Dubbelt hot mot Nordens Venedig

Det här inlägget har erbjudits till Mitti Stockholm, som valt att inte publicera.

Stockholm är en av världens vackraste städer. Den hotas inte av naturliga förändringar, som det riktiga Venedig. Men vår huvudstad är drabbad på två sätt, och det är inte naturen som ligger bakom hoten, det är människor, och närmare bestämt politiker.

Det första hotet handlar om att riva det som är vackert och som vittnar om vår stads kultur och historia. Almstriden 1971 sågs på sin tid som slutpunkten för 50- och 60-talens ohämmade rivningsraseri. Mannaminnet är kort – vår tids stadshuspolitiker verkar inget ha lärt, kanske för att de inte var med på den tiden.

Rivningarna av Astoriahuset och Slussenkarusellen går inte längre att göra ogjorda. Mark- och miljödomstolen stoppade planen för Nobelhuset på Blasieholmen i maj, men stadshusmajoriteten kommer att överklaga. Omvandlingen av Pålsundsområdet försenas till 2019. Horsstensleden stoppades till slut av regeringen. Planerna för Apples ”flaggskeppsbutik” i Kungsträdgården ligger ute för samråd.

Det andra hotet gäller nya hus. Många hus som numera uppförs avviker dramatiskt från det formspråk och de dimensioner som ger Stockholm sin särskilda profil. Få människor uppfattar de nya husen som vackra, men arkitekterna menar att varje tid måste bygga i sin stil. Föreningen Arkitekturupproret visar på sin hemsida  att den argumentationen är falsk. Det går att bygga nytt utan att det blir pastisch eller eklekticism. Sådant byggande sker på många andra håll i världen, till medborgarnas glädje.

Motståndet kommer från medborgarinitiativ och föreningar. Men politikerna i stadshuset stöder sällan sina väljare i stadbyggnadsfrågor, de utgör i stället hotet.

Folkliga opinionsyttringar är viktiga, men de räcker inte. Vi måste få in fler politiker i kommunfullmäktige som prioriterar en varsam omvandling av Stockholm. Medborgerlig Samling vill stoppa vandaliseringen och förnya så att stadsmiljön förskönas. Vår vackra stad kan utvecklas till att bli än vackrare. Om vi vill.

Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin

Debattinlägget har tidigare publicerats i Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

I lagen om offentlig anställning anges att man vid anställning bara ska fästa avseende vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten ska sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Ordet ”förtjänst” missuppfattas ofta – det betyder i detta sammanhang helt enkelt antalet tjänstår. Det kan framstå som en relikt från en äldre tid, då statens tjänare ofta kunde se fram emot att i tur och ordning bli befordrade.

”Förtjänst” handlar alltså i grunden om den erfarenhet som byggs genom långvarigt arbete i en verksamhet. Nästan lika viktigt som skicklighet är därför erfarenheten – och då inte erfarenhet i största allmänhet eller erfarenhet av lojalt partiarbete – utan erfarenhet från det specifika område och de särskilda frågor som arbetet handlar om.

Principen att låta såväl förtjänst som skicklighet väga tungt vid utnämningen av ämbetsmän syftar till att lägga ledningen av myndigheter i händerna på dem som har gedigen kunskap om och erfarenhet av den verksamhet som myndigheten ansvarar för. Det kan också kallas tillämpad meritokrati, alltså ett system där kunskaper och meriter är avgörande.

Hur har då de senaste decenniernas regeringar hanterat utnämningsmakten, sin makt att utnämna högre tjänster inom den statliga förvaltningen och domstolsväsendet? Regeringen tillsätter cirka 500 sådana tjänster. Från och med 2007 har öppenheten ökat, många tjänster annonseras nu ut och har en tydlig kravprofil. Trots det sker besluten om tillsättning utan insyn från allmänheten och utan att protokoll sparas.

Kritiken mot hur tillsättningen av ämbetsmän sker har under senare år vuxit, särskilt när det gäller överrepresentationen av generaldirektörer med socialdemokratisk bakgrund. Bland annat har tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius betecknat den svenska ordningen som korrupt och icke förenlig med en fullödig rättsstat.

De steg mot ökad öppenhet vid tillsättningarna som genomfördes av alliansregeringen 2007 har i praktiken inte haft någon betydelse. Lojalt partiarbete trumfar fortfarande sakkunskap och integritet. Att rätta sig efter politiska signaler, istället för det som står i lagar och förordningar, premieras. Att ha varit chef för en myndighet tycks automatiskt vara en merit för att bli chef för en helt annan myndighet.

Den reformering av landets myndigheter som Medborgerlig Samling eftersträvar kräver en ämbetsman som utför sitt uppdrag med integritet, sakkunskap och ansvar inför uppgiften. Den politiserade ämbetsmannen skadar demokratin och måste lämna rum för den professionella ämbetsmannen. Vägen till en sådan förändring går via utnämningsmakten, som bör förändras så att ämbetsmän utnämns utifrån förtjänst och skicklighet, i stället för utifrån politiska meriter.

Det svenska förbudet mot ministerstyre, att ministrar lägger sig i beslut som gäller ett enskilt ärende, har lång tradition, och bör värnas som en av de saker som motverkar otillbörlig politisk påverkan. I kombination med en reformerad utnämningsordning leder det till att ämbetsmännen kan agera mer självständigt. Det kräver i sin tur att möjligheterna att ingripa när det blir fel skärps. De idag begränsade ansvarsbestämmelserna har lett till att det numera är mycket ovanligt att offentliganställda anmäls för tjänstefel.

