Folkhemmet vid vägs ände

Socialdemokratins politiska dominans i Sverige under 1900-talet är starkt förenad med folkhemsmodellen. Löftet om omsorg ”från vaggan till graven” gav stora framgångar, men rymde också i sig fröet till modellens kollaps. Det som skulle vara ett skyddsnät för de få som föll har efter 100 år blivit en studsmatta för de många.

Folkhemmets rötter är äldre än den svenska socialdemokratin och får sökas i tysk socialkonservatism under 1800-talet. Långt senare blev Volksgemeinschaft ett begrepp i tysk politik som anammades av såväl socialister som nationalsocialister. Även i Sverige började folkhemmet till höger genom den konservativa politikern Rudolf Kjellén, som lanserade begreppet på 1910-talet. Men under en remissdebatt i januari 1928 flyttade Per Albin Hansson begreppet till vänster planhalva. I folkhemmet Sverige skulle ”klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.

Flera sociala reformer hade genomförts redan före Per Albin Hanssons folkhemsanförande, bland annat folkpensionen (1913, utvidgad genom ATP-pensionen 1958) och 48 timmars arbetsvecka (1919, minskad i flera steg till nuvarande 40 timmar från år 1970). Sedan följde en lång rad reformer som alla syftade till att ge staten ett ökat ansvar för den enskildes trygghet. Några viktiga steg var statligt stöd till sjukkassorna (1931), första lagen om arbetslöshetsförsäkring (1934), bidragsförskott till ensamstående föräldrar och bosättningslån (1937), två veckors lagstadgad semester (1938, förlängd i flera steg till nuvarande fem veckor från 1978), folktandvård (1938), statligt stöd till barnstugor och social hemhjälp (1944), statsbidrag till fria skolmåltider och fri skolmateriel samt allmänna barnbidrag (1948), kommunala bostadstillägg (1952), allmän sjukförsäkring (1955), socialhjälpslagen (1956), Under de följande decennierna utvecklades trygghetssystemen alltmer genom bland annat vidgade grunder för ersättning och höjningar av beloppsgränser.

Fram till 1950-talet betydde utvecklingen av folkhemmet främst att ett antal nya reformer infördes, som tidigare inte varit en del av statens ansvar. Utvecklingen under andra hälften av 1900-talet bidrar inte på samma sätt med helt nya stödformer. I stället växer folkhemmet genom att fler får tillgång till förmånerna och bidragen blir generösare. Effekten syns tydligt i beskattningen. År 1950 uppgick skatteuttaget till beskedliga 18 procent, för att sedan successivt öka till som högst 57 procent år 1989. 

Samtidigt krävde utvecklingen av folkhemmet en omfattande administration för att hantera bidragen. År 1930 utgjorde de offentliganställda 4 procent av befolkningen – samma som under stormaktstiden. 1960 hade andelen fördubblats. Därefter följde en exceptionell tillväxt i den offentliga sektorn och andelen offentliganställda steg från 11 procent av befolkningen 1970 till 17 procent 1980. Därefter skedde en stabilisering. Räknat som andel av samtliga förvärvsarbetande är idag en tredjedel anställda i offentlig sektor varav mer än två tredjedelar jobbar i kommunerna och regionerna.

Sammanfattningsvis byggdes alltså folkhemmet i två etapper: först en fas av kvalitativ utveckling under tre decennier, därefter en kraftig kvantitativ expansion – såväl ekonomiskt som administrativt – som i slutet av 1980-talet stabiliserades på en hög nivå.

Parallellt med denna politiska utveckling har Sverige utvecklats ekonomiskt på ett sätt som helt har förändrat den svenska arbetsmarknaden. Antalet jobb i privat sektor är idag oförändrat jämfört med år 1950. Den stora förändringen är att arbetsmarknaden har blivit alltmer avancerad. Så kallade enkla jobb har i rask takt försvunnit. I stället har lika många nya jobb skapats, med höga krav på utbildning och kompetens. Det har varit en för Sverige gynnsam utveckling, inte bara genom att högre krav ger högre lön. Det har också inneburit att förädlingsvärdet i den svenska produktionen har stigit. En orsak är effektivisering och ökad automatisering. En annan att ekonomisk aktivitet flyttat från lågproduktiva till högproduktiva sektorer.

