Den svenske Cerberus

I den antika mytologin vaktades ingången till dödsriket Hades av en hund med tre huvuden – Cerberus/Kérberos. Även om hans utseende var skräckinjagande mötte de som ville in i riket inga problem. Annorlunda var det om man ville ut igen. Då satte Cerberus effektivt stopp för den tilltänkta utresan.

Att komma in i ett jordiskt rike är inte alltid lika lätt. Jag har rest till John F Kennedy-flygplatsen i New York och köat i en evighet innan det blev min tur att få passet noga granskat och bli utfrågad om mina avsikter. Jag har rest till Sheremetyevo-flygplatsen i Moskva – lika lång kö, lika noggrann granskning av passet åtföljd av kritiska frågor.

Numera flyger jag ofta till och från Arlanda. Och där kontrolleras passet vid utresa, däremot händer det aldrig att jag behöver plocka fram det när jag kommer hem. Det är bara att gå rätt igenom utan att se skymten av vare sig gränspolis eller tullare. Är den svenska kontrollen av gränspassager som Cerberus – att det är lätt att komma in men svårt att komma ut?

Naturligtvis kan det finnas många förklaringar till att min erfarenhet inte ger en rättvisande bild av den svenska gränskontrollens effektivitet. Kanske bemannas inresespärren så snart ett plan från icke-Schengen landar. Kanske granskningen av passagerarlistor gör att man rycker ut när det finns indikationer på en problematisk passagerare. Men kvar står möjligheten att personen som passerar lika enkelt som jag, framför eller bakom, i själva verket inte kom med planet från Nice utan från någon helt annanstans, t.ex. Uzbekistan.

Misstanken att det kan förhålla sig på det sättet förstärks av återkommande rapporter om den svenska gränskontrollens ineffektivitet. EU har i en Schengenutvärdering pekat på allvarliga brister, och uppgifter från personer som sett problemen inifrån pekar i samma riktning. Arlanda är en port i Europeiska Unionens yttre gräns. Drömmen om ett Europa där medborgarna kan röra sig lika fritt som i sitt hemland förutsätter att den gränsen bevakas effektivt. Sverige brister fortfarande i det avseendet, vilket bland annat har lett till att Danmark sett sig tvungen att upprätta nationell gränskontroll mot Sverige.

Ändå är misslyckandet allvarligast för oss själva. Abu Raad mötte inga hinder mot att komma in i vårt land. När han nu ska ut igen är det stopp. En triumf för den svenske Cerberus.

En svensk värdegrund

Idag berättar jag om en kulturkrock Sverige-Frankrike och vad det har med Sveriges utrikespolitik att göra.

En tredjedel av året bor jag i ett hus i södra Frankrike. Huset vaktas av en dam som ser till att allt är i ordning innan jag kommer, tittar till huset efter oväder, och städar vid behov när jag ber om det. Det hela började med att jag inför senaste resan söderut skrev och bad henne att städa ”lite grann, särskilt golven”. 

Huset var oväntat fint och putsat när jag kom dit. Varför förstod jag när hon presenterade räkningen. Den motsvarade 11 ½ timmars städarbete, vilket knappast kan betecknas som ”lite grann”. Men jag tänkte att beloppet kanske inkluderade annat också, gamla skulder, inköp av material eller vad vet jag. Därför mejlade jag och frågade hur det var med den saken.

Svaret blev explosivt. Tyckte jag inte om att få det snyggt och städat? Att bli anklagad för att vara ohederlig var något hon verkligen inte uppskattade. Sedan följde ett antal mejl, där jag försökte, så tydligt jag förmådde, förklara vad jag hade menat och hur jag såg på saken. Varje meddelande resulterade i utbrott med stigande intensitet. Att jag skulle lägga av med mina insinuationer, att jag inte skulle inbilla mig att jag förstod något av fransk mentalitet och att jag kunde glömma mina försök att komma med pedagogiska exempel. När hon till slut beklagade att hon så länge hade lurat sig själv och trott att jag var hennes vän återstod inte mer än att säga tack för mig och konstatera det inte gick att fortsätta relationen.

Det kändes som ett misslyckande. Efter fem år med förstaboende och 22 år med andraboende i Frankrike hade jag trott mig ha en viss känsla för vad som skiljer svensk och fransk mentalitet. Men det hade inte hjälpt mig att hantera situationen.

Ändå kan jag så här i efterhand ana vad som hände. Frankrike är ett land där den dominerande relationen är vertikal. När det går bra balanseras beskydd med trofasthet. När det går sämre handlar det om kränkning och revolt. Den franska revolutionen i ett nötskal, som idag motsvaras av exempelvis chefers och kunders behandling av butikspersonal och bönders blockering av tillfartsvägar med gödsellass. Samma reaktion visade min husvakt, som reflexmässigt utgick från att min fråga var en inlindad kränkning, och som därför reagerade genom att revoltera med all den verbala glöd hon kunde uppbåda. Den vänskap hon refererade till handlade egentligen om den ömsesidiga välviljan i en relation som ändå i grunden är vertikal.

