Bostadspolitiska dimridåer

Det sägs att det är viktigare att ställa rätt frågor än att ge rätt svar. En djupdykning i morgontidningen ger i varje fall ofta upphov till många obesvarade frågor. Exempelvis Svenska Dagbladet Näringsliv den 17 januari.

En fet rubrik utropar ”Nytt rekord: 636 000 i bostadskö i Stockholm”. Vem sätter inte kaffet i vrångstrupen vid ett sådant besked? Att den bostadsbrist som många talar om kan ha nått sådana höjder! Vad betyder egentligen 636 000? Stockholms stads nuvarande befolkning uppgick den 30 september 2018 till 960 031 personer. Så 66 procent av stockholmarna skulle sakna bostad? Sover under en gran? Nej naturligtvis inte. Varför står de då i kö? Förmodligen för att de vill ha en annan bostad – större eller mindre, dyrare eller billigare, eller kanske i en annan del av Stockholm? Många kanske rentav köar i fåfängt hopp om något som inte finns, därför att de inte är beredda att betala vad det kostar. Kanske den långa kön egentligen inte har något alls att göra med någon bostadsbrist utan snarare med den bristande flexibiliteten på bostadsmarknaden. Frågor, frågor.

Längre ner i samma artikel får vi veta att Bostadsförmedlingen under det senaste året bara förmedlade 7 900 vanliga hyresrätter som inte var öronmärkta. Dock gick många av dessa till internköer. Det är naturligtvis glädjande för de ca 8 000 stockholmare (eller färre) vars bostadshopp gick i uppfyllelse. Mindre roligt för de andra 628 000. Att ha hjälpt 1,25 procent av de köande låter inte så imponerande, som kvantifierad måluppfyllelse. Hur nu målet ser ut. En naturlig fråga borde vara varför Bostadsförmedlingen överhuvudtaget existerar. Den måste förmodligen dra en del resurser, även om resultatet är magert. Är det skälet till att fastighetsägare i olika delar av Sverige nu skapar sin egen bostadsförmedling? Fler frågor.

En annan artikel berättar om Marie Linders varning med anledning av januariöverenskommelsen. Marie Linder är ordförande för hyresgästföreningen, och hon är djupt besviken.

– Inför man fria marknadshyror i nyproduktionen så kommer samhället att tvingas ge stöd för att människor inte ska hamna på gatan, säger hon.

Resonemanget är lite svårt att förstå. Om en nybyggd hyreslägenhet erbjuds till bostadskonsumenterna har de – eller snarare en av dem – möjlighet att acceptera erbjudandet, eftersom man anser sig kunna klara den föreslagna hyran. Hur skulle det kunna innebära att man hamnar på gatan? Alla de andra bostadskonsumenterna hamnar naturligtvis inte heller på gatan för att man tackar nej till en lägenhet med marknadshyra. Sedan finns alternativet att ingen är intresserad av erbjudandet. Då kan fastighetsägaren välja mellan att sänka hyran (till en nivå som också är en marknadshyra) eller att låta lägenheten stå tom. Det senare blir naturligtvis kostsamt i längden. Om det får till konsekvens att fastighetsägaren kommer på obestånd blir det en tydlig signal till andra aktörer på marknaden att akta sig för att hamna i samma situation. Men vad som än händer, hur skulle det kunna leda till att någon hamnar på gatan?

Påståendet att frågorna är viktigare än svaren gäller nog mer för vetenskaplig forskning än för media. Min förväntan på media är snarare att de ska hjälpa mig att bättre förstå vad som händer i världen. Inte att de okritiskt ska återge påståenden och fakta som bara reser följdfrågor. De frågorna borde journalisten i stället själv ha ställt, vridit och vänt på, diskuterat möjliga svar, och på så sätt bidragit till att skingra dimridåerna.

Egenförsörjning

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen

Arbetslösheten och dess spegelbild sysselsättningen är centrala begrepp i den politiska debatten om nationens hälsotillstånd. Arbetslösheten går ned när sysselsättningen ökar. Men sysselsättningen kan öka av andra orsaker än att fler människor får en reguljär anställning. Som sysselsatta räknas även de som arbetat så lite som en timma under mätveckan och de som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Ett intressantare mått är därför hur många som uppnår egenförsörjning, dvs. har en inkomst som täcker levnadsomkostnaderna utan tillskott av subventioner eller bidrag från skattemedel.

Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger inget besked om nivån på eller utvecklingen av egenförsörjningen. Men redan arbetslöshetstalen ger anledning till missmod. Arbetsförmedlingen kritiseras för att man inte lyckas matcha arbetssökande med lediga jobb. Arbetsmarknadslagstiftningen skapar inlåsningseffekter och motverkar flexibilitet. Vi har hamnat i ett läge med både brist på arbetskraft och arbetslöshet.

