Månad: augusti 2023

Tanken går först till Olof Palme och hans berömda ”politik är att vilja” från SSU:s kongressfest i maj 1964. Kanske också till Leni Riefenstahls film ”Triumph des Willens” om NSDAP:s kongress i Nürnberg år 1934.

Det är inte bara politiker från socialistiska partier – vare sig de är demokratiska, nationella eller populistiska – som lockas av rollen som urmakare. Den urmakare som skruvar och pillar på kugghjul och fjädrar för att få uret att gå på det sätt man vill. Även borgerliga politiker har många gånger gått i Palmes interventionistiska fotspår – ”i Sverige är alla socialdemokrater”. Men även från tiden långt före Palme har den svenska socialdemokratin på ett särskilt sätt präglats av uppfattningen att politiken har ledarrollen och att marknaden, juridiken, moralen och den enskilda människan har att rätta in sig i ledet.

En gång för ganska länge sedan jobbade jag utomlands och deltog i ett möte om konsumentpolitik. Från Sverige deltog den minister som ansvarade för konsumentpolitik och som jag kände från en tid då hon hade en mer blygsam roll i statsförvaltningen. ”När tänker du egentligen komma tillbaka till Sverige” frågade hon. Jag menade att jag först ville se om klimatförändringen ledde till bättre vinterväder i Stockholm, och lade till att det kanske var något som berodde på solfläckarna. Hon såg helt förskräckt ut: ”Det skulle ju betyda att vi inte kan påverka utvecklingen!” Som socialdemokrat såg hon en utveckling som inte kunde styras av den politiska viljan som något helt fasansfullt.

Sverige styrs i enlighet med folksuveränitetsprincipen. Det betyder i teorin att ”all offentlig makt utgår från folket”, som det uttrycks i regeringsformens första paragraf. Genom de allmänna valen har folket makt över riksdagen, och genom att inte motsätta sig talmannens förslag om statsminister har riksdagen makt över regeringen. I verkligheten är det, som alla vet, tvärtom: Regeringen har makten och är verktyget för den politiska viljan. Riksdagen är ett knapptryckarkompani, och folket får finna sig i vad som beslutas fram till nästa val.

Det är ingen självklarhet att folksuveränitetsprincipen skulle vara den bästa och mest demokratiska ordningen. Många menar att den maktdelningsprincip som formulerades av Montesquieu ger ett bättre skydd mot att all politisk makt samlas i en hand. Maktdelningsprincipen skapar en balans mellan den verkställande makten (regeringen), den lagstiftande makten (riksdagen) och den dömande makten (rättsväsendet). Inga-Britt Ahlenius är en av dem som påminner om att den svenska folksuveränitetsmodellen definierar ut rättsväsendet ur maktbalansen.

När viljan inte matchas av en motsvarande förmåga blir resultatet en soppa. Så är det i Sverige idag. Nationalekonomen Stefan Fölster skriver i SvD den 16/8 en skarp vidräkning med det han kallar dysfunktionellt regerande. Han menar att ”Regeringskansliet gör för lite av det allra viktigaste men är för beskäftig om mycket som gör lite nytta eller rent av vållar skada”. De stora problemen på områden som elförsörjningen, trafikplaneringen och de statliga bolagens agerande är direkta resultat av att ”viljan tillåts övertrumfa sakkunskapen”.

Den svenska politiska kulturen är sedan länge impregnerad med en tradition som ger den politiska ledningen alltför stor makt att styra genom att vilja. Skulden ligger i hög grad hos socialdemokratin, men den borgerliga oppositionen har inte helt undgått att smittas. Frågan är då om det är en sjuka som är oupplösligt förenad med parlamentarismen och partiväsendet. Patrik Engellau med bloggen Det goda samhället menar att politikerväldet gör alla politiker till lika goda kålsupare.

