En ny arbetslinje

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av en rad stelheter. Den försvårar anpassning till ändrade förhållanden. Den skyddar dem som är ”innanför”, som har ett anställningskontrakt. Den reser murar mot dem som är ”utanför”. Och framför allt favoriserar den kollektivet – facket och kollektivavtalen – framför den enskilde arbetstagaren.

Medborgerlig Samlings arbetsmarknadspolitiska program, som ingår i det marknadspolitiska programmet, föreslår en rad åtgärder för att göra den svenska arbetsmarknaden mer flexibel. Vi vill avskaffa Arbetsförmedlingen, eftersom den inte längre förmedlar riktiga jobb. Ansvaret för att hjälpa sjukskrivna att återgå i arbete bör läggas över på Försäkringskassan. Samhall bör ges en förstärkt roll att hjälpa den som har det särskilt svårt att få ett ordinarie jobb. Arbetslöshetskassorna bör finansieras av medlemmarna och anslutningen till en arbetslöshetskassa bör bli obligatorisk. Vi vill att lönenivån fastställs mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan extern inblandning, och att stridsåtgärder för att tvinga ett företag att teckna kollektivavtal förbjuds. LAS behöver reformeras ordentligt, gärna med inspiration från den danska flexicurity-modellen.

Frågan är om de åtgärderna är tillräckliga i ett längre perspektiv. En sak är att rätta till det som fungerar illa på dagens arbetsmarknad. Men Sverige förändras, vi befinner oss i en process som kommer att ställa oss inför nya och annorlunda krav.

En sak är de demografiska förändringarna. Vi ser redan i dag hur gamla människor blir allt äldre och att unga människor träder in i arbetslivet allt senare. I mitten av ålderspyramiden finns den minskande andel av befolkningen som producerar det som vi alla ska konsumera. Den ogynnsamma utvecklingen kommer att fortsätta också i framtiden – om vi inte gör något för att motverka det.

Vi ser också hur jobben blir alltmer krävande. Många menar att det i dag krävs godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan för att över huvud taget vara ”anställningsbar” – något som nästan en fjärdedel av dem som börjar på ett yrkes- eller högskoleförberedande program misslyckas med. Inget tyder på annat än att kraven i en nära framtid kommer att ställas ännu högre.

Alltsedan den industriella revolutionen (och tidigare än så) har mänskligt arbete tagits över av maskiner. Först det fysiskt tunga arbetet, sedan rutinartat intellektuellt arbete. Det tredje steget har redan börjat och kommer med stor sannolikhet att fortsätta i accelererad takt. Det handlar om högkvalificerat intellektuellt arbete som kommer att tas över av de avancerade tillämpningar som ofta kallas artificiell intelligens.

I den mån den politiska debatten uppmärksammar de här förändringarna stannar man vid två slag av ”lösningar”. Den ena är att de som inte lyckas kvalificera sig till ett osubventionerat anställningskontrakt ska få sin försörjning genom beskattning av dem som har anställning. De ”arbetsmarknadspolitiska åtgärderna” presenteras gärna som en sorts katalysator, som kommer påskynda övergången till ett ”riktigt” arbete. I verkligheten handlar det ofta om en livslång försörjning utan krav på arbete med en produktivitet högre än noll, även om etiketterna kan variera – exempelvis långtidssjukskrivning, försörjningsstöd eller medborgarlön. Den andra ”lösningen” handlar om att påverka lönebildningen. Genom att sänka ingångslönerna antas arbetsgivare bli beredda att anställa personer som idag anses ”kosta mer än de smakar”.

Invändningen mot det första förslaget är att vi helt enkelt inte har råd. Invändningen mot det andra förslaget är att den som inte har rätt bakgrund för att klara av en arbetsuppgift inte blir mer kvalificerad av att lönen är lägre. Och invändningen mot båda lösningarna är att de stirrar sig blinda på arbete i form av anställning.