Problemet är idag större än bara bristande flexibilitet. Sveriges ekonomi blir alltmer sofistikerad och förutsätter i hög utsträckning att arbetskraftens kompetens motsvarar godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan. Samtidigt saknar ca en tredjedel av dem som söker sin första anställning den kompetensen. Det är delvis ett resultat av en stor invandring från länder där skolan är bristfällig, såväl kvantitativt som kvalitativt. Men även den svenska skolans misslyckanden bär en stor del av skulden.

Sverige behöver bättre möjligheter till egenförsörjning också för dem som inte når upp till den nuvarande arbetsmarknadens kompetenskrav. Tre slag av lösningar har föreslagits av riksdagspartierna: sänkta ingångslöner, utbildning och arbetsmarknadspolitiska program. En lägre lön löser inte problemet om den arbetssökande saknar förutsättningar för att klara det erbjudna jobbet. Utbildning löser inte problemet om en vuxen person skulle behöva komplettera sin kompetens motsvarande tolv års studier i svensk skola. Och åtgärder som i realiteten ofta innebär livslång skattefinansierad ersättning för sysselsättning som inte efterfrågas på marknaden är ekonomiskt ohållbart. Därför utgör inget av förslagen någon hållbar lösning på dagens största problem på det arbetsmarknadspolitiska området

Lösningen ligger i stället i att ta bort de olika hinder som finns för egenregiarbete. Allt arbete behöver inte handla om anställning. Allt arbete behöver inte utföras i de högteknologiska industri- och tjänstebranscher som utgör Sveriges ekonomiska motor. Det måste också finnas utrymme för enklare verksamhet inom handel, tillverkning och olika slag av tjänster som entreprenör och egenföretagare.

Två slag av hinder motverkar etableringen av nya småföretag. Dels byråkratiska hinder, exempelvis administrativa krav, anställningsregler och svårhanterliga myndighetskontakter. Dels ekonomiska hinder, genom att även verksamhet som generar låga intäkter är föremål för beskattning och avgifter. Det kan handla om såväl inkomst- och bolagsskatt som arbetsgivaravgifter och olika punktskatter. Med nya öppningar för många att etablera egenregiverksamhet blir det också möjligt att radikalt rensa i floran av bidrag och skattefinansierade program som statistiskt höjer sysselsättningsgraden men som i realiteten utgör ett hinder för egenförsörjning.

I det goda civilsamhället strävar alla att göra rätt för sig och den som är vuxen och frisk försörjer sig själv utan stöd från skattebetalarkollektivet.

Bland tomtar och troll

För två- trehundraår sedan trodde vanligt folk på tomtar och troll. Kanske inte i just den skepnad som nittonhundratalets barnboksförfattare har skapat. Men i alla fall som delar av en fauna tillsammans med allsköns oknytt som vittror, mylingar, bäckahästar och glosuggor.

Alla var naturligtvis inte vidskepliga. I upplysningens tidevarv var lärda människor ganska väl medvetna om hur världen fungerar, även om också de ibland kunde hänge sig åt villfarelser. Dock inte när det gällde existensen av tomtar och troll.

Hur kom det sig att kunskapen fanns men inte nådde ut till ”vanligt folk”? Förklaringen är enkel, de flesta människor nåddes inte av elitens kunskap. Det var först under 1800-talet som en bredare allmänhet hade tillgång till tidningar eller böcker, andra än Bibeln och Katekesen. Man fick i stället sin information från människor på den egna kunskaps- och bildningsnivån. Byskvaller.

Även idag får många människor huvuddelen av sin information om hur världen fungerar från dem som befinner sig på samma kunskaps- och bildningsnivå. Visst finns ett överflöd av tidningar och böcker som vidarebefordrar resultaten av människans ständiga jakt på fördjupad kunskap om världen och tingen. Men allt färre prenumererar på en daglig nyhetstidning. Och i de stora rikstäckande tidningar som fortfarande finns tränger agendajournalistik och känslomässiga reportage ut de djupare analyser och artiklar som lär oss skilja sanning från myt. Böcker finns också i överflöd, och bokläsandet rapporteras öka. Men dominansen för underhållningslitteratur är överväldigande.

Det som är nytt i vår tid är det nätbaserade informationsflödet. Där finns seriösa nättidningar och bloggar för den som vill och orkar gå på djupet. Men för de flesta är de sociala medierna – Facebook, Twitter och många andra – den källa som främst formar uppfattningar och attityder. Och där, bland spontana oneliners och hätska kommentarer, finns både tomtar och troll.