Flertalet av de senaste årens skandaler och missförhållanden, så som Transportsstyrelsens hantering av it-säkerhet och ledningen av polismyndigheten, har sin grund i en korrupt relation mellan regeringen och ledningen av de statliga myndigheterna. Det kan bara motverkas genom en radikal reformering av reglerna för utnämning av ämbetsmän:

  • Inrätta en nämnd under riksdagen som får till uppgift att tillsätta myndighetschefer och de högsta domarbefattningarna.
  • Inför regler för tillsättningen av de tjänster som beslutas av såväl den nya nämnden som regeringen och som innebär att samtliga tjänster utannonseras, att alla ansökningshandlingar är offentliga samt att beslutet motiveras skriftligen i ett offentligt protokoll.
  • Inför strikta bestämmelser om ämbetsmannaansvar.

Om landets medborgare, politikernas uppdragsgivare, ska kunna känna fortsatt förtroende för myndigheterna är reformer i denna riktning nödvändiga.

Den dolda styrning som regeringen ägnar sig åt genom utnämningsmakten skadar tilltron till landets myndigheter och i förlängningen även till demokratin.

De ekonomiska klyftorna

Den politiska vänstern återkommer gärna till påståendet att den ekonomiska klyftan har ökat under senare tid. Även om det skulle vara så att den inte har ökat menar man ändå att klyftan är för stor. Även om det skulle vara så att den inte är för stor menar man ändå att politiken bör se till att den blir mindre. Implicit ända till dess att det inte längre finns någon klyfta.

Den borgerliga oppositionen har haft svårt att hantera frågan om klyftan. Man erkänner att det finns statistik som kan tyda på en viss ökning, men vill tona ner problemet med hänvisning till att det ändå måste finnas vissa skillnader mellan dem som anstränger sig och dem som inte gör det. Helst verkar Allianspartierna vilja undvika frågan och rikta uppmärksamheten åt annat håll.

Det stora felet som båda sidor gör sig skyldiga till är att inte gå på djupet med vad man egentligen talar om, förmodligen därför att känsla och förnuft pekar i olika riktning. För de flesta som följer sin spontana känsla är existensen av ekonomiska klyftor i samhället förenad med obehag. Människor är lika mycket värda och har rätt att ha det lika bra – i alla fall i stort sett. För de flesta som följer sitt förnuft är föreställningen om ett samhälle med total ekonomisk utjämning, ett utopiskt kommunistiskt samhälle, både orimlig och motbjudande.

Det som opinionsbildningen runt klyftorna oftast missar är att det handlar om två olika saker. Dels inkomstklyftor och dels förmögenhetsklyftor, dvs. den ojämna fördelningen av ägandet av kapital.

Inkomstklyftorna mäts vanligen med den s.k. gini-koefficienten. Värdet ligger mellan 0 och 1, där 0 betyder att alla har samma inkomst och 1 att en person får all inkomst i landet. Måttet tar inte hänsyn till omfördelningseffekter genom offentligfinansierad välfärd. Sverige har traditionellt varit ett av de länder som haft lägst gini-koefficient, dvs. jämnast inkomstfördelning. Tog man hänsyn till välfärdseffekten skulle noteringen bli lägre.

Aktuell statistik från SCB visar att Sveriges gini-koefficient har ökat från 0,271 år 2005 till 0,320 år 2016, dvs. en ökning med 18 procent. Under samma period har den reala ekonomiska standarden ökat med 35 procent. Normalt är det så att gini-koefficienten sjunker när samtliga invånare i ett land blir fattigare och stiger när alla blir rikare, vilket är just det som har inträffat i Sverige. En ytterligare förklaring till de ökade inkomstklyftorna är givetvis den stora migrationen till Sverige under särskilt den senare delen av perioden.

Sverige har fortfarande, i en internationell jämförelse, extremt små inkomstklyftor. Den begränsade ökning av gini-koefficienten som statistiken visar har trots det lett till braskande tidningsrubriker och upphetsade politiska uttalanden.

Förmögenhetsklyftorna redovisas inte i någon motsvarande statistik. Olika forskningsrapporter ger skiftande svar, beroende på vad som har undersökts. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser om vare sig förmögenhetsfördelningen i Sverige jämfört med andra länder eller om fördelningen har blivit mer eller mindre ojämn över tid.

En del av svenskarnas förmögenhet består av ägande av bostaden. Om priset på den villa man bor i fördubblas innebär det givetvis en förmögenhetsökning. Men det är fortfarande samma villa. En annan del består av aktieägande. När det går bra för Sverige stiger värdet på aktier, och därmed förmögenheten för dem som äger aktier. Det finns knappast skäl att fördela förmögenheterna jämnare genom att förmå alla att bo i villa eller att äga aktier.

De stora förmögenheterna handlar inte om den egna bostaden eller aktiesparande. De finns i stället i ägandet av stora och framgångsrika företag. Frågan är då om den koncentrationen av förmögenheter egentligen är något problem. Var skulle exempelvis IKEA ha varit i dag om företaget hade startat med att alla Sveriges dåvarande 7 miljoner invånare hade ägt en lika stor andel? Att vara entreprenör är inte allom förunnat. Det innebär bland annat ett risktagande – det kan gå bra men man kan också förlora allt. Är det något som bör spridas jämnt på alla? Jag tror inte det. För de flesta människor är det viktigt att företag levererar goda varor och tjänster till låga priser, inte att man själv äger företaget. Förmögenhet handlar om kontroll, inte om konsumtion.