Det här hade jag svårt att förstå i stundens hetta eftersom jag är svensk, med svenska värderingar. Vi bygger våra relationer horisontellt, vare sig det gäller vänskap eller affärsrelationer. Tillit, ömsesidighet, överenskommelser är våra ledord. Och vi är alldeles övertygade om att vi är fullkomligt normala. Vi tror därför gärna att alla andra människor också, i grunden, är normala – på vårt sätt.

Svensk utrikespolitik, från Palmes ”tredje väg” till Wallströms ”feministisk utrikespolitik” och ”humanitär stormakt” bygger i princip på föreställningen att alla folk i världen egentligen är som vi svenskar. Men att vi är lite bättre än andra på att vara som vi. Och att vårt ansvar därför är att uppfostra andra så att de också fullt ut blir som vi. Det är nog inte så många andra länder som köper budskapet att de egentligen är som svenskar. Kanske med undantag av de länder som tar emot u-landsbistånd från vårt land, som kan känna sig motiverade att åtminstone låtsas.

Sveriges tyngd i utrikespolitiken handlar mest om ett budskap till hemmapubliken. Om vi vill att vår utrikespolitik ska få tyngd även utrikes kan ett första steg vara att inse att det som är normalt för oss inte nödvändigtvis är det för alla andra.

Fenomenet Greta

I maj 2019 skrev jag ett blogginlägg om barnkorstågen på 1200-talet och Jeanne d’Arc på 1400-talet. Flertalet läsare har, helt korrekt, dragit slutsatsen att texten syftade på Greta Thunberg. Nu, fyra månader senare, har fenomenet Greta utvecklats på ett sätt att det kan vara dags för en kommentar i klartext.

En mänsklig tragedi

Var och en som såg klipp från Gretas tal inför Förenta Nationerna, och som är begåvad med normal inlevelseförmåga, bör ha dragit slutsatsen att det handlar om en ung människa som mår mycket dåligt. Röstläge och ansiktsuttryck skvallrar om risk för ett förestående sammanbrott. Kanske också ordvalet, även om man får förmoda att det har varit i säck innan det kom i påse.

Kritiken bör inte riktas mot Greta själv, däremot mot hennes föräldrar/vårdnadshavare. Kanske också mot andra personer som har en roll när det gäller att värna om hennes välbefinnande. En ung människa som av allt att döma inte är helt stabil psykiskt borde inte ha tillåtits sätta sig i den här situationen. Förhoppningsvis kommer hon ut på andra sidan utan bestående men. Gör hon det inte faller ansvaret tungt på de vuxna som är hennes närmaste.

En cynisk exploatering

Greta kan inte rimligen själv ha orkestrerat sin karriär som världens klimatpolitiska samvete. Jag vet inte vilka människor som exempelvis ligger bakom seglatsen över Atlanten. Jag känner inte heller till deras agenda och bakomliggande intressen. Det som är uppenbart är att det handlar om att underblåsa en radikal klimatalarmism och att det måste finnas både pengar och organisatorisk kompetens i bakgrunden.

I ett öppet samhälle ska det stå var och en fritt att agera för sin uppfattning med hjälp av de resurser som man förfogar över. Men att utnyttja en 16-årig flicka, med ett extremt starkt engagemang men utan egna djupare kunskaper i sakfrågan, kan inte betecknas som annat än en otillbörlig cynism. Det är också djupt ohederligt att de som driver Gretakampanjen inte träder fram och visar sitt ansikte.

En förödande politik

I en debattartikel i SvD den 22/9 skriver professor Björn Lomborg att den ökande polariseringen bidrar till att det blir omöjligt att föra ett sansat samtal om åtgärder. ”Medan somliga felaktigt hävdar att global uppvärmning är ett påhitt finns det långt fler som, lika felaktigt, hävdar att vårt samhälle hotas av en omedelbar klimatkris.”

Trots osäkerheten i faktaunderlaget kan vi ändå bestämma oss för att i första hand vilja begränsa utsläppen av koldioxid. Problemet är bara att Kina ensamt står för större sådana utsläpp än USA och EU tillsammans. På andra plats bland utsläppsnationerna, men långt efter Kina, kommer USA. Vill vi göra något av betydelse när det gäller koldioxidutsläppen måste vi alltså i första hand finna sätt att förmå Kina att ändra sin praxis. Men Kina fanns inte på plats när Greta talade inför FN. Inte heller USA.

Klimatalarmismen har utan tvekan redan påverkat många svenskars beteende. Men om saken handlar om jordens klimat, och inte om svenskars samvete, måste vi inse att svenskars bil- och flygresande eller köttkonsumtion har en effekt som endast kan jämföras med homeopatiska läkemedel. Och att tro att svenskars klimatskam skulle kunna vara ett exempel och ett föredöme för de kinesiska makthavarna är inte annat än en exempellös megalomani.

Fenomenet Greta är en olycka för alla som är angelägna om ett hälsosamt jordklot eftersom miljoner människor runt om i världen lockas stödja en klimatalarmism som saknar alla förutsättningar att göra något åt det verkliga problemet. På så sätt riskerar kampanjen samtidigt att blockera stöd för åtgärder som skulle kunna få reell effekt.