Tomtar uppfyllda av godhet och humanitära ideal men utan kontakt med den verkliga världen. Ondskefulla troll som vill locka de aningslösa in i bergakungens sal.

Upplysningsfilosoferna nådde inte ut med sitt budskap om rationalitet och evidens till folket i stugorna. De motarbetades också av många i sin tids elit. Johan Henrik Kellgrens dikt Ljusets fiender beskriver olika grunder för motståndet, bland annat hänvisningen till den urspårade franska revolutionen – ”ell’n är lös på söder”. Den som idag för fram obekväma fakta riskerar på liknande sätt att misstänkliggöras som populistisk eller extrem. Men för att citera en annan av våra döda poeter – Esaias Tegnér – ”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd lugn står hon med strålande pannan. Hon leder igenom den nattliga värld och pekar alltjämt till en annan.”

Om en knapp vecka infaller årets mörkaste dag, den dag som Kellgren skriver om. Sedan blir det bara bättre.

Tre svåra val

För mig handlar politik om att välja. Välja till och välja bort. Andra menar att politikens kärna är att vilja, exempelvis Leni Riefenstahl och Olof Palme. Att välja är svårare än att vilja, eftersom valet betyder att olika alternativ ställs mot varandra. Viljan kan däremot vara starkare eller svagare, men riktningen ifrågasätts inte.

Satsningar eller regler?

I den politiska verktygslådan fins två verktyg, pengar och regler. Att öka den mängd pengar som tas in från skattebetalarna och sedan betalas ut till olika ändamål kallas satsningar. I dagens politiska landskap handlar allt om satsningar, som om mer pengar vore svaret på alla stora problem.

Grundproblemet i skolan, polisen och sjukvården är inte pengar, det är att lärare, poliser och sjuksköterskor har fått nog. Från politiskt håll föreslås ständigt nya satsningar, men det förslår inte mot de problem som skapar missnöje. Det är hög tid att plocka fram det andra verktyget, regler som förändrar dysfunktionella strukturer.

Uppdrag eller resultat?

MUF-ordföranden Benjamin Dousas kommentar till Annie Lööfs kravlista att ”det för hans del inte spelade någon roll vem som gjorde det rätta”, och att det som verkligen betydde något var att det blev bra för Sverige, har väckt en viss uppståndelse. Att Stefan Löfven som statsminister skulle driva en högerliberal ekonomisk politik hör naturligtvis till fablernas värld, men principfrågan är intressant. Vad är viktigast för ett parti, att få in förtroendevalda i politiska församlingar eller att de politiska mål som partiet strävar efter förverkligas? Valet är inte självklart, inte heller att det första automatiskt leder till det andra.

Resultat nu eller på sikt?

Många kritiserar partierna för kortsiktig politik. Utspel drivs av nästa opinionsmätning eller  reaktioner på det som för dagen dominerar löpsedlarna. På så sätt blir politiken snuttifierad och bilden av de grundläggande skillnaderna mellan olika ideologier grumlas.

Att presentera ett program för det Sverige vi vill se år 2030 eller 2050 kan uppfattas som bisarrt eller som befriande. Så går det inte till i politikens värld idag. Men det kan också vara det som allt fler önskar. Ännu ett svårt val.

 

 

Vad f-n får jag för ”reformutrymmet”?

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.

Europas förenta stater – en dröm, en mardröm

Genom fördraget i Verdun år 843 skapades de två stormakter som har dominerat den europeiska kontinenten i mer än 1000 år. Detta millenium har präglats av ständiga krig, såväl mellan som inom de statsbildningar som idag heter Tyskland respektive Frankrike.

Synen på krigen har inte alltid varit odelat negativ. För många erbjöd de vägen till ära, makt och rikedom. Under de senaste 100 åren har det mer handlat om vanära, vanmakt och armod. Första världskrigets fasor gav näring åt rörelser för fred och samarbete mellan Europas nationsstater. Under mellankrigstiden grundades Paneuropeiska unionen i Österrike, som efter hand utvidgades till länder i Syd- och Centraleuropa. I Frankrike skapade Aristide Briand en motsvarighet i Ligue d’union européenne. År 1930 lade han fram en plan för Paneuropa, Europas förenta stater.