Det finns andra problem med förmögenhetsfördelningen än att alltför mycket ligger i händerna på Krösus Sork och Joakim von Anka. Ägandet av storföretagen är numera i hög grad anonymiserat, genom korsvis ägande mellan företag, genom institutionellt ägande och genom ett starkt utspritt aktieägande. Det har ofta lett till att kontrollen över företagen inte längre ligger hos ägarna utan hos anställda tjänstemän. Den risk att förlora allt som driver ägaren att sköta sitt företag rationellt drabbar inte på samma sätt en anställd företagsledning. Effekterna kan vi se i en rad missförhållanden, som orimligt frikostiga förmåner av olika slag eller strävan till imperiebyggande som saknar ekonomiskt försvar.

Det är tacksamt att måla upp en bild av groteska och snabbt ökande klyftor i samhället. När det gäller inkomster finns inget stöd för att vi skulle ha ett fördelningsproblem – det kan i själva verket vara så att vi har för små klyftor om vi är angelägna om vårt välstånd. Förmögenhetsklyftorna vet vi i verkligheten väldigt lite om, trots Pikettys påståenden om motsatsen. Däremot vet vi att det finns problem med alltför svag ägarkontroll. De ekonomiska klyftorna är ett tacksamt ämne för känslosam polemik, men knappast för seriös analys.

Det borde ha varit den 15 juni idag

Idag den 19 juli infaller den så kallade skattefridagen. Den innebär att allt vi har tjänat hittills under året har gått in i statskassan. Från och med i morgon får vi själva disponera vår lön.

Det här är naturligtvis en mycket teoretisk konstruktion, som utgår från genomsnittet för alla löntagare. Men skattefridagen illustrerar i alla fall på ett tydligt sätt att vi till mindre än hälften bestämmer själva vad våra inkomster ska användas till. Mer än hälften förfogar politikerna över.

Diskussionen om våra höga skatter är gammal, och länge uppfattades högskattesamhället som en socialdemokratisk favoritsport. Så var det en gång, men i dag ifrågasätter inte Allianspartierna att skattefridagen infaller en månad efter midsommar. Några föreslår marginella skattelättnader, men det handlar om krusningar på ytan. Inte om att modellen utmanas på allvar.

På skatteområdet finns alltså ingen opposition i riksdagen. Men den finns utanför, i ett parti som vill in, för att förändra många saker som är i grunden fel.

Medborgerlig Samlings skuggbudget innebär att statens utgifter skulle minska med 170 miljarder kronor – en minskning med 17 procent – vid utgången av 2022.  Trots det minskade skatteuttaget föreslår vi omfördelningar som ger kraftiga förstärkningar av rättsstaten, försvaret, skolan och infrastrukturen på bland annat transportområdet.

Med Medborgerlig Samlings budget skulle skattefridagen ha infallit den 15 juni. Så ser en verklig oppositionspolitik ut.

En ny arbetslinje

Det här inlägget har tidigare publicerats i MEDbloggen.

Den svenska arbetsmarknadspolitiken kännetecknas av en rad stelheter. Den försvårar anpassning till ändrade förhållanden. Den skyddar dem som är ”innanför”, som har ett anställningskontrakt. Den reser murar mot dem som är ”utanför”. Och framför allt favoriserar den kollektivet – facket och kollektivavtalen – framför den enskilde arbetstagaren.

Medborgerlig Samlings arbetsmarknadspolitiska program, som ingår i det marknadspolitiska programmet, föreslår en rad åtgärder för att göra den svenska arbetsmarknaden mer flexibel. Vi vill avskaffa Arbetsförmedlingen, eftersom den inte längre förmedlar riktiga jobb. Ansvaret för att hjälpa sjukskrivna att återgå i arbete bör läggas över på Försäkringskassan. Samhall bör ges en förstärkt roll att hjälpa den som har det särskilt svårt att få ett ordinarie jobb. Arbetslöshetskassorna bör finansieras av medlemmarna och anslutningen till en arbetslöshetskassa bör bli obligatorisk. Vi vill att lönenivån fastställs mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan extern inblandning, och att stridsåtgärder för att tvinga ett företag att teckna kollektivavtal förbjuds. LAS behöver reformeras ordentligt, gärna med inspiration från den danska flexicurity-modellen.

Frågan är om de åtgärderna är tillräckliga i ett längre perspektiv. En sak är att rätta till det som fungerar illa på dagens arbetsmarknad. Men Sverige förändras, vi befinner oss i en process som kommer att ställa oss inför nya och annorlunda krav.

En sak är de demografiska förändringarna. Vi ser redan i dag hur gamla människor blir allt äldre och att unga människor träder in i arbetslivet allt senare. I mitten av ålderspyramiden finns den minskande andel av befolkningen som producerar det som vi alla ska konsumera. Den ogynnsamma utvecklingen kommer att fortsätta också i framtiden – om vi inte gör något för att motverka det.

Vi ser också hur jobben blir alltmer krävande. Många menar att det i dag krävs godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan för att över huvud taget vara ”anställningsbar” – något som nästan en fjärdedel av dem som börjar på ett yrkes- eller högskoleförberedande program misslyckas med. Inget tyder på annat än att kraven i en nära framtid kommer att ställas ännu högre.

