Den mörkaste dagen

År 2019 infaller vintersolståndet den 22 december. Några dagar senare firar vi jul, en högtid som behållit samma namn sedan hednatiden. Även de andra nordiska länderna har behållit ordet jul för den nuvarande kristna högtiden. I engelska språket finns ordet yuletide, men Christmas är som bekant helt dominerande som namn på helgen i slutet av december. I romanska språk har namnet på julen ofta anknytning till födelse, dvs. Jesu födelse (Noël, Natale, Navidad).

Enligt den julianska kalendern, som införde av Julius Caesar och som i Sverige avlöstes av den gregorianska år 1753, inföll vintersolståndet den 13 december. Därför är det den dag då vi firar luciadagen.

Den mörkaste dagen under året är alltså en dag som gärna markeras med fest och högtid. I antikens Rom firades midvintern med Saturnalia, då herre och slav fick byta roller. Från år 274, på initiativ av kejsar Aurelius, infördes i stället för saturnalierna den obesegrade solens dag den 25 december. När sedan kristendomen blev romersk statsreligion lyckades man med ”kreativa” beräkningar komma fram till att Jesus var född just den dagen.

I dag, den 22 december, har vi sedan ett halvt år levat med att ständigt gå mot mörkare tider. Rent astronomiskt. Men i vidare bemärkelse har tiderna i vårt land blivit allt mörkare under längre tid än så.

Rapporterna om mord på öppen gata duggar nu så tätt att vi har svårt att se de kriminella uppgörelserna som en nyhet längre, snarare som ett normaltillstånd. Och det handlar inte längre om utanförskapsområden i anslutning till de tre största städerna. Skjutningarna har nu spritt sig till stora delar av vårt land, även till områden där man tidigare trodde att ”det berör inte oss”.

Att många människor mördas eller skadas med avsikt är inte något som vi vill ska vara en del av den svenska verkligheten, även om det i flertalet fall handlar om offer och förövare i den kriminella världen. Det verkligt allvarliga är att skjutningarna är det synliga tecknet på en kriminell subkultur som inte respekterar eller ens erkänner rättsväsendet och statens våldsmonopol. 

Ett annat område där statens legitimitet ifrågasätts handlar om etnicitet. Under bara några år har Sveriges folkmängd ökat i en utsträckning som saknar motstycke i historisk tid. En stor del av invandringen har sitt ursprung i länder där staten är svag eller fientlig. I stället styrs människors relationer och konflikter av religiösa eller klanrelaterade normer. På så sätt har subkulturer etablerats också i vårt land som varken respekterar lagen eller de oskrivna lagar som skulle hålla samman vårt land.

Vi har länge gått mot mörkare tider på alltför många områden. I mätning efter mätning har den svenska skolan visat allt sämre resultat. Nyligen tändes hoppet om en vändning till det bättre, tills det visade sig att mätresultatet berodde på att en stor del av eleverna hade fallit bort, antingen för att de inte kunde läsa frågeformuläret eller för att de vägrade att delta.

Problemen inom sjukvården är en följetong som bara vittnar om en allt djupare kris. Kommunernas ekonomi närmar sig bristningsgränsen, och i stället för att tala om de verkliga orsakerna skyller man på att vi blir friskare och därför lever längre. De som ansvarar för underhållet av infrastrukturen, exempelvis järnvägsnätet, ger inget hopp om påtagliga förbättringar inom överskådlig tid. I stället är man på väg att besluta om höghastighetståg till en kostnad av 400 miljarder kronor – motsvarande 40 procent av en svensk statsbudget – med leverans först om 25 år då tåget i fråga rimligen har hunnit bli urmodigt.

Att gå mot mörkare tider borde knappast vara något att fira, vare sig det handlar om solljuset eller samhällsutvecklingen. Och det är ju inte heller det som midvinterhögtiderna handlar om. Det vi firar är att det vänder, att vi efter långt lidande börjar gå mot ljusare tider. Att så är fallet när det gäller det astronomiska mörkret kan vi känna oss trygga med. Men hur är det med samhällsutvecklingen? Finns något hopp om en vändning? Några tecken i tiden skulle faktiskt kunna tyda på det.

Socialdemokraterna har sedan valet 1917 varit Sveriges största riksdagsparti, alltså i drygt 100 år. Det har givit partiet en särställning i svensk politik, som illustreras av uttryck som ”enpartidemokrati”, ”problemformuleringsmonopolet”, ”det statsbärande partiet” och att ”i Sverige är alla socialdemokrater oavsett vad de röstar på”. Nu har i partiet förlorat den ställningen i SVT/Novus senaste väljarbarometer. Det är historiskt och bör i grunden förändra spelplanen.

Det har blivit påtagligt högre i tak på flera tidningars ledarsidor. Ledarskribenter tar idag upp politiska frågor som inte ansågs rumsrena för bara ett år sedan. Kritik formuleras med en rättframhet som tidigare skulle ha resulterat i ”brunsmetning” eller ”brännmärkning”.

Allt färre människor litar i dag enbart till papperstidningar eller SVT:s agendajournalistik när det gäller nyhetsförmedlingen. Genom nätbaserade nyhetsmedias genomslag har opinionsbildningen fått ökad mångfald. Myndigheters försök att påverka opinionen genom ”tillrättalagd” information avslöjas allt oftare.

Att året idag vänder kan vi glädja oss åt, och vi behöver inte göra något för att få det att hända. Kanske kan vi se början till en vändning också när det gäller det andra mörkret. Men där måste vi hjälpa till, var och en på sitt sätt.

