Författare: Lennart Göranson

Grunden för medborgarnas välstånd i vårt land är ett oskrivet samhällskontrakt att var och en försörjer sig själv så långt man förmår. Det helt dominerande sättet att försörja sig är genom arbete. Grunden för medborgarnas välfärd i vårt land är att den som inte har möjlighet att försörja sig själv får hjälp från det allmänna.

När det gäller välståndet har Sverige genomgått en helt fantastisk utveckling under 150 år, från U-land till en av världens högsta levnadsnivåer. Man kan tvista om orsakerna. För egen del ser jag övergången från lågproduktiva till högproduktiva arbetsinsatser som helt avgörande. Det började med förändringen från arbetsintensivt jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Den vägen har det fortsatt: lågproduktiva industrigrenar som skeppsvarv och textilindustri har ersatts av högteknologiska industrier och tjänsteproduktion med högt förädlingsvärde.

Välfärden byggde ursprungligen på en modell där de som genom sina arbetsinkomster bidrog var långt fler än dem som behövde få hjälp. Men utvecklingen av välfärden blev inte lika problemfri som utvecklingen av välståndet. En sak är den demografiska förändringen där befolkningen blir allt äldre samtidigt som den förvärvsaktiva åldern – relativt livslängden – krymper i båda ändarna. Ett allvarligare problem är att en allt större andel av befolkningen identifieras som i behov av statens omsorger i form av olika slag av bidrag. Välfärden hotar att bli ett självspelande piano som i förlängningen leder till att ekvationen inte går ihop.

De som är för unga för att arbeta får normalt sin försörjning av vårdnadshavarna, som i sin tur får ett tillskott genom barnbidrag. De som är för gamla för att arbeta får sin försörjning genom olika slag av pension. De som är för sjuka för att arbeta får sin försörjning genom sjukpenningen. Och de som är tillfälligt arbetslösa får sin försörjning genom a-kassan. I övrigt förutsätts den som varken är för ung eller för gammal, som är tillräckligt frisk och som inte befinner sig i skarven mellan två anställningar försörja sig genom eget riktigt arbete. Det är grundmodellen.

Här krävs en begreppsförklaring. Med ”riktigt arbete” menar jag två slag av avlönat arbete. Dels det som är en följd av ett anställningsförhållande hos en privat arbetsgivare som i sin tur har fått pengar till att avlöna de anställda genom att kunder frivilligt har betalat för de produkter som de har köpt. Men jag räknar också in anställningar som ytterst finansieras genom de skatter som medborgare har varit skyldiga att erlägga. I det senare fallet är förutsättningen att den anställde utför en arbetsprestation som i en fri marknad hade motsvarat lönen, så som är fallet med exempelvis poliser, sjuksköterskor, lärare och många andra offentliganställda.

Det här är alltså grundmodellen. Sedan finns olika bidrag till medborgarna där det finns delade meningar om huruvida de är berättigade. Och det finns olika offentliga anställningar där det finns delade meningar om de tillför ett värde som motsvarar lönen. Jag går inte in i den diskussionen här.

Den här grundmodellen har något så när befunnit sig i balans så länge demografin utvecklades sakta och utan plötsliga chocker. Frågan är vad som händer när befolkningen under ett par år ökar mycket kraftigt genom migration från länder som kulturellt, ekonomiskt och strukturellt uppvisar stora skillnader jämfört med Sverige. Under tioårsperioden 2007-2016 uppgick den totala invandringen till Sverige till drygt 1 miljon, dvs. mer än en tiondel av landets totala befolkning. Alla kommer inte från utomeuropeiska länder och siffran balanseras av en viss utvandring. Men det är ändå uppenbart att den svenska grundmodellen påverkas av de senaste årens utveckling. Det som särskilt kräver att vi hittar en ny modell är att en stor del av dem som har kommit till Sverige inte matchar den svenska arbetsmarknaden, bland annat när det gäller utbildningsnivå. Numera anses godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan, dvs. att ha genomgått 12 års utbildning, vara en förutsättning för anställningsbarhet. För många av dem som under senare år kommit till Sverige är den grundkompetensen i praktiken ouppnåelig.

I samhällsdebatten har två modeller föreslagits för att hantera denna ”mismatch” mellan nyanlända och den svenska arbetsmarknaden. Vi kan förenklat kalla dem den sociala modellen och den liberala.

Den sociala modellen innebär att när den reguljära arbetsmarknaden inte gör det möjligt för personer att försörja sig genom ”riktigt arbete” så måste det allmänna bidra ekonomiskt. En rad olika sätt att ge sådant bidrag har prövats eller föreslagits, från kommunalt försörjningsstöd till olika slag av ”jobbinitiativ”. Men oavsett konstruktion och benämning på de olika bidragen kvarstår att en stor del av de personer som berörs aldrig kommer att komma in på den reguljära arbetsmarknaden i form av ett osubventionerat heltidsjobb. Den sociala modellen innebär därför i sak att många människor som har kommit till Sverige i hopp om ett bättre liv hänvisas till livslång försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Och det innebär i sin tur ett haveri för den svenska välfärden, såväl ekonomiskt som moraliskt.

