Månad: juli 2022

När jag var 14 år sommarjobbade jag som brevbärare i Norrviken, ett samhälle knappt 2 mil norr om Stockholm. I Norrviken bodde Einar Åberg, som på den tiden var en av Sveriges mest kända aktiva nazister. Hans fokus var hat mot judarna och hans spridning av antisemitiska trycksaker anses ha bidragit till att lagen om hets mot folkgrupp antogs 1948.

Ingen i Norrviken fick tillnärmelsevis så mycket post som Åberg. Förmodligen skickade han iväg mångdubbelt fler försändelser än han tog emot, men det var något som jag inte kunde se som brevbärare.

Jag såg honom när han tömde sin brevlåda. En ful liten gubbe som gav ett förgrämt intryck. En person som motsvarar vår föreställning om den ensamme, hatiske och rigide rasisten.

En helt annan bild: Ett tåg av unga män som tågar förbi nedanför vår balkong. Identiskt klädda, vita skjortor, fanor med någon runliknande symbol på. Sången de sjöng, en marschmelodi, hade ett visst förföriskt sug måste jag erkänna. Lite som Bertolt Brechts kampsånger tonsatta av Hanns Eisler, exempelvis Einheitsfrontlied och Solidaritätslied, i den motsatta änden av det politiska spektret.

Det går inte att förneka att Sverige tidigare var ett land där rasism och rasistiska attityder var legio. Albert Engströms skämtteckningar av judiska affärsmän chockerar idag, men i tiden uttryckte de bara vad gemene man tänkte och tyckte. Rasbiologiska institutet inrättades 1922, efter en riksdagsmotion som undertecknades av företrädare för samtliga partier. Institutets initiativtagare och förste chef Herman Lundborg fick också uppdraget att skapa paviljongen Svea Rike på Stockholmsutställningen 1930, där tidens rasbiologiska föreställningar presenterades. Svea Rike hade stark uppbackning från alla delar av det etablerade Sverige och ansågs av många recensenter vara Stockholmsutställningen mest intressanta del. De av dagens riksdagspartier som hade föregångare under förkrigstiden erkänner inte gärna att de alla har bruna rötter i sitt förflutna, och det gäller både till vänster, till höger och i mitten. Enklare att vända blad och peka finger mot andra.

Efter kriget drogs en barmhärtighetens slöja över det förflutna och Sverige uppfattade sig som ett av världens minst rasistiska länder. Den antropologiska synen att det inte finns människoraser, och att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt, blev dominerande under 60- och 70-talen. Mycket talar för att svenskarna i allmänhet levde upp till bilden av ett tolerant, öppet och icke-rasistiskt folk.

Efter sekelskiftet vänder vinden. Antirastiska initiativ får näring av allt starkare farhågor för att Sverige i själva verket är hotat av en omfattande och tilltagande rasism. Men kampen mot rasism följer dessvärre en kompass som pekar i fel riktning.

Visst finns fortfarande ensamvargar som likt Einar Åberg i sin kammare bygger en världsbild där icke-arier konspirerar mot det rena folket. Och visst finns vilsna ungdomar som tror sig kunna återskapa andan hos Hitlerjugend. Men de är inte systemhotande eftersom de aldrig kommer att vinna sympati hos majoriteten av svenskarna. Det hot de kan utgöra kan hanteras av rättsväsendet. 

Ett tredje spår är föreställningen att vi alla är rasister utan att själva förstå det. Esoteriska teorier om strukturell rasism och vithetsnorm kan möjligen ha ett intresse i akademisk debatt, så länge de stannar vid en intellektuell exercis för specialister. Det är också där de bör stanna, och inte torgföras i media som en uppenbarad sanning.

Den tendens som finns i samhällsdebatten, media och politiken att peka finger och tycka sig finna tecken på rasism i varje buske är i själva verket farlig, eftersom den vänder sig mot ett inbillat hot och är blind för den verkliga faran. För det finns idag en verklig rasism i stora delar av det svenska samhället, och det handlar om två slag.