Grundtrygghet

Folkhemmet är inte en svensk uppfinning. Äran av att ha lanserat denna samhällsmodell brukar i stället tillskrivas Otto von Bismarck, tysk rikskansler 1871–1890. I början av 1900-talet inspirerade den tyska modellen svenska politiker, såväl konservativa som liberala, som förordade olika utformningar av ett välfärdssamhälle. År 1928 lanserade socialdemokraterna termen ”folkhemmet” i ett anförande av Per-Albin Hansson under en remissdebatt. Folkhemsmodellen har sedan dess i Sverige framför allt förknippats med socialdemokraterna även om många av de tidiga reformerna genomfördes i politiskt samförstånd. I Tyskland utvecklades folkhemstanken under samma tid under begreppet ”Volksgemeinschaft”.

Från tidigt 30-tal till våra dagar har folkhemmet under socialdemokratisk ledning utvecklats till ett system där staten tar ansvaret för alla problem och påfrestningar som kan drabba medborgaren ”från vaggan till graven”. De offentliga utgifternas andel av BNP har som en konsekvens av den utvecklingen ökat från mindre än 10 procent till i våra dagar ungefär hälften. Parallellt har under samma tid den andel av befolkningen som arbetar i offentligfinansierad verksamhet ökat kraftigt – särskilt i den kommunala sektorn – och uppgår i dag till 30 procent av det totala antalet sysselsatta. Av dem har tre fjärdedelar kommun eller landsting som arbetsgivare.

Frågan är om det verkligen är statens (inklusive kommunernas) uppgift att ta över allt det ansvar som vi medborgare borde ha för vårt eget och våra närmastes väl och ve.

Det finns saker som vi som enskilda medborgare inte har möjlighet att ordna själva för att skydda oss. Vi kan inte beväpna oss på ett sådant sätt att det gör någon skillnad om ryssen kommer. Det klarar bara staten.

Det finns kanske de som menar att vi ska ta lagen i egna händer om vi drabbas av brott – alternativt att det är en uppgift för släkten/klanen. Men det skulle leda till ett samhälle som få av oss önskar eftersom det innebär en avveckling av statens våldsmonopol, en avveckling av rättssystemet, en återgång till djungelns lag och en upplösning av det civiliserade samhället. Nej, den grundläggande tryggheten bör vara en uppgift för staten.

Begränsar vi statens uppgifter till försvar, polis och rättsväsende får vi det som brukar kallas en nattväktarstat. Men som medborgare behöver vi mer än så för att känna grundläggande trygghet. Vi vill ha en sjukvård som levererar när vi behöver den. Vi behöver omsorg när vi inte förmår ta hand om oss själva. Vill vi ha en skola som ger våra barn en god start i livet och som svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

På de områdena behöver staten inte nödvändigtvis vara den som driver verksamheten och utför tjänsterna. Statens ansvar är i stället att se till att vi kan känna oss trygga med att sjukvård, omsorg och skola fungerar och fungerar bra. Utförandet kan tas om hand av en blandning av offentlig och privat verksamhet, där effektiviteten och nyttan för brukarna får fälla utslaget. På samma sätt kan finansieringen ske genom tillskott från såväl budgetmedel som avgifter.

På liknande sätt förhåller det sig med olika slag av infrastruktur. Vi måste känna oss trygga med att elektricitet och dricksvatten kommer fram i den mängd och med den kvalitet som vi behöver. Vi måste kunna lita på att de som kör bil har vägar och att de som driver tågtrafik har spår som fungerar. Det är statens ansvar att se till så är fallet, oavsett vem som äger och driver infrastrukturen.

Att statens kärnverksamhet fungerar är avgörande för att vi som medborgare kan känna grundtrygghet. Men den tryggheten känner vi inte i dag. Försvaret är ett dåligt skämt. Polis och rättsväsende står maktlösa mot kriminalitet som hotar att snart göra hela vårt land till ett utanförskapsområde. Sjukvården har toppkvalitet för den som får tillgång till den – i tid – men tillgängligheten ligger i stora delar av landet på u-landsnivå. Omsorgen drabbas när kommunerna måste spara. Skolans misslyckande är vår tids trauma. Industrin ropar efter mer kapacitet i elnäten för att kunna bygga ut. Och det bristande underhållet av järnvägsnätet är en följetong i media.

Att det blivit på det här sättet beror just på folkhemmet, välfärdsstaten. Staten har under snart ett sekel tagit på sig allt fler uppgifter och vidgat sina ambitioner för att förverkliga visionen om ett omhändertagande samhälle där ingen längre ska behöva ta ansvar för de påfrestningar som livet erbjuder. Och därför räcker pengarna inte längre till det som vi mest av allt behöver. Staten har utvecklats från rollen som landsfader till curlingförälder. Och hur det har påverkat medborgarnas vilja och förmåga att själva gardera sig för sämre tider är lätt att se.

Det som väntar oss är kraftiga neddragningar på stora områden som vi har tagit för givna. Det kan ske på två sätt. Antingen oplanerat, så som sker i många kommuner i dag där man tvingas dra in på verksamheter när de sociala utgifterna rusar i höjden. Eller planerat, med inriktning på att åter få statens kärnverksamhet att fungera som den ska. Det som inte är ett allmänintresse måste i stället bli ett ansvar för civilsamhället.

Därför är grundtrygghet ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

Medborgarmakt

Ordet makt är känsligt för många. Man ogillar makten. Den som själv har makt förnekar gärna att så är fallet. Men motsatsen är inte heller populär. Vem önskar sig att vara maktlös eller att drabbas av vanmakt?

Etymologiskt är makt nära besläktat med förmåga, och orden kan användas som synonymer. Att ha makt betyder att kunna påverka, att ha inflytande. Och det är något gott, om det inte missbrukas.