Alltsedan den industriella revolutionen (och tidigare än så) har mänskligt arbete tagits över av maskiner. Först det fysiskt tunga arbetet, sedan rutinartat intellektuellt arbete. Det tredje steget har redan börjat och kommer med stor sannolikhet att fortsätta i accelererad takt. Det handlar om högkvalificerat intellektuellt arbete som kommer att tas över av de avancerade tillämpningar som ofta kallas artificiell intelligens.

I den mån den politiska debatten uppmärksammar de här förändringarna stannar man vid två slag av ”lösningar”. Den ena är att de som inte lyckas kvalificera sig till ett osubventionerat anställningskontrakt ska få sin försörjning genom beskattning av dem som har anställning. De ”arbetsmarknadspolitiska åtgärderna” presenteras gärna som en sorts katalysator, som kommer påskynda övergången till ett ”riktigt” arbete. I verkligheten handlar det ofta om en livslång försörjning utan krav på arbete med en produktivitet högre än noll, även om etiketterna kan variera – exempelvis långtidssjukskrivning, försörjningsstöd eller medborgarlön. Den andra ”lösningen” handlar om att påverka lönebildningen. Genom att sänka ingångslönerna antas arbetsgivare bli beredda att anställa personer som idag anses ”kosta mer än de smakar”.

Invändningen mot det första förslaget är att vi helt enkelt inte har råd. Invändningen mot det andra förslaget är att den som inte har rätt bakgrund för att klara av en arbetsuppgift inte blir mer kvalificerad av att lönen är lägre. Och invändningen mot båda lösningarna är att de stirrar sig blinda på arbete i form av anställning.

Den svenska arbetsmarknaden och dess institutioner är sedan länge präglad av en närmast total dominans för lönearbete som modell för medborgarnas försörjning. Det är i grunden en socialdemokratisk modell, men den har okritiskt anammats av den borgerliga oppositionen, även när den varit i regeringsställning.

De pågående och framtida förändringarna när det gäller demografi, jobbens komplexitet och AI kräver att vi tänker utanför boxen. Lönearbetet måste i mycket högre utsträckning än hittills kompletteras av arbete i egen regi. Det kan röra sig om tillverkning och försäljning av varor, av handel, av utförande av tjänster av olika slag, allt i egen regi som företagare eller i form av uppdragsverksamhet. Och det gäller ”riktiga” jobb i betydelsen att ersättningen kommer från konsumenter eller företag som bedömer att värdet av det man får överstiger det man betalar. I den mån kunden utgörs av det allmänna förutsätts att det inte handlar om någon subvention utan en ersättning för prestation på samma sätt som för en privat kund.

Den politik som ska bana vägen för en ökad andel försörjning i egen regi handlar om regler och kostnader. Genom den nuvarande fokuseringen på lönearbete har inställningen till småföretagare och entreprenörer förblivit njugg. Byråkrati lägger en stor börda på den som vill starta verksamhet i egen regi, en börda som ökar väsentligt den dag man vill anställa en medarbetare. Kostnaderna i form av olika slag av skatter och avgifter utgör också en hög tröskel att ta sig över. Egenregiverksamhet har ofta en mycket lägre produktivitet än det avancerade lönearbetet i stora företag, därför är det nödvändigt att utforma pålagorna efter en annan måttstock.

Medborgerlig Samling ser i grunden människan som stark, med förmåga att ta ansvar och råda över sig själv. I ett gott samhälle har arbete och egenförsörjning en central roll och alla som har förmågan att arbeta bidrar till samhällets produktion. En väg att möta dagens och morgondagens utmaningar är att erkänna arbete som ett vidare begrepp än anställningskontrakt.

En skrämmande artikel

Det händer inte så ofta att jag läser Dagens Nyheter. Någon gång får jag överta tidningen från en god vän; senast handlade det om söndagstidningen den 10 juni. Där läser jag med stigande förvåning en artikel på fem helsidor med rubriken Så blev DN-artikeln om invandringens kostnader ett slagträ i debatten. Nätversionen är endast tillgänglig för prenumeranter.

Det som artikeln handlar om är den s.k. Sandvikenrapporten, som konsultbolaget PWC gjorde på uppdrag av Sandvikens kommun i maj 2014. Rapporten uppmärksammades av DN, som i en notis skrev att ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utomlandsfödda personer som bor i kommunen.” Rapporten har senare kritiserats från metodsynpunkt, och DN har kritiserats för att okritiskt återge slutsatsen att invandringen är en vinstaffär.

Det kan framstå som märkligt att DN ägnar fem helsidor åt en fyra år gammal rapport, av ifrågasatt kvalitet, och en kortfattad notis i tidningen. Men det som det egentligen handlar om är att DN, både då och idag, anklagas för att låta en politisk agenda få företräde framför kritisk analys och korrekt nyhetsrapportering. Det är en allvarlig sak för landets största dagstidning, och artikelns omfång tyder på att tidningens ledning inte är oberörda av kritiken.

Artikeln är inte helt lätt att följa. Den byter fokus gång på gång, tar upp en tråd och släpper den igen. När jag läst klart är jag inte mycket klokare, men upplever en olustkänsla. En unken eftersmak. Jag försöker bena ut vad den består av.

Guilt by association

Artikeln innehåller uttalanden av flera personer, både i form av direkt intervju, kommentarer via Skype och citat från sociala media. Ossi Carp som för fyra år sedan skrev notisen, redaktionschefen Caspar Opitz och chefredaktör Peter Wolodarski förklarar och lägger till rätta varför man gjorde som man gjorde och hur saken har utvecklats. De citeras som ”sanningsvittnen” utan att deras intresse i saken ifrågasätts.

