och samma ord för ett antal helt olika saker. De här engelska termerna har alla det gemensamt att de på svenska översätts med ansvar eller ansvarig. Men de skiljer sig åt när det gäller betydelsen.

  • To be responsible
  • To be liable
  • To be accountable
  • To be answerable
  • To be in charge
  • To handle
  • To vouch
  • To be at fault

Ansvar kan vara något man frivilligt har tagit på sig. Det kan å andra sidan handla om ett område som man av någon annan fått till uppgift att sköta. En tredje betydelse är skyldighet att redovisa. En fjärde att ha befogenhet att fatta beslut. En femte att vara den som ytterst ser till att något fungerar. En sjätte att vara orsaken till att något gått fel. En sjunde att vara den som drabbas av konsekvenser om något gått fel. Listan stannar inte där. 

”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” säger filosofen Wittgenstein. Med andra ord, eftersom vi inte har olika ord för de skilda betydelserna av termen ansvar klarar vi inte heller att i det offentliga samtalet tydliggöra vad vi egentligen menar när vi kräver ansvar av Anders Tegnell, Stefan Löfven och andra aktörer i samband med coronahanteringen.

Frågan är om det till syvende och sidst alls handlar om ansvar. Om det inte egentligen handlar om en primitiv önskan att kasta skuld när vi drabbas av något hotfullt och oförklarligt.

Så har det i alla fall ofta varit sedan tidernas begynnelse.

I entréhallen till Nationalmuseum upptas den högra väggen av Carl Larssons monumentalmålning Midvinterblot. Motivet är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Att olyckor betraktats som Guds straff och krävde att en syndabock offrades hörde inte bara primitiva kulturer till. Ibland, som i samband med digerdöden, lades skulden på vissa folkgrupper. Men ofta riktades förbittringen över olyckor uppåt, exempelvis mot kungen när sillfisket slog fel. Idag är det få som tror att en pandemi är Guds straff. Men reflexen att hitta någon som ska straffas ligger kvar, kanske som en del av vårt genetiska arv. 

Det betyder inte att vi ska sluta granska vad som har gått fel och vad som kunde ha gjorts bättre. På så sätt lär vi oss hur nästa pandemi kan hanteras bättre. I mitt blogginlägg Mordängel i äldrevården tog jag upp ett systemfel som ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. Det handlar om en konkret åtgärd som kan ändras, nu när vi vet konsekvenserna. Inget blir bättre av att jaga personer att ställa vid skampålen. Mottot bör i stället vara ”gör om, gör bättre”.

Det finns viktigare saker att tala om när det gäller att på riktigt utkräva ansvar, och inte bara stilla sin oro genom att hänga ut förmenta syndabockar.

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut i samband med myndighetsutövning, och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Tjänstemannaansvaret avskaffades den 1 januari 1976. Innan dess kunde fel och försummelser leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning”, med en så svag formulering att den i praktiken inte går att använda. Våren 2018 beslöt riksdagen enhälligt att tjänstemannaansvaret ska återinföras i offentlig förvaltning. Men inte förrän i maj 2020 reagerade regeringen genom ett utredningsdirektiv, något som har kritiserats av bland annat Slöseriombudsmannen Josefin Utas.

”Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras” skriver Medborgerlig Samling i sitt demokratipolitiska program. ”Det är inte felaktiga beslut från tjänstemäns sida som ska vara primärt fokus för ett juridiskt tjänstemannaansvar. Fel inträffar när ärenden ska hanteras skyndsamt och kan i regel rättas till genom skadestånd. Det väsentliga att komma åt är långsam och vårdslös myndighetsutövning samt tjänstemän som låter sig påverkas av sin egen ideologiska/politiska uppfattning.” 

Det är det här slaget av frågor som diskussionen om ansvar egentligen borde handla om.

”Ni kan tycka det här är enkelt…

… men vänta tills jag har förklarat” (okänd källa). Twitters och andra sociala mediers åtgärder mot Donald Trump har utlöst en våg av tvärsäkra åsikter om vad som behöver göras. Färre har synpunkter på vad som inte behöver, eller bör, göras.