Många av de beslut som fattas i ett land sker i civilsamhället. Många andra fattas av staten. Civilsamhället, det är medborgarna som du och jag, som exempelvis bestämmer vad vi ska äta till middag. Statens beslut fattas av politikerna och deras förlängda armar. Exempelvis bestämmer staten hur mycket pengar som ska gå till försvaret. Sett över längre tid har de områden som staten har makt över expanderat kraftigt på bekostnad av medborgarnas makt. Medborgarmakten har blivit alltför kringskuren. Vi måste återta förlorad mark.

Makten över stödet till ideella organisationer är delad. Jag kan själv bestämma om jag vill ge en gåva till Röda Korset eller stödja en alternativ teatergrupp. Men jag bidrar också via skattsedeln till ett omfattande stöd till olika slag av ideell verksamhet utan att ha något inflytande över statens prioritering av vad som anses vara behjärtansvärt. Mycket, kanske det mesta, är sådant som jag aldrig skulle vilja lägga mina surt förvärvade slantar på. Men makten att säga nej till sådant stöd har staten tagit ifrån mig.

I Sverige är kyrkan numera skild från staten. Formellt. Men inte i verkligheten. Svenska kyrkan får ett betydande ekonomiskt stöd. Det kan kännas rimligt för den som bekänner sig till den evangelisk-lutherska tron. Problemet är bara att skattebetalarnas pengar går till religionsutövning av alla de slag, från romersk-katolska kyrkan till de islamiska shiasamfunden. Makten över vilken trosinriktning jag vill stödja – om någon – är därmed kraftigt beskuren.

Åsikts- och yttrandefriheten väger tungt bland de medborgerliga rättigheterna. Det är en frihet som uttrycks i en FN-deklaration och som stöds av svensk lag. Och den handlar om förhållandet mellan staten och den enskilde. Själv upplever jag stor frihet i det avseendet. Jag kan skriva på min blogg att ”fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot” utan att riskera några repressalier eftersom jag är en fri pensionär. Men så är det inte för alla människor. I vårt land är kravet på ”politisk korrekthet” en realitet för många människor som riskerar avsked, uteblivna uppdrag, offentlig defamering eller social stigmatisering om de fritt yttrar sin personliga åsikt. I de fallen är statens makt över tanken och ordet inte direkt utan indirekt – ett utflöde av statens alltmer omfattande ideologiproduktion. Under etiketter som ”feminism”, ”mångkultur” eller ”värdegrund” sätter staten ribban för vad som är OK respektive inte OK och budskapet förmedlas vidare genom politiska uttalanden, myndighetsbeslut eller en media- och kultursektor som är beroende av statligt stöd. Men samhällsdebatten borde i stället föras av oss medborgare utan att staten som domare ställer upp på det ena lagets sida.

Skattefridagen är en illustration av hur stor del av vår inkomst vi som medborgare bestämmer över. Den inföll i år den 18 juli. Allt det som den genomsnittlige skattebetalaren jobbade ihop under årets första 198 dagar används till ändamål som staten beslutar om. Medborgaren råder över hur lönen används under de återstående 167 dagarna. Vart går då flödet av pengar som fördelas över huvudet på oss? En stor del går till bidrag och subventioner till verksamheter som inte är ett allmänintresse och som få medborgare skulle stödja om de hade den makten. En annan stor del går till administrationen av ymnighetshornet. Ytterligare en stor del går till statliga myndigheter med tveksam nytta för flertalet medborgare, och nya sådana myndigheter tillkommer hela tiden. 

Enligt en av Sveriges grundlagar, regeringsformen, utgår all offentlig makt i Sverige från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det är lätt att dra slutsatsen att medborgarna, trots allt, har en betydande makt över politiken. Men praktiken är inte detsamma som teorin. När jag var fjärde år går och röstar kan jag välja mellan ett antal partilistor för riksdagsvalet. De namn jag finner på listan har jag i de flesta fall aldrig hört talas om. De flesta av oss skulle inte komma på tanken att ställa den riksdagsledamot man röstat på till svars, inte minst därför att vi vet väldigt lite om vad de gör och inte gör. Men medborgarmakten får inte heller genomslag i nästa led – riksdagen som folkets främsta företrädare – eftersom riksdagen har reducerats till ett ”knapptryckarkompani”. Makten över staten – dess pengar och dess regler – ligger i stället hos partikanslierna. Där finns yrkespolitikerna, fostrade till sitt värv från ungdomsförbunden och framåt och i flertalet fall med begränsad civil utbildning som skulle ge tillgång till ett opolitiskt yrke om positionen i maktens centrum skulle bli hotad. Medborgarnas makt över den offentliga makten är i själva verket en vacker princip med minimalt reellt innehåll.

Spelar det då någon roll att staten bestämmer över alltmer och medborgarna allt mindre? Världen blir ju hela tiden mer komplicerad och de offentliga beslutsfattarna är ju ändå proffs?

Jo, det spelar stor roll. När du och jag fattar ett beslut vet vi att vi själva drabbas om beslutet är dåligt. Några kanske hamnar i lyxfällan, men de flesta vet vad som är bra för oss och handlar därefter. Så är det inte med staten. De som beslutar drabbas inte själva om det blir fel. Och vi ser dagligen resultaten: skatteslöseri, upphandlingsskandaler, klåfingrigt förmynderi. Exemplen är legio.

Sverige är vårt land, medborgarnas, inte politikernas. Det är hög tid att vända utvecklingen och ge åter makten till medborgarna på alla områden där inte allmänintresset talar för att staten bör ha ansvaret.

Därför är medborgarmakt ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

Den svenske Cerberus

I den antika mytologin vaktades ingången till dödsriket Hades av en hund med tre huvuden – Cerberus/Kérberos. Även om hans utseende var skräckinjagande mötte de som ville in i riket inga problem. Annorlunda var det om man ville ut igen. Då satte Cerberus effektivt stopp för den tilltänkta utresan.

