En ny arbetslinje

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av en rad stelheter. Den försvårar anpassning till ändrade förhållanden. Den skyddar dem som är ”innanför”, som har ett anställningskontrakt. Den reser murar mot dem som är ”utanför”. Och framför allt favoriserar den kollektivet – facket och kollektivavtalen – framför den enskilde arbetstagaren.

Medborgerlig Samlings arbetsmarknadspolitiska program, som ingår i det marknadspolitiska programmet, föreslår en rad åtgärder för att göra den svenska arbetsmarknaden mer flexibel. Vi vill avskaffa Arbetsförmedlingen, eftersom den inte längre förmedlar riktiga jobb. Ansvaret för att hjälpa sjukskrivna att återgå i arbete bör läggas över på Försäkringskassan. Samhall bör ges en förstärkt roll att hjälpa den som har det särskilt svårt att få ett ordinarie jobb. Arbetslöshetskassorna bör finansieras av medlemmarna och anslutningen till en arbetslöshetskassa bör bli obligatorisk. Vi vill att lönenivån fastställs mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan extern inblandning, och att stridsåtgärder för att tvinga ett företag att teckna kollektivavtal förbjuds. LAS behöver reformeras ordentligt, gärna med inspiration från den danska flexicurity-modellen.

Frågan är om de åtgärderna är tillräckliga i ett längre perspektiv. En sak är att rätta till det som fungerar illa på dagens arbetsmarknad. Men Sverige förändras, vi befinner oss i en process som kommer att ställa oss inför nya och annorlunda krav.

En sak är de demografiska förändringarna. Vi ser redan i dag hur gamla människor blir allt äldre och att unga människor träder in i arbetslivet allt senare. I mitten av ålderspyramiden finns den minskande andel av befolkningen som producerar det som vi alla ska konsumera. Den ogynnsamma utvecklingen kommer att fortsätta också i framtiden – om vi inte gör något för att motverka det.

Vi ser också hur jobben blir alltmer krävande. Många menar att det i dag krävs godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan för att över huvud taget vara ”anställningsbar” – något som nästan en fjärdedel av dem som börjar på ett yrkes- eller högskoleförberedande program misslyckas med. Inget tyder på annat än att kraven i en nära framtid kommer att ställas ännu högre.

Alltsedan den industriella revolutionen (och tidigare än så) har mänskligt arbete tagits över av maskiner. Först det fysiskt tunga arbetet, sedan rutinartat intellektuellt arbete. Det tredje steget har redan börjat och kommer med stor sannolikhet att fortsätta i accelererad takt. Det handlar om högkvalificerat intellektuellt arbete som kommer att tas över av de avancerade tillämpningar som ofta kallas artificiell intelligens.

I den mån den politiska debatten uppmärksammar de här förändringarna stannar man vid två slag av ”lösningar”. Den ena är att de som inte lyckas kvalificera sig till ett osubventionerat anställningskontrakt ska få sin försörjning genom beskattning av dem som har anställning. De ”arbetsmarknadspolitiska åtgärderna” presenteras gärna som en sorts katalysator, som kommer påskynda övergången till ett ”riktigt” arbete. I verkligheten handlar det ofta om en livslång försörjning utan krav på arbete med en produktivitet högre än noll, även om etiketterna kan variera – exempelvis långtidssjukskrivning, försörjningsstöd eller medborgarlön. Den andra ”lösningen” handlar om att påverka lönebildningen. Genom att sänka ingångslönerna antas arbetsgivare bli beredda att anställa personer som idag anses ”kosta mer än de smakar”.

Invändningen mot det första förslaget är att vi helt enkelt inte har råd. Invändningen mot det andra förslaget är att den som inte har rätt bakgrund för att klara av en arbetsuppgift inte blir mer kvalificerad av att lönen är lägre. Och invändningen mot båda lösningarna är att de stirrar sig blinda på arbete i form av anställning.

Den svenska arbetsmarknaden och dess institutioner är sedan länge präglad av en närmast total dominans för lönearbete som modell för medborgarnas försörjning. Det är i grunden en socialdemokratisk modell, men den har okritiskt anammats av den borgerliga oppositionen, även när den varit i regeringsställning.

De pågående och framtida förändringarna när det gäller demografi, jobbens komplexitet och AI kräver att vi tänker utanför boxen. Lönearbetet måste i mycket högre utsträckning än hittills kompletteras av arbete i egen regi. Det kan röra sig om tillverkning och försäljning av varor, av handel, av utförande av tjänster av olika slag, allt i egen regi som företagare eller i form av uppdragsverksamhet. Och det gäller ”riktiga” jobb i betydelsen att ersättningen kommer från konsumenter eller företag som bedömer att värdet av det man får överstiger det man betalar. I den mån kunden utgörs av det allmänna förutsätts att det inte handlar om någon subvention utan en ersättning för prestation på samma sätt som för en privat kund.

Den politik som ska bana vägen för en ökad andel försörjning i egen regi handlar om regler och kostnader. Genom den nuvarande fokuseringen på lönearbete har inställningen till småföretagare och entreprenörer förblivit njugg. Byråkrati lägger en stor börda på den som vill starta verksamhet i egen regi, en börda som ökar väsentligt den dag man vill anställa en medarbetare. Kostnaderna i form av olika slag av skatter och avgifter utgör också en hög tröskel att ta sig över. Egenregiverksamhet har ofta en mycket lägre produktivitet än det avancerade lönearbetet i stora företag, därför är det nödvändigt att utforma pålagorna efter en annan måttstock.

Medborgerlig Samling ser i grunden människan som stark, med förmåga att ta ansvar och råda över sig själv. I ett gott samhälle har arbete och egenförsörjning en central roll och alla som har förmågan att arbeta bidrar till samhällets produktion. En väg att möta dagens och morgondagens utmaningar är att erkänna arbete som ett vidare begrepp än anställningskontrakt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.