Den svenska arbetsmarknaden och dess institutioner är sedan länge präglad av en närmast total dominans för lönearbete som modell för medborgarnas försörjning. Det är i grunden en socialdemokratisk modell, men den har okritiskt anammats av den borgerliga oppositionen, även när den varit i regeringsställning.

De pågående och framtida förändringarna när det gäller demografi, jobbens komplexitet och AI kräver att vi tänker utanför boxen. Lönearbetet måste i mycket högre utsträckning än hittills kompletteras av arbete i egen regi. Det kan röra sig om tillverkning och försäljning av varor, av handel, av utförande av tjänster av olika slag, allt i egen regi som företagare eller i form av uppdragsverksamhet. Och det gäller ”riktiga” jobb i betydelsen att ersättningen kommer från konsumenter eller företag som bedömer att värdet av det man får överstiger det man betalar. I den mån kunden utgörs av det allmänna förutsätts att det inte handlar om någon subvention utan en ersättning för prestation på samma sätt som för en privat kund.

Den politik som ska bana vägen för en ökad andel försörjning i egen regi handlar om regler och kostnader. Genom den nuvarande fokuseringen på lönearbete har inställningen till småföretagare och entreprenörer förblivit njugg. Byråkrati lägger en stor börda på den som vill starta verksamhet i egen regi, en börda som ökar väsentligt den dag man vill anställa en medarbetare. Kostnaderna i form av olika slag av skatter och avgifter utgör också en hög tröskel att ta sig över. Egenregiverksamhet har ofta en mycket lägre produktivitet än det avancerade lönearbetet i stora företag, därför är det nödvändigt att utforma pålagorna efter en annan måttstock.

Medborgerlig Samling ser i grunden människan som stark, med förmåga att ta ansvar och råda över sig själv. I ett gott samhälle har arbete och egenförsörjning en central roll och alla som har förmågan att arbeta bidrar till samhällets produktion. En väg att möta dagens och morgondagens utmaningar är att erkänna arbete som ett vidare begrepp än anställningskontrakt.

En skrämmande artikel

Det händer inte så ofta att jag läser Dagens Nyheter. Någon gång får jag överta tidningen från en god vän; senast handlade det om söndagstidningen den 10 juni. Där läser jag med stigande förvåning en artikel på fem helsidor med rubriken Så blev DN-artikeln om invandringens kostnader ett slagträ i debatten. Nätversionen är endast tillgänglig för prenumeranter.

Det som artikeln handlar om är den s.k. Sandvikenrapporten, som konsultbolaget PWC gjorde på uppdrag av Sandvikens kommun i maj 2014. Rapporten uppmärksammades av DN, som i en notis skrev att ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen.” Rapporten har senare kritiserats från metodsynpunkt, och DN har kritiserats för att okritiskt återge slutsatsen att invandringen är en vinstaffär.

Det kan framstå som märkligt att DN ägnar fem helsidor åt en fyra år gammal rapport, av ifrågasatt kvalitet, och en kortfattad notis i tidningen. Men det som det egentligen handlar om är att DN, både då och idag, anklagas för att låta en politisk agenda få företräde framför kritisk analys och korrekt nyhetsrapportering. Det är en allvarlig sak för landets största dagstidning, och artikelns omfång tyder på att tidningens ledning inte är oberörda av kritiken.

Artikeln är inte helt lätt att följa. Den byter fokus gång på gång, tar upp en tråd och släpper den igen. När jag läst klart är jag inte mycket klokare, men upplever en olustkänsla. En unken eftersmak. Jag försöker bena ut vad den består av.

Guilt by association

Artikeln innehåller uttalanden av flera personer, både i form av direkt intervju, kommentarer via Skype och citat från sociala media. Ossi Carp som för fyra år sedan skrev notisen, redaktionschefen Caspar Opitz och chefredaktör Peter Wolodarski förklarar och lägger till rätta varför man gjorde som man gjorde och hur saken har utvecklats. De citeras som ”sanningsvittnen” utan att deras intresse i saken ifrågasätts.