Annorlunda är det med de personer som är kritiska. Om nationalekonomen Tino Sanandaji heter det att ”han själv aldrig forskat om integrationens kostnader”, trots att hans bok Massutmaning allmänt uppfattas som det kanske tyngsta inlägget hittills i frågan. I stället beskrivs han som ”en av de mest profilerade debattörerna bland dem som vill se en kraftigt minskad invandring”, att han sprider sin kritik genom Facebook- och blogginlägg och att dessa inlägg sprids vidare av ”flera ledande sverigedemokrater och partiets officiella konto på Twitter”.

Bland dem som i artikeln framställs som kritiska mot rapporten och notisen får Sverigedemokraterna stort utrymme. Ett valmöte på Gotland 2014 beskrivs med många detaljer. Vi får veta att Sandvikenrapporten nämns i SD:s valfilm senare samma år. En SD-film från 2017 citeras också, utan koppling till rapporten eller notisen i DN.

En annan kritiker är C-riksdagsmannen Staffan Danielsson. Om honom får vi veta att han ”är 70 år, och inne på vad som ser ut att bli hans sista månader som riksdagsledamot”. Han beskriver sig själv som lojal partimedlem. ”Det sista är hans egen beskrivning. Om det råder det delade meningar.” skriver artikelförfattaren.

Appellerar till känslorna

Intervjuerna med personer som inte ser något större problem med notisen 2014 redovisas i torr och saklig ton. Redovisningen av Sverigedemokraternas möte på Gotland är helt annorlunda och frammanar bilden av något som liknar ett väckelsemöte. ”Heja Jimmie! Heja Jimmie!” inleds beskrivningen. ”– Solen skiner på de goda, ropar en kvinna i publiken och de andra jublar.” Jimmie Åkesson berättar om Sandvikenrapporten: ”En halv miljard kronor, säger partiledaren och visar att han knappt kan hålla sig för skratt.” Han berättar också att Erik Ullenhag hyllat nyheten, vilket leder till att ”några gapskrattar”.

Också intervjun med Staffan Danielsson skiljer ut sig genom fokuseringen på intervjusituationen snarare än budskapet. Vi får veta att den sker i ”hans lilla kontor med utsikt över riksdagshuset” och att ”den som släpps in genom säkerhetsslussen och följer trapporna ned under Mynttorget kan med lite tålamod hitta fram till Staffan Danielssons dörr”. Innan intervjun börjar får journalisten och fotografen en röd bläckpenna med texten ”Jag kryssar Staffan Danielsson 2018”. ”Jag åker och delar ut pennor till alla som vill prata politik. Lite som Gudrun Schymans homepartyn förra valet, säger Staffan Danielsson.”

Ingen faktagranskning

Är det sant att Sandvikenrapporten är behäftad med allvarliga metodfel eller att den har en så snäv inriktning att den inte kan ge underlag för generella slutsatser? Har kritikerna rätt som menar att DN-notisen återger undersökningsresultatet på ett sätt som är gravt missledande? Vi får inget svar i artikeln. Den ägnar sig över huvud taget inte åt det slag av kritisk faktagranskning som många väntar sig av ledande massmedia. I stället ställs en rad påståenden bredvid varandra, som om det inte finns något sådant som en korrekt analys utan bara alternativa berättelser. I slutändan kan läsaren inget annat göra än att värdera de citerade personernas trovärdighet. En nationalekonom som citeras av anonyma twittrare, en partiledare som är persona non grata och en överårig riksdagsledamot som är i onåd hos sitt parti, de väger alla lätt i den värderingen – i varje fall i Dagens Nyheters värld.

Allt tyder på att Dagens Nyheter genom en brett upplagd artikel i ett söndagsnummer vill anlägga moteld mot den växande kritiken mot mainstream media för att svika sitt journalistiska uppdrag. För mig framstår artikeln snarare som ett belägg för att kritiken är motiverad.

Offentlig upphandling – en god idé som har förfuskats

Det här inlägget har i nedkortad version publicerats i tidningen Altinget.

Begreppet ”offentlig upphandling” väcker inte alltid positiva associationer. Nyhetsmedia rapporterar med jämna mellanrum om upphandlingar som har gått fel. Nya Karolinska Sjukhuset i Solna, där ingenting tycks ha blivit som det skulle. Stödstrumpor för 6000 kr/paret. Transportstyrelsens och Regeringskansliets outsourcing av IT-tjänster. Och under toppen på isberget otaliga kommunala upphandlingar som upprör kommuninvånarna men sällan når nyhetsflödet på riksnivå.

Ändå är regleringen av den offentliga upphandlingen en mycket god idé, som framför allt gynnar tre intressenter. Skattebetalarna får bästa valuta för pengarna när stat och kommun köper varor och tjänster. De medborgare som nyttjar de offentligfinansierade produkterna får högsta kvalitet inom de ekonomiska ramarna. Och näringslivet får möjlighet att konkurrera om uppdrag på lika villkor, utan att diskrimineras. Till det kommer att EU-reglerna om den offentliga upphandlingen är en viktig förutsättning för den fria handeln på den inre marknaden, något som inte minst är viktigt för en liten, exportberoende ekonomi som den svenska.

Så är det i teorin. Men verkligheten är inte alltid lika ljus, som framgår av nyhetsrapporteringen.

Regelverket för den offentliga upphandlingen utgår från EU-direktiv som införs i svensk lag. Regleringen av den offentliga upphandlingen är omfattande, komplex och svåröverskådlig. Den ställer stora – kanske övermäktiga – krav på de tjänstemän i upphandlande myndigheter som ansvarar för att allt blir rätt.