Den alltmer avancerade arbetsmarknaden har samtidigt skapat problem genom att arbetskraftens kompetens inte har ökat i samma takt som de krav som arbetstillfällena ställer. Något förenklat anses idag godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan vara ett krav för anställningsbarhet. Inget tyder på annat än att än högre krav kommer att ställas i en nära framtid. Men 15 procent av de elever som går ut nionde klassen når inte upp till kraven för att börja ett yrkes- eller högskoleförberedande program och drygt 20 procent av dem som påbörjar gymnasiestudierna avslutar dem utan godkänd examen. 

Orsaken ligger dels hos skolan, som efter decennier av reformer varken förmår upprätthålla en miljö som är gynnsam för lärande eller prioriterar utbildningsmålen. Orsaken ligger också i de senaste årens massiva invandring till Sverige, där en alltför stor del av de nytillkomna saknar den grundläggande utbildning och de arbetslivserfarenheter som gör det möjligt att inlemma dem i den svenska arbetsmarknaden.

När folkhemmet lanserades var Sverige ett land där folk så långt möjligt ville göra rätt för sig och inte ligga det allmänna till last. I ett sådant Sverige kan folkhemsmodellen fungera. Vi är inte längre där nu. Attityderna hos nya generationer är inte de som gällde på 1920-talet. Dessutom har de 25 procent av Sveriges befolkning som har utländsk bakgrund ofta andra traditioner när det gäller förhållandet mellan staten och den enskilde än de som utgjorde den kulturella grunden för folkhemmet.

Allt fler är beroende av skattemedel för sin försörjning, dels genom en inflaterad offentlig sektor, dels genom omfattande bidrag och transfereringar.  Allt färre är nettoskattebetalare som försörjer sig utan bidrag från det allmänna. Det har lett till en skattekvot som med närmare 45 procent är den fjärde högsta bland OECD-länderna. Att fortsatt öka skatteuttaget är inte en väg som kommer att fungera. 

Situationen är allvarlig men inte hopplös. Det går att riva upp de reformer som har gjort den svenska skolan dysfunktionell och i stället skapa en kunskapsskola som gör det möjligt för de flesta att stå på egna ben ekonomiskt. Det går att sätta stopp för all invandring av personer som aldrig kommer att motsvara den svenska arbetsmarknadens krav. Det går att montera ned den bidragskarusell som skapades under det fartblinda 70- och 80-talet. 

Gör vi det så är Sverige inte längre ett folkhem. Man kan sörja, om man är lagd åt det hållet. Men att klamra sig fast vid folkhemsmodellen är inte bättre, eftersom vi redan nått därhän att ekvationen inte går ihop. Som många stolta projekt hade folkhemmet en guldålder, men det innehöll också inbyggda systemfel som lett till dagens mycket allvarliga problem.

Per Albin Hansson erbjöd med sitt folkhemsanförande en modell som många såg som ett hopp och som blev tongivande för politiken under många år. Vi behöver idag en annan bild av ett Sverige som ger hopp. En bild där vi som vuxna medborgare äntligen lämnar det skyddande folkhemmet och går ut för att skapa vår framtid tillsammans med de vänner vi själva väljer.

Ansvar

I alla medier hörs rop på ansvar. Men få diskuterar vad man egentligen menar och ännu färre diskuterar det viktigaste.

Min helt okvalificerade gissning är att ordet ansvar just nu är nummer ett i det offentliga samtalet, från de rikstäckande tidningarnas ledarsidor till sociala mediers kommentarsfält. Vad ansvar egentligen betyder förefaller ingen bekymra sig om. Ordet uppfattas som både tydligt och entydigt.

Det är först när man arbetar på ett annat språk, exempelvis engelska, som man tvingas inse att svenska språket har ett och samma ord för ett antal helt olika saker. De här engelska termerna har alla det gemensamt att de på svenska översätts med ansvar eller ansvarig. Men de skiljer sig åt när det gäller betydelsen.