Tro och vetande

Filosofen m.m. Ingemar Hedenius blev framför allt känd genom sin bok Tro och vetande  (1949). I boken formulerade Den intellektuella moralens maxim att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant.

För 70 år sedan handlade det om gudstro och vetande. Idag utmanas förnuftet av andra trosföreställningar. Klimatalarmismen är bara ett exempel i en bukett av mer eller mindre esoteriska föreställningar som ger känslan företräde framför förnuftet. Man kunde tro att de personer som har fått förtroendet att leda vårt land skulle stå starka i försvaret för vetande och erfarenhet. Dessvärre råder det motsatta förhållandet.

Statsminister Stefan Löfven menar att ”vi kan inte bara lyssna på forskarna, vi måste agera”. ” Greta Thunberg är en oerhörd inspiratör. Hon utstrålar sådan styrka och hon samlar en hel ungdomsgeneration i den här frågan. Det är precis det som behövs.” 

Om man inte enbart ska lyssna på forskarna, dvs. vad vetenskapen faktiskt vet, vad lyssnar man då på? Om det regeringsbildande partiet föredrar tro framför vetande, hur ställer sig då det största oppositionspartiet? Man kunde hoppas att det parti som för några år sedan uppmanade Sverige att öppna sina hjärtan för en okontrollerad folkvandring till vårt land nu skulle ha återgått till en sunt konservativ skepsis. Det finns hittills inga tecken på att så skulle ha skett.

Begreppet evidens är grundläggande för Medborgerlig Samlings politik. Evidens är inte liktydigt med föreställningen att man företräder en absolut sanning. Men det betyder att slutsatser och åtgärder ska bygga på bästa tillgängliga kunskap som har skapats genom vetenskaplig metod. Så är det när det gäller klimatpolitiken och så är det på övriga politikområden. Och därför är Medborgerlig Samling det parti som står i tydligast opposition mot ett regeringsparti som ”inte bara kan lyssna på forskarna”.

Att kunna säga nej

Lisa Irenius söndagskrönika i SvD den 18 augusti handlar om det fria skolvalet. ”Handlar om” kanske inte är helt korrekt, krönikan är inte någon balanserad genomgång av det fria skolvalets för- och nackdelar, den är ett generalangrepp.

Hon är inte ensam i sin kritik av nuvarande förhållanden. Betygsinflationen är ett uppenbart problem. Möjligen också finansiella aktörers kortsiktiga köp och avyttringar av fungerande skolföretag. Där finns delade meningar. Våra barns skolgång uppfattas med all rätt som en av samhällets viktigaste funktioner. Därför menar många att varje inslag av marknadsmekanismer måste bannlysas på det området.

Det finns mycket som är viktigt, inte bara utbildningen av den unga generationen. Mat är också viktigt. Utan mat dör vi, hur välutbildade vi än må vara. Och med dålig mat på bordet blir vårt liv torftigt.

Jag har roat mig med att ändra Irenius kategoriska påståenden till att handla om mat i stället för undervisning. Så här blev det.

Hur många av oss bär på den gnagande frågan om vi verkligen har valt bästa möjliga livsmedelsbutik? Forskningen har inte mycket gott att säga om det fria butiksvalet. En rad studier har visat att det ökar segregationen och minskar likvärdigheten mellan butikerna. 

Här finns ett genuint dilemma, mellan det gemensamma och individuella. Vad för slags samhälle bygger vi om inte dagligvarubutiken fungerar som ett sammanhållande kitt, där alla konsumenter får lika möjligheter till mat och dryck?

På dagens dagligvarumarknad ligger det nära till hands att reagera genom ”exit”. Höga priser eller dåliga varor? Det är bara att byta! Det är verkligen en fantastisk möjlighet – alla vill ju det bästa för sin familj. När kvalitetsmedvetna konsumenter väljer att lämna dåliga butiker blir det samtidigt färre kvar som kan använda sin röst för att påverka situationen till det bättre. Frågan är om det också lägger grunden till en mer generell inställning till hur man löser problematiska situationer: genom att sticka därifrån.

För vissa har friheten att välja blivit en räddning, men jag undrar om vi generellt sett har blivit lyckligare av det fria butiksvalet. Samtidigt känns det numera omöjligt att tänka sig att vara utan det. Och upp växer en ny generation ”maximerare”, för vilken ”exit” är ett givet alternativ när det uppstår problem.

Självfallet är valfrihet inte lösningen på alla områden. Vi ska inte behöva välja vem som ska försvara oss när ryssen står på Gotland. Det verkar inte rimligt att kunna välja domstol om vi kommit i klammeri med rättvisan, inte heller om vi har rollen som kärande. Vi borde kunna lita på att den polis som finansieras över statsbudgeten kan försvara oss mot övergrepp. Att sedan några i verkligheten måste betala andra alternativ för att få beskydd – vaktbolag eller kriminella nätverk – är en skam för Sverige.