Att komma in i ett jordiskt rike är inte alltid lika lätt. Jag har rest till John F Kennedy-flygplatsen i New York och köat i en evighet innan det blev min tur att få passet noga granskat och bli utfrågad om mina avsikter. Jag har rest till Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva – lika lång kö, lika noggrann granskning av passet åtföljd av kritiska frågor.

Numera flyger jag ofta till och från Arlanda. Och där kontrolleras passet vid utresa, däremot händer det aldrig att jag behöver plocka fram det när jag kommer hem. Det är bara att gå rätt igenom utan att se skymten av vare sig gränspolis eller tullare. Är den svenska kontrollen av gränspassager som Cerberus – att det är lätt att komma in men svårt att komma ut?

Naturligtvis kan det finnas många förklaringar till att min erfarenhet inte ger en rättvisande bild av den svenska gränskontrollens effektivitet. Kanske bemannas inresespärren så snart ett plan från icke-Schengen landar. Kanske granskningen av passagerarlistor gör att man rycker ut när det finns indikationer på en problematisk passagerare. Men kvar står möjligheten att personen som passerar lika enkelt som jag, framför eller bakom, i själva verket inte kom med planet från Nice utan från någon helt annanstans, t.ex. Uzbekistan.

Misstanken att det kan förhålla sig på det sättet förstärks av återkommande rapporter om den svenska gränskontrollens ineffektivitet. EU har i en Schengenutvärdering pekat på allvarliga brister, och uppgifter från personer som sett problemen inifrån pekar i samma riktning. Arlanda är en port i Europeiska Unionens yttre gräns. Drömmen om ett Europa där medborgarna kan röra sig lika fritt som i sitt hemland förutsätter att den gränsen bevakas effektivt. Sverige brister fortfarande i det avseendet, vilket bland annat har lett till att Danmark sett sig tvungen att upprätta nationell gränskontroll mot Sverige.

Ändå är misslyckandet allvarligast för oss själva. Abu Raad mötte inga hinder mot att komma in i vårt land. När han nu ska ut igen är det stopp. En triumf för den svenske Cerberus.

En svensk värdegrund

Idag berättar jag om en kulturkrock Sverige-Frankrike och vad det har med Sveriges utrikespolitik att göra.

En tredjedel av året bor jag i ett hus i södra Frankrike. Huset vaktas av en dam som ser till att allt är i ordning innan jag kommer, tittar till huset efter oväder, och städar vid behov när jag ber om det. Det hela började med att jag inför senaste resan söderut skrev och bad henne att städa ”lite grann, särskilt golven”. 

Huset var oväntat fint och putsat när jag kom dit. Varför förstod jag när hon presenterade räkningen. Den motsvarade 11 ½ timmars städarbete, vilket knappast kan betecknas som ”lite grann”. Men jag tänkte att beloppet kanske inkluderade annat också, gamla skulder, inköp av material eller vad vet jag. Därför mejlade jag och frågade hur det var med den saken.

Svaret blev explosivt. Tyckte jag inte om att få det snyggt och städat? Att bli anklagad för att vara ohederlig var något hon verkligen inte uppskattade. Sedan följde ett antal mejl, där jag försökte, så tydligt jag förmådde, förklara vad jag hade menat och hur jag såg på saken. Varje meddelande resulterade i utbrott med stigande intensitet. Att jag skulle lägga av med mina insinuationer, att jag inte skulle inbilla mig att jag förstod något av fransk mentalitet och att jag kunde glömma mina försök att komma med pedagogiska exempel. När hon till slut beklagade att hon så länge hade lurat sig själv och trott att jag var hennes vän återstod inte mer än att säga tack för mig och konstatera det inte gick att fortsätta relationen.

Det kändes som ett misslyckande. Efter fem år med förstaboende och 22 år med andraboende i Frankrike hade jag trott mig ha en viss känsla för vad som skiljer svensk och fransk mentalitet. Men det hade inte hjälpt mig att hantera situationen.

Ändå kan jag så här i efterhand ana vad som hände. Frankrike är ett land där den dominerande relationen är vertikal. När det går bra balanseras beskydd med trofasthet. När det går sämre handlar det om kränkning och revolt. Den franska revolutionen i ett nötskal, som idag motsvaras av exempelvis chefers och kunders behandling av butikspersonal och bönders blockering av tillfartsvägar med gödsellass. Samma reaktion visade min husvakt, som reflexmässigt utgick från att min fråga var en inlindad kränkning, och som därför reagerade genom att revoltera med all den verbala glöd hon kunde uppbåda. Den vänskap hon refererade till handlade egentligen om den ömsesidiga välviljan i en relation som ändå i grunden är vertikal.

Det här hade jag svårt att förstå i stundens hetta eftersom jag är svensk, med svenska värderingar. Vi bygger våra relationer horisontellt, vare sig det gäller vänskap eller affärsrelationer. Tillit, ömsesidighet, överenskommelser är våra ledord. Och vi är alldeles övertygade om att vi är fullkomligt normala. Vi tror därför gärna att alla andra människor också, i grunden, är normala – på vårt sätt.

Svensk utrikespolitik, från Palmes ”tredje väg” till Wallströms ”feministisk utrikespolitik” och ”humanitär stormakt” bygger i princip på föreställningen att alla folk i världen egentligen är som vi svenskar. Men att vi är lite bättre än andra på att vara som vi. Och att vårt ansvar därför är att uppfostra andra så att de också fullt ut blir som vi. Det är nog inte så många andra länder som köper budskapet att de egentligen är som svenskar. Kanske med undantag av de länder som tar emot u-landsbistånd från vårt land, som kan känna sig motiverade att åtminstone låtsas.

Sveriges tyngd i utrikespolitiken handlar mest om ett budskap till hemmapubliken. Om vi vill att vår utrikespolitik ska få tyngd även utrikes kan ett första steg vara att inse att det som är normalt för oss inte nödvändigtvis är det för alla andra.