Sverige är ofta en duktig elev i EU när det gäller att överföra bestämmelser i direktiv till svensk lag, så kallad implementering. Det gäller även upphandlingsreglerna, med ett undantag. Rättsmedelsdirektivet från 2007 föreskriver att medlemsstaterna inför sådana sanktioner att överträdelser motverkas och domstolsbeslut respekteras. Så har inte skett.

Konkurrensverket är den myndighet som ansvarar för tillsynen av den offentliga upphandlingen. Tillsynen är i huvudsak förebyggande och vägledande och prioriterar frågor av principiell betydelse. Ett tillsynsbeslut är en rekommendation utan rättsverkan som inte är förenad med vite. När det gäller den allvarligaste formen av överträdelse, otillåten direktupphandling, kan verket väcka talan i domstol om upphandlingsskadeavgift. En fällande dom innebär inte att avtalet upphör att gälla. I övrigt faller ansvaret på leverantörer som anser sig missgynnade att begära överprövning av ett upphandlingsbeslut vid förvaltningsdomstol. Leverantörer kan också föra skadeståndstalan vid allmän domstol.

Upphandlingsmyndigheten har till uppgift att ge upphandlande myndigheter och leverantörer information och vägledning, men har inga befogenheter att ingripa mot överträdelser. Utanför myndighetsvärlden har stiftelsen Den Nya Välfärden inrättat den oberoende expertgruppen Konkurrenskommissionen, som granskar fall av snedvridning av konkurrensen med offentliga medel, främst på upphandlingsområdet. I skriften Fortsatt domstolstrots – 9 av 10 myndigheter struntar i dom om ogiltighet av avtal (Den Nya Välfärden, Stockholm 2016) redovisar man en studie av 82 lagakraftvunna domstolsavgöranden där avtal förklarats ogiltiga. I närmare 90 procent av de granskade fallen vidtog den upphandlande myndigheten inte någon som helst åtgärd med anledning av att upphandlingsavtalet förklarats ogiltigt. I ytterligare ca 5 procent av fallen agerade myndigheten, men utan att någon återgång av prestationerna skedde.

Två möjliga förklaringar till omfattningen av lagstridiga upphandlingar är bristande vilja och bristande förmåga.

En upphandlande myndighet kan ha många skäl att vilja gynna ett visst företag på konkurrenters bekostnad genom att sätta sig över gällande bestämmelser. Det kan handla om en ambition att främja det lokala näringslivet och sysselsättningen i kommunen, men också om ren korruption. När det gäller förmågan är det utan tvekan så att regelverket förutsätter en hög och specifik kompetens, och att det i sin tur ställer höga krav på internutbildning och/eller rekrytering. Men oavsett orsaken till regelbrott och domstolstrots beror problemen ytterst på att det går att göra fel utan allvarliga konsekvenser – alltså liten upptäcktsrisk, otillräckliga sanktioner och ytterst en bristande implementering av rättsmedelsdirektivet.

Många av de upphandlingar som uppmärksammas i media och väcker berättigad kritik är inte olagliga. I stället handlar det om bristande professionalism – de är oskickligt genomförda och ger inte valuta för pengarna. När resultatet av ett tilldelat uppdrag inte motsvarar förväntningarna beror det främst på tre saker: att förfrågningsunderlaget brister i beskrivningen av den efterfrågade varan eller tjänsten, att den upphandlande myndigheten inte följer upp och kontrollerar om leveransen motsvarar offerten och att avvikelser när det gäller kostnad eller kvalitet inte leder till någon åtgärd.

Om allmänhetens upprördhet över misskötta upphandlingar tilltar, framstår å andra sidan de politiska partiernas engagemang i upphandlingsfrågorna som skäligen lamt och i otakt med opinionen. En trolig orsak kan vara att de alla är en del av problemet snarare än en del av lösningen. I Stockholms län, där de allvarliga konsekvenserna av landstingets upphandling av Nya Karolinska har varit en följetong, har viss kritik kommit från den socialdemokratiska oppositionen mot alliansmajoriteten. Men röstläget har varit dämpat, säkert med tanke på att upphandlingsbeslutet togs i full enighet mellan alla partier i landstingsfullmäktige. Ansvaret för att ha förfuskat den offentliga upphandlingen följer inte några partilinjer – borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner är ofta lika goda kålsupare.

Medborgerlig Samling ser däremot situationen som djupt oroande. En väl fungerande offentlig upphandling har stora vinster att erbjuda för skattebetalarna, företagen och medborgarna i gemen.  Men det har blivit allt tydligare att råd utan rättsverkan och upplysningsverksamhet inte är rätt väg att få ordning på den offentliga upphandlingen. Vi vill i stället lägga tyngdpunkten på rättstillämpning och kännbara sanktioner vid överträdelser och domstolstrots.

Med en lagstiftning som på allvar implementerar rättsmedelsdirektivet kan tillsynsmyndigheten i en åklagarfunktion driva upphandlingsmål i domstol i stället för att utfärda icke bindande ”beslut”. Behovet av den upplysningsverksamhet som Upphandlingsmyndigheten bedriver kommer inte att bli lika angeläget om de upphandlande myndigheterna får kännbara incitament att rätta sig efter regelverket. I Stockholms län går vi till val på att kräva en reformerad organisation av landstingets upphandling i syfte att väsentligt höja kompetensen. På så sätt vill Medborgerlig Samling att den offentliga upphandlingen äntligen ska bli en god idé som inte förfuskas.