Skolan är viktig, men den är inte en del av statens kärnverksamhet. Historiskt har undervisning bedrivits av många samhällsaktörer, såväl civilsamhället som det allmänna, och så är det också i dag. Skolor kan vara bra, men de kan också vara usla. Den som får sina barn hänvisade till en usel skola kan reagera genom exit om det finns valfrihet. Råder obligatorisk hänvisning får man stå med mössan i hand. Då försvinner också incitamentet för den usla skolan att bli bättre. Och det har inget att göra med om skolan är statlig, kommunal eller privat – det finns de som är bättre och de som är sämre i alla kategorier.

Att vi inte skulle få välja bort den livsmedelsbutik som erbjuder usel mat till överpris vore en absurditet. Det finns ingen anledning att Sveriges föräldrar ska få sämre möjligheter att se till sina barns behov än Sveriges konsumenter har.

Efterskrift:

Själv gick jag fyra år i den allmänna folkskolan. Sedan kunde mina föräldrar välja att låta mig fortsätta till femte klass i Norrvikens folkskola eller ansöka till någon av regionens realskolor. Mitt betyg räckte för att antas till Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm, men det fanns också andra alternativ. Det var aldrig fråga om att skolor lockade med inflaterade betyg, tvärtom. Det var i stället eleverna som skulle visa att de levde upp till kraven.

Två slags drev

SvD:s litteraturredaktör Madelaine Levy skriver i en kulturkrönika den 21 juli att ”hycklande makthavare behöver inte vara de värsta”. Utgångspunkten för hennes betraktelse är drevet i sociala medier mot Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg. Som bekant handlar historien om att Lindberg anses ha uppmanat till flygskam och därefter – eventuellt utan att skämmas – har åkt på semester med flyg.

Benägenheten till drev, vare sig det handlar om häxeri, sexuella trakasserier eller flygresor, är inte någon av de mer tilltalande egenskaperna hos arten homo sapiens sapiens. Möjligen handlar det om ett genetiskt reaktionsmönster som syftar till att göra sig av med individer som utgör ett hot mot gruppens existens. 

Det är lätt att sugas med i upprördheten över personer i gynnad position som inte lever som de lär. Och det är också lätt att bli äcklad av olika slags ”häxjakter” där kollektiva aggressioner lägger en våt filt över varje eftertanke. En svår balansakt. Men det som är intressant i Levys krönika är inte strävan efter balans utan det raffinerade men underförstådda budskapet.

Levy klargör inledningsvis att upphovet till drevet är en artikel i Nyheter Idag. Många läsare torde vara medvetna om att den nättidningen – ”sajten” enligt Levy – i kulturdebatten ofta anklagas för att vara ett språkrör för Sverigedemokraterna och kanske en än mer suspekt opinion. Men för säkerhets skull, om ”guilt-by-association” inte skulle räcka, slår Levy fast att ”det visade sig snabbt att Lindberg egentligen aldrig uppmanat någon till flygskam”. Det är i och för sig en slutsats som det finns delade meningar om, men för Levy är publiceringen ”en höna av en fjäder”.

Så långt framstår krönikan som rimlig. Det fria åsiktsutbytet måste naturligtvis ge utrymme för uppfattningen att ett drev är överdrivet, omotiverat, oproportionerligt. Det tyckte för övrigt många också om #MeToo.

Men sedan blir argumentation mer tveksam. Med hänvisning till en filosofiprofessor Jason Stanley, och hans bok ”Fascismens metoder. Att skilja dem från oss” menar Levy att hycklerianklagelser genom historien har använts, effektivt, för att skapa fascistiska samhällen. ”Det handlar då ofta om att så frön av osäkerhet kring de demokratiska institutionerna.” Krönikan hamnar i slutsatsen att hyckleriet inte ska fördömas så hårt som våra instinktiva reaktioner för gällande. Och som exempel på en person som behärskar konsten att sänka allmänhetens förväntningar pekar Levy på USA:s president Donald Trump.

Det är skillnad på drev och kritik, även om de är besläktade. Kritik vilar på evidens och argument, och har de tyngd räcker det med en kritiker. Ett drev får sin styrka genom att många säger samma sak, och kräver ingen bevisning. När kulturskribenter i samlad tropp, utan någon djupare analys, fördömer den systemkritiska opinionen som ”brun” är det också en form av drev. Men i motsats till gängse drev är riktningen uppifrån-och-ner.

Demokratin måste ständigt återerövras. Det gör man genom kritik och ifrågasättande, inte genom att okritiskt hylla den etablerade ordningen, vare sig den representeras av ledande företrädare för politiken, för media eller för kulturen. Att genom en försåtlig argumentation ge intrycket att kritik av de ”demokratiska institutionerna” är inkörsporten till fascism, det är om något att göra demokratin en björntjänst.

Att vara svensk

Den som av rubriken drar slutsatsen att jag blivit nazist bör inte sluta läsa här utan kan gott göra sig omaket att hänga med en bit till.

