Det eviga

Jag har tidigare skrivit om hur en litterär kanon i praktiken har funnits tidigare. Om hur en samsyn bland lärare och läroboksförfattare skapade en gemensam referensram bland landets gymnasieelever. Inte till alla delar strömlinjeformad, men ändå med en i stora drag etablerad bild av vilka delar av den svenska litteraturen som har motstått tidens tand och som förtjänar en plats i folkminnet.

Det är något som delar av den nu aktuella debatten om en litterär kanon har missat – den har mer handlat om att skapa en topp-tio-lista för att glädja dagens författare.

Den gemensamma referensramen är en aspekt. Att skapa en historisk bas som vi kan referera till när vi reflekterar över vad det innebär att vara svensk, och som kan skapa samhörighet med andra med samma nationalitet. Men det finns också en individuell aspekt. Litteratur som står sig genom åren och seklerna har något att säga oss alla på ett mer mänskligt plan. Den kan ge igenkänning, den kan ge tröst, kanske också hopp och mod. Det behöver vi alla, inte minst i vår tid.

I dag väljer jag ett avsnitt ur Det eviga, av Esaias Tegnér, första gången publicerad år 1810. Tegner fick med tiden en framgångsrik karriär som professor, biskop och ledamot av Svenska Akademien. När Det eviga publicerades var han bara 28 år och i början av sin litterära karriär. Så här lyder de två första stroferna.

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd, 
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld 
och pekar alltjämt till en annan. 
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

”Den starke” som Tegnér syftar på är Napoleon, som skalden just hade omvärderat efter att tidigare varit en entusiastisk anhängare av den franska expansionismen. Mer än 200 år senare är det inte svårt att låta tankarna gå till den starke man som idag vill forma med svärdet sin värld.

Vad kan då Tegnér säga oss om hur vi hanterar den som hotar oss idag? Det är naturligtvis en smaksak vad man vill ta till sig som inspiration från en gammal dikt och vad man vill förkasta som irrelevant. För egen del fastnar jag för tanken att ”det sanna är evigt”. Inte nödvändigtvis att forskningens nuvarande ståndpunkt är huggen i sten: den kan och ska alltid kunna ifrågasättas. Snarare som ett grundläggande motstånd mot den kritiska teorins syn att sanning bara är en social konstruktion.

En konservativ princip vars betydelse inte kan överskattas är den vikt som tillmäts ackumulerade erfarenheter och visdomar, som någonting att bygga vidare på och utveckla. (ur Medborgerlig Samlings idéprogram). Den attityden står i kontrast mot ambitionen att radera ut historien i syfte att skapa en ny framtid. Evert Taube beskriver i dikten Muren och böckerna hur kejsar Shi Huangdi ville att ”Kinas historia ska börja med mig”. Men det har också i vår tid och i vårt land funnits en vilja att glömma allt som inte var en del av folkhemsbygget.

Det är hög tid att ”reklejma” vår historia, inte minst vår litterära historia.

Leve polariseringen!

Oron för en tilltagande polarisering är utbredd – i Sverige liksom i världen. Det diskuteras vad den beror på. Det diskuteras vad man kan göra åt den. Alltid med utgångspunkten att den utgör ett problem och att det hade varit bättre om det inte hade funnits någon polarisering. Att det vore bättre om folk blev sams och kom överens i stället.

Ett bland många exempel är Johanna Möllerströms krönika i SvD den 10 juni. Hon redogör där för en enkätundersökning som hon genomfört i USA, där de som svarade på enkäten bland annat menade att bristande information och kunskap om hur samhället fungerar är en anledning till att polarisering uppstår. Dock ansåg både ”höger” och ”vänster” att kunskapsbristen fanns i det motsatta lägret – själv var man välinformerad. Man uttryckte med andra ord en önskan om att alla skulle vara mer välinformerade, men trodde inte att vare sig de själva eller de i den andra änden av det politiska spektrumet faktiskt skulle ta till sig informationen, om de fick den.