SvD Näringsliv 13/1 vet berätta att ”Nya EU-lagar ska stoppa ’digitala oligarker’” (ännu inte i nätversionen). Enligt artikeln har kritiken varit hård bland europeiska ledare mot att sociala medie-jättar som Twitter, Facebook och Instagram stängt ner tiotusentals användare efter stormningen av Kapitolium i förra veckan. ”Yttrandefriheten ska inte begränsas av sociala medier”, enligt en talesperson för Angela Merkel. Den franske finansministern Bruno Le Maire menar att ”staten och inte ’digitala oligarker’ måste ansvara för regleringen av Internet”.

Enligt artikeln förbereder EU-kommissionen sedan en tid ny lagstiftning som klassar de största internetplattformarna som ”grindvakter”. Som sådana måste de ta ansvar för innehållet på sina plattformar och stänga av kunder om dessa inte håller sig inom i lag fastställda ramar.

Det förefaller råda samsyn om att efterspelet till Kapitolium-händelserna kräver åtgärder. Men inte om vad det är som behöver göras. EU-ländernas ledare vill hindra Twitter att stänga ner konton på det sätt man gjort. EU-kommissionen vill tvärtom lägga starkare krav på företagen att blockera kunder som bär sig illa åt. Det man är överens om är att begränsa företagens rätt att fatta affärsmässiga beslut, i ena fallet när de är alltför strikta och i det andra när de är alltför tillåtande.

Det finns en föreställning att sociala medier mer används av den politiska högern än av vänstern. Det finns också en föreställning att den politiska vänstern mer gynnas av etablerade media. Och så är det kanske. Därför driver nu vänstern kravet på ökade möjligheter att blockera oönskade åsikter på nätet. Från höger krävs fri tillgång till nätet för alla som så önskar. I båda fallen är tilltron hög till statens och politikernas klokhet när det gäller vad som ska tillåtas och förbjudas.

I en decentraliserad privatkapitalistisk marknadsekonomi är det företagens ansvar att fatta de beslut som leder till största långsiktiga framgång. Det är inte företagens ansvar att allmänt främja övergripande samhälleliga mål som mänskliga rättigheter, jämställdhet, etnisk mångfald, hållbar miljö eller klimatmål. Och inte heller yttrandefrihet. Det är statens sak, och för att främja sådana mål skapar staten de lagar som företagen måste respektera.

Det höjs nu röster för att Twitter och andra företag har en sådan dominerande ställning att de inte bör tillåtas att agera utifrån egenintresset. Marknadsdominans är ett begrepp hämtat från konkurrensrätten, och det stämmer att ett dominerande företag i en rättslig process kan förbjudas att exempelvis vägra leverans till befintliga kunder. Men för att komma dithän krävs en djupgående analys av om exempelvis Twitter verkligen är dominerande. Om marknaden avgränsas till alla de plattformar som en person kan använda för att göra sin röst hörd är det långt ifrån säkert att så är fallet. Och en viktig faktor är förekomsten av potentiell konkurrens, dvs. hur lätt eller svårt det är att skapa ett alternativ till Twitter om en stor del av företagets kunder är missnöjda.

Att Trump inte tänker låta sig stoppas av de ”digitala oligarkerna” är helt tydligt. Ett försök att gå över till Parler misslyckades visserligen, men han kommer säkerligen inte stanna vid det. All erfarenhet visar att dominans kan utmanas om incitamenten är tillräckligt starka, det handlar mest om tålamod.

Valet står mellan vad som kan vara bra på kort sikt och vad som är bäst på lång sikt. På kort sikt kan det verka gynnsamt för det fria meningsutbytet att genom reglering hindra Twitter från att vidta åtgärder som man bedömer ligger i företagets intresse. Man låser alltså situationen till det som gällde före nedstängningen av ett antal konton. Därmed finns inte heller något incitament att söka sig till alternativ. Om man å andra sidan accepterar att ett privat företag vidtar åtgärder som många kunder är missnöjda med uppstår ett kreativt tryck att utveckla alternativ. Alltså en innovationsfrämjande process som liknar Schumpeters kreativa förstörelse. Men som alltid är problemet att magkänslan gynnar det bestående, eftersom ingen vet med säkerhet vad som ännu inte är ”uppfunnet”. Ändå är det just dessa ”okända uppfinningar” som hela tiden för vår värld framåt.

Reglering är ett tveeggat svärd. Den som är snabb med att ropa på politiska ingrepp i marknaden riskerar alltid att vapnet vänds i motsatt riktning.