Forskaren och författaren Mark S. Weiner, känd bland annat för boken ”Klanvälde” diskuterar i en intervju i Kvartal vad det betyder att vara svensk. Han jämför med Norge, där medborgarna känner stolthet över att vara just norrmän. Han jämför med USA där medborgarna är väl förtrogna med den konstitutionella grunden för nationen. Under elva månader i Sverige har han slagits av hur svenskar skyggar för frågan vad det innebär att vara svensk, att få uttrycker stolthet över sin nationalitet och att man förnekar att något sådant som ”typiskt svenskt” över huvud taget finns. Dessutom har 99 procent inte en susning om vad grundlagarna stadgar när det gäller de demokratiska fundamenten för vårt land. Weiner är bekymrad över sakernas tillstånd eftersom han menar att bristen på tydlighet i de här avseendena allvarligt försvårar en framgångsrik integration av alla de människor som har invandrat till vårt land under de senaste åren.

Att vara svensk är inget att skämmas för, lika lite som att tillhöra någon annan nationalitet, även om man någon gång i utlandet kan känna sig generad över att dela ursprung med vissa turister. Det är heller inget att yvas över. Sverige är inte någon ”humanitär stormakt” befolkad av en ras som är moraliskt mer högtstående än andra folk. Vi svenskar är olika – onda, goda eller lagom – och det är andra nationaliteter också. Men i vissa avseenden är vi det på ett sätt som är specifikt för just oss.

Det finns alltså saker som förenar oss svenskar. Ett kulturellt kitt som gör att vi ser det som naturligt att följa just Sveriges lagar, inte Norges. Och att vår skatt går just till den svenska statskassan, inte till Finlands. Det betyder inte att vi är lika i alla avseenden. Vi är en produkt av våra erfarenheter; av att vara född i Stockholm och inte i Staffanstorp eller Kalix, att vara 79 år och inte 19 eller 49. Men ändå med en föreställning om vad det innebär att vara svensk, oavsett om man – och andra – inte alltid lever upp till den föreställningen.

Så låt mig sticka ut huvudet – med risk för att bli dekapiterad – och föreslå några grundläggande förhållningssätt som för mig handlar om att vara svensk.

Man ska göra rätt för sig

En klassiker. Många, bland annat Patrik Engellau, menar att den svenska välfärdsstaten blev en sådan succé till stor del på grund av att svensken inte gillade att anlita den. Svensken ville stå på egna ben och inte ligga det allmänna till last. ”Den som inte arbetar ska heller inte äta” är ett annat klassiskt uttryck. Det må vara att den stränga synen på att ”bra karl reder sig själv” har urvattnats något i våra dagar. Välfärdsstatens ymnighetshorn är alltför omfattande, och kontrollen alltför ofullkomlig, för att inte några ska frestas att fuska lite grann med exempelvis vab-dagar. Men i grunden upprörs gemene man när människor utan ömmande skäl drar fördel av välfärdsstaten i stället för att bidra till bruttonationalprodukten. Den Lutherska arbetsmoralen är djupt inympad i den svenska folksjälen.

En ann’ är så god som en ann’

Sverige anses vara ett av världens mest egalitära länder. Visst har ödet gynnat oss olika, visst finns de som glider fram på en räkmacka medan andra har kört huvudet i väggen på alla plan. Trots det finns en stark norm att skillnaderna inte ska prägla vårt sätt att kommunicera. När en tiggare ligger på knä på trottoaren och vädjar med sitt inövade ”heeej” känner jag starkt obehag. Jag kanske inte borde känna så, men det är en del av hur jag fungerar och jag tror att det är mycket svenskt. I södra Europa verkar ingen ha problem med det slaget av underordning. Säger däremot någon ”hörru, jag har det lite knackit just nu, kan du avvara en spänn?” är det helt OK, även om jag vet att den spelade kamratligheten är falsk och att pengarna inte kommer att gå till fika. På motsvarande sätt uppåt: jag tror inte att det finns någon person i Sverige som jag skulle tveka att säga du till. Till och med kungen? Jag vet faktiskt inte, har inte haft den möjligheten. Den svenska kulturen är i vilket fall starkt horisontell när det gäller hur vi uttrycker oss, och där skiljer vi oss från de flesta andra länder.

Tillit

Olika undersökningar pekar på att svenskar jämfört med andra nationaliteter har en hög grad av tillit. Det gäller inte bara människor emellan utan också i förhållande till det allmänna, staten, eliterna. Det är på både gott och ont. Tilliten gör att vårt samhälle blir effektivt, konfliktfritt, förutsägbart. Vi kan i hög utsträckning lita på avtal och överenskommelser och behöver inte på samma sätt som andra söka stöd i lagregler för att driva processer. Myntets baksida är att man i andra länder uppfattar oss som naiva, lättlurade och ibland drar fördel av det. Tilliten kan också innebära att vi drar oss för att kritisera det som borde ifrågasättas. Själv vill jag gärna inkludera tilliten bland det som gör att jag uppfattar mig som svensk. Man mår bättre av att lita på folk, även om det någon gång slår fel, än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

Hur svårt det är att smälta in i ett annat lands kultur vet var och en som har bott utomlands. Helt går det nog aldrig. Hur väl man lyckas beror på en själv, hur öppen man är för att ta till sig andra värderingar, hur lyhörd man är för att det som var självklart i det gamla landet inte är det i det nya. Det är viktigt att skilja mellan det som är oviktigt, som helgdagar och matseder, och saker man inte bör bryta mot om man vill accepteras och respekteras.