Den liberala modellen vill i stället att det skapas nya, enkla jobb för människor vars kompetens inte matchar de jobb som finns idag. Det är inte förvånande att fackföreningsrörelsen motsätter sig en sådan lösning eftersom det skulle kunna leda till en ökad lönekonkurrens på arbetsmarknaden. Men ett alvarligare problem är att inslaget av lågproduktiva jobb i den svenska ekonomin skulle öka. Vi skulle alltså backa bandet till en tidigare, lägre nivå i välståndsutvecklingen. Att skapa en situation där den svenska ekonomin i ökad utsträckning baseras på lågproduktiv verksamhet innebär alltså ett haveri för det svenska välståndet.

Vad återstår då, om båda dessa vägar är oframkomliga? Den enda utväg jag ser är att knyta an till den svenska grundmodellen: Den som är frisk, och varken för ung eller för gammal för att arbeta, måste försörja sig själv och sin familj genom osubventionerat arbete. Har man inte en kompetens som matchar det som den svenska arbetsmarknaden har att erbjuda så är Sverige helt enkelt inte rätt land att leva i. Att ge intryck av att det förhåller sig på annat sätt är en orätt mot alla berörda.

Det är en besk medicin. Men den kanske ändå ger ett visst hopp för patienten.

Den 22 januari 2018 meddelade regeringen att 900 statliga jobb ska flyttas från Stockholm. Det var inte första gången en regering flyttar en statlig förvaltningsmyndighet från Stockholmsregionen till landsorten, och det kommer med till visshet gränsande sannolikhet att inte heller bli den sista. Enligt Regeringskansliets pressmeddelande handlar det om att förstärka den statliga närvaron i Skåne och Västsverige.

Utlokalisering av statliga myndigheter har i många decennier varit en populär åtgärd från regeringar av skiftande kulör i syfte att visa handlingskraft för att ”hela Sverige ska leva”. Det kan framstå som en lovvärd ambition, men de praktiska konsekvenserna har många gånger varit nedslående – åtminstone på kort sikt.

Statliga myndigheter har mestadels en personal som är starkt specialiserad på det område myndigheten ansvarar för. I flertalet fall har merparten av personalen inte kunnat flytta med till den nya lokaliseringsorten. Makens yrkesarbete, barnens skolgång och andra personliga engagemang har vägt tyngre än viljan att fortsätta den yrkeskarriär där man har utvecklat sin kompetens och erfarenhet. På den nya lokaliseringsorten finns av naturliga skäl inte någon motsvarande högspecialiserad arbetskraft som väntar på att kunna verka inom myndighetens ansvarsområde. Följden har blivit en kompetensförlust som inneburit att myndigheten under flera år, med samma kostnader som tidigare, har tvingats reducera verksamheten till ett minimum. Erfarenheten visar också att myndigheter på olika sätt har kunnat finna vägar runt utlokaliseringsbeslutet. Omfattande pendling till ett nyinrättat Stockholmskontor är ett exempel.

Valet av lämplig lokaliseringsort hänger nära samman med det slag av verksamhet som myndigheten bedriver. Tre typiska myndighetsuppgifter är att lämna service till medborgarna, produktion (t.ex. framställning av statistik eller behandling av ansökningar) och att delta i styrningen av vårt land.

När det gäller den första uppgiften är det viktigt att myndigheten finns spridd över hela landet, exempelvis genom att ansvaret läggs på länsstyrelserna. Däremot har Konsumentverket givetvis inte kommit närmare medborgarna genom att flyttas från Johannelund, i nordvästra Stockholmsregionen, till Karlstad. Snarare tvärtom, om man räknar antalet boende inom en tvåmilsradie från lokaliseringsorten.

Däremot kan myndigheter, eller delar av myndigheter, som är rena produktionsapparater i princip läggas var som helst där det finns personal som kan utföra uppgifterna. Där hänger det på hur specialiserad arbetskraft som krävs. Före SMHI:s flyttning fanns förmodligen inte en enda utbildad meteorolog i Norrköping. På sikt löser det sig, vilket framgår av hur många TV-meteorologer som har en östgötaaccent. Men det får vägas mot effektivitetsförluster på kort sikt.

De centrala ämbetsverk som är en del av styrningen av Sverige har inte behov av en fysisk kundrelation. De har inte heller behov av att produktionsenheter finns lokaliserade i närheten. Däremot har de mycket stort behov av nära och daglig kontakt med andra institutioner som styr Sverige, dvs. Regeringskansliet, näringslivsorganisationer, andra centrala ämbetsverk, civilsamhällets organisationer m.m. Av den orsaken har de flesta länder funnit det praktiskt att ha en huvudstad som medger täta kontakter mellan dem som har särskilt behov av det. Och i de fall då man av politiska skäl velat lägga den centrala statsförvaltningen någon annanstans än i landets största stad, t.ex. Brasilia, Washington, Bonn, så har de institutioner som är beroende av närheten flyttat efter.

