De fartblinda och de tondöva

”An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur” (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs). Citatet tillskrivs Axel Oxenstierna, som i övrigt gjorde sitt bästa för att genom sitt livsverk falsifiera hypotesen. Men mycket talar för att han själv snarare utgjorde undantaget än regeln.

För närmare 30 år sedan hade jag en chef som hade både klokskap och integritet. Han hade på nära håll sett hur världen – inte minst Sverige – styrs. ”När de kommer upp på de höga nivåerna blir de fartblinda”, förklarade han för mig. ”De tror att de är osårbara”. Det är inte svårt att komma på exempel, och de finns i alla sektorer – politiken, offentlig förvaltning, näringslivet och kulturen.

Troligen beror fenomenet inte på att fartblinda personer har lättare att avancera till höga nivåer. Min föreställning är i stället att den som nått en framskjuten position intalar sig att uppgiften, snarare än den egna personen, är viktigare än allt annat. Därför kan det vara nödvändigt att skrivna och oskrivna regler eller ekonomiska och andra begränsningar får stå tillbaka, så att uppgiften kan främjas med maximal effektivitet. De förmåner man får del av upplevs ha ett högre syfte. Och man föreställer sig att omvärlden gör samma prioritering, med känt resultat när så inte är fallet.

Tondövhet är ett besläktat men ändå annorlunda fenomen. Där handlar det snarare om att man ser sin egen uppfattning om vad som är riktigt och viktigt som så självklar att man inte förstår hur någon kan uppleva verkligheten på ett annat sätt. Man varken kan eller vill lyssna.

EU-ordförande Donald Tusk menar att det finns en särskild plats i helvetet för dem som drev på för Brexit, påhejad av Guy Verhofstadt som tvivlar på att Lucifer skulle släppa in dem. Margot Wallström kan inte förlåta britterna, som på grund av dåligt politiskt ledarskap skapar ett historiskt misstag och skapar problem för oss alla. Madeleine Albright tycks i en bok (Fascism. En varning) mena att all opposition mot globalisering och kapitalism hotar en god och nödvändig världsordning. De opinioner som lyft fram Chavez, Erdogan och Trump pekas inte explicit ut som fascistiska men diskuteras i en sådan kontext. I Frankrike har François Hollandes uttryck les sans-dents (de tandlösa) för att beteckna det folkliga missnöjet följts av Emmanuel Macrons les fainéants (latmaskarna). Exemplen på tondövhet är legio.

Samhället behöver eliter, människor som är särskilt duktiga och framgångsrika inom sitt område. Världen vore tråkigare utan de bästa artisterna, torftigare utan de bästa konstnärerna, författarna och kompositörerna. Vi skulle vara fattigare utan de skickligaste entreprenörerna, våra organisationer skulle vara ineffektivare utan de bästa ledarna. Världen skulle utvecklas sämre utan de bästa forskarna. Och vi skulle troligen leva i en bättre värld med bättre politiker.

Men elitism förpliktar. När eliten uppfattas som alltför självgod, när fartblindhet och tondövhet breder ut sig, då föds missnöje och protest.

Demokratins viktigaste funktion, som jag ser det, är att medborgarna kan säga stopp när man inte är nöjd. Det är vad som har hänt i USA när majoriteten valde Donald Trump till president, i Storbritannien när man valde Brexit och i Frankrike när man först utplånade de två partier som under lång tid hade dominerat fransk politik och nu går ut på gatorna för att markera sitt missnöje med den som man fick i stället.

Folklig demokratisk protest fungerar bra för att säga nej till det man inte vill ha. Den fungerar inte lika bra för att formulera alternativ. I Storbritannien förefaller allt nu peka mot en utgång som ingen kommer att bli nöjd med. I Frankrike uppfattar allt mellan yttersta vänstern och yttersta högern de gula västarna som ”sitt folk”. Man styr inte om ett tåg till en bättre kurs med hjälp av nödbromsen. Det behövs något mer.

Demokratisk medborgarmakt utövas genom politik och politik skapas av politiker. Politiker med det förstånd som Axel Oxenstierna efterlyste, men som också har den integritet som motverkar fartblindhet och den empati som motverkar tondövhet. En elit, men en god elit.