Alla dessa fobier

När det gäller de klassiska fobierna går tankarna först till torgskräck (agorafobi), höjdskräck (akrofobi) och cellskräck (klaustrofobi). Det förekommer också att man är rädd för ormar (ophidiofobi) eller spindlar (arachnofobi).

Att vara irrationellt rädd för något anses inte vara klandervärt. Snarare väcker de klassiska fobierna medkänsla eller möjligen visst löje.

Det senaste decenniet har en annan fobi, islamofobin, gått upp i ledningen som vanligaste fobi. Inte genom att fler människor skulle vara drabbade av islamofobi än av andra fobier. Däremot mest omnämnd i sociala, asociala, etablerade och alternativa medier, i synnerhet som tillmäle.

Ordet fobi kommer av grekiska fobos som betyder fruktan och skräck. Men som ordet islamofobi används syftar det inte på att vara rädd för islam, utan att vara kritisk eller hatisk mot islam. Dessutom vidgar många begreppet till att avse hat mot muslimer – alltså människor och inte en religion – trots att en sådan uppfattning rätteligen borde betecknas muslimofobi.

I motsats till de klassiska fobierna är islamofobi förknippad med starkt negativa värderingar. Att vara islamofob uppfattas som klandervärt och närmast jämförbart med att vara rasist.

Frågan är då varför kritik mot just islam blivit så skuldbelagt. Att vara kritisk mot nazism (nazismofobi?) upprör ingen, vilket med tanke på den starka antisemitism som präglar båda dessa tankesystem kan ses som inkonsekvent. De flesta tycker att det är rätt att vara kritisk mot kommunismen (kommunistofobi?). Många ser det också som OK att vara kritisk mot kristendomen (kristofobi?), oavsett om det handlar dess tidigare, auktoritära uttryck eller dess nutida woke-inspirerade.

För egen del har jag på många punkter kritik mot kristendomen, både den gamla och den nuvarande. Samtidigt erkänner jag att den kristna religionen i praktiken har låtit sig reformeras så att den numera är förenlig med ett liberalt, demokratiskt och öppet samhälle. Så är det inte med islam. De liberala strömningar som möjligen finns inom delar av islam är en droppe i havet, helt utan betydelse i praktiken. Därför är islam som religiöst/politiskt system helt oförenlig med den civilisation som vi med stor möda byggt upp i västerlandet under många hundra år.

Jag är starkt kritisk mot islam och hävdar att det är min legitima rätt att ge uttryck för den kritiken. Och jag anser det helt oacceptabelt att av det skälet kallas för islamofob i den perversa mening som ordet har fått i den allmänna debatten.

Montera ner politikerväldet!

Politiker kallas ibland ”förtroendevalda”. Det är ett vackert ord. Det manar fram bilden av medborgare som bland de egna utser en att föra deras talan i en beslutande församling. En som de har förtroende för ska ta tillvara deras intressen och förmedla deras åsikter.

Den bilden har inte mycket med verkligheten att göra. De flesta väljare har aldrig träffat de personer som står på valsedlarna och vet sällan om de förtjänar väljarnas förtroende. Uppenbarligen förtjänar de partiledningens förtroende eftersom de har fått en plats på listan, men det är en helt annan sak.

Nej, politiker har i stället blivit ett yrke, på samma sätt som influencer, kommunikatör eller moderator. Liksom andra yrkesgrupper har politikerna sina egna intressen som de vill främja. Och politikerna har i sin tur en svans av andra yrkesgrupper, alla med sina egna intressen. Somliga kallar det ”the deep state”. Andra ”det välfärdsindustriella komplexet”.

Enligt en Novusundersökning från februari 2023 anser 91 procent att demokratin är värd att försvara i mycket hög grad. Men andelen som menar att politiker stärker demokratin i Sverige sjunker, från 12 procent 2022 till 7 procent 2023. Förtroendet för politikerna är häpnadsväckande lågt och det beror inte, som somliga menar, på bristande stöd för demokratin som sådan.

Politikerväldet har vuxit till den grad att det nu är dags att göra helt om och påbörja en nedmontering. Men många frågar sig: Är det möjligt? Behövs inte alla dessa politiker och deras svans för att Sverige ska fungera? Nej, alla behövs inte och jo, det är möjligt. 

Antalet politiker har i och för sig inte ökat i Sverige, tvärtom. Det har minskat, ganska dramatiskt, främst beroende på kommunreformerna. Problemet är ”väldet”, alltså omfattningen av politikernas ökande makt över allt fler sektorer och aktiviteter. Så här kan en nedmontering gå till på några typiska områden.

Skatterna

Politikerna har två verktyg i sin verktygslåda: Regler och pengar. Har de pengar finns ingen gräns för angelägna områden att ”satsa” på. Första steget i nedmonteringen av politikerväldet måste vara att sänka skattekvoten. Välfärden klarar sig bra utan att hälften av det vi jobbar ihop hamnar i politikernas fickor, det visar erfarenheterna från länder som Schweiz. Och redan för 50 år sedan konstaterade Northcote C Parkinson att ”utgifterna stiger för att motsvara inkomsterna”. 

Kärnverksamheten

Det finns en kärna av uppgifter som staten, och därmed politikerna, ska se till fungerar oklanderligt. Rättsväsende, försvar, infrastruktur, sjukvård och skola hör dit. Det är på de andra områdena som politikerväldet ska monteras ned. Områden som civilsamhället är bättre skickat att hantera.

Bidragsfloran

Som ur ett ymnighetshorn flyter en strid ström av pengar till enskilda, organisationer och företag. Varje beslut om en form av bidrag innebär makt till politikerna, och varje beslut om utbetalning av ett bidrag förutsätter en avlönad administratör. Det finns bidrag som är välmotiverade, men de står för en rännil i den stora floden. 

Stödtrupperna

Politikerväldet skulle aldrig ha lyckats bygga upp och vidmakthålla sin makt på det sätt som skett utan massivt stöd från politikens svans. Särskilt utmärker sig de etablerade medierna och kultursektorn. Och som av en händelse är samma sektorer beroende av politiskt beslutade bidrag för sin överlevnad.

Skolan, polisen och sjukvården

Tre områden som traditionellt kännetecknas av hög professionell kompetens. Hur barnen undervisas, hur brottslingar fångas och hur sjuka botas var en gång något som läraren, polisen och läkaren hade stor makt över. Det var politikerna inte nöjda med. Inspirerade av New Public Management infördes styr- och rapporteringssystem för att öka den politiska kontrollen. Professionella ledare ersattes av managers och administratörer. Återprofessionalisering är en viktig del i nedmonteringen av politikerväldet.

Byråkratin

De statliga ämbetsverken är en av politikerväldets förlängda armar. Standardreceptet för att hantera det som upplevs som ett politiskt problem är att skapa en ny myndighet, oftast med diffust uppdrag som ”samverkan”, ”samordning”, ”uppföljning”, ”utvärdering” eller ”information”. En annan förlängd arm är den kommunala byråkratin. Med hänvisning till den ”kommunala självstyrelsen” beslutas om rekrytering av kommunikatörer och annan icke-produktiv personal, utbetalning av bidrag till allsköns aktiviteter eller stöd till kostsamma skrytprojekt, utan synbara hämningar.

 En stor del av de allvarliga problem Sverige idag drabbas av har sin grund i ett politikervälde som tillåtits växa över sina bräddar. Det är hög tid att vända skutan. ”What goes up, must come down” sjöng Blood, Sweat & Tears redan 1968.