Annorlunda är det med de personer som är kritiska. Om nationalekonomen Tino Sanandaji heter det att ”han själv aldrig forskat om integrationens kostnader”, trots att hans bok Massutmaning allmänt uppfattas som det kanske tyngsta inlägget hittills i frågan. I stället beskrivs han som ”en av de mest profilerade debattörerna bland dem som vill se en kraftigt minskad invandring”, att han sprider sin kritik genom Facebook- och blogginlägg och att dessa inlägg sprids vidare av ”flera ledande sverigedemokrater och partiets officiella konto på Twitter”.

Bland dem som i artikeln framställs som kritiska mot rapporten och notisen får Sverigedemokraterna stort utrymme. Ett valmöte på Gotland 2014 beskrivs med många detaljer. Vi får veta att Sandvikenrapporten nämns i SD:s valfilm senare samma år. En SD-film från 2017 citeras också, utan koppling till rapporten eller notisen i DN.

En annan kritiker är C-riksdagsmannen Staffan Danielsson. Om honom får vi veta att han ”är 70 år, och inne på vad som ser ut att bli hans sista månader som riksdagsledamot”. Han beskriver sig själv som lojal partimedlem. ”Det sista är hans egen beskrivning. Om det råder det delade meningar.” skriver artikelförfattaren.

Appellerar till känslorna

Intervjuerna med personer som inte ser något större problem med notisen 2014 redovisas i torr och saklig ton. Redovisningen av Sverigedemokraternas möte på Gotland är helt annorlunda och frammanar bilden av något som liknar ett väckelsemöte. ”Heja Jimmie! Heja Jimmie!” inleds beskrivningen. ”– Solen skiner på de goda, ropar en kvinna i publiken och de andra jublar.” Jimmie Åkesson berättar om Sandvikenrapporten: ”En halv miljard kronor, säger partiledaren och visar att han knappt kan hålla sig för skratt.” Han berättar också att Erik Ullenhag hyllat nyheten, vilket leder till att ”några gapskrattar”.

Också intervjun med Staffan Danielsson skiljer ut sig genom fokuseringen på intervjusituationen snarare än budskapet. Vi får veta att den sker i ”hans lilla kontor med utsikt över riksdagshuset” och att ”den som släpps in genom säkerhetsslussen och följer trapporna ned under Mynttorget kan med lite tålamod hitta fram till Staffan Danielssons dörr”. Innan intervjun börjar får journalisten och fotografen en röd bläckpenna med texten ”Jag kryssar Staffan Danielsson 2018”. ”Jag åker och delar ut pennor till alla som vill prata politik. Lite som Gudrun Schymans homepartyn förra valet, säger Staffan Danielsson.”

Ingen faktagranskning

Är det sant att Sandvikenrapporten är behäftad med allvarliga metodfel eller att den har en så snäv inriktning att den inte kan ge underlag för generella slutsatser? Har kritikerna rätt som menar att DN-notisen återger undersökningsresultatet på ett sätt som är gravt missledande? Vi får inget svar i artikeln. Den ägnar sig över huvud taget inte åt det slag av kritisk faktagranskning som många väntar sig av ledande massmedia. I stället ställs en rad påståenden bredvid varandra, som om det inte finns något sådant som en korrekt analys utan bara alternativa berättelser. I slutändan kan läsaren inget annat göra än att värdera de citerade personernas trovärdighet. En nationalekonom som citeras av anonyma twittrare, en partiledare som är persona non grata och en överårig riksdagsledamot som är i onåd hos sitt parti, de väger alla lätt i den värderingen – i varje fall i Dagens Nyheters värld.

Allt tyder på att Dagens Nyheter genom en brett upplagd artikel i ett söndagsnummer vill anlägga moteld mot den växande kritiken mot mainstream media för att svika sitt journalistiska uppdrag. För mig framstår artikeln snarare som ett belägg för att kritiken är motiverad.