Fenomenet Greta

I maj 2019 skrev jag ett blogginlägg om barnkorstågen på 1200-talet och Jeanne d’Arc på 1400-talet. Flertalet läsare har, helt korrekt, dragit slutsatsen att texten syftade på Greta Thunberg. Nu, fyra månader senare, har fenomenet Greta utvecklats på ett sätt att det kan vara dags för en kommentar i klartext.

En mänsklig tragedi

Var och en som såg klipp från Gretas tal inför Förenta Nationerna, och som är begåvad med normal inlevelseförmåga, bör ha dragit slutsatsen att det handlar om en ung människa som mår mycket dåligt. Röstläge och ansiktsuttryck skvallrar om risk för ett förestående sammanbrott. Kanske också ordvalet, även om man får förmoda att det har varit i säck innan det kom i påse.

Kritiken bör inte riktas mot Greta själv, däremot mot hennes föräldrar/vårdnadshavare. Kanske också mot andra personer som har en roll när det gäller att värna om hennes välbefinnande. En ung människa som av allt att döma inte är helt stabil psykiskt borde inte ha tillåtits sätta sig i den här situationen. Förhoppningsvis kommer hon ut på andra sidan utan bestående men. Gör hon det inte faller ansvaret tungt på de vuxna som är hennes närmaste.

En cynisk exploatering

Greta kan inte rimligen själv ha orkestrerat sin karriär som världens klimatpolitiska samvete. Jag vet inte vilka människor som exempelvis ligger bakom seglatsen över Atlanten. Jag känner inte heller till deras agenda och bakomliggande intressen. Det som är uppenbart är att det handlar om att underblåsa en radikal klimatalarmism och att det måste finnas både pengar och organisatorisk kompetens i bakgrunden.

I ett öppet samhälle ska det stå var och en fritt att agera för sin uppfattning med hjälp av de resurser som man förfogar över. Men att utnyttja en 16-årig flicka, med ett extremt starkt engagemang men utan egna djupare kunskaper i sakfrågan, kan inte betecknas som annat än en otillbörlig cynism. Det är också djupt ohederligt att de som driver Gretakampanjen inte träder fram och visar sitt ansikte.

En förödande politik

I en debattartikel i SvD den 22/9 skriver professor Björn Lomborg att den ökande polariseringen bidrar till att det blir omöjligt att föra ett sansat samtal om åtgärder. ”Medan somliga felaktigt hävdar att global uppvärmning är ett påhitt finns det långt fler som, lika felaktigt, hävdar att vårt samhälle hotas av en omedelbar klimatkris.”

Trots osäkerheten i faktaunderlaget kan vi ändå bestämma oss för att i första hand vilja begränsa utsläppen av koldioxid. Problemet är bara att Kina ensamt står för större sådana utsläpp än USA och EU tillsammans. På andra plats bland utsläppsnationerna, men långt efter Kina, kommer USA. Vill vi göra något av betydelse när det gäller koldioxidutsläppen måste vi alltså i första hand finna sätt att förmå Kina att ändra sin praxis. Men Kina fanns inte på plats när Greta talade inför FN. Inte heller USA.

Klimatalarmismen har utan tvekan redan påverkat många svenskars beteende. Men om saken handlar om jordens klimat, och inte om svenskars samvete, måste vi inse att svenskars bil- och flygresande eller köttkonsumtion har en effekt som endast kan jämföras med homeopatiska läkemedel. Och att tro att svenskars klimatskam skulle kunna vara ett exempel och ett föredöme för de kinesiska makthavarna är inte annat än en exempellös megalomani.

Fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot eftersom miljoner människor runt om i världen lockas stödja en klimatalarmism som saknar alla förutsättningar att göra något åt det verkliga problemet. På så sätt riskerar kampanjen samtidigt att blockera stöd för åtgärder som skulle kunna få reell effekt.

Tro och vetande

Filosofen m.m. Ingemar Hedenius blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande  (1949). I boken formulerade Den intellektuella moralens maxim att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant.

För 70 år sedan handlade det om gudstro och vetande. Idag utmanas förnuftet av andra trosföreställningar. Klimatalarmismen är bara ett exempel i en bukett av mer eller mindre esoteriska föreställningar som ger känslan företräde framför förnuftet. Man kunde tro att de personer som har fått förtroendet att leda vårt land skulle stå starka i försvaret för vetande och erfarenhet. Dessvärre råder det motsatta förhållandet.

Statsminister Stefan Löfven menar att ”vi kan inte bara lyssna på forskarna, vi måste agera”. ” Greta Thunberg är en oerhörd inspiratör. Hon utstrålar sådan styrka och hon samlar en hel ungdomsgeneration i den här frågan. Det är precis det som behövs.” 

Om man inte enbart ska lyssna på forskarna, dvs. vad vetenskapen faktiskt vet, vad lyssnar man då på? Om det regeringsbildande partiet föredrar tro framför vetande, hur ställer sig då det största oppositionspartiet? Man kunde hoppas att det parti som för några år sedan uppmanade Sverige att öppna sina hjärtan för en okontrollerad folkvandring till vårt land nu skulle ha återgått till en sunt konservativ skepsis. Det finns hittills inga tecken på att så skulle ha skett.

Begreppet evidens är grundläggande för Medborgerlig Samlings politik. Evidens är inte liktydigt med föreställningen att man företräder en absolut sanning. Men det betyder att slutsatser och åtgärder ska bygga på bästa tillgängliga kunskap som har skapats genom vetenskaplig metod. Så är det när det gäller klimatpolitiken och så är det på övriga politikområden. Och därför är Medborgerlig Samling det parti som står i tydligast opposition mot ett regeringsparti som ”inte bara kan lyssna på forskarna”.