Målet att ”hela landet ska leva” innebär i sak att man vill undvika en ansamling av specialiserad verksamhet till vissa delar av landet. Drar man ut konsekvenserna in absurdum blir slutsatsen att även Stockholm borde vara en spegelbild av hela landets ekonomiska och administrativa verksamhet. Det skulle kunna innebära att skogsbruk och massaindustri lokaliseras till Kungsholmen, spannmålsproduktion till Södermalm och boskapsuppfödning till Östermalm. Gruvbrytning, som inte kräver så stora arealer, kunde lämpligen förläggas till Gamla Stan.

Det är svårt att se strävan att så långt som möjligt utlokalisera statliga förvaltningsmyndigheter till landsorten som annat är ren och skär populism. De kortsiktiga effekterna är en omfattande kapitalförstöring, både när det gäller budgetmedel, humankapital och verksamhetens resultat. På lång sikt är föreställningen att vi bör montera ned huvudstadsfunktionen ett kraftfullt slag mot ansträngningarna att upprätthålla en effektivt fungerande nationalstat. Hela landet ska förvisso leva, men alla delar behöver inte leva av samma sak!

I dagens debatt om skolan framställs det fria skolvalet som en nyliberal förvillelse från år 1992. Inget kunde vara mer felaktigt. Att kunna välja skola är i själva verket fullt normalt, endast avbrutet av en period då den s.k. närhetsprincipen gällde. Det här inlägget ägnas därför åt en beskrivning av hur skolan fungerade för 70 år sedan, när jag började i första klass. Syftet är att punktera försöken att inbilla senare generationer att obligatorisk hänvisning till en viss skola är så som det alltid har fungerat före 1990-talet.

Att kunna välja skola förutsätter naturligtvis att det finns mer än en skola inom det avstånd man är beredd att resa. Ju större befolkning i området, desto fler skolor. Min beskrivning handlar om Stockholmsområdet där urvalet av skolor var stort redan på den tiden.

Det år jag fyllde sju år började jag i första klass i den kommunala folkskolan. Den var sjuårig. De flesta barn började i den närmaste skolan i den kommun där de var folkbokförda. På det sättet gällde en närhetsprincip så långt. Men det fanns alternativ i form av privatskolor. Kronprins Carl Gustaf, vår nuvarande kung, började exempelvis sin skolgång i Broms skola på Östermalm. I folkskolan fick eleverna betyg från första klass. Efter första höstterminen gavs bara betyg i uppförande och ordning – om inte något exceptionellt inträffat gällde stort A, högsta betyg – men redan efter vårterminen sattes differentierade betyg i de olika ämnena.

Efter fyra år i folkskolan fanns valet att fortsätta i samma skola eller söka till en realskola. Realskolan kunde vara en kommunal realskola som ledde fram till realexamen eller en del av ett statligt högre allmänt läroverk, som också omfattade ett gymnasium. Även på realskolenivån fanns privata och halvprivata alternativ. Ett annat alternativ var kommunala flickskolor. Antagningen till realskolan baserades på betygen från fjärde klass i folkskolan. De mest populära skolorna krävde de bästa betygen för att bli antagen. Det ledde självfallet till en sållning av eleverna, men också till att de mest kvalificerade lärarna sökte sig till dessa skolor. Mest eftersökta, både bland elever och lärare, var de högre allmänna läroverken i innerstaden, exempelvis Norra Latin, Östra Real, Södra Latin och Norra Real. Eleverna kunde komma från hela Stockholmsregionen, med resvägar till skolan på över två mil.

Realskolan var normalt femårig och avslutades med realexamen. Redan efter fyra år i realskola kunde man söka till gymnasiet som på den tiden var fyrårigt. På samma sätt som vid ansökan till realskolan var betygen avgörande för om en elev antogs till ett visst gymnasium och till en viss linje linje: reallinjen, latinlinjen eller allmänna linjen. Reallinjen, med tonvikt på matematik och naturvetenskap, var den linje som krävde de högsta betygen.

Det fanns alltså ett fritt skolval också på gymnasienivån, inom de ramar som elevens betyg medgav. Det fanns också möjlighet att byta gymnasium, inte bara på grund av ändrad bostadsort. Det var inte helt ovanligt att elever som hade problem eller upplevde vantrivsel i en skola valde att flytta en annan. För många elever blev mindre, halvprivata gymnasier en tillflyktsort.