Slutsatsen av undersökningen, att information inte kan råda bot på polariseringen, uppfattar Möllerström som ”rätt nedslående”. Därför återstår inget annat för henne själv och ”alla andra som börjar tröttna på polariseringen” att ”sätta på tänkarhatten igen”.

För alla dem som oroar sig för, eller bara har tröttnat på polariseringen finns en tröst: Det har inte alltid varit på det här sättet. Sverige har för inte så länge sedan varit ett land utan polarisering. Det var den tid då 

  • Sverige karakteriserades som en ”enpartidemokrati”,
  • ett av riksdagens partier – men bara det – betecknades som ”statsbärande”,
  • alla svenskar i grunden var socialdemokrater, även de som röstade på Högerpartiet,
  • samhällsdebatten bara hade rum för en åsikt i taget,
  • svenskarna hade världsrekord i tillit, både horisontellt och vertikalt,
  • konsensus och konflikträdsla var medborgerliga dygder.

Detta monolitiska samhälle finns inte kvar längre, och det är inget att beklaga eftersom det var förenat med allvarliga brister – både när det gällde fungerande demokrati och utifrån rättsstatsprinciper. Men även idag är stora delar av samhällsinstitutionerna marinerade i attityder som har sina rötter i ”enpartidemokratin”. 

När den etablerade ordningen först utmanades av kritiska röster sågs det som en revolt från extremhögern. Reaktionerna präglades av lika delar panik och hätskhet och riktades oftast mot kritikerna, inte mot kritiken. ”Brännmärkning” och ”bruna råttor” var bara några exempel på invektiv som personer i framskjuten ställning tog till. Och när ord inte räckte fortsatte man med ”deplattformering”.

Sedan gav det ena det andra. På den högra sidan blev tonen allt skarpare, särskilt i sociala medier där etablissemanget betecknades som ”landsförrädare”. Och som konsekvens hårdnade också tonen hos den extrema vänstern, där all kritik slentrianmässigt klassades som ”fascism”, ”nazism” eller ”rasism”.

Där står vi nu, med en polarisering som på ytterkanten till höger respektive vänster tar sig uttryck som är långt ifrån slätkammade. Det är ointressant. Det viktiga är att polariseringen är betydligt bredare och djupare än så.

Idag är det uppenbart att Sverige är en flerpartidemokrati och att inget parti är ensamt ”statsbärande”. Många, även i det borgerliga lägret, är fortfarande någon sorts socialdemokrater i själ och hjärta, men allt fler ser att det som tidigare gällde inte längre håller. Vi har numera en seriös samhällsdebatt, även i etablerade media men framför allt i nätmedia, där den dominerande ”berättelsen” utmanas. Tilliten har fått sig en allvarlig törn, det är inte längre hedrande att vara ”naiv”. Och framför allt, allt fler vågar ta en konflikt. Det är inte alltid självklart att man måste komma överens och kompromissa.

Sverige är långt ifrån att lösa sina allvarliga problem. Men för att citera Churchill, vi kanske åtminstone närmar oss ”the end of the beginning”. Genom polariseringen har det blivit möjligt att utmana de gamla svaren och lägga grunden för ett paradigmskifte.

Leve polariseringen!

Ojämlikhet är rättvisa!

Den rubricerade sentensen uppges ha myntats av författaren och ledarskribenten Lena Andersson i Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik. Men diskussionen om förhållandet mellan jämlikhet och rättvisa är inte ny. Skriften Rättvis ojämlikhet i det öppna samhället (Ratio 2020, kan laddas ner här med sökordet ojämlikhet) tar upp samma tema och går igenom hur filosofer som Henri Bergson, Karl Popper, Friedrich Hayek och Robert Dahl har behandlat förutsättningarna för det öppna samhället. Skriften argumenterar för en uppdaterad syn på rättvisa och vad man kallar en rättvis ojämlikhet.