Att kunna säga nej

Lisa Irenius söndagskrönika i SvD den 18 augusti handlar om det fria skolvalet. ”Handlar om” kanske inte är helt korrekt, krönikan är inte någon balanserad genomgång av det fria skolvalets för- och nackdelar, den är ett generalangrepp.

Hon är inte ensam i sin kritik av nuvarande förhållanden. Betygsinflationen är ett uppenbart problem. Möjligen också finansiella aktörers kortsiktiga köp och avyttringar av fungerande skolföretag. Där finns delade meningar. Våra barns skolgång uppfattas med all rätt som en av samhällets viktigaste funktioner. Därför menar många att varje inslag av marknadsmekanismer måste bannlysas på det området.

Det finns mycket som är viktigt, inte bara utbildningen av den unga generationen. Mat är också viktigt. Utan mat dör vi, hur välutbildade vi än må vara. Och med dålig mat på bordet blir vårt liv torftigt.

Jag har roat mig med att ändra Irenius kategoriska påståenden till att handla om mat i stället för undervisning. Så här blev det.

Hur många av oss bär på den gnagande frågan om vi verkligen har valt bästa möjliga livsmedelsbutik? Forskningen har inte mycket gott att säga om det fria butiksvalet. En rad studier har visat att det ökar segregationen och minskar likvärdigheten mellan butikerna. 

Här finns ett genuint dilemma, mellan det gemensamma och individuella. Vad för slags samhälle bygger vi om inte dagligvarubutiken fungerar som ett sammanhållande kitt, där alla konsumenter får lika möjligheter till mat och dryck?

På dagens dagligvarumarknad ligger det nära till hands att reagera genom ”exit”. Höga priser eller dåliga varor? Det är bara att byta! Det är verkligen en fantastisk möjlighet – alla vill ju det bästa för sin familj. När kvalitetsmedvetna konsumenter väljer att lämna dåliga butiker blir det samtidigt färre kvar som kan använda sin röst för att påverka situationen till det bättre. Frågan är om det också lägger grunden till en mer generell inställning till hur man löser problematiska situationer: genom att sticka därifrån.

För vissa har friheten att välja blivit en räddning, men jag undrar om vi generellt sett har blivit lyckligare av det fria butiksvalet. Samtidigt känns det numera omöjligt att tänka sig att vara utan det. Och upp växer en ny generation ”maximerare”, för vilken ”exit” är ett givet alternativ när det uppstår problem.

Självfallet är valfrihet inte lösningen på alla områden. Vi ska inte behöva välja vem som ska försvara oss när ryssen står på Gotland. Det verkar inte rimligt att kunna välja domstol om vi kommit i klammeri med rättvisan, inte heller om vi har rollen som kärande. Vi borde kunna lita på att den polis som finansieras över statsbudgeten kan försvara oss mot övergrepp. Att sedan några i verkligheten måste betala andra alternativ för att få beskydd – vaktbolag eller kriminella nätverk – är en skam för Sverige.

Skolan är viktig, men den är inte en del av statens kärnverksamhet. Historiskt har undervisning bedrivits av många samhällsaktörer, såväl civilsamhället som det allmänna, och så är det också i dag. Skolor kan vara bra, men de kan också vara usla. Den som får sina barn hänvisade till en usel skola kan reagera genom exit om det finns valfrihet. Råder obligatorisk hänvisning får man stå med mössan i hand. Då försvinner också incitamentet för den usla skolan att bli bättre. Och det har inget att göra med om skolan är statlig, kommunal eller privat – det finns de som är bättre och de som är sämre i alla kategorier.

Att vi inte skulle få välja bort den livsmedelsbutik som erbjuder usel mat till överpris vore en absurditet. Det finns ingen anledning att Sveriges föräldrar ska få sämre möjligheter att se till sina barns behov än Sveriges konsumenter har.

Efterskrift:

Själv gick jag fyra år i den allmänna folkskolan. Sedan kunde mina föräldrar välja att låta mig fortsätta till femte klass i Norrvikens folkskola eller ansöka till någon av regionens realskolor. Mitt betyg räckte för att antas till Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, men det fanns också andra alternativ. Det var aldrig fråga om att skolor lockade med inflaterade betyg, tvärtom. Det var i stället eleverna som skulle visa att de levde upp till kraven.

Två slags drev

SvD:s litteraturredaktör Madelaine Levy skriver i en kulturkrönika den 21 juli att ”hycklande makthavare behöver inte vara de värsta”. Utgångspunkten för hennes betraktelse är drevet i sociala medier mot Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Som bekant handlar historien om att Lindberg anses ha uppmanat till flygskam och därefter – eventuellt utan att skämmas – har åkt på semester med flyg.

Benägenheten till drev, vare sig det handlar om häxeri, sexuella trakasserier eller flygresor, är inte någon av de mer tilltalande egenskaperna hos arten homo sapiens sapiens. Möjligen handlar det om ett genetiskt reaktionsmönster som syftar till att göra sig av med individer som utgör ett hot mot gruppens existens. 

Det är lätt att sugas med i upprördheten över personer i gynnad position som inte lever som de lär. Och det är också lätt att bli äcklad av olika slags ”häxjakter” där kollektiva aggressioner lägger en våt filt över varje eftertanke. En svår balansakt. Men det som är intressant i Levys krönika är inte strävan efter balans utan det raffinerade men underförstådda budskapet.

Levy klargör inledningsvis att upphovet till drevet är en artikel i Nyheter Idag. Många läsare torde vara medvetna om att den nättidningen – ”sajten” enligt Levy – i kulturdebatten ofta anklagas för att vara ett språkrör för Sverigedemokraterna och kanske en än mer suspekt opinion. Men för säkerhets skull, om ”guilt-by-association” inte skulle räcka, slår Levy fast att ”det visade sig snabbt att Lindberg egentligen aldrig uppmanat någon till flygskam”. Det är i och för sig en slutsats som det finns delade meningar om, men för Levy är publiceringen ”en höna av en fjäder”.