Höger/vänster eller GAL/TAN?

Jag har länge varit skeptisk till den traditionella höger-/vänsterskalans relevans när det gäller att beskriva det politiska landskapet i Sverige. I skrönikan Höger vänster om marsch[1](Skrönsakslandets blogg, mars 2011 ) vänder jag upp och ner på föreställningen om var de politiska partierna hör hemma – halvt på allvar, halvt på lek[2].

Numera är ifrågasättandet av höger-/vänsterskalan legio, och många förordar i stället skalan GAL/TAN. Akronymerna[3]står för grönt, alternativt och liberalt respektive traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt. För att se om det fungerar använder jag Medborgerlig Samlings politik som probersten[4].

Grönt

MED är det blå-gröna alternativet, men i motsats till MP bygger miljöprogrammet inte på visioner och symbolpolitik utan på fakta, evidens och helhetssyn. Den konservativa förvaltarskapsidén är central och MED ser miljö, natur och landskapets utseende som fundament i det goda samhället.

Alternativt

MED är alternativet till en politik som alltför länge har byggt på identitetsteorier, mångkulturalism, så kallad värdegrund och föreställningar om maktstrukturer och intersektionalitet[5]. Trots att dessa föreställningar i grunden hör hemma i extremvänstern har de partier som vill beteckna sig som borgerliga misslyckats med att erbjuda ett alternativ som sätter individen i centrum.

Liberalt

Liberalismen är det ena benet i MED:s liberal-konservativa politik. Partiet har en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken. Medborgarbegreppet, som är centralt för MED, är intimt förknippat med liberala idéer om jämlikhet, demokrati och frihet från statliga tvång.

Traditionellt

Det andra benet är en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. MED lägger stor vikt vid pragmatism och de ackumulerade erfarenheter som lägger en fast grund för samhället, i motsats till visioner och abstrakta idéer. Ett nyckelord är att politiken ska vara evidensbaserad.

Auktoritärt

Att staten sörjer för medborgarnas trygghet och säkerhet är ett av grundfundamenten för ett fungerande samhälle. MED lägger stor vikt vid att statens våldsmonopol upprätthålls i alla delar av landet. Att återställa rättsväsendets funktionalitet är prioriterat. Partiet betonar att medborgarnas förhållande till det allmänna inte bara kan handla om rättigheter utan också om skyldigheter.

Nationalistiskt

MED ser nationalstaten som det kitt som håller samman Sverige. Men det handlar inte om en exkluderande nationalism utan om en inkluderande och sekulär. Nationen, liksom andra samhällsgemenskaper, är inte ett mål i sig utan ett medel. Medborgarskapets status bör höjas för att markera medborgarnas likhet inför lagen.

Så var placerar sig då Medborgerlig Samling på GAL/TAN-skalan? Uppenbarligen träff över hela linjen. Med andra ord, för åtminstone ett parti fungerar inte heller det nya alternativet till höger-/vänstermodellen. Samhällsvetarna får tänka vidare. Frågan är om det mångfacetterade politiska landskapet över huvud taget låter sig fångas i enkla modeller.

[1]Ett militärt kommando som betyder att alla får gå sin väg i vilken riktning de vill.

[2]Uttrycket hämtat från Stockholmsmelodi av Evert Taube.

[3]Förkortning som består av begynnelsebokstäverna i flera ord.

[4]Sten av hård och mörk kvarts som används för att kontrollera eller ”probera” halt av finguld i exempelvis smycken. Numera vanligen i överförd bemärkelse för att beteckna ett verktyg för att pröva något.

[5]Ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ”ras”/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion.

 

Vår tids almstrider

Olika varianter av den här texten har tidigare publicerats i Mitti Stockholm/Vasastan och på MEDbloggen.

Kvällen den 11 maj 1971 gick jag ner till Karl XII:s torg för att se vad som skulle hända med de ståtliga almarna vid Tetleys tehus. Uppe i träden fanns flera unga demonstranter fast beslutna att sitta kvar vad som än hände. En stor folkmassa hade samlats, i alla åldrar. Tusentals stockholmare, som inte hade något annat gemensamt – politiskt – än att de ville bevara den miljö de älskade, hade under en längre tid protesterat mot fällningen. Arbetare med poliseskort började såga i ett av träden, men tvekade inför motståndet. Och almarna står fortfarande kvar, efter 47 år.

Almstriden blev vändpunkten för två decennier av brutal omvandling av Stockholm, i strid med en växande folklig opinion och framdriven av tondöva politiker för vilka politik är att vilja, inte att lyssna. Hjalmar Mehr och Joakim Garpe (båda S) var de främsta företrädarna för regleringen av Nedre Norrmalm, som omvandlade Stockholm på ett sätt som bara kunde jämföras med andra världskrigets bombhärjade städer. Med almstriden bröts den oreflekterade framstegsoptimismen och flera stora projekt kom aldrig att genomföras, exempelvis rivningen av ”gamla äckliga” Strandvägen. Ett annat slopat projekt var ”stadsmotorvägen” Rådmansleden från Kungsholmen till Östermalm, rätt igenom Vasastan, med Barnhusbron som enda genomförda del.

Men inga strider vinns för evigt, inte heller almstriden. Också i vår tid finns politiker som hårdnackat drivs av visioner utan hänsyn till opinionen. Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) är ett exempel. Det som är förvånande är inte att sådana politiker finns, men att andra – mer pragmatiskt sinnade – lägger sig platt.