Rättvisa och jämlikhet är laddade begrepp, som i populärdebatten har fått en status som axiomatiskt goda. Att kräva rättvisa ses som legitimt, ibland med vilka medel som helst. Men vad som är rättvist kan variera och är alltför ofta samma sak som förmåner för den egna gruppen. 

En syn på rättvisa handlar om lika utfall, att alla ska få det lika bra. Med andra ord, att bara en fullbordad ekonomisk jämlikhet kan tillgodose målet om rättvisa. Som konsekvens uppfattas alla olikheter som orättvisa, särskilt när det gäller inkomstskillnader och/eller skillnader i förmögenhet. Olika elpriser i olika delar av landet uppfattas också som orättvisa, liksom skillnader i kommunalskatt, i tillgång till sjukvård och annan samhällsservice, i skolors kvalitet och mycket annat. Finns en skillnad anses det rättvist att undanröja den, oavsett utgångsläget och oberoende av eventuella motiv för olikheten.

Det finns i vårt land ett starkt stöd för en politik som minskar inkomstklyftorna. Enligt flera rapporter har inkomstskillnaderna – enligt den s.k. GINI-koefficienten – ökat i Sverige under senare år. SCB:s senaste rapport över hushållens inkomster visar samtidigt en stark inkomstutveckling under 2021.

Mark Twain (och kanske ursprungligen Benjamin Disraeli) menade som bekant att det finns tre slag av lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det finns därför goda skäl att se skeptiskt på statistik över inkomstskillnadernas förändring som inte säger något om nivån. Den gängse diskussionen om farorna med stora inkomstskillnader – osagt om det är sant eller ej – handlar just om nivån, dvs. hur stora skillnaderna är mellan olika grupper i samhället. När det gäller inkomstutjämning ligger alla de nordiska länderna i den absoluta toppen bland världens länder. Mycket talar för att de länder som uppvisar stora inkomstskillnader drabbas av sociala spänningar och dysfunktionalitet och att en förändring mot mindre skillnader kan vara gynnsam. Något stöd för att de länder som redan ligger i toppen skulle vinna på en än längre gående ekonomisk utjämning finns däremot inte.

Men till syvende og sidst är statistiska belägg för korrelation mellan en ökning av inkomstskillnaderna och en allmän inkomstökning ganska ointressant. Den grundläggande frågan är om ett samhälle där alla tjänar lika mycket är eftersträvansvärt. Det skulle innebära att oavsett vilken sorts arbete man utför och oavsett hur mycket man arbetar (eller inte arbetar) så skulle den ekonomiska standarden vara samma som alla andras. Och förmögenheten skulle också vara lika för alla, oavsett om man heter Spara eller Slösa. Det slaget av utopisk kommunism tror jag få i vårt land eftersträvar. Och få lär önska det slag av auktoritärt, för att inte säga despotiskt, samhälle som skulle vara en förutsättning för den ultimata jämlikheten. Trots det föreställer sig många att ytterligare ett snäpp ekonomisk jämlikhet ändå skulle vara bra, utan att reflektera över vad det innebär i förlängningen.

Det enda rimliga målet när det gäller jämlikhet är i stället att eftersträva lika förutsättningar. Sådana förutsättningar inkluderar bland annat icke-diskriminerande lagar och andra regler samt en fungerande rättsstat. Ekonomisk kompensation bör utgå från objektiva kriterier som förtjänst, prestation och liknande. Lika förutsättningar kräver också ett grundläggande socialt skyddsnät och ett fungerande utbildningssystem. 

Med sådana förutsättningar bestäms utfallet för den enskilde av egna val och ansträngningar. När individen tar ansvar för sina val, i stället för att staten tar över ansvaret och utjämnar, blir resultatet med nödvändighet olika. Ojämlikhet är rättvisa!

Svenskar är väl inte på något särskilt sätt

Många som har haft möjlighet att jobba utomlands under en period har gjort samma observation: Man lär sig en del om andra folk, men allra mest om oss svenskar.