Det krävdes ännu ett världskrig för att viljan att samla Europas länder i fredligt samarbete skulle vinna tillräckligt politiskt stöd. Det första konkreta steget togs år 1950 genom Schumandeklarationen, som ledde till inrättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen, EKSG. I deklarationen sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Ursprungstanken var att samordna Tysklands och Frankrikes kol- och stålindustrier på ett sådant sätt att framtida krig mellan Västeuropas kärnländer skulle omöjliggöras. Sedan har utvecklingen gått vidare via EEG och EG till EU, och samarbetet har efter hand utvidgats till allt fler områden.

Europasamarbetet började med sex länder; dagens EU har 28 medlemmar. De 22 länder som senare har anslutit sig till organisationen har i allmänhet haft andra motiv än de sex grundarländerna. För många länder i Europas periferi handlade det i första hand om frihandel. Sju av dessa länder, bl.a. Sverige, valde år 1960 att bilda den Europeiska frihandelssammanslutningen EFTA i stället för att ansluta sig till EEG. Tre av EFTA-länderna blev EG-medlemmar år 1973, och följdes av ytterligare tre under 1990-talet. Grekland, Spanien och Portugal blev medlemmar under 1980-talet som ett resultat av att fascistdiktaturerna i dessa länder hade avvecklats. Åren 2004 och 2007 utvidgades EU med sammanlagt tio länder som tidigare hade tillhört östblocket och som såg medlemskapet som både en väg till ekonomisk utveckling och som ett skydd mot ryska geopolitiska ambitioner.

Huvuddelen av EU:s nuvarande medlemmar har alltså haft andra förstahandsmotiv för sin anslutning än att omöjliggöra framtida krig mellan västeuropeiska länder. Trots det har samarbetet under närmare 70 år utvecklats i linje med Schumandeklarationens mål att skapa en federation. En federation, eller förbundsstat, är en statsbildning där en betydande del av makten ligger på den högre nivån, med viss bibehållen makt för de länder eller stater som ingår i federationen. Maktfördelningen regleras genom en konstitution. Tyskland och USA är exempel på federationer. En konfederation är en annan form av statsbildning där medlemmarna behåller sin suveränitet och relationen mellan dem regleras genom ett fördrag.

EU upplever idag starka inre spänningar. Brexit är bara ett av symtomen. Italiens motstånd mot att underordna sig den Ekonomiska och monetära unionens regler ett annat. Ungerns åtgärder till följd av EU:s oförmåga att hantera en omfattande migration ett tredje. I många länder finns en djup skepsis mot det som man uppfattar som Bryssels hegemoni. I grunden är alla dessa motsättningar följden av den långa marschen mot en fullödig federation, en marsch som redan kommit lång väg mot sitt mål och som kommer att fortsätta genom sin inneboende dynamik om den inte hejdas.

Drömmen om Europas förenta stater är ett feltänk redan från början. Europa har inte nått sina största framgångar genom enhetlighet och likriktning utan genom en mångfald av idéer och tekniker som utmanat varandra. Idag har drömmen blivit en mardröm, en vision om en europeisk enhetsstat som kanske tilltalar glaspärlespelarna i elfenbenstornet men som skrämmer dem som mer känner sig hemma i nationen eller hembygden. En sådan vision har inte heller något intresse för Sverige. En politisk enhet med gemensamma regler och gemensam offentlig ekonomi måste binda samman medborgarna genom ett kulturellt kitt för att vinna legitimitet. Det kittet finns inte i EU ännu, och inte heller inom överskådlig framtid.

Alternativet är en konfederation, ett samarbete mellan likasinnade suveräna länder med frihandel som grund och med ett längre gående samarbete för dem som vill, på de områden som ligger i deltagarnas intresse. De viktigaste åtgärderna för att vända utvecklingen är att avveckla EU-parlamentet, att införa anpassat medlemskap som grundprincip och att åter hedra subsidiaritetsprincipen.

EU-parlamentet är i grunden ett uttryck för EU:s federalistiska ambitioner. Det behövs inte för beslutsfattandet. Bindande gemensamma regler kan vid behov, och på samma sätt som tidigare var fallet, beslutas av medlemsstaternas regeringar genom Rådet.

Anpassat medlemskap, dvs. att alla inte deltar på alla områden, finns i praktiken redan på områden som Schengen och eurosamarbetet. Idag ses sådana avvikelser som undantag. I en konfederation bör i stället anpassat medlemskap vara den normala ordningen.

Subsidiaritetsprincipen har urvattnats till en målsättning i högtidstalen. I verkligheten har den överstatliga nivån under lång tid lagt under sig fler och fler områden, med minskad suveränitet för den nationella nivån som resultat. Ett återinförande av skarpa regler som sätter medlemsländernas suveränitet i första rummet banar väg för en konfederativ ordning.

