Drömmen om en kritisk journalistik

Det var inte alltid bättre förr. Utvecklingen av trycktekniken på 1400-talet, tryckfrihetslagstiftning på 1700-talet och ökad läskunnighet på 1800-talet har alla bidragit till att vi i de öppna, demokratiska samhällena har kunnat glädjas åt en kritisk journalistik som utmanar olika slag av makt. Men hand i hand med samhällskritiken har pressen ofta excellerat i skandalskriverier och det slags journalistik som på engelska betecknas som sleeze eller tabloid journalism.

Fuljournalistiken är något vi får leva med, både för att vi riskerar att riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi skulle förbjuda den och för att många människor faktiskt älskar den, vad vi än må tycka om den saken. I den bästa av världar balanseras och kompletteras därför oseriösa media av skattefinansierad public service, i första hand i form av television och ljudradio, där nyhetsförmedlingen intar en framträdande roll. 

SVT:s Rapport visade den 26 juni, som dominerande nyhetsinslag, ett långt reportage om en drunkningsolycka i Rio Grande. En man från Salvador hade tillsammans med sin treåriga dotter försökt simma över till USA på den motsatta stranden men båda drogs med av strömmen. Flera personer intervjuades, med starkt emotionell laddning, och paralleller drogs till treårige Alan Kurdis liknande öde 2015.

Är det en nyhet?

Det förefaller inte finnas någon tillförlitlig statistik över hur många människor i hela världen som drunknar under en dag, men det måste rimligtvis handla om tusentals, varav många är småbarn. Det fall som Rapport ägnade uppmärksamhet åt är djupt tragiskt, men knappast mer tragiskt än alla andra drunkningsolyckor som drabbar småbarn. ”Nyheten” handlar därför om något annat, nämligen att genom ett enstaka fall illustrera något annat. Den rimliga slutsatsen är därför att nyhetsredaktionen vill påverka opinionen mot den amerikanske presidenten och hans invandringspolitik, inte genom argument utan genom att väcka känslor av upprördhet hos tittarna. Det brukar kallas agendajournalistik, och borde inte vara en uppgift för public service.

Fick tittarna del av någon analys?

Det hade varit möjligt att diskutera fallet på den individuella nivån, exempelvis föräldrarnas ansvar för att bryta mot USA:s invandringsbestämmelser och därmed utsätta sitt barn för livsfara. Det hade också varit möjligt att ta upp en analys av de större sammanhangen, exempelvis om en oreglerad migration är lösningen på de problem som förekommer i dysfunktionella stater. När det gäller fallet Alan Kurdi skulle den seriösa nyhetsrapporteringen, vid det tillfället, ha kunnat diskutera den samlade effekten av 1) att Sverige gav tillgång till ett av världens mest generösa välfärdssystem till alla som beviljades uppehållstillstånd, 2) att Sverige krävde att de som ville få uppehållstillstånd i Sverige först förflyttade sig fysiskt till Sverige, och 3) att det var förenat med höga kostnader och livsfara att förflytta sig till Sverige i syfte att få uppehållstillstånd som flykting. Någon sådan analys gjordes dock inte.

Behövs public service?

Rapports reportage från Rio Grande den 26 juni är bara ett i en lång rad exempel på SVT:s journalistik, eller brist på seriös journalistik, som upprör många människor. Som konsekvens höjs röster för att helt avskaffa statliga och statsunderstödda media. Jag delar inte den uppfattningen.

Det handlar om vad som bör ingå i en stats grundläggande uppgifter, utöver rättsväsende, försvar och andra kärnverksamheter. En stat hålls samman av ett kulturellt kitt; utan det kittet faller medborgarnas respekt för att vi har nationella lagar och en nationell offentlig ekonomi. Att vårda kulturarvet ser jag därför som en uppgift för det allmänna, inte för den kommersiella sektorn. Och på samma sätt vill jag gärna se en public service som står för den grundläggande nyhetsrapporteringen och annan bevakning av samhällsutvecklingen när det gäller kultur, vetenskap och politik.

För egen del har jag mycket begränsat intresse av amerikanska polisserier, dokusåpor och olika slags tävlingslekar. De finns att tillgå på de kommersiella TV-kanalerna, där jag betalar för att se dem om jag så önskar, antingen genom ett abonnemang eller genom att se på reklam. Det finns ingen anledning att jag via skattsedeln eller TV-avgiften ska tvingas betala för underhållning som jag inte är intresserad av. 

I den bästa av världar skulle jag gärna se en public service där all lättare underhållning, all tabloidjournalistik och all agendajournalistik är bannlyst. En public service som rapporterar och analyserar det som händer i världen, såväl i dagsperspektivet som när det gäller långsiktiga trender. Det är möjligt att det skulle förutsätta helt andra journalister än de som idag är verksamma på SVT. Vore det omöjligt? Önska kan man alltid.