Under fem år jobbade jag i en internationell organisation, med arbetskamrater från Korea, Turkiet, Irland, Ungern, Finland och många andra länder. Många kom från USA och Kanada, särskilt i chefsposition. Där fanns en del svenskar också, fast dem träffade jag aldrig.

Organisationen hade moderna ambitioner och erbjöd olika personalutbildningsprogram som man fick välja efter samråd med sin chef. Jag fastnade för ”Working in a multicultural organization” och förklarade för min amerikanske chef att jag visserligen redan hade erfarenhet av att jobba med européer, men att jag hade väldigt lite begrepp om hur asiater och afrikaner fungerar. ”Och för den delen, inte amerikaner heller” lade jag till.

Han stirrade på mig, helt förvirrad.
– Vi amerikaner fungerar väl inte på något särskilt sätt?

Så är det naturligtvis med svenskar också. Det är inget särskilt som utmärker oss som nyanlända behöver anpassa sig till. Och ute i världen är våra värderingar och attityder bara det som är helt normalt för människor. Om någon tycker annorlunda är det vår uppgift att leda dem rätt. I kraft av vår roll som moralisk stormakt. 

Att utrota föreställningen att svenskar som folk inte karakteriseras av några särskilda egenskaper, samtidigt som alla andra folk är precis som vi, kan vara det viktigaste av de paradigmskiften vi så väl behöver.

I själva verket har de flesta av oss en ganska klar uppfattning om vad som är typiskt för den svenska nationen, exempelvis:

  • Vi vill göra rätt för oss och inte i onödan ligga det allmänna till last.
  • Vi tränger oss inte före i kön, inte ens på Gröna Lund.
  • Vi tycker män och kvinnor ska ha lika rättigheter och bemötas med samma respekt. Om vi är män skriker vi inte ”hora” efter förbipasserande flickor och kvinnor.
  • Vi respekterar att det sedan 1951 råder religionsfrihet och att alla har rätt att kritisera andra religioner än den egna.
  • Att det bara finns en lag i Sverige och att den står över andra religiösa eller traditionella normsystem.

Ett land är ett geografiskt område med gemensamma lagar och gemensam finansiering av statens grundläggande uppgifter. Det är bra om ett sådant land, en nationalstat, kan hämta sin legitimitet ur grundläggande värderingar som stöds av dem som bor i landet. Det betyder inte att alla måste tycka likadant eller ha samma traditioner när gäller mat eller helger. Och framför allt behöver inte alla ha samma DNA eller samma färg på hud, hår och ögon. Det är bara det grundläggande som är viktigt. Men samma språk underlättar.

Samma insiktsfullhet råder inte när det gäller folken i andra delar av världen. Liksom min amerikanske chef tror många att det vi ser som normalt är normalt också för alla andra. 

Men så är det inte. I många delar av världen är det tvärtom normalt att se staten som fiende och att det gäller att sko sig så gott man kan. Att man måste vara aggressiv för inte själv bli ett offer. Att anständiga kvinnor har sitt värde och sin roll i hemmet och inte ute i samhället. Att den egna religionen är given av den ende guden och att den bör påtvingas alla andra folk. Och att sekulära lagar, i den mån de finns, måste stå tillbaka för buden i en helig skrift.

Det finns i vårt land också en föreställning att alla människor vill ha fri abort, en feministisk politik, ett västerländskt partiväsende och frihet för sexuella minoriteter att sprida sin livsstil, samt att det enda hindret består i ondskefulla regimer som går emot folkets verkliga vilja. Så är det inte. Och det borde vara hög tid för den svenska allmänna opinionen att inse den saken.

Svenskar är på ett särskilt sätt, och det passar oss bättre än alla andra sätt på hemmaplan. Vi kanske skulle önska att det särskilda sättet också präglar alla andra folk i världen. Vi gör oss själva en tjänst om vi lägger den villfarelsen till handlingarna. Att vårda den svenska liberalt nationella identiteten är mer än tillräckligt.