Sverige blev inte medlem för att förvandlas till en av Europas förenta stater. Vi var i första hand intresserade av frihandeln och den inre marknaden, eftersom vi är en liten och utrikeshandelsberoende ekonomi. Vi är bara en av 28, men det betyder inte att vi måste försöka vända en supertanker på egen hand. Många andra EU-medlemmar har samma oro inför en till synes ödesbestämd utveckling mot en federation. Vi måste göra gemensam sak med dem som delar vår uppfattning och våra behov. Just därför måste Sverige stanna som medlem i EU, just därför är EU-politiken viktig, och just därför är valet till EU-parlamentet våren 2019 värt allt vårt engagemang.

Vad ett parti kan erbjuda

Det här inlägget har tidigare publicerats på MEDbloggen

Varför föredrar jag – och alla andra – att rösta på ett visst parti i stället för de övriga alternativen? Frågan kan tyckas meningslös. Naturligtvis därför att jag tycker att det partiet är bäst. Men ”bäst” på vilket sätt? Det kan finnas flera svar på den frågan. Tre möjliga svar är att det handlar om identitet, kompetens eller idé.

Historiskt röstade folk i allmänhet utifrån identitet, den samhällsgrupp man ansåg sig tillhöra. Bönder röstade på Bondeförbundet och arbetare på Socialdemokraterna. Frikyrkofolk och skollärare på Folkpartiet. När det gällde de mer bemedlade kunde också den geografiska tillhörigheten spela in – i Stockholm röstade överklassen på Högern men i Göteborg på Folkpartiet. Där var Högerpartiet till för krämarna.

Röstning utifrån identitet är ibland fortfarande en realitet. Miljöpartisten Leila Ali Elmi från Göteborgsförorten Hammarkullen personkryssades in i riksdagen efter en kampanj uteslutande riktad mot somalier, på somaliska och utan påtaglig koppling till Miljöpartiets politiska program. Exemplet är kanske extremt, men liknande idéer är vanliga i debatten. Många menar att riksdagen bör vara en spegling av befolkningens sammansättning, som ett statistiskt sampel. När man kritiserar andelen kvinnor, utlandsfödda, hbtq-personer, personer i en viss åldersgrupp eller icke-akademiker i riksdagen handlar det i grunden om en föreställning om identitetsröstning.

För den som är svuren motståndare till alla former av identitetspolitik framstår identitetsröstningen definitionsmässigt som en anomali. Men det är inte den enda invändningen. Det största problemet med identitetsröstning är att den inte ger uttryck för en av den parlamentariska demokratins grundläggande funktioner, nämligen att entlediga det styre som man är missnöjd med. Röstar alla utifrån identitet sker inga andra ändringar i den parlamentariska sammansättningen än de som är en följd av förändrad demografi. Minskar antalet bönder försvagas Bondeförbundets inflytande. Leder en industrialisering till fler arbetare är det gynnsamt för de partier som uppfattas som arbetarrörelsens politiska gren. Sådana förändringar går långsamt, och det parti som sitter vid makten kan lugnt vansköta sitt pastorat i förvissning om att väljarbasen ligger fast och är pålitlig.

Att se de förtroendevaldas kompetens som den viktigaste grunden för partivalet framstår à priori som mer sympatiskt. Kritiken mot de traditionella partiernas odling av politiska broilers är berättigad, eftersom den skapar en politikerklass – enligt somliga en politikeradel – utan bredare erfarenhet av det yrkesliv som de flesta väljare är hänvisade till. För många yrkespolitiker innebär dessutom avsaknaden av en civil karriär ett starkt incitament att klamra sig fast vid betalda politiska uppdrag.

Att politiker är kompetenta är viktigt. Att sätta enbart kompetens i första rummet är däremot farligt. En tanke som ibland förs fram är att Sverige borde skötas som ett företag och att landets ledning borde läggas i händerna på erkänt skickliga företagsledare. En annan är att väljarna vill se starka personer i ledningen, personer man känner förtroende för, som sedan bäst vet vad som bör göras.

Det finns flera problem med kompetensröstning. Ett är att väljarna knappast kan bedöma vad en kandidat egentligen går för så snart man kommer utanför det lilla lokalsamhället. Det gynnar den som kan bekosta personliga kampanjer, men också den som är en skicklig demagog. Ett allvarligare problem med kompetensröstning är att väljaren överlåter politikens utformning åt dem som uppfattas som ”starka ledare”. Demokratin har som bekant den besvärande egenskapen att den förmår avskaffa sig själv.

