Vad f-n får jag för ”reformutrymmet”?

Övergångsregeringens nyligen lagda övergångsbudget bedöms nu ge ett guldläge för den regering som tar över stafettpinnen. Skälet är att den opolitiska budgeten erbjuder ett ”reformutrymme” på uppemot 30 miljarder kronor.

Med andra ord, nästa regering, oavsett färg och sammansättning, anses kunna sätta sprätt på ytterligare 4 000 kronor per väljare i form av olika ”satsningar”. Underförstått, partierna kan nu lova fler gåvor från ovan som de tacksamma väljarna kommer att belöna genom sina partisympatier.

Men varför frågar sig då ingen om inte pengarna hellre borde lämnas tillbaka till skattebetalarna? Är ”reformutrymmet” inte i själva verket ett tecken på att staten har tagit ut för höga skatter?

Men en sådan slutsats vore naturligtvis att underkänna sin egen politik. Det finns idag inget riksdagsparti som på allvar ifrågasätter det svenska skattetrycket på drygt 44 procent av BNP – en femteplats från toppen bland OECD-länderna och 10 procentenheter över OECD-genomsnittet. Om det finns pengar ska de naturligtvis spenderas, och det finns mycket som skattepengar kan gå till.

Exempelvis att etablera ett ny statlig myndighet liknande Jämställdhetsmyndigheten – en ideologisk tankesmedja som har till uppgift att uppfostra medborgarna utan att kunna precisera vad som ska uppnås och hur det ska utvärderas.

Exempelvis att ge public service ökade resurser för att producera TV-program liknande Alla för en, Andra åket eller Första dejten.

Exempelvis att lansera ett nytt sysselsättningsprogram som sällan leder till osubventionerad anställning och inte kräver arbetsinsatser som efterfrågas.

Exempelvis att finansiera religiösa och kulturella föreningar med odemokratisk agenda.

Varför så aparta exempel, när vi väl känner behoven på områden som försvaret, polisen, sjukvården och infrastrukturen? Exemplen är valda just för att Sverige inte skulle ligga i topp när det gäller skattetryck om statsbudgeten inte hade spenderats så ansvarslöst redan tidigare.

Att det är ett skriande behov av pengar till försvaret och järnvägsunderhållet har ett direkt samband med att alltför mycket har gått till dubiösa nyskapade myndigheter, till underhållning som de intresserade själva borde finansiera, till inlåsning av arbetslösa i medborgarlönsliknande arrangemang och till en flora av stöd till verksamheter som bör vara det civila samhällets ansvar, inte statens, i den mån verksamheten alls är önskvärd.

Att det är ett skriande behov av förändring på polisens och sjukvårdens område har ett direkt samband med fixeringen vid att ”satsningar” är enda lösningen på problem när det i själva verket handlar om organisation och struktur.

Därför är identifieringen av ett ”reformutrymme” inte en del av lösningen, det är en del av problemet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.