  • To be responsible
  • To be liable
  • To be accountable
  • To be answerable
  • To be in charge
  • To handle
  • To vouch
  • To be at fault

Ansvar kan vara något man frivilligt har tagit på sig. Det kan å andra sidan handla om ett område som man av någon annan fått till uppgift att sköta. En tredje betydelse är skyldighet att redovisa. En fjärde att ha befogenhet att fatta beslut. En femte att vara den som ytterst ser till att något fungerar. En sjätte att vara orsaken till att något gått fel. En sjunde att vara den som drabbas av konsekvenser om något gått fel. Listan stannar inte där. 

”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” säger filosofen Wittgenstein. Med andra ord, eftersom vi inte har olika ord för de skilda betydelserna av termen ansvar klarar vi inte heller att i det offentliga samtalet tydliggöra vad vi egentligen menar när vi kräver ansvar av Anders Tegnell, Stefan Löfven och andra aktörer i samband med coronahanteringen.

Frågan är om det till syvende och sidst alls handlar om ansvar. Om det inte egentligen handlar om en primitiv önskan att kasta skuld när vi drabbas av något hotfullt och oförklarligt.

Så har det i alla fall ofta varit sedan tidernas begynnelse.

I entréhallen till Nationalmuseum upptas den högra väggen av Carl Larssons monumentalmålning Midvinterblot. Motivet är hämtat från den fornnordiska texten Ynglingatal som beskriver hur svearnas kung låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt. Att olyckor betraktats som Guds straff och krävde att en syndabock offrades hörde inte bara primitiva kulturer till. Ibland, som i samband med digerdöden, lades skulden på vissa folkgrupper. Men ofta riktades förbittringen över olyckor uppåt, exempelvis mot kungen när sillfisket slog fel. Idag är det få som tror att en pandemi är Guds straff. Men reflexen att hitta någon som ska straffas ligger kvar, kanske som en del av vårt genetiska arv. 

Det betyder inte att vi ska sluta granska vad som har gått fel och vad som kunde ha gjorts bättre. På så sätt lär vi oss hur nästa pandemi kan hanteras bättre. I mitt blogginlägg Mordängel i äldrevården tog jag upp ett systemfel som ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. Det handlar om en konkret åtgärd som kan ändras, nu när vi vet konsekvenserna. Inget blir bättre av att jaga personer att ställa vid skampålen. Mottot bör i stället vara ”gör om, gör bättre”.

Det finns viktigare saker att tala om när det gäller att på riktigt utkräva ansvar, och inte bara stilla sin oro genom att hänga ut förmenta syndabockar.

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut i samband med myndighetsutövning, och därmed kan bli föremål för disciplinåtgärder, avsked eller rättsliga påföljder vid förseelser. Tjänstemannaansvaret avskaffades den 1 januari 1976. Innan dess kunde fel och försummelser leda till att ansvariga dömdes för tjänstefel. Det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning”, med en så svag formulering att den i praktiken inte går att använda. Våren 2018 beslöt riksdagen enhälligt att tjänstemannaansvaret ska återinföras i offentlig förvaltning. Men inte förrän i maj 2020 reagerade regeringen genom ett utredningsdirektiv, något som har kritiserats av bland annat Slöseriombudsmannen Josefin Utas.

”Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras” skriver Medborgerlig Samling i sitt demokratipolitiska program. ”Det är inte felaktiga beslut från tjänstemäns sida som ska vara primärt fokus för ett juridiskt tjänstemannaansvar. Fel inträffar när ärenden ska hanteras skyndsamt och kan i regel rättas till genom skadestånd. Det väsentliga att komma åt är långsam och vårdslös myndighetsutövning samt tjänstemän som låter sig påverkas av sin egen ideologiska/politiska uppfattning.” 

Det är det här slaget av frågor som diskussionen om ansvar egentligen borde handla om.

”Ni kan tycka det här är enkelt…

… men vänta tills jag har förklarat” (okänd källa). Twitters och andra sociala mediers åtgärder mot Donald Trump har utlöst en våg av tvärsäkra åsikter om vad som behöver göras. Färre har synpunkter på vad som inte behöver, eller bör, göras.

SvD Näringsliv 13/1 vet berätta att ”Nya EU-lagar ska stoppa ’digitala oligarker’” (ännu inte i nätversionen). Enligt artikeln har kritiken varit hård bland europeiska ledare mot att sociala medie-jättar som Twitter, Facebook och Instagram stängt ner tiotusentals användare efter stormningen av Kapitolium i förra veckan. ”Yttrandefriheten ska inte begränsas av sociala medier”, enligt en talesperson för Angela Merkel. Den franske finansministern Bruno Le Maire menar att ”staten och inte ’digitala oligarker’ måste ansvara för regleringen av Internet”.