Tendensen att de mest attraktiva skolorna lockade till sig de mest kompetenta lärarna var än mer uttalad i gymnasiet än i realskolan. Utöver lärarnivåerna läroverksadjunkt och lektor förekom också lärare som titulerades doktor och professor.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som omfattade dels ett antal skriftliga prov – studentskrivningar – och dels de slutliga muntliga förhören i ett antal ämnen som inte var kända på förhand. Vid förhören var censorer närvarande som inte hade koppling till skolan utan var utsedda på riksnivå. Det hände att en censor kunde ta över ett muntligt förhör om inte läraren gjorde sitt jobb med tillräcklig nit och skicklighet. Censorerna deltog sedan i betygskollegiet som fastställde studentbetyget för varje elev, inklusive att besluta om att underkänna elever som inte höll måttet. För många innebar säkert studentexamen ett trauma som endast överträffades av födelsen och döden.

Den här tillbakablicken kan, som jag ser det, ge anledning till tre slutsatser.

• Närhetsprincipen är en historisk parentes som infördes någon gång på 1950-talet och upphävdes 40 år senare.
• Ett fritt skolval ger såväl elever som lärare incitament att söka sig till de bästa skolorna, vilket i sig höjer skolans kvalitet och i andra hand utgör en sporre för andra skolor att också eftersträva höjd kvalitet.
• Ett fritt skolval behöver inte leda till betygsinflation, det finns andra mekanismer för att säkerställa objektiv betygssättning på enhetlig grund.

Däremot finns det naturligtvis ingen anledning att utforma den nödvändiga reformen av den svenska skolan på ett sådant sätt att 1940- och 1950-talets modell återinförs.

I ett gott samhälle är medborgarna engagerade i en livlig och upplyst debatt om problem och lösningar. Argumenten är sakliga och åsikt står mot åsikt, men person står inte mot person. Inte heller grupp mot grupp. Debatten präglas av öppenhet och nyfikenhet, en vilja att utan förutfattade meningar lyssna till motståndarens argument innan man väljer att anamma eller förkasta dem.

Det är ett ideal som det inte är helt lätt att leva upp till. Mången övertygad liberalkonservativ ryggar säkert instinktivt tillbaka inför en debattartikel av Göran Greider. Ändå borde papperstidningens rubrik ”Det finns inte längre några konservativa tänkare” i SvD den 17 januari ha väckt intresse, om inte annat för att kunna påvisa att han har fel.

Greider menar att dagens borgerlighet är förblindad av en doktrinär marknadsliberalism och att vi saknar genuina konservativa ideologier. Greider är inte någon anhängare av marknadsliberalism, och känner säkert mer sympati för en höger som inte är ”förblindad”. Han menar att denna doktrinära marknadsliberalism har lett till en acceptans av vinster i välfärden, betygsinflation i skolan, apotekens kommersialisering och att ett ärevördigt ämbetsmannaideal har pulveriserats av New Public Management. Allt detta är företeelser som konservativa gräsrötter reagerar mot med upprördhet, men som inte ifrågasätts av borgerliga partiledare. Han kritiserar också det ”binära tänkandet” som hos både vänster och höger leder till man moraliskt dissar eller upphöjer enskilda personer i stället för att analysera strukturer.

Många av de exempel som Greider räknar upp kan jag själv reagera mot, exempelvis betygsinflationen, det bortslarvade ämbetsmannaidealet och övertron på NPM. Och jag upprörs också över demoniseringen av motståndare i samhällsdebatten, ofta på identitetspolitisk grund. Men jag ser inte som han förklaringen i oundvikliga skadeverkningar av en liberal marknadsekonomi. Det är alltför schabloniserat, det finns många badvatten som kan bytas utan att barnet åker med på köpet.

Nyckeln tror jag ligger i Greiders avslutande ord om vad konservatism och socialism har gemensamt. Den konservatism som Greider vill se framför sig, som en värdig motståndare men med en gemensam grund, är i själva verket socialkonservatismen. Som många andra har konstaterat ligger socialkonservatismen mycket nära socialdemokratin, både när det gäller den historiska utvecklingen och de politiska prioriteringarna i dagens Sverige. Och som ofta är fallet har de politiska rörelser som ligger nära varandra det största behovet av att utmåla varandra som bittra fiender.

Återigen har en pinsam skendebatt brutit ut i medierna: Är det Löfvén som har rätt när han hävdar att ”ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är osannolikt”? Eller är det Försvarsberedningen som har uppenbarat sanningen när den menar att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Det krävs inte mer än en snabb innanläsning för att konstatera att båda påståendena i formell mening, och med största sannolikhet, kommer att visa sig helt korrekta. Så vad handlar debatten egentligen om?

Som så ofta förr står en elefant i rummet. Det få vågar tala om är vad som egentligen krävs för att Sverige ska återskapa en tillräcklig militär kapacitet för att ingen – vare sig från öst eller väst – ska frestas att fylla ut ett försvarspolitiskt vacuum i Östersjöregionen.