På Norrmalmsregleringens tid fanns ett politiskt motstånd i stadshuset. Huvudmotsättningen stod mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, där de senare bland annat motsatte sig fällningen av almarna. I dag står fortfarande Socialdemokraterna som rivningspolitikens primus motorpåhejade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men det saknas en konsekvent opposition från Alliansens sida för att slå vakt om Stockholms kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Vår tids motsvarigheter till almstriden handlar om ombyggnaden av Slussen, Astoriahuset, Nobelcentret och Pålsundet.

I valet 2014 motsatte sig inget av Allianspartierna Slussenprojektet. Nobelcentret klubbades igenom våren 2016 med stöd av Moderaterna och Centerpartiet. Endast Moderaterna och Liberalerna motsatte sig rivningen av Astoriahuset. Och i det senast aktuella fallet, rivningen av Pålsundsområdet, ställer sig alla Allianspartier bakom projektet.

Mer än 25 000 stockholmare har genom namnunderskrifter protesterat mot de planerade åtgärderna vid Pålsundet. Projektet handlar om att fälla befintliga träd, riva den naturliga strandlinjen och ersätta den med en betong- och stenkaj samt att begränsa parkytorna. I stället anläggs ett nytt cykelstråk, i linje med den nuvarande politiken att låta behovet av cykelbanor gå före alla andra hänsyn.

Medborgerlig Samling kommer hösten 2018 begära stockholmarnas förtroende för att ta plats i kommunfullmäktige. Stockholm måste utvecklas. Men för att också i framtiden motsvara kraven och förväntningarna från medborgarna, näringslivet och alla besökare måste förändringen ske varsamt, med respekt för de miljömässiga och kulturella värden som gör vår stad unik. Inte minst ställer rollen som Sveriges huvudstad särskilda krav på att utveckling och bevarande balanseras på ett ansvarsfullt sätt.

Med Medborgerlig Samling i Stadshuset finns en liberalkonservativ röst som respekterar stockholmarnas önskan att bevara vår stads mest värdefulla tillgångar och som gör motstånd mot tondöva, visionära politiker som har glömt att lyssna.

Ämbetsmannen

Det här inlägget har tidigare publicerats i VLT och på MEDbloggen.

Hur kan chefen för en myndighet – Transportstyrelsen – med berått mod bryta mot svensk lag, med resultatet att vårt land drabbats av en av de allvarligaste säkerhetspolitiska skandalerna på mycket lång tid? Hur kan samma chef se det som viktigare att ”höra med departementet” än att själv ta ansvar för vad lagen säger? Vart har den klassiska svenska ämbetsmannen tagit vägen? Den som präglades av integritet och rättrådighet. Men som framför allt hade nått sin position på ”sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” som Lagen om offentlig anställning uttrycker saken.

Ingen ifrågasätter att den enda relevanta grunden för tillsättningen av en myndighetschef är att denne har regeringens förtroende. Det handlar om vad förtroendet grundas på. Om det är följsamhet till Regeringskansliet och positioneringen i en viss politisk krets. Eller professionell kompetens och ämbetsmannadygder.

Axel Oxenstierna har fått äran av att ha skapat den svenska statsförvaltningen. Till skillnad från de flesta andra länder fick ämbetsverken – kollegierna – på Oxenstiernas tid en självständig ställning i förhållande till kungen och styrdes kollegialt av de ledande ämbetsmännen. Ett skäl till denna form av maktdelning var att statsförvaltningen måste fungera även i tider då kungen förde krig utomlands. Ordningen med en självständig statsförvaltning kommer än i dag till uttryck i förbudet mot ministerstyre. Myndigheterna styrs av hela regeringen genom uppdrag, direktiv och regleringsbrev och inte av en enskild minister. Varken regeringen eller någon minister får lägga sig i handläggningen av ett enskilt ärende.

Byråchefen var i gamla tider urtypen för den svenske ämbetsmannen – välbetald och med hög social status. En byråchef var utnämnd av regeringen på livstid och kunde inte sägas upp. Däremot kunde denne avskedas om den allvarligt hade misskött sitt ämbete. Ämbetsmännens anställningstrygghet syftade till att de skulle stå starka mot påtryckningar av olika slag. Utnämningen av ämbetsmän skulle liksom nu ske på saklig grund och inte utifrån det som Axel Oxenstierna betecknade som ”frändskap eller vänskap”.

Axel Oxenstiernas reformer har nu 400 år på nacken. Den motkraft mot kungamakten som ämbetsmännens nya ställning representerade finns inte i dag. Finns andra institutioner som balanserar den verkställande makten? Att rättsväsendet inte har den ställningen i vårt land framgår redan av grundlagarna. Hur är det då med riksdagens ställning? Dessvärre finns många tecken som tyder på att det som gäller i teorin inte är en realitet i praktiken. Riksdagsledamöterna, av vissa kallade knapptryckarkompaniet, fungerar inte som folkmaktens talesman eller som primus motor i den politiska processen. Den rollen har i stället Regeringskansliet och oppositionens partikanslier övertagit.

Vanstyret av betydande delar av den offentliga sektorn är en av de viktigaste frågorna för Medborgerlig Samling. Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras. Men därtill krävs en djupgående förändring av myndighetskulturen. Ett återupprättande av den svenske ämbetsmannen, driven av professionell integritet, rättrådighet och oväld, och som motstår den politiska följsamhetens lockelser, vore en väg att bryta den serie av skandaler runt myndighetschefer som har drabbat vårt land under lång tid.