Så långt framstår krönikan som rimlig. Det fria åsiktsutbytet måste naturligtvis ge utrymme för uppfattningen att ett drev är överdrivet, omotiverat, oproportionerligt. Det tyckte för övrigt många också om #MeToo.

Men sedan blir argumentation mer tveksam. Med hänvisning till en filosofiprofessor Jason Stanley, och hans bok ”Fascismens metoder. Att skilja dem från oss” menar Levy att hycklerianklagelser genom historien har använts, effektivt, för att skapa fascistiska samhällen. ”Det handlar då ofta om att så frön av osäkerhet kring de demokratiska institutionerna.” Krönikan hamnar i slutsatsen att hyckleriet inte ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner för gällande. Och som exempel på en person som behärskar konsten att sänka allmänhetens förväntningar pekar Levy på USA:s president Donald Trump.

Det är skillnad på drev och kritik, även om de är besläktade. Kritik vilar på evidens och argument, och har de tyngd räcker det med en kritiker. Ett drev får sin styrka genom att många säger samma sak, och kräver ingen bevisning. När kulturskribenter i samlad tropp, utan någon djupare analys, fördömer den systemkritiska opinionen som ”brun” är det också en form av drev. Men i motsats till gängse drev är riktningen uppifrån-och-ner.

Demokratin måste ständigt återerövras. Det gör man genom kritik och ifrågasättande, inte genom att okritiskt hylla den etablerade ordningen, vare sig den representeras av ledande företrädare för politiken, för media eller för kulturen. Att genom en försåtlig argumentation ge intrycket att kritik av de ”demokratiska institutionerna” är inkörsporten till fascism, det är om något att göra demokratin en björntjänst.

Att vara svensk

Den som av rubriken drar slutsatsen att jag blivit nazist bör inte sluta läsa här utan kan gott göra sig omaket att hänga med en bit till.

Forskaren och författaren Mark S. Weiner, känd bland annat för boken ”Klanvälde” diskuterar i en intervju i Kvartal vad det betyder att vara svensk. Han jämför med Norge, där medborgarna känner stolthet över att vara just norrmän. Han jämför med USA där medborgarna är väl förtrogna med den konstitutionella grunden för nationen. Under elva månader i Sverige har han slagits av hur svenskar skyggar för frågan vad det innebär att vara svensk, att få uttrycker stolthet över sin nationalitet och att man förnekar att något sådant som ”typiskt svenskt” över huvud taget finns. Dessutom har 99 procent inte en susning om vad grundlagarna stadgar när det gäller de demokratiska fundamenten för vårt land. Weiner är bekymrad över sakernas tillstånd eftersom han menar att bristen på tydlighet i de här avseendena allvarligt försvårar en framgångsrik integration av alla de människor som har invandrat till vårt land under de senaste åren.

Att vara svensk är inget att skämmas för, lika lite som att tillhöra någon annan nationalitet, även om man någon gång i utlandet kan känna sig generad över att dela ursprung med vissa turister. Det är heller inget att yvas över. Sverige är inte någon ”humanitär stormakt” befolkad av en ras som är moraliskt mer högtstående än andra folk. Vi svenskar är olika – onda, goda eller lagom – och det är andra nationaliteter också. Men i vissa avseenden är vi det på ett sätt som är specifikt för just oss.

Det finns alltså saker som förenar oss svenskar. Ett kulturellt kitt som gör att vi ser det som naturligt att följa just Sveriges lagar, inte Norges. Och att vår skatt går just till den svenska statskassan, inte till Finlands. Det betyder inte att vi är lika i alla avseenden. Vi är en produkt av våra erfarenheter; av att vara född i Stockholm och inte i Staffanstorp eller Kalix, att vara 79 år och inte 19 eller 49. Men ändå med en föreställning om vad det innebär att vara svensk, oavsett om man – och andra – inte alltid lever upp till den föreställningen.

Så låt mig sticka ut huvudet – med risk för att bli dekapiterad – och föreslå några grundläggande förhållningssätt som för mig handlar om att vara svensk.

Man ska göra rätt för sig

En klassiker. Många, bland annat Patrik Engellau, menar att den svenska välfärdsstaten blev en sådan succé till stor del på grund av att svensken inte gillade att anlita den. Svensken ville stå på egna ben och inte ligga det allmänna till last. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” är ett annat klassiskt uttryck. Det må vara att den stränga synen på att ”bra karl reder sig själv” har urvattnats något i våra dagar. Välfärdsstatens ymnighetshorn är alltför omfattande, och kontrollen alltför ofullkomlig, för att inte några ska frestas att fuska lite grann med exempelvis vab-dagar. Men i grunden upprörs gemene man när människor utan ömmande skäl drar fördel av välfärdsstaten i stället för att bidra till bruttonationalprodukten. Den Lutherska arbetsmoralen är djupt inympad i den svenska folksjälen.

En ann’ är så god som en ann’

Sverige anses vara ett av världens mest egalitära länder. Visst har ödet gynnat oss olika, visst finns de som glider fram på en räkmacka medan andra har kört huvudet i väggen på alla plan. Trots det finns en stark norm att skillnaderna inte ska prägla vårt sätt att kommunicera. När en tiggare ligger på knä på trottoaren och vädjar med sitt inövade ”heeej” känner jag starkt obehag. Jag kanske inte borde känna så, men det är en del av hur jag fungerar och jag tror att det är mycket svenskt. I södra Europa verkar ingen ha problem med det slaget av underordning. Säger däremot någon ”hörru, jag har det lite knackit just nu, kan du avvara en spänn?” är det helt OK, även om jag vet att den spelade kamratligheten är falsk och att pengarna inte kommer att gå till fika. På motsvarande sätt uppåt: jag tror inte att det finns någon person i Sverige som jag skulle tveka att säga du till. Till och med kungen? Jag vet faktiskt inte, har inte haft den möjligheten. Den svenska kulturen är i vilket fall starkt horisontell när det gäller hur vi uttrycker oss, och där skiljer vi oss från de flesta andra länder.