Idéröstning, att väljaren ställs inför olika alternativ för hur samhällets behov och problem ska lösas, framstår i teorin som ett ideal. I verkligheten finns många hinder mot det praktiska genomförandet. De täta opinionsmätningarna uppmuntrar partierna till en ”fine-tuning” av det politiska budskapet som får till resultat att alternativen allt mer liknar varandra. Tävlan om att erbjuda ”satsningar” – dvs. ökad spendering av skattemedel för att glädja tilltänkta mottagargrupper – skymmer bilden av partiernas långsiktiga politik.

För att idéröstning ska fungera som det är tänkt krävs andra attityder från partiernas sida än de som idag dominerar. Politik är att välja, inte bara för dem som röstar utan också för dem som söker väljarnas förtroende. Ett politiskt program kan inte erbjuda ”extra av allt” – prioriterar man något väljer man samtidigt bort något annat. Idéröstning förutsätter tydlighet om vad partiet vill och inte vill för att modellen ska fungera.

När jag lägger min röst vill jag inte välja den som företräder högutbildade män födda i Sverige på 1940-talet. Jag vill inte heller välja en ”stark” person utan att veta vilken politik denne kommer att driva. Jag föredrar den som på förhand kan tala om vilken politik han eller hon står för, inte bara kortsiktigt utan framför allt på lång sikt, inte bara vad som ska få mer resurser utan också vad som ska få mindre. Ett sådant besked kan jag få av partier som lägger vikt vid sin politikutveckling och som ärligt och tydligt berättar hur den politiken ser ut.

Två slags elitism, och en tredje

Att det i ett samhälle finns en elit accepteras av de flesta, om än med begränsad entusiasm. Fullständigt egalitära samhällen kan möjligen ha funnits i människans förhistoria och i små enklaver som valt att avskärma sig mot resten av världen. Men inte i vår moderna värld, hur högt vi än prisar jämlikhetsidealet.

Däremot kritiserar vi gärna, och med rätta, att dessa eliter uppför sig på ett elitistiskt sätt. I den kritiken ligger att vi uppfattar elitism som något negativt, vilket naturligtvis är en sanning med modifikation: att använda en utvald ställning till saker som är positiva för flertalet kan också ses som en elitism.

Elitism i den vanliga, negativa bemärkelsen kan dock se olika ut. En variant är att uppfatta flertalet människor som likadana som en själv. En annan att uppfatta flertalet människor som annorlunda än en själv.

Den första varianten kännetecknas av ”tondövhet”, en oförmåga att uppfatta att andra inte sätter värde på samma saker som man själv gör. Typiskt handlar det om att eliter sätter högt värde på frihet eftersom de är i en position att utnyttja den. Däremot är trygghet inte lika viktigt eftersom de redan har den och dessutom har resurser att skapa sin egen trygghet. De har också en global syn på världen, eftersom de kan göra sig gällande i olika miljöer. De är med andra ord ”anywheres”.

Problemet med den första varianten av elitism är att frihet inte är lika viktig för den som har begränsade möjligheter att utnyttja den. Då blir trygghet desto viktigare. För ”somewheres” kan snabba förändringar vara mer ett hot än ett löfte. Utmaningar mer ett problem än en möjlighet. Den elitism som inte ser eller bryr sig om det som är viktigt för många människor, men är oviktigt för dem själva, skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

I den andra varianten av elitism anser man att stora grupper av människor, kanske de flesta, är i grunden annorlunda. Om man själv är bildad, kunnig och verserad utgår man från att de flesta är motsatsen. Då gäller det att anpassa sig till det för att kunna etablera kontakt. Karlfeldts Fridolin ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. I dag handlar det mer om grovt språk, simplistiska argument och vädjan till reptilhjärnan. Det kan handla om en medveten förställning, men lika gärna om en intuitiv anpassning till vad man tror går hem. Den elitism som bygger på en misantropisk syn på flertalets förstånd och civilisationsnivå skapar motsättningar i samhället som kan växa sig starka.

Finns de två varianterna av elitism i verkligheten eller är de bara teoretiska konstruktioner? För mig är Hillary Clinton och Donald Trump två bra exempel. Men runt världen och historien finns naturligtvis många andra elitister av båda slagen.

För den som vill dra strån till den stack som kan bygga ett bättre samhälle gäller det att hitta en trygg kurs mellan Skylla och Karybdis. Om det är oundvikligt att eliter finns måste det finnas ett bättre sätt än de två varianterna att utöva elitism, och då i positiv bemärkelse. För mig handlar det om att visa respekt. Att respektera att det som är viktigt för mig själv inte är det för alla, att ”one size does not fit all” och att ta människors oro på allvar även om det handlar om oro som jag själv har förmånen att slippa. Det handlar också om respekt för att de flesta människor är ganska goda, kloka och anständiga. Och att därför bemöta dem på ett sätt som hellre överskattar än underskattar dem.