Så är det också för den som kommer till Sverige. Men problemet är att den svenska kulturen är så tveksam till att erkänna vår särart. Ändå finns dolda normer som är benhårda. För att anknyta till mina tre förslag: Den som ser det som naturligt att undvika att jobba för att i stället bli försörjd av skattebetalarna kan inte räkna med någon större förståelse. Den som i sin samvaro med svenskar markerar att man antingen är förmer än andra eller att man spelar ut offerkofta kommer inte att etablera någon fungerande kommunikation. Den som utgår från att andra kommer att luras och därför passar på att vara först uppfattas inte som pålitlig. Och den som uppfattar allt som är relaterat till staten som en fiende – från tunnelbanevakter till ambulanspersonal – och beter sig därefter kan vara säker på att själv betraktas som en fiende.

Det här handlar om beteende, inte om vem man är. Till den som lagligt bor i Sverige och vill bli svensk säger jag: ”Välkommen i gänget! Det har ingen betydelse hur du ser ut eller var du är född!”

Skam

Har du påverkats av ”flug slkam” undrade en fransk vän nyligen via mejl. Det svenska begreppet honte de prendre l’avion har uppmärksammats stort i fransk media, både press och TV . Och det gäller inte bara Frankrike; flygskam har blivit en svensk språklig exportartikel som snart bör kunna mäta sig med ombudsman och smörgåsbord.

Här hemma sprider sig skamkulturen som en präriebrand. Efter bilskam och flygskam är det nu köttskam och flerbarnsskam som gäller. Rökskam eller tobaksskam myntades aldrig på samma sätt språkligt, men modellen är densamma: diskussionen om företeelsers eventuella skadlighet uttrycks genom att peka finger åt de onda, de som inte är goda som vi. 

Det här är inte nytt. När det gäller den kompass som vägleder människor i deras vägval och handlande talar man om skamkulturer och skuldkulturer. Skamkulturer betonar omvärldens värderingar och den yttre sociala kontrollen. Skuldkulturen lägger i stället tyngdpunkten på samvetet och den inre kontrollen. Begreppet skam är lätt att tolka. Det handlar om att vara ”inne” eller ”ute”, exempelvis som i Jantelagen.  Skuld är däremot mer mångfasetterat, med kopplingar till olika normsystem – religiösa (synd) eller juridiska (dolus och culpa, dvs. uppsåt och vårdslöshet).

Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna och Japan traditionellt räknats som typiska skamkulturer. Somliga menar att Tysklands olyckliga utveckling under 1930-talet kan hänföras till en dominerande skamkultur. I övrigt är den västeuropeiska kulturen det främsta exemplet på en skuldkultur.

I dagen samhällsdebatt utgår många i stället från att också vi i Sverige är en del av skuldkulturen. I motsats den förmodade svenska skuldkulturen ställer man den skamkultur som anses dominera i Mellanöstern och som i och med den omfattande migrationen har fått insteg i Sverige. 

Om så är fallet kan det möjligen vara ett uttryck för att vi alltmer anammar de värderingar som dominerar i Europa. Men det kan också handla om en felsyn, en brist på insikt om att vi inte fullt ut har tagit till oss de idéströmningar som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten, exempelvis maktdelningsprincipen och naturrätten. 

Den svenska fixeringen vid flygskam och alla de andra formerna av skam tyder på att den kulturkrock vi har att hantera inte gäller skamkultur mot skuldkultur. I stället handlar det om heders- och klankultur mot en fungerande rättsstat.

Vår försvarslinje bör därför vara att hävda rättsstaten, och där har vårt land fortfarande en del kvar att göra, exempelvis att återerövra våldsmonopolet även i utanförskapsområden och att stärka rättsväsendets självständighet i förhållande till den politiska makten.

Kan vi i samma veva lägga vår urgamla skamkultur på hyllan och fullt ut ansluta oss till den västeuropeiska skuldkulturen vore det en Gudi behaglig gärning. Men det förutsätter att vi ger fingret åt flyg-, kött-, flerbarns- och de andra skammarna.

Drömmen om en kritisk journalistik

Det var inte alltid bättre förr. Utvecklingen av trycktekniken på 1400-talet, tryckfrihetslagstiftning på 1700-talet och ökad läskunnighet på 1800-talet har alla bidragit till att vi i de öppna, demokratiska samhällena har kunnat glädjas åt en kritisk journalistik som utmanar olika slag av makt. Men hand i hand med samhällskritiken har pressen ofta excellerat i skandalskriverier och det slags journalistik som på engelska betecknas som sleeze eller tabloid journalism.

Fuljournalistiken är något vi får leva med, både för att vi riskerar att riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi skulle förbjuda den och för att många människor faktiskt älskar den, vad vi än må tycka om den saken. I den bästa av världar balanseras och kompletteras därför oseriösa media av skattefinansierad public service, i första hand i form av television och ljudradio, där nyhetsförmedlingen intar en framträdande roll. 