Den ena utbredningen av rasism finner vi hos invandrare från Mellanöstern och norra Afrika (MENA). Sedan 2015 har ett stort antal personer från länder med helt annan kulturell bakgrund än vår bosatt sig i Sverige, som asylsökande, anhöriginvandrare, arbetskraftsinvandrare eller på andra grunder. I dessa länder är rasism en naturlig del av identiteten, och det är något som inte raderas ut genom flyttning till ett annat land, särskilt inte om man fortsätter att leva i en miljö som domineras av människor med samma ursprung. Jag har inte lyckats få fram ur offentlig statistik hur många personer som själva är födda i MENA-länderna eller har två föräldrar därifrån. En försiktig skattning säger att det åtminstone bör handla om en miljon människor, dvs tio procent av vår befolkning. 

Om invandrarna från MENA representerar en traditionell, gammaldags form av rasism finner vi ett helt nytt slag hos Woke-vänstern. Med utgångspunkt i s.k. kritisk teori och identitetspolitik delar dessa nya rasister in människor efter hudfärg och andra yttre kännetecken. Det innebär att en persons rättigheter (och skyldigheter?) ska bestämmas av den ”ras” man anses tillhöra. Denna nya form av rasism har fått starkt genomslag i kultur- och mediamiljöer med återverkningar också i den politiska sfären.

Det finns idag inget antirasistiskt engagemang av betydelse som riktar sig mot dessa två nya rasistiska miljöer. I stället skjuter man på vettar som aldrig kommer att flyga. Det är allvarligt, eftersom MENA-rasismen och Woke-rasismen faktiskt har utsikter att bli systemhotande.

Det var en gång ett arbetareparti som ville rädda proletariatet. Det leddes av pionjärer som inte själva var proletärer. Det var August Palm (skräddare, son till en folkskollärare), Hjalmar Branting (ursprungligen tidningsman, från högborgerlig familj), Claes Emil Tholin (också skräddare), Axel Danielsson (tidningsman) med flera. Man kan säga att proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen, inte var subjektet för Socialdemokraterna men objektet. Det var den grupp som var föremål för partiets omsorger och därmed också dess raison d’être.

80 år senare hade proletariatet i stort sett försvunnit. Arbetarklassen var inte längre egendomslös utan hade både villa, vovve och Volvo. Den behövde inte räddas av en välmenande socialdemokrati. 

Det var tiden då ledningen av partiet togs över av Olof Palme (jurist, från högborgerlig familj). Palme hade redan tidigare ett starkt internationellt engagemang, bland annat som resultat av en Asienresa 1953 då han ”ställdes inför kolonialismens konsekvenser”. 

När Sverige inte i samma utsträckning kunde tillhandahålla ett föremål för socialdemokratins paternalistiska omsorg blev det naturligt att rikta blickarna mot omvärlden. Närområdet, Europa, klarade sig vid den tiden alltför väl på egen hand för att behöva stöd och solidaritet från svensk socialdemokrati. Däremot fanns folken i tredje världen till hands för ett nytt engagemang som erbjöd en fortsatt status som de lidandes välgörare. I synnerhet engagerade sig socialdemokratin för de militanta befrielserörelserna i Sydostasien, Syd- och Mellanamerika, Afrika och Mellanöstern.

Sett från svenskt perspektiv framstod engagemanget som ett stöd för en demokratisk utveckling i utvecklingsländer. Men i själva verket var de rörelser som var föremål för svenskt stöd och solidaritet ofta allt annat än demokratiska. Samtidigt som socialdemokratiska regeringar successivt byggde upp bilden av en ”humanitär stormakt” bidrog de till etableringen av regimer som var kleptokratiska och auktoritära, kommunistiska eller fascistiska diktaturer. Och som utarmade ländernas ekonomi.

Sett från en befintlig regims perspektiv är en rörelse som med våld försöker störta den etablerade ordningen inget annat är en terrororganisation.  

För Sverige har det hittills inte varit något problem med att stödja organisationer som vi själva räknar som befrielserörelser och som i det land där de verkar betraktas som terrorister. Det har nämligen handlat om länder som vi inte är beroende av. Vi kan kosta på oss att stöta oss med den etablerade regimen eftersom landet är litet, ligger långt borta, inte har någon ekonomisk betydelse för oss och över huvud taget inte kan skada oss. Det är riskfritt att yvas över vår ”solidaritet” och för socialdemokratin har det varit en viktig del av självbilden.

Tills nu.

Plötsligt hamnar vi i en situation där ett land som Turkiet har möjlighet att skada oss allvarligt. Plötsligt tvingas vi bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna av decennier av lättsinnig plakatpolitik. Tack för det, Socialdemokraterna.