En som har försökt uppskatta elefantens dimensioner är Johanne Hildebrandt. Enligt en ledarartikel skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex.

Så ska vi ha’t, men var ska vi ta’t?

Katarina Barrling skriver i Tidskriften Kvartal om skillnaderna mellan Anywheres och Somewheres – en uppdelning lanserad av den brittiske författaren David Goodhart. Den förra gruppen hyllar individuell frihet, modernitet och förändring; man skulle kunna beteckna dem som kosmopoliter. För den senare gruppen är trygghet och traditioner viktiga; man känner en bindning till både sin hemort och sitt land. Enligt Goodhart är 50 procent av befolkningen övervägande Somewhere, 25 procent är Anywhere och resten pendlar mellan de två.

Barrling diskuterar hur de svenska riksdagspartierna förhåller sig till de två grundmodellerna och kommer fram till att Sverigedemokraterna är det enda svenska parti som otvetydigt ansluter sig till de värden som Somewheres omfattar. Hon frågar sig också hur mycket av framgången för Sverigedemokraterna som har att göra med invandringen som sådan och hur mycket som beror på den vidare frågan: den inhemska politikens inriktning mot det mångkulturella samhället. Det som i Sveriges fall innebar ett farväl till folkhemmet.

Men det finns fler aspekter på motsättningen mellan dem som främst söker frihet och dem som prioriterar trygghet.

Det är helt uppenbart att de som sitter med problemformuleringsmonopolet i vårt land – politiker, journalister, opinionsledare, alla de som kan göra sin röst hörd i traditionella media – återfinns i gruppen Anywheres. Somewheres lyckas sällan tränga sig in i SVT:s utbud eller i de stora dagstidningarnas ledar- och debattsidor. De är därför hänvisade till så kallade sociala och alternativa media. Och där finns de, med högt röstläge.

Genom att Anywheres dominerar det offentliga samtalet, och i hög utsträckning för en intern samhällsdebatt inom den gruppen, hamnar de lätt i positionen att Somewheres inte är en motståndare på jämlik nivå utan ett problem att hantera. Därför handlar diskussionen i hög grad om Trumpanhängare, Brexitröstare, Sverigedemokrater och andra motståndare till den gränslösa visionen som ett samhällsproblem, inte som en politisk motsättning.

När respekten för motståndarens rätt att hävda en avvikande mening släpper blir fältet fritt för demonisering. De 50 procent av befolkningen som värdesätter trygghet och tillhörighet högre än frihet och förändring likställs plötsligt med rasister och kryptonazister. Det civiliserade samtalet får vika för invektiv och schabloner. Och möts naturligtvis av motangrepp i lika högt tonläge från den andra sidan, som i sin tur reduceras till att vara nättroll och konspirationsteoretiker.

Det som från demokratisk utgångspunkt är betänkligt i den här utvecklingen är att Anywheres är 25 procent av befolkningen och Somewheres 50 procent.

Vi har, som jag ser det, hamnat i en mycket olycklig samhällspolitisk situation. Kanske befinner vi oss i den medicinska definitionen av kris, nämligen den punkt där det står och väger mellan att patienten tillfrisknar eller dör.

Det enda svaret jag kan se på dagens kris är att vi erbjuds ett politiskt alternativ som erkänner att människor behöver såväl frihet och förändring som trygghet och stabilitet. Somliga behöver mer av det ena, andra mer av det andra. Men ska vi hålla ihop som nation måste båda ingredienserna finnas med, vi kan inte fortsätta med en situation där de 25 procenten föreskriver multikultur, identitetspolitik och radikalfeminism som en norm för alla att rätta sig efter. Men alternativet måste också ta avstånd från det tonläge som alltför mycket har präglat utspelen från båda sidor. Vi vill inte höra mer om ”bruna krafter” eller ”landsförräderi” som svar på åsiktsskillnader. Det alternativ som vi behöver måste präglas av klokhet, eftertänksamhet, balans, värdighet, helt enkelt ett vuxet sätt att axla sitt ansvar.

Den 29 augusti 1812 utnämndes Michail Illarionovitj Golenisjtjev-Kutuzov till överbefälhavare för den ryska armén. Han var  inte fullt 67 år gammal.

 

Ryssland befann sig då sedan två månader i öppet krig med Napoleon, som efter att ha gått över floden Njemen i nuvarande Litauen avancerade allt längre in på ryskt territorium. Krigsministern Michail Barclay de Tolly tillämpade den ”brända jordens taktik”, vilket innebar att låta trupperna retirera och förstöra områden de lämnar för att inte ge fienden någon fördel. Taktiken var inte populär bland de ryska generalerna, som i stället ville gå till motanfall och ta strid med inkräktaren. Barclay de Tolly blev föremål för skarp kritik och ansågs alltför passiv. Det ledde till att tsaren, på uppmaning av den ryska adeln, lät Kutuzov ta över befälet över den ryska armén.