En sådan respektfull elitism skulle gott kunna tjäna som utgångspunkt för en bra politik.

261 410 väljare

Så många måste rösta på ett parti för att det ska ta säte i Sveriges lagstiftande församling. Medborgerlig Samling fick 13 056 röster hösten 2018. Det räckte inte för att passera fyraprocentspärren.

Om man grupperar partier i systemkritiska och etablerade hade den första kategorin en påtagligt mycket större närvaro på sociala medier under 2018. Många tolkade det som ett förebud om motsvarande framgångar i valet, både för SD och för nya små partier. Vi vet nu att det inte blev på det sättet.

Det kan vara så att aktiviteten på sociala medier ger ett avtryck i politiken på andra sätt än i form av valresultat, i varje fall på kort sikt. Den kritiska opinion som kommer till uttryck på Twitter och Facebook påverkar med största sannolikhet de mer seriösa samhällsdebattörer som driver egna bloggar och hemsidor med stort antal följare. I nästa steg påverkar inläggen det som skrivs både i nättidningar och etablerade medier. Ribban lyfts för de debattinlägg som publiceras. Ledarskribenter följer de mest inflytelserika bloggarna och Twittrarna och påverkas i sin tur i det som de skriver. Det är uppenbart att frågor och åsikter som var anatema hösten 2017 hade blivit fullt rumsfähiga, om än kontroversiella i vissas ögon, ett år senare. Den systemkritiska opinionen har utan tvekan haft framgång i samhällsdebatten, men det har inte gett motsvarande utdelning i valet för de berörda partierna.

En väg att bygga en väljarbas går genom medlemsorganisationen. Många menar att bara mötet ansikte mot ansikte med väljare ger resultat vid valurnan. Riksdagspartierna tappar medlemmar, men har fortfarande en betryggande medlemsbas för att bedriva kampanjarbete. År 1979 nåddes en topp med sammanlagt närmare 1,6 miljoner medlemmar för de dåvarande sex riksdagspartierna. Sedan dess har socialdemokraterna minskat från 1,2 miljoner (inklusive dåvarande kollektivanslutna LO-medlemmar) till 90 tusen, moderaterna från 150 till 45 tusen, centerpartiet från 140 till 30 tusen och liberalerna från 55 till 15 tusen. Kristdemokraterna och vänsterpartiet har under perioden däremot haft en förhållandevis stabil partiorganisation med i storleksordningen 20 respektive 15 tusen medlemmar. De två riksdagspartier som har bildats efter 1979 skiljer sig åt starkt när det gäller medlemsutveckling. Miljöpartiet nådde en topp år 2014/15 med drygt 20 tusen medlemmar, en siffra som sedan dess har halverats. Sverigedemokraterna har däremot vuxit sedan bildandet och har idag inte fullt 30 tusen medlemmar. Även Medborgerlig Samling är ett parti som växer och medlemssiffran har nu nått tre tusen.

Om det direkta mötet med valarbetare är avgörande för beslutet att rösta på ett parti har antalet aktiva medlemmar stor betydelse för ett partis möjlighet att passera riksdagsspärren. Med exempelvis 10 tusen medlemmar behöver varje medlem övertyga 26 väljare att rösta på partiet. Det bör vara ett överkomligt mål för aktiva partiarbetare, men som genomsnitt för alla medlemmar är det likafullt en hög siffra. För ett parti med 30 tusen medlemmar är givetvis uppgiften att övertyga nio grannar, vänner och bekanta mindre oöverstiglig. Att öka antalet medlemmar är för ett nytt och växande parti av största betydelse. Samtidigt framstår inte det personliga mötet som tillräckligt får att nå den eftersträvade framgången.

Så hur når man så många personer med ett politiskt budskap att  drygt 260 tusen av dem låter sig övertygas om att stödja just det partiet?

Trots att många hävdar motsatsen har fortfarande tablå-TV många tittare. När det gäller nyhetssändningarna ligger de genomsnittliga tittarsiffrorna för Rapport på drygt en miljon och för TV4Nyheterna och Aktuellt över en halv miljon. Två tredjedelar av svenskarna läser en morgontidning och hälften en kvällstidning. Det är alltså fortfarande så att en stor del av väljarkåren hämtar sin kunskap om vilka partier som är ute på banan och vilken politik de står för genom s.k. etablerade media eller MSM (main stream media). Och där ligger svårigheten för varje nytt parti att bryta igenom anonymitetsvallen. Känner ingen till partiets existens blir inget som rör partiet till en nyhet i medias värdering. Representerar man inte ett ”intresse”, dvs. ett kollektiv med hundratusentals människor, så publicerar ledande media inte gärna debattartiklar oavsett hur välformulerad argumentationen är.