SVT:s Rapport visade den 26 juni, som dominerande nyhetsinslag, ett långt reportage om en drunkningsolycka i Rio Grande. En man från Salvador hade tillsammans med sin treåriga dotter försökt simma över till USA på den motsatta stranden men båda drogs med av strömmen. Flera personer intervjuades, med starkt emotionell laddning, och paralleller drogs till treårige Alan Kurdis liknande öde 2015.

Är det en nyhet?

Det förefaller inte finnas någon tillförlitlig statistik över hur många människor i hela världen som drunknar under en dag, men det måste rimligtvis handla om tusentals, varav många är småbarn. Det fall som Rapport ägnade uppmärksamhet åt är djupt tragiskt, men knappast mer tragiskt än alla andra drunkningsolyckor som drabbar småbarn. ”Nyheten” handlar därför om något annat, nämligen att genom ett enstaka fall illustrera något annat. Den rimliga slutsatsen är därför att nyhetsredaktionen vill påverka opinionen mot den amerikanske presidenten och hans invandringspolitik, inte genom argument utan genom att väcka känslor av upprördhet hos tittarna. Det brukar kallas agendajournalistik, och borde inte vara en uppgift för public service.

Fick tittarna del av någon analys?

Det hade varit möjligt att diskutera fallet på den individuella nivån, exempelvis föräldrarnas ansvar för att bryta mot USA:s invandringsbestämmelser och därmed utsätta sitt barn för livsfara. Det hade också varit möjligt att ta upp en analys av de större sammanhangen, exempelvis om en oreglerad migration är lösningen på de problem som förekommer i dysfunktionella stater. När det gäller fallet Alan Kurdi skulle den seriösa nyhetsrapporteringen, vid det tillfället, ha kunnat diskutera den samlade effekten av 1) att Sverige gav tillgång till ett av världens mest generösa välfärdssystem till alla som beviljades uppehållstillstånd, 2) att Sverige krävde att de som ville få uppehållstillstånd i Sverige först förflyttade sig fysiskt till Sverige, och 3) att det var förenat med höga kostnader och livsfara att förflytta sig till Sverige i syfte att få uppehållstillstånd som flykting. Någon sådan analys gjordes dock inte.

Behövs public service?

Rapports reportage från Rio Grande den 26 juni är bara ett i en lång rad exempel på SVT:s journalistik, eller brist på seriös journalistik, som upprör många människor. Som konsekvens höjs röster för att helt avskaffa statliga och statsunderstödda media. Jag delar inte den uppfattningen.

Det handlar om vad som bör ingå i en stats grundläggande uppgifter, utöver rättsväsende, försvar och andra kärnverksamheter. En stat hålls samman av ett kulturellt kitt; utan det kittet faller medborgarnas respekt för att vi har nationella lagar och en nationell offentlig ekonomi. Att vårda kulturarvet ser jag därför som en uppgift för det allmänna, inte för den kommersiella sektorn. Och på samma sätt vill jag gärna se en public service som står för den grundläggande nyhetsrapporteringen och annan bevakning av samhällsutvecklingen när det gäller kultur, vetenskap och politik.

För egen del har jag mycket begränsat intresse av amerikanska polisserier, dokusåpor och olika slags tävlingslekar. De finns att tillgå på de kommersiella TV-kanalerna, där jag betalar för att se dem om jag så önskar, antingen genom ett abonnemang eller genom att se på reklam. Det finns ingen anledning att jag via skattsedeln eller TV-avgiften ska tvingas betala för underhållning som jag inte är intresserad av. 

I den bästa av världar skulle jag gärna se en public service där all lättare underhållning, all tabloidjournalistik och all agendajournalistik är bannlyst. En public service som rapporterar och analyserar det som händer i världen, såväl i dagsperspektivet som när det gäller långsiktiga trender. Det är möjligt att det skulle förutsätta helt andra journalister än de som idag är verksamma på SVT. Vore det omöjligt? Önska kan man alltid.

Barnkorståg

År 1212 inträffade ett par händelser som gav upphov till eftervärldens intresse och mytbildning. Tiden var korstågens tid, mellan det första som startade 1096 och det nionde och sista som avslutades 1272. Upphovet till berättelsen om barnkorståget går tillbaka till två pojkar, Nikolas i Tyskland och Stefan i Frankrike, som oberoende av varandra greps av övertygelse om att de skulle leda en stor mängd människor mot ett hägrande mål.

Nikolas uppges ha samlat 7000 följare som tänkte fortsätta till det heliga landet och befria Jerusalem. Enligt den gudomliga kallelse som Nikolas hade fått skulle resan dit underlättas av att Medelhavet skulle dela sig så att de kunde fortsätta promenaden torrskodda. Så skedde emellertid inte, och korståget splittrades i Genua. Somliga återvände hem medan andra tog sig vidare till Marseille, där de sannolikt såldes som slavar.

Stefans mål var inte Palestina utan att överlämna ett brev till franske kungen. Uppdraget hade lämnats av en återvändande korsriddare som uppgav att han i själva verket var Kristus själv. Stefan var mer framgångsrik i sitt uppdrag och lyckades föra 30 000 anhängare till Saint Denis, norr om Paris, där de franska kungarnas begravningskyrka ligger. Efter att ha utfört ett antal mirakler fick Stefan besked av kungen om att deltagarna borde återvända hem, vilket också förefaller ha skett.

