Enkelriktade gator

Många är de företeelser som kan röra sig både framåt och bakåt. Men det finns några som är enkelriktade, som bara rör sig framåt men aldrig bakåt. Tiden är det mest uppenbara exemplet, och kanske just därför leker science fictionförfattarna gärna med möjligheten att kunna resa bakåt i tiden.

Ett exempel på enkelriktad gata är de avtal om löner och andra villkor som arbetsmarknadens parter sluter. De slutar alltid på plus – något annat skulle utlösa ett ramaskri. Priser på varor och tjänster rör sig däremot gärna i båda riktningarna. Även om den genomsnittliga prisnivån, liksom lönenivån, i normala fall rör sig uppåt finns det enskilda områden där priser och löner sjunker, respektive borde sjunka. Det beror på att den relativa produktiviteten mellan olika sektorer förändras, och det behöver återspeglas i relativprisförändringar. Eftersom lönebildningen är en enkelriktad gata behöver vi inflation. Det är nämligen den som gör det möjligt att sänka löner utan att det märks nominellt.

Ett annat exempel är förmåner. Jag syftar här på de bidrag som bekostas av statliga eller kommunala budgetmedel och som utgår till dem som anses vara i behov av ekonomiskt stöd. Att införa eller höja ett bidrag mottas vanligen positivt av den allmänna opinionen och ses som en angelägen satsning. En förändring i den motsatta riktningen möts däremot av ett massivt fördömande och är i allmänhet politiskt ogenomförbar.

Det som står i fokus för uppmärksamheten är alltså förändringen, inte var någonstans på vägen man befinner sig. Att man för ett antal år sedan befann sig på en lägre bidragsnivå leder inte till slutsatsen att den tidens samhälle var präglat av omänsklig cynism. Och att vi i dag kan antas befinna oss på en lägre nivå än ett antal år fram i tiden är inte heller något som upprör och utlöser fördömanden. Det är förändringen det handlar om, och den enda förändring som uppfattas som acceptabel är den som – i likhet med tiden – rör sig framåt.

Det här problemet är bara möjligt att diskutera i allmänna termer. Så snart man kommer ner på konkret nivå, till en viss form av stöd och till de individer som för närvarande är förmånsberättigade, blir frågan alltför emotionell. Men principiellt bör man ändå kunna diskutera vad en mekanism som ständigt leder till ökade bidrag leder till.

Patrik Engellau diskuterar ofta på sin blogg Det goda samhället ett fenomen som han kallar ”det välfärdsindustriella komplexet”. Tanken är att de politiker och tjänstemän, som har ett egenintresse av att välfärdsapparaten ständigt expanderar, ser till att så också sker. Tanken att välfärden är en enkelriktad gata kan ge en kompletterande förklaring till bidragsekonomins utveckling. Och belyser samtidigt hur oerhört svårt det blir att bryta den trenden.

4 svar på “Enkelriktade gator”

  1. Stopp & belägg! Vi får ta bort enkelriktningsskylten på ”löneavtalsgatan”. Men det får absolut inte ske smygvägen via inflation! Pensionärers inkomster, åtminstone delvis, är inte enkelriktade. Varför skall denna kategori av befolkningen ha det relativt sett sämre genom mer instabila inkomstförhållanden, efter avslutat arbetsliv?

    Att medvetet satsa på inflation påminner mig om att gå fram till en sovande björn, killa den under tårna och sedan invänta eventuell reaktion. Ett sådant beteende KAN förr eller senare leda till katastrof, när björnen/inflationen plötsligt går till ”oväntad” attack. Med allmän oreda i samhällsekonomin som följd.

    Ett exempel på sådan oönskad inflation är Tyskland på 1920-talet, då det t ex kostade miljoner, eller kanske t o m miljarder, att skicka ett brev. Ett modernt exempel från januari i år är (enligt SvD) Venezuela med en inflation på 440.000 % och där t ex en kopp kaffe kostade 45.000:-.

    För att om möjligt undvika risken för sådant kaos anser jag att det är det av största vikt att eftersträva ett stabilt penningvärde. Det underlättar även borttagandet av skylten om enkelriktning

  2. Gunnar,
    Jag håller gärna med om det önskvärda i att löner rör sig både uppåt och nedåt. Men man måste vara realist, nominella lönesänkningar är extremt ovanliga, i varje fall som en normal anpassning till produktivitetsförändringar. Däremot finns fall när alternativet har varit nedläggning av företaget och arbetslöshet. När jag talar om inflation som ”smörjmedel” i ekonomin så handlar det om nivåer omkring 2-4 procent. Det är något helt annat än hyperinflation, som givetvis är mycket skadlig. I Sverige har vi som mest, under det senaste halvseklet, haft en inflationstakt på 14 procent (så vitt jag minns) och det var också mycket skadligt.

  3. Jag anser att man skall akta sig för inflation överhuvudtaget, eftersom den kan visa sig vara en ”best”, som kan ”slita sig från kopplet” när man minst anar. Framför allt gäller detta när de flesta tror att inflationen är död. Den dör inte men kan, precis som björnen, gå i ide. Utan att vi vet när den vaknar!

    Vid förhandlingar om löneavtal borde förhandlarna i vissa lägen lättare kunna acceptera i viss utsträckning rörliga löner om man, dels först tänker igenom saken noga, dels känner att det normalt inte är nödvändigt att kompensera för inflation.

    Om det gäller en valsituation där jag måste välja, är fast penningvärde att föredra framför rörliga löner. Möjligt att jag är förhandlingsoptimist, men i övrigt enig!

    1. Vill tillägga att även om siktet är inställt på ett fast penningvärde torde vi tendera att få en viss mindre inflation, som inte bör eller behöver underblåsas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.