Enligt artikeln förbereder EU-kommissionen sedan en tid ny lagstiftning som klassar de största internetplattformarna som ”grindvakter”. Som sådana måste de ta ansvar för innehållet på sina plattformar och stänga av kunder om dessa inte håller sig inom i lag fastställda ramar.

Det förefaller råda samsyn om att efterspelet till Kapitolium-händelserna kräver åtgärder. Men inte om vad det är som behöver göras. EU-ländernas ledare vill hindra Twitter att stänga ner konton på det sätt man gjort. EU-kommissionen vill tvärtom lägga starkare krav på företagen att blockera kunder som bär sig illa åt. Det man är överens om är att begränsa företagens rätt att fatta affärsmässiga beslut, i ena fallet när de är alltför strikta och i det andra när de är alltför tillåtande.

Det finns en föreställning att sociala medier mer används av den politiska högern än av vänstern. Det finns också en föreställning att den politiska vänstern mer gynnas av etablerade media. Och så är det kanske. Därför driver nu vänstern kravet på ökade möjligheter att blockera oönskade åsikter på nätet. Från höger krävs fri tillgång till nätet för alla som så önskar. I båda fallen är tilltron hög till statens och politikernas klokhet när det gäller vad som ska tillåtas och förbjudas.

I en decentraliserad privatkapitalistisk marknadsekonomi är det företagens ansvar att fatta de beslut som leder till största långsiktiga framgång. Det är inte företagens ansvar att allmänt främja övergripande samhälleliga mål som mänskliga rättigheter, jämställdhet, etnisk mångfald, hållbar miljö eller klimatmål. Och inte heller yttrandefrihet. Det är statens sak, och för att främja sådana mål skapar staten de lagar som företagen måste respektera.

Det höjs nu röster för att Twitter och andra företag har en sådan dominerande ställning att de inte bör tillåtas att agera utifrån egenintresset. Marknadsdominans är ett begrepp hämtat från konkurrensrätten, och det stämmer att ett dominerande företag i en rättslig process kan förbjudas att exempelvis vägra leverans till befintliga kunder. Men för att komma dithän krävs en djupgående analys av om exempelvis Twitter verkligen är dominerande. Om marknaden avgränsas till alla de plattformar som en person kan använda för att göra sin röst hörd är det långt ifrån säkert att så är fallet. Och en viktig faktor är förekomsten av potentiell konkurrens, dvs. hur lätt eller svårt det är att skapa ett alternativ till Twitter om en stor del av företagets kunder är missnöjda.

Att Trump inte tänker låta sig stoppas av de ”digitala oligarkerna” är helt tydligt. Ett försök att gå över till Parler misslyckades visserligen, men han kommer säkerligen inte stanna vid det. All erfarenhet visar att dominans kan utmanas om incitamenten är tillräckligt starka, det handlar mest om tålamod.

Valet står mellan vad som kan vara bra på kort sikt och vad som är bäst på lång sikt. På kort sikt kan det verka gynnsamt för det fria meningsutbytet att genom reglering hindra Twitter från att vidta åtgärder som man bedömer ligger i företagets intresse. Man låser alltså situationen till det som gällde före nedstängningen av ett antal konton. Därmed finns inte heller något incitament att söka sig till alternativ. Om man å andra sidan accepterar att ett privat företag vidtar åtgärder som många kunder är missnöjda med uppstår ett kreativt tryck att utveckla alternativ. Alltså en innovationsfrämjande process som liknar Schumpeters kreativa förstörelse. Men som alltid är problemet att magkänslan gynnar det bestående, eftersom ingen vet med säkerhet vad som ännu inte är ”uppfunnet”. Ändå är det just dessa ”okända uppfinningar” som hela tiden för vår värld framåt.

Reglering är ett tveeggat svärd. Den som är snabb med att ropa på politiska ingrepp i marknaden riskerar alltid att vapnet vänds i motsatt riktning.

