En resa Dit och Tillbaksigen

Rubriken är en fräck stöld från 1947 års översättning av den bok som i dag är känd som Bilbo – En hobbits äventyr. Förhoppningsvis medger den bekännelsen absolution. Men det resmål som jag tänker på är inte Ensamma Berget utan ”USAmerika”.

Utvandringen från Sverige till Amerika började på 1850-talet och upphörde i stort sett i och med utbrottet av första världskriget. Toppen inföll under 1880-talet. Under hela perioden 1851-1910 emigrerade 950 000 svenskar till USA. Det ska ställas mot en total folkmängd år 1850 på 3,5 miljoner invånare.

Drivkrafterna bakom emigrationen fanns både på push- och pullsidan. Vid sidan av de ekonomiska faktorerna fanns också sociala och kulturella incitament. Men avgörande var möjligheterna att försörja sig. Den amerikanska staten ägde stora arealer jordbruksmark som man sålde till billigt pris till invandrarna. Till det kom den växande industrin i bland annat Chicago, som gjorde det möjligt för svenskar utan yrkeskunskaper att tjäna ihop till en grundplåt för sin fortsatta etablering.

Den första resehandboken för emigranter dök upp 1841. Under hela utvandringsepoken spelade agenter en viktig roll för att organisera resan, såväl de som på uppdrag av amerikansk industri rekryterade arbetskraft som de som företrädde rederierna.

I början av 1900-talet bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Mer än hälften av amerikasvenskarna fanns i mellanvästern, men så mycket som 10 procent bodde i Chicago, som därmed var Sveriges näst största stad efter Stockholm.

I Sverige upplevdes utvandringen till Nordamerika både som ett hot och en skam. År 1907 tillsattes en statlig emigrationsutredning som föreslog en rad sociala och ekonomiska reformer i syfte att motverka emigrationen. Många av de reformer som genomfördes på 1920-talet, exempelvis den allmänna rösträtten, låg i linje med utredningens förslag.

Utvandringen till Amerika upplevdes länge som en besvärande del av Sveriges historia. Först i och med Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna från 1949 blev amerikasvenskarna föremål för positiv uppmärksamhet – trots en kritisk kampanj som drevs av ”Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet”. Men den del av Amerikamigrationen som fortfarande är jämförelsevis okänd är återvandringen.

De uppskattningar som har gjorts pekar på att så mycket som 25 procent av dem som hade utvandrat till USA senare återvandrade till Sverige. Livet på andra sidan Atlanten var inte alltid någon dans på rosor, även om man ville ge det intrycket i amerikabreven till kvarvarande släktingar. Vid sidan av den billiga jordbruksmarken och rätten att söka arbete i industrin hade staten inget att erbjuda i form av försörjningsstöd eller annan välfärd. Den som inte klarade av att försörja sig av egen kraft hade inget annat val än att återvända. Och vid sidan av de uppskattningsvis 250 000 svenskamerikaner som lyckades genomföra resan ”tillbaksigen” fanns helt säkert många som gick under i misär. Statistiken ger inget besked på den punkten.

I dag tar migrationen andra vägar. Sverige har gått från att vara ett utvandringsland till att bli ett invandringsland. Liksom fallet var med amerikasvenskarna finns blandade drivkrafter. Agenter spelar en viktig roll, numera betecknade som flyktingsmugglare. Men för många är hoppet om ett bättre liv, i materiell bemärkelse, det viktigaste skälet till att våga de risker och umbäranden man utsätter sig för under resan.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet i det nya landet blev inte det som utlovades av dem som kom före och av dem som fick ekonomisk vinning av att organisera migrantresor. Och när löftena inte infrias går det naturligtvis alltid att vända åter. Då som nu.

Att hävda att resan ”tillbaksigen” är en omöjlighet är dumheter. Det är bara en fråga om vad som i det enskilda fallet ger bäst utdelning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.