Kutuzov fortsatte att genomföra samma strategiska linje som sin föregångare. Men den brända jordens taktik var inte populär. Såväl de stridslystna generalerna som den ryska allmänheten krävde en mer offensiv strategi, trots att det var överflödigt från militär synpunkt. Politiska och moraliska orsaker ledde till att Kutuzov inte i längden kunde undvika ett stort slag och det ägde rum i Borodino den 7 september.

Slaget vid Borodino blev det största och blodigaste under Napoleons ryska fälttåg med förluster i storleksordningen 35 000-40 000 på vardera sidan. Kutuzov valde att retirera för att rädda vad som gick av den ryska armén, vilket innebar att slaget kortsiktigt räknades som en seger för fransmännen. Men det visade sig senare vara en pyrrhusseger.

Vid ett rådslag den 13 september i byn Fili samlade Kutuzov sina generaler för överläggningar om den fortsatta handlingsplanen. De flesta av generalerna uttalade sig för ett nytt stort slag med Napoleon. Då avbröt Kutuzov mötet och deklarerade att han beordrar fortsatt reträtt.

Kutuzovs armé fortsatte återtåget till Moskva och lät sedan Napoleon tåga in i den folktomma staden den 14 september. Moskva eldhärjades och de franska trupperna tvingades utrymma staden igen. Därmed hade kriget vänt. Genom att inte inlåta sig i fler större slag efter Borodino var den ryska armén fortfarande stridsduglig. Den franska armén fick däremot allt större svårigheter att försörja sig och hade bara ett förödande återtåg att se fram emot.

Utövade Kutuzov ett starkt eller svagt ledarskap? I hans samtid uppfattades han säkert av många som en passiv överbefälhavare, ovillig att försvara Rysslands ära och territorium. Om han hade gett vika för de stridslystna generalernas påtryckningar skulle den ryska allmänheten säkert ha förärat honom en hjältegloria.

Men, med facit i hand, hade det högst sannolikt lett till att den ryska armén hade utplånats och Napoleons ryska fälttåg krönts med framgång. Kutuzovs ledarskap var ett klokt ledarskap, och därmed var det också ett starkt ledarskap, med kraft att hålla stånd mot mindre kloka men mer aggressiva pretendenter.

Efter att ha genomlidit SvT:s senaste nyhetssändning har jag återigen blivit upplyst om att en politiker har bedömt en företeelse som oacceptabel.

Acceptera är en synonym till godkänna. Att förklara något som oacceptabelt innebär alltså att politikern i fråga inte har för avsikt att godkänna företeelsen. Det förutsätter i sin tur att den som uttalar omdömet är i en position att kunna meddela respektive avslå sådana godkännanden. Det förutsätter dessutom att godkännande hade varit ett möjligt alternativ men att personen funnit att det inte finns grund för ett godkännande.

Man frågar sig då om svenska politiker över huvud taget har övervägt att godkänna gängrelaterade mord, gruppvåldtäkter, utplacering av handgranater m.m. Man frågar sig vidare om svenska politiker anser sig vara behöriga att godkänna andra staters inrikes- och utrikespolitiska beslut. Om så inte är fallet är talet om ”oacceptabelt” inte bara en nullitet, det är ett underkännande av allmänhetens förståndsgåvor.

Det är dessutom en oförskämdhet att utlösa kräkreflexer hos mediakonsumenterna.

För den som fortfarande tänker i höger-/vänstertermer måste beteckningen liberalkonservativ framstå som en självmotsägelse. Liberalism brukar ju traditionellt förknippas med frihet och förändring, alltså en vänsterposition. Och konservatism står för trygghet och stabilitet, något som alltid har identifierats som höger. Möjligen ändrades bilden när socialisterna trädde in på den politiska arenan och placerade liberaler och konservativa i det borgerliga hörnet. I varje fall har höger och vänster numera förlorat sin funktion som kompass i det politiska landskapet och i stort sett reducerats till att fungera som invektiv.

Enligt Wikipedia grundar sig liberalkonservatismen på en blandning av liberalismens syn på marknadsekonomi och individuella rättigheter samt konservatismens respekt för traditioner och försiktig samhällsutveckling. Inom konservatismen finns en skiljelinje mellan den anglosaxiska liberalkonservativa traditionen och den kontinentala, som drar mer åt socialkonservatism. Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism, och kallades då nationalkonservatism. Den stora skillnaden är synen på staten, där anglosaxisk konservatism är skeptiskt inställd medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). Liberalkonservatismen har en negativ inställning till välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Liberalkonservativa är också ofta mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är.

