Tanken går först till Olof Palme och hans berömda ”politik är att vilja” från SSU:s kongressfest i maj 1964. Kanske också till Leni Riefenstahls film ”Triumph des Willens” om NSDAP:s kongress i Nürnberg år 1934.
Det är inte bara politiker från socialistiska partier – vare sig de är demokratiska, nationella eller populistiska – som lockas av rollen som urmakare. Den urmakare som skruvar och pillar på kugghjul och fjädrar för att få uret att gå på det sätt man vill. Även borgerliga politiker har många gånger gått i Palmes interventionistiska fotspår – ”i Sverige är alla socialdemokrater”. Men även från tiden långt före Palme har den svenska socialdemokratin på ett särskilt sätt präglats av uppfattningen att politiken har ledarrollen och att marknaden, juridiken, moralen och den enskilda människan har att rätta in sig i ledet.
En gång för ganska länge sedan jobbade jag utomlands och deltog i ett möte om konsumentpolitik. Från Sverige deltog den minister som ansvarade för konsumentpolitik och som jag kände från en tid då hon hade en mer blygsam roll i statsförvaltningen. ”När tänker du egentligen komma tillbaka till Sverige” frågade hon. Jag menade att jag först ville se om klimatförändringen ledde till bättre vinterväder i Stockholm, och lade till att det kanske var något som berodde på solfläckarna. Hon såg helt förskräckt ut: ”Det skulle ju betyda att vi inte kan påverka utvecklingen!” Som socialdemokrat såg hon en utveckling som inte kunde styras av den politiska viljan som något helt fasansfullt.
Sverige styrs i enlighet med folksuveränitetsprincipen. Det betyder i teorin att ”all offentlig makt utgår från folket”, som det uttrycks i regeringsformens första paragraf. Genom de allmänna valen har folket makt över riksdagen, och genom att inte motsätta sig talmannens förslag om statsminister har riksdagen makt över regeringen. I verkligheten är det, som alla vet, tvärtom: Regeringen har makten och är verktyget för den politiska viljan. Riksdagen är ett knapptryckarkompani, och folket får finna sig i vad som beslutas fram till nästa val.
Det är ingen självklarhet att folksuveränitetsprincipen skulle vara den bästa och mest demokratiska ordningen. Många menar att den maktdelningsprincip som formulerades av Montesquieu ger ett bättre skydd mot att all politisk makt samlas i en hand. Maktdelningsprincipen skapar en balans mellan den verkställande makten (regeringen), den lagstiftande makten (riksdagen) och den dömande makten (rättsväsendet). Inga-Britt Ahlenius är en av dem som påminner om att den svenska folksuveränitetsmodellen definierar ut rättsväsendet ur maktbalansen.
När viljan inte matchas av en motsvarande förmåga blir resultatet en soppa. Så är det i Sverige idag. Nationalekonomen Stefan Fölster skriver i SvD den 16/8 en skarp vidräkning med det han kallar dysfunktionellt regerande. Han menar att ”Regeringskansliet gör för lite av det allra viktigaste men är för beskäftig om mycket som gör lite nytta eller rent av vållar skada”. De stora problemen på områden som elförsörjningen, trafikplaneringen och de statliga bolagens agerande är direkta resultat av att ”viljan tillåts övertrumfa sakkunskapen”.
Den svenska politiska kulturen är sedan länge impregnerad med en tradition som ger den politiska ledningen alltför stor makt att styra genom att vilja. Skulden ligger i hög grad hos socialdemokratin, men den borgerliga oppositionen har inte helt undgått att smittas. Frågan är då om det är en sjuka som är oupplösligt förenad med parlamentarismen och partiväsendet. Patrik Engellau med bloggen Det goda samhället menar att politikerväldet gör alla politiker till lika goda kålsupare.
Själv tror jag att det finns en annan väg, även om den inte anvisas av dagens riksdagspartier. Det är inte en självklarhet att den politiska staten genom beskattning ska förfoga över mer än 50 procent av nettonationalprodukten (NNP), som är en bättre bas för beräkningen av skattekvoten än BNP. Det är inte heller en självklarhet att statens klåfingrighet ska lägga sig som en våt filt över område efter område utanför den egentliga kärnverksamheten. Framför allt bör politiken hålla tassarna borta från den näringsverksamhet som borde få utveckla sig fritt – med vinsten som drivkraft och risken för förlust som korrektiv – inom ett långsiktigt, transparent och förutsägbart ramverk. Och när det gäller etiska frågor finns ingen anledning att politiker ska ta ledartröjan och driva en opinion som har svag förankring hos gemene man. Det är något som civilsamhället klarar bra utan pekpinnar.
Det finns ett alternativ till en politik som ser viljan som sin främsta drivkraft. Kunskap, förmåga och erfarenhet förtjänar mer respekt än som idag är fallet. Det gäller bara att få den plantan att rota sig, växa och bli stark.
Så bra o intressant, tack..