Dessa två händelser – om de verkligen har inträffat är osäkert – förenades till en berättelse om ett barnkorståg. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med att den tidens reguljära korståg mer handlade om världsliga plundringståg än om ädla räddningsaktioner drivna av religiöst nit. Senare tids forskning har ifrågasatt om det verkligen handlade om barn. Texternas uttryck ”pueri” kan ha syftat på utsatta människor i allmänhet – i små omständigheter – snarare än om småbarn. Å andra sidan talar mycket för det i stor utsträckning handlade om människor som i vår tid klassas som barn, dvs. personer yngre än 18 år.

Det var inte sista gången sedan 1200-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

År 1424 började en då tolvårig bondflicka i den franska byn Domrémy få uppenbarelser som återkom under de följande åren. Det hon uppfattade som Guds röst beordrade henne att leda den franska armén till seger över engelsmännen, som tillsammans med burgunderna behärskade hela norra Frankrike. När hon var 16 lyckades hon göra verklighet av sitt uppdrag, tack vare att hon korrekt förutspådde en fransk seger i slaget vid Herrings. Under tre år tilläts Jeanne d’Arc att ställa sig i spetsen för den franska armén, iklädd full rustning. Hon ändrade krigets syfte till ett religionskrig och framtvingade en mer aggressiv strategi, vilket till att börja med ledde till militära framgångar. Lyckan blev dock kortvarig. 1431 tillfångatogs hon av engelsmännen, anklagades för kätteri och dömdes till döden på bålet. 

Det var inte sista gången sedan 1400-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

HC Andersens saga om kejsarens nya kläder illustrerar hur barn kan uppfattas som sanningssägare med en insikt som väger tyngre än det som gemene man håller för sant. Barnet hade rätt i sagan. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom. Alltsedan upplysningen har vuxna människor kunnat ta till sig resultaten av forskning och vetenskap för att bilda sig en välgrundad uppfattning om hur världen fungerar. Och ändå väljer många att slippa det besväret, och sluter i stället upp i korståget för en bättre värld vägledda av en uppenbarelse. Men förmodligen viker inte havet undan i Genua, och anhängarna löper risk att bli slavar – inte i Marseille men under sina villfarelser.

Partipolitik

Skrönsakslandets blogg använder jag normalt för att diskutera samhällsfrågor utifrån ett liberalkonservativt perspektiv, inte för att propagera för det parti jag är medlem i. För den saken använder jag hellre medier med större räckvidd. Men idag gör jag ett undantag.

På söndag är det val till EU-parlamentet, för alla som inte redan förtidsröstat. Så vad ska den rösta på som känner oro och misstänksamhet över sakernas tillstånd, både i Bryssel/Strasbourg och i Stockholm? Den som i valdebatten, så som den har kommit till uttryck TV och papperstidningar, inte har hört de besked från de etablerade partierna som man skulle önska?

Ska man rösta på kandidater som vill att Sverige säger upp sitt medlemskap i EU? Kandidater som håller tyst om vad det skulle innebära för vår levnadsstandard att ställas utanför den marknad dit nära två tredjedelar av vår export går och dessutom ställas utanför EU:s handelsavtal med tredjeländer.

Eller på kandidater som aktivt eller passivt låter EU fortsätta sin marsch mot en fullödig federation – ett Europas förenta stater där Sverige reduceras till en delstat?

Kanske på kandidater som i EU-parlamentet driver de hjärtfrågor som man inte har lyckats vinna majoritet för i den svenska riksdagen? Som vargjakt, vapenlagstiftning, abortförbud, länkskatt och uppladdningsfilter eller verkningslösa klimatpolitiska åtgärder.

Ska man rösta på kandidater som glidit in i ”Brysselklubben” så effektivt att de bryr sig mer om hur de uppfattas av sina kollegor där än av de svenska väljare som har gett dem uppdraget? Och som lagt sig till med en ”europeisk” syn på redovisningen av sina utgifter.

Vill vi ha svenska EU-parlamentariker som anser att den svenska ”värdegrunden” i kraft av vår roll som humanitär stormakt bör tvingas på samtliga EU-länder? Exempelvis när det gäller tolkningen av asylregler.

Det finns ett alternativ, Medborgerlig Samling, som envist kämpar med hjälp av frivilliga insatser från medlemmarna, utan det partistöd som bekostas av skattebetalarna. Som hånas när de stora partiernas valarbetare river ner deras valaffischer. Som för det mesta refuseras när det försöker få debattartiklar publicerade i ledande media. Som vägras delta i debatter. Men som erbjuder en verklighetsförankrad, evidensbaserad och sammanhängande politik på alla de områden som är relevanta i EU-sammanhang. 

Här är två av mina försök att föra ut partiets politik till en bredare publik.

https://www.altinget.se/eu/artikel/exit-lattare-sagt-an-gjort

https://www.gp.se/debatt/vad-f-n-får-vi-för-eu-pengarna-1.14985729

Om du är missnöjd med dagens svenska EU-parlamentariker, misströsta inte, rösta i stället på Medborgerlig Samling på söndag.