Resan framåt för ett parti som vill erbjuda nya lösningar på erkända problem måste därför följa flera parallella vägar, inte bara ett spår. De sociala medierna är viktiga, mun-mot-mun-metoden är viktig. Men om vår röst inte förmår tränga igenom även i den samhällsdebatt som förs i traditionella medier kommer det att ta lång tid innan det händer något avgörande i opinionsmätningar och valresultat.

Det är inte lätt, men det är nödvändigt.

Terrorism, populism, opposition

Den modell för liberal demokrati som har sitt ursprung i Västeuropa och Nordamerika bygger på en öppen tävlan mellan konkurrerande politiska organisationer – partier – som representerar skilda intressen och/eller ideologier. Genom allmänna val erövrar ett parti (ensamt eller i symbios med andra) lagstiftnings- och regeringsmakten. Förlorarna hänvisas till att i oppositionsställning, med plats i den lagstiftande församlingen, driva sin politik. Genom press- och åsiktsfrihet kan oppositionen också argumentera för sin sak utanför parlamentet. Att makten växlar mellan partierna från tid till annan anser många vara ett demokratiskt hälsotecken.

Runt om i världen finns många länder som visserligen håller allmänna val, men som ändå inte räknas som liberala demokratier. Ett parti kan ha en så stark ställning att bara ”lojal” opposition är möjlig, dvs. rörelser som inte hotar det dominerande partiets maktställning. I sådana länder används ofta beteckningen terrorism för dem som utmanar regeringspartiet, även om fysiskt våld inte står på dagordningen.

Även i liberala demokratier finns de som menar att hela det politiska och mediala systemet har kommit att behärskas av ett etablissemang med mer samsyn än motsättning. Oppositionen mot ”etablissemanget” kallas där inte terrorism – om den inte förespråkar våldsmetoder, vilket sällan är fallet. Det finns annan etikett, nämligen populism. Och, precis som ”terrorismen” i monokratier, ses ”populismen” inte som en legitim opposition utan som något systemhotande.

De som angriper populismen i tron att man försvarar den liberala demokratin begår ett fundamentalt fel. Man ser kritiken mot ”etablissemanget” och den rådande åsiktskorridoren som det som marxisterna kallar en antagonistisk motsättning. Det innebär, enkelt uttryckt, att motsättningen inte kan lösas inom systemets ram utan måste nedkämpas. Motsättningen mellan de sju partierna V, S, MP, C, L, M och KD är däremot icke-antagonistisk och  kan hanteras i riksdagen och i den samhällsdebatt som pågår i de rikstäckande dagstidningarna och SVT/SR. Med andra ord, när man demoniserar en viktig del av den politiska kritiken genom att utmåla den som systemhotande har man samtidigt avhänt sig tillgången de de verktyg som ingår i den demokratiska processen.

Politisk opposition bör bemötas genom sakliga argument, inte genom att svepande avfärda den som populistisk och i synnerhet inte genom att tillvita oppositionen åsikter som den inte omfattar.

Att kritisera att stora resurser går till unga män i arbetsför ålder, som saknar  kvalifikationer för den svenska arbetsmarknaden och som kommit till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare, är inte samma sak som att hata människor av annan etnicitet eller ”ras”.

Att föreslå att pengarna i stället borde gå till kvinnor och barn som finns kvar i eller nära krigsdrabbade områden är inte samma sak som att vilja avskaffa asylrätten.

Att kritisera EU för att man svikit grundprinciperna om subsidiaritet är inte samma sak som att geopolitiskt förorda en uppslutning till den ryska Putinregimen.

Att kritisera radikalfeminism och identitetspolitik är inte samma sak som att försvara manliga härskartekniker.

Den liberala demokratin har bara ett par hundra år på nacken, mindre än så om man drar gränsen vid införandet av allmän och lika rösträtt. Grundbulten är att den som för tillfället innehar makten ska kunna utmanas inom systemets ramar. Genom att klumpa samman antagonistisk och icke-antagonistisk opposition under etiketten populism undergräver den liberala demokratin sig själv och närmar sig attityder som hör hemma i monokratier. Det är mycket farligt. Desto viktigare är det att alla som hyllar våra grundläggande västerländska värderingar håller ut, vässar argumenten och inte låter sig skrämmas av försök till vare sig svartmålning eller brunsmetning.