Auktoritet

Det fanns en tid då auktoritet inte var något som diskuterades, utan bara en självklar del av tillvarons realiteter. Under 1950-talet, då jag var barn och tonåring, var vuxenvärldens förväntningar på en gosse tydliga och klara. (Förväntningarna på en flicka är jag mer osäker på – det fanns inga i min skola.)

Räta på ryggen! Ljug inte! Tala ur skägget! Det skulle vara ordning och reda, ärlighet och fast blick. Kraven kunde ha varit formulerade av Jordan B Peterson men var det inte, eftersom han ännu inte var född då.

De vuxna var självklara auktoriteter, men de kunde ibland också vara auktoritära. Många av lärarna var beundrade, både för sin personliga resning och för sin professionella kompetens. Läroverksadjunkten tilltalades ”magister X”, lektorn ”doktor Y” eller i ett fall ”professor Z”. Och själva tilltalades vi med våra efternamn, också det ett uttryck för respekt. Men vi respekterade inte de grymma, de ondskefulla, de manipulativa. De fanns också, och de kunde åka snålskjuts på den auktoritet som ämbetet gav dem.

Det som hände över stora delar av världen 1968 uppfattas av många som enbart en kommunistiskt inspirerad villfarelse. Men det var också ett uppror mot auktoriteter som inte var helt omotiverat. Man ”rev för att få luft och ljus”, för att låna Strindbergs ord från Esplanadsystemet. Det kunde kanske ha varit tillräckligt. Men sett i efterhand åkte alltför många barn ut med badvattnet och det som kröp upp ur Pandoras vidöppna ask har nu satt sin prägel på samhällsklimatet i 50 år.

I en krönika i den nya dagstidningen Bulletin beskriver Per Brinkemo en rättegång i Södertörns tingsrätt mot 23 personer ur Vårbergligan, som stod åtalade för omfattande narkotikaaffärer. 

”Åklagare och kriminalvårdare berättade om en kaosartad rättegång med ständiga ordningsstörningar och respektlöst beteende. De åtalade kastade tillmälen som ’hora’, ’fitta’, ’nazi’ och det beskrevs att rätten tappade kontroll över situationen. Såväl Åklagarmyndigheten som Kriminalvården menade att Södertörns tingsrätt agerade passivt och visade för stor tolerans mot de åtalade som dessutom gjorde grisljud och hotade vittnen.” 

Tankarna går till liknande berättelser om situationer i skola, akutmottagningar, bibliotek och under blåljusutryckningar. 

Den nedmontering av auktoritetens uttryck som inleddes 1968 hade säkert kunnat fungera, någotsånär, om flertalet fortfarande accepterade de grundläggande förutsättningarna. Man började säga ”du” till överordnade, ja till och med till statsministern, samtidigt som det fortfarande fanns en konsensus om hur den faktiska rollfördelningen ser ut. Det som dramatiskt har ändrats är att en betydande del av dem som bor i vårt land inte ser staten som en beskyddare. De bär med sig traditioner från länder där tryggheten i stället kommer från den mindre grupp man tillhör, medan staten utgör ett hot. Därmed blir också den svenska statens företrädare, i form av domare, lärare, sjukvårdspersonal, bibliotekarier, poliser och brandmän, potentiella motståndare. 

När invandringen från länder i mellanöstern och norra Afrika nådde en topp beskrevs integrationen som en process av ömsesidig anpassning. Förespråkarna för en generös invandringspolitik menade att även svenskarna måste ta sitt ansvar genom anpassning. Den synen har senare mött stark kritik. Många menar att normen bör vara assimilation, att det i första hand är de nyanländas ansvar att anpassa sig till det nya hemlandets institutioner.

Trots det tvingar faktiskt de oförenliga normerna även oss att anpassa oss. Vi måste på nytt börja markera auktoritet på ett sätt som vi inte har gjort under lång tid. Det är ingen lätt förändring, med tanke på att Sverige har blivit ett land som fäster stor vikt vid jämlika attityder. Det hör inte till god ton att låtsas om skillnader i makt och ansvar.

Brinkemo för fram ett förslag som tidigare förespråkats av Krister Thelin, nämligen att domare (eventuellt också åklagare och advokater) i sin ämbetsutövning bär särskild klädsel. Det är en ordning som tillämpas i de flesta andra länder och som markerar att domaren inte utför sitt värv i kraft av sin person utan som företrädare för sitt ämbete.