Själv tror jag att det finns en annan väg, även om den inte anvisas av dagens riksdagspartier. Det är inte en självklarhet att den politiska staten genom beskattning ska förfoga över mer än 50 procent av nettonationalprodukten (NNP), som är en bättre bas för beräkningen av skattekvoten än BNP. Det är inte heller en självklarhet att statens klåfingrighet ska lägga sig som en våt filt över område efter område utanför den egentliga kärnverksamheten.  Framför allt bör politiken hålla tassarna borta från den näringsverksamhet som borde få utveckla sig fritt – med vinsten som drivkraft och risken för förlust som korrektiv – inom ett långsiktigt, transparent och förutsägbart ramverk. Och när det gäller etiska frågor finns ingen anledning att politiker ska ta ledartröjan och driva en opinion som har svag förankring hos gemene man. Det är något som civilsamhället klarar bra utan pekpinnar.

Det finns ett alternativ till en politik som ser viljan som sin främsta drivkraft. Kunskap, förmåga och erfarenhet förtjänar mer respekt än som idag är fallet. Det gäller bara att få den plantan att rota sig, växa och bli stark.

Ovädret Hans har skapat oreda och förstörelse runt om i vårt land. Ett gammalt talesätt säger att ”alla klagar på vädret men ingen gör något åt det”. Men det verkar inte stämma längre. Det görs en hel del. Vad man gör beror på vilken strategi man har valt.

Den för tillfället dominerande strategin är att vädret är något som beror på klimatet. När det är kallt, regnigt och blåsigt i Sverige beror det på klimatet. När det är hett och torrt i Spanien och Grekland beror det också på klimatet. Hypotesen är att klimatet nu förändras till att bli varmare och att det orsakar mer extrema väder. Både varma och kalla, både torra och våta.

Den dominerande strategin tar därför inte sikte på vad man ska göra åt vädret i sig utan hur vi ska stoppa förändringen av klimatet. År 2017 antog därför riksdagen ett svenskt klimatmål, som innebär att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp. 

Tanken bakom det svenska klimatmålet är implicit att om Sverige lyckas nå det mål vi har ställt upp så kommer det i sin tur påverka klimatet så att det inte längre ska bli varmare (i genomsnitt över jorden) utan i stället kallare. Och om det inträffar så kommer också vädret i Sverige påverkas, exempelvis genom att ovädret Hans inte kommer tillbaka.

Nu verkar det dock som om svenska folket inte riktigt tror på den strategi som Sveriges riksdag lägger så stor vikt vid. Enligt en färsk Novusundersökning håller en majoritet av väljarna med om påståendet ”det viktigaste är inte om Sverige minskar sina utsläpp – det viktigaste är att Kina gör det”. Bland SD-väljarna stöds påståendet av 96 procent, genomsnittet för M+L+KD+SD är 91 procent. Och till och med oppositionens väljare anser att fokus i klimatpolitiken bör vara globalt i stället för nationellt: 57 procent av väljarna för S+V+MP+C håller med om påståendet.

Vad man än må tycka om SD:s socialkonservativa ambitioner att blåsa liv i Per Albins (och Kjelléns eller kanske Bismarcks) folkhemsdröm, partiet har bättre än andra riksdagspartier varit tidigt ute med att fånga upp en opinion som senare blivit dominerande. Så var det med den så kallade flyktingpolitiken, där de partier som hejade på massinvandringen från 2015 uppenbarligen gick i otakt med en stor del av väljarkollektivet. Vilket sent omsider tvingade de nuvarande regeringspartierna att deklarera ett ”paradigmskifte”. Och så förefaller det också vara idag, när de stolta ambitionerna om det svenska klimatmålet som planetens räddare sakta med säkert vittrar ned.

Vädret ställer till med allehanda besvärligheter, och har alltid gjort det. Min tro är att en tillnyktring är på väg, att även politiker och opinionsbildare kommer fokusera på det vi i verkligheten kan göra något åt. Nämligen att förbereda oss bättre på dåligt väder och hitta bättre sätt att hantera det som möjligen är effekter av ett förändrat klimat.