Medborgerlig Samling betecknar sin politiska linje som liberalkonservativ. Enligt idéprogrammet förenar partiet en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. När det gäller synen på staten vill partiet se en mindre offentlig sektor än vad Sverige har i dag och att staten koncentrerar sig på kärnverksamheten. Man vill motverka svällande byråkrati och bidragsgivning till civilsamhället och näringslivet. I stället betonar Medborgerlig Samling vikten av ett starkt civilsamhälle som inte är beroende av statliga bidrag. När det gäller globaliseringen vill partiet att Sverige förblir medlem i EU men verkar för grundläggande reformer och att Sverige begär medlemskap i NATO. Sammanfattningsvis framstår partiets politik som nära sammanfallande med den anglosaxiska liberalkonservatismen och skiljer sig därmed tydligt från socialkonservativa och nationalkonservativa idétraditioner.

SvD:s politikreporter Claes Lönegård har i en debattartikel skrivit att ”den liberalkonservativa ideologin, som hållit ihop svensk höger i decennier, framstår mer och mer som ett skenäktenskap. I det nya kulturkriget är det anständigheten som utgör skiljelinjen.” Utgångspunkten för hans slutsatser är att han ser ett alltmer polariserat politiskt landskap inom oppositionen, där den ena sidan varnar för blåbrun sammanblandning, uppmanar borgerligheten att hålla gränsen högerut och menar att kampen mot fascism just nu är det överordnade kallet i svensk politik. Mot den synen står en opinion som bedriver korståg mot en förljugen anständighet och i stället håller ”de Anständiga” – på båda sidor av den politiska skalan – ansvariga för en svensk migrations- och rättspolitik i förfall. Lönegård tycks mena att striden om anständigheten i själva verket inte utspelar sig inom det traditionellt liberalkonservativa lägret utan det snarare handlar om å ena sidan en borgerlighet som blivit socialliberal, å andra sidan högerpopulister.

Försöket att hitta nya dimensioner i dagens politiska landskap är intressant, men för den skull behöver man inte hålla med om Lönegårds analys fullt ut. För mig framstår motsättningen ha två dimensioner; den ena handlar om ideologi, den andra om stil.

När det gäller ideologi ser jag ett renodlat liberalkonservativt alternativ och det är Medborgerlig Samling. Sverigedemokraterna har tidigare gjort utflykter i de nationalkonservativa utmarkerna men får nog i dag karakteriseras som utpräglat socialkonservativa – och ligger därmed ganska nära delar av den traditionella socialdemokratin. Moderaterna har efter Reinfeldts liberala förvillelser nu börjat närma sig en liberalkonservativ linje, men belastas fortfarande av arvet efter DÖ. I övrigt domineras det politiska fältet av en skala från socialliberalliberalism till identitetspolitiska förvillelser.

Den andra dimensionen handlar om stil. Att vara politiker, opinionsbildare eller på annat sätt en offentlig person ansågs en gång ställa krav på det personliga uppträdandet. Människor som gjorde anspråk på att vara ledare och föredömen förutsattes ha integritet, vara rättrådiga och balanserade. I dag haglar invektiven som projektiler över skyttegraven. Åt ena hållet ”brunråttor”, ”fascister” och ”rasister”, åt andra hållet ”landsförrädare”, ”lögnare” och ”snällister”. Övertramp har förekommit i de flesta partier, ibland har de som har gått över gränsen tillrättavisats men andra gånger inte.

Medborgerlig Samling har ett klart och tydligt budskap när det gäller den politiska dimensionen. Det är därför särskilt viktigt att partiet också lyckas hålla fanan högt när det gäller stildimensionen.

Sverige mår inte bra. På alltför många områden fungerar inte vårt land på ett sätt som vi förväntar oss. Men vi intalar oss gärna att det handlar om detaljer. Saker som går lätt att rätta till, bara man vill.

Enligt en ledarartikel av Johanne Hildebrandt skulle en upprustning av Sveriges försvar till 1988 års nivå – en högst rimlig ambition – innebära att de nuvarande 14 armébataljonerna ingående i brigader behöver öka till 180. Två luftvärnsbataljoner måste bli 22, en amfibiebataljon utvecklas till 29 marinförband, fyra ubåtar bli 12, sju ytstridsfartyg bli 34. Inom flygvapnet måste fem små flottiljer bli 30 basbataljoner, antalet stridsflygplan öka från 96 till över 300, sex Herkulesplan bli åtta och två radarspaningsplan bli sex. Det handlar om väldigt mycket pengar.

Inger Enkvist pekar i en krönika på att Sverige behöver rekrytera 77 000 lärare till heltidstjänster i grundskolan och förskolan under de kommande fem åren, en siffra som är ungefär densamma som antalet nu anställda i den kommunala grundskolan. Det handlar också om väldigt mycket pengar.

Sverige har i dag 208 poliser per 100 000 invånare. Genomsnittet för EU ligger på 341. Om Sverige skulle anpassa sig till EU-genomsnittet krävs alltså en ökning av antalet poliser med ca 15 000. Men med tanke på situationen i utanförskapsområden och uppklarningsprocenten när det gäller brott mot enskild är det förmodligen inte EU-genomsnittet vi måste sikta på utan betydligt högre. Också mycket pengar.