När det gäller andra företrädare för det allmänna än polisen är det svårt att tänka sig en särskild ämbetsdräkt. I Frankrike tillämpas däremot den omvända ordningen: de som i sin tjänst representerar staten är förbjudna att i arbetet bära klädsel eller symboler som markerar en annan lojalitet, exempelvis en viss religion. 

Vägen att återupprätta den goda auktoritet som vår typ av samhälle förutsätter handlar därmed mycket om att förändra attityder. Men för att bana väg för en sådan förändring måste både regler och praxis ändras. Lärare ska inte desavoueras när de på ett balanserat sätt sätter stopp för utagerande elever. Den medicinska professionen ska inte köras över av politiker eller managementguruer. Poliser ska inte behöva böja knä för att de hamnar i numerärt underläge.

Framförallt handlar det om att vi vågar tala öppet om den goda auktoriteten. Att kräva respekt för dem som bär upp viktiga samhällsfunktioner. Att erkänna att auktoritet inte är samma sak som auktoritär.

Som i den här texten.

Orsak och verkan

”Fladdret av en fjärilsvinge kan utlösa en storm på andra sidan jordklotet”. Uttrycket, något annorlunda formulerat, myntades ursprungligen av den amerikanske meteorologen och matematikern Edward Lorenz i ett föredrag år 1972. Det citeras ofta för att beskriva att det kan finnas orsakssamband mellan företeelser på långt avstånd – rumsligt eller tidsmässigt – som à priori tycks sakna samband.

Till vardags letar vi inte gärna efter sådana samband. Vi söker näraliggande orsaker, inte minst därför att det underlättar att bestämma skuld och ansvar.

År 2015 nådde antalet migranter till Sverige en topp. Fenomenet karakteriserades som en flyktingkris och sågs som en följd av kriget i Syrien, som då hade pågått i fyra år. Även åren före och efter 2015 har vi haft en stor invandring. Idag uppskattas 20 procent av Sveriges befolkning vara född utomlands och 25 procent ha så kallad utländsk bakgrund. När det gäller de utrikesföddas ursprungsland ligger mycket riktigt Syrien i topp. Därefter följer – bland icke-europeiska länder – Irak, Iran, Somalia, Afghanistan och Eritrea.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts tal i augusti 2014 innehöll en vädjan till svenska folket om att ”öppna era hjärtan”. Ett år senare myntade Tysklands förbundskansler Angela Merkel slagordet ”wir schaffen das”. Från hösten 2015 fördjupades klyftan mellan dem som stödde en generös flyktingpolitik och dem som varnade för konsekvenserna av en hög invandring från utomeuropeiska länder, i synnerhet mellanöstern och norra Afrika. Ett vanligt argument från den invandringsvänliga sidan var att ”vi har råd”.

År 2020 drabbade coronapandemin Sverige. Särskilt allvarliga blev konsekvenserna på landets äldreboenden. Coronakommissionen har just publicerat sitt delbetänkande om äldreomsorgen och konstaterar att den grupp som drabbats allra värst av covid-19 i Sverige är gruppen äldre på särskilda boenden. I början av december 2020 hade i Sverige fler än 7 000 människor avlidit med diagnosen covid-19. Av dessa personer var nära 90 procent 70 år eller äldre. Hälften av dem bodde i särskilt boende och knappt 30 procent hade hemtjänst. 

Kommissionens sammanfattande slutsats är att ”det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen.”

Äldreomsorgen har alltså varit styvmoderligt behandlad. Bristande resurser har fått allvarliga effekter på utrustning, kompetens, bemanning och andra förutsättningar för en kvalificerad verksamhet. Varför blev det så? Har Sveriges kommuner plötsligt drabbats av likgiltighet eller förakt för de äldres behov? Det känns inte sannolikt. Eller handlar det om att pengarna inte har räckt till?

Vård och omsorg är en viktig del av den kommunala budgeten. Men för många kommuner har sedan 2015 de sociala kostnaderna till följd av flyktingmottagningen blivit en allt tyngre post. Det handlar bland annat om försörjningsstöd, kostnader för boende och annat som kommunerna är