Talesättet ”was nicht ausdrücklich erlaubt ist, ist verboten” syftar på en ordning där allt i princip är förbjudet. De enda undantagen är de saker som genom en explicit bestämmelse förklaras vara tillåtna. I rättsstater är det naturligtvis motsatsen som gäller, men uttrycket används ofta för att beskriva en mentalitet som många menar är karakteristisk för Tyskland. Och som på så många andra områden är Sverige, av historiska skäl, i mångt och mycket något av en tysk provins.

En dansk och en irakier har lyckats med konststycket att i ett slag göra koranbränning till den viktigaste inrikespolitiska frågan för svenskarna och deras hövdingar. Många känner sig kallade att tycka något, men man tycker olika.

Några tycker att koranbränning är något som man bör ägna sig åt, av skilda skäl. För somliga är det ett sätt att demonstrera stöd för yttrandefriheten som princip. Andra ser det som viktigt att demonstrera mot en religion man ogillar. Åter andra menar att koranbränning är ett lämpligt sätt att provocera fram reaktioner som visar vad muslimer i allmänhet går för. Och sedan finns några som hoppas på att koranbränningarna ska sätta P för Sveriges ambitioner att bli NATO-medlem.

I det stora hela är det ändå ganska få som applåderar Paludans och Momikas tilltag. Man tycker att det är olämpligt, osmakligt, onödigt, kanske också farligt. De som har en offentlig position, som politiker eller opinionsbildare i största allmänhet, förklarar gärna att de för sin del inte sympatiserar med koranbrännarna och tycker att manifestationerna inte borde ha genomförts.

Så långt allt väl. Enligt en Novusundersökning vill sex av tio att det ska vara tillåtet att bränna skrifter som uppfattas som heliga. Det som bekymrar mig är att så många som fyra av tio inte nöjer sig med att ta avstånd. Det man själv inte tycker är bra, och naturligtvis inte själv skulle ha gjort, vill man ska bli föremål för förbud. Enligt principen att förbud ska vara normalordningen om det inte finns särskilda skäl att införa en regel om att just koranbränning ska vara tillåtet. Några sådana skäl är det svårt att se.

Förbudsmentaliteten har djupa rötter i vårt land. Det finns mycket som en gång har varit förbjudet men inte längre är det. Att dricka kaffe (senaste gången 1817–1823). Att ha dubbelt medborgarskap (1951–2001). Att driva apoteksrörelse (1970–2009). Att sända ut reklamfinansierade radioprogram (1925–1993). Att häda mot kristendomen (urminnes–1970) och mot andra religioner (1949–1970).

Förbud som fortfarande gäller handlar exempelvis om försäljning av vin och sprit i livsmedelsbutiker eller direkt från tillverkaren, märken eller bokstäver på svenska flaggan, innehav av cannabis för eget bruk och köp av sexuella tjänster. 

Det har från tid till annan funnits starka opinioner för olika slag av förbud som inte ”nått ända fram”. I folkomröstningen år 1922 om att införa ett totalt rusdrycksförbud röstade inte mer än 50,8 procent nej till den föreslagna förbudslagstiftningen. Även idag finns högljudda opinioner som vill förbjuda friskolor, bensinbilar och – som sagt – koranbränningar.

Förbudsivrare finns i alla partier – frihet eller tvång är inte en höger-/vänsterfråga. De politiska skillnaderna handlar mer om vad man vill förbjuda. Samtidigt finns det mer eller mindre liberala tendenser i de flesta partier. Med ”liberal” menar jag då den klassiska liberalismen, inte partiet Liberalerna som nyligen var först ute med att föreslå ändringar i ordningslagen för att förbjuda sammankomster där koraner bränns.

Till syvende och sist handlar benägenheten att ständigt ropa på förbud om synen på människan. Den som tror att medborgaren har både vilja och förmåga att ta ansvar för sig själv och sina närmaste, den är också beredd att försvara friheten.