Underhållet av järnvägen är kraftigt eftersatt. Kostnaden för att rusta upp järnvägsnätet till en sådan standard att tågen någotsånär går i tid är okänd.

Sjukvården är i kris, vi har en exklusiv specialistvård men höga trösklar för att få tillgång till den. Och primärvården framstår som en skam för den som kan jämföra med hur det fungerar i andra länder. Återigen pengar, även om det också handlar om organisatoriska problem.

Vad det sammantaget kostar att rätta till dessa och andra brister har ingen kunnat presentera. Regering och opposition gör utspel om ”satsningar”. Men det handlar om krusningar på ytan, för om man verkligen ville återupprätta en fungerande stat måste debet och kredit gå ihop. Att berätta var pengarna ska tas vinner man inga val på.

Föreställningen att det går att sätta Sverige på fötter igen med hjälp av skattehöjningar kan vi avfärda med en gång. Vi befinner oss redan nära den punkt där nominella skattehöjningar resulterar i ett minskat tillflöde till statskassan – den s.k. Laffer-effekten. Vi måste alltså se oss om efter andra områden som väger tungt i statens utgifter och där en nedskärning skulle ge ett substantiellt bidrag.

Den offentliga sektorn expanderade oavbrutet från mitten av 1900-talet fram till 1980-talet, då tillväxten hejdades genom åtstramningar, först i den statliga sektorn, sedan också inom kommuner och landsting. Från år 2000 till år 2017 har antalet myndigheter minskat från ca 650 till ca 350, varav ca 250 är statliga förvaltningsmyndigheter. Minskningen har främst skett genom sammanslagningar av myndigheter – under samma tid ökade antalet årsarbetskrafter i myndigheterna med ca 10 procent. När besparingar diskuteras riktas ofta uppmärksamheten främst mot den statliga förvaltningen och möjligheten att lägga ner myndigheter som upplevs som onödiga. Det finns säkert goda skäl att ifrågasätta många ämbetsverks existens, särskilt när uppgifterna beskrivs i luddiga termer som ”kunskapsuppbyggnad”, ”stöd”, ”tillsyn”, ”uppföljning”, ”samverkan” och ”samordning”. Men det handlar inte om några betydande belopp som frigörs genom nedläggning av ett antal statliga myndigheter. Den starka expansion av den offentliga sektorn som har skett under det senaste dryga halvseklet handlar dels om kommunal konsumtion, dels inkomstöverföringar.

Stöd till verksamhet som inte utförs mot betalning sker på tre vägar. Dels lämnar enskilda medborgare bidrag till olika slag av ideell verksamhet, dels genom politiska beslut om stöd till viss verksamhet och dels det stöd som beslutas av tjänstemän inom myndigheter och andra institutioner. Hur medborgarna fördelar sina pengar mellan egen konsumtion och välgörenhet finns ingen anledning att ifrågasätta. Den samlade volymen av de skattepengar som delas ut som bidrag till föreningar, forskare, kulturutövare och mycket annat går inte att överblicka eftersom besluten ligger på ett mycket stort antal händer. Men det handlar om mycket pengar. Och flertalet av ändamålen är verksamhet som mycket få medborgare skulle bidra till om de skulle behöva ta pengarna från hushållskassan och inte över skattsedeln. Ett av de få undantagen är förmodligen stödet till barns och ungdomars idrottsverksamhet.

Inte heller de samlade kostnaderna för migrationen till Sverige från utomeuropeiska länder under senare år går att precisera. Också här handlar det om stora pengar. Den svenska välfärden är dimensionerad för den befolkning som har byggt upp dess bas. Den kan självfallet inte komma alla människor i världen till del, men den räcker inte heller till alla dem som kommer till vårt land i avsikt att få ett bättre liv. Om varje person som väljer att flytta till Sverige skulle svara för sin egen och sin familjs försörjning genom osubventionerat arbete – oavsett om det handlar om personer med asylskäl i strikt bemärkelse eller människor med andra bevekelsegrunder – skulle mycket stora resurser frigöras.

Min slutsats är att det går att återskapa ett fungerande försvar, en fungerande rättsstat, en fungerande skola, en fungerande sjukvård och allt annat som i dag fungerar så uppenbart bristfälligt. Det kommer att kosta mycket stora pengar, större än någon har kunnat eller vågat sätta en siffra på. Men debet och kredit måste gå ihop. Lika stora pengar måste därför frigöras genom att saker som vi tagit för självklara helt enkelt avvecklas. Det vore en smärtsam procedur, som få politiker skulle vilja ställa sig bakom. Och därför kommer det förmodligen att ske ändå, utan kontroll, utan avsikt, som något som bara händer.