Tillit

Olika undersökningar pekar på att svenskar jämfört med andra nationaliteter har en hög grad av tillit. Det gäller inte bara människor emellan utan också i förhållande till det allmänna, staten, eliterna. Det är på både gott och ont. Tilliten gör att vårt samhälle blir effektivt, konfliktfritt, förutsägbart. Vi kan i hög utsträckning lita på avtal och överenskommelser och behöver inte på samma sätt som andra söka stöd i lagregler för att driva processer. Myntets baksida är att man i andra länder uppfattar oss som naiva, lättlurade och ibland drar fördel av det. Tilliten kan också innebära att vi drar oss för att kritisera det som borde ifrågasättas. Själv vill jag gärna inkludera tilliten bland det som gör att jag uppfattar mig som svensk. Man mår bättre av att lita på folk, även om det någon gång slår fel, än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

Hur svårt det är att smälta in i ett annat lands kultur vet var och en som har bott utomlands. Helt går det nog aldrig. Hur väl man lyckas beror på en själv, hur öppen man är för att ta till sig andra värderingar, hur lyhörd man är för att det som var självklart i det gamla landet inte är det i det nya. Det är viktigt att skilja mellan det som är oviktigt, som helgdagar och matseder, och saker man inte bör bryta mot om man vill accepteras och respekteras.

Så är det också för den som kommer till Sverige. Men problemet är att den svenska kulturen är så tveksam till att erkänna vår särart. Ändå finns dolda normer som är benhårda. För att anknyta till mina tre förslag: Den som ser det som naturligt att undvika att jobba för att i stället bli försörjd av skattebetalarna kan inte räkna med någon större förståelse. Den som i sin samvaro med svenskar markerar att man antingen är förmer än andra eller att man spelar ut offerkofta kommer inte att etablera någon fungerande kommunikation. Den som utgår från att andra kommer att luras och därför passar på att vara först uppfattas inte som pålitlig. Och den som uppfattar allt som är relaterat till staten som en fiende – från tunnelbanevakter till ambulanspersonal – och beter sig därefter kan vara säker på att själv betraktas som en fiende.

Det här handlar om beteende, inte om vem man är. Till den som lagligt bor i Sverige och vill bli svensk säger jag: ”Välkommen i gänget! Det har ingen betydelse hur du ser ut eller var du är född!”

Skam

Har du påverkats av ”flug slkam” undrade en fransk vän nyligen via mejl. Det svenska begreppet honte de prendre l’avion har uppmärksammats stort i fransk media, både press och TV . Och det gäller inte bara Frankrike; flygskam har blivit en svensk språklig exportartikel som snart bör kunna mäta sig med ombudsman och smörgåsbord.

Här hemma sprider sig skamkulturen som en präriebrand. Efter bilskam och flygskam är det nu köttskam och flerbarnsskam som gäller. Rökskam eller tobaksskam myntades aldrig på samma sätt språkligt, men modellen är densamma: diskussionen om företeelsers eventuella skadlighet uttrycks genom att peka finger åt de onda, de som inte är goda som vi. 

Det här är inte nytt. När det gäller den kompass som vägleder människor i deras vägval och handlande talar man om skamkulturer och skuldkulturer. Skamkulturer betonar omvärldens värderingar och den yttre sociala kontrollen. Skuldkulturen lägger i stället tyngdpunkten på samvetet och den inre kontrollen. Begreppet skam är lätt att tolka. Det handlar om att vara ”inne” eller ”ute”, exempelvis som i Jantelagen.  Skuld är däremot mer mångfasetterat, med kopplingar till olika normsystem – religiösa (synd) eller juridiska (dolus och culpa, dvs. uppsåt och vårdslöshet).

Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna och Japan traditionellt räknats som typiska skamkulturer. Somliga menar att Tysklands olyckliga utveckling under 1930-talet kan hänföras till en dominerande skamkultur. I övrigt är den västeuropeiska kulturen det främsta exemplet på en skuldkultur.

I dagen samhällsdebatt utgår många i stället från att också vi i Sverige är en del av skuldkulturen. I motsats den förmodade svenska skuldkulturen ställer man den skamkultur som anses dominera i Mellanöstern och som i och med den omfattande migrationen har fått insteg i Sverige. 

Om så är fallet kan det möjligen vara ett uttryck för att vi alltmer anammar de värderingar som dominerar i Europa. Men det kan också handla om en felsyn, en brist på insikt om att vi inte fullt ut har tagit till oss de idéströmningar som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten, exempelvis maktdelningsprincipen och naturrätten. 

Den svenska fixeringen vid flygskam och alla de andra formerna av skam tyder på att den kulturkrock vi har att hantera inte gäller skamkultur mot skuldkultur. I stället handlar det om heders- och klankultur mot en fungerande rättsstat.

Vår försvarslinje bör därför vara att hävda rättsstaten, och där har vårt land fortfarande en del kvar att göra, exempelvis att återerövra våldsmonopolet även i utanförskapsområden och att stärka rättsväsendets självständighet i förhållande till den politiska makten.

Kan vi i samma veva lägga vår urgamla skamkultur på hyllan och fullt ut ansluta oss till den västeuropeiska skuldkulturen vore det en Gudi behaglig gärning. Men det förutsätter att vi ger fingret åt flyg-, kött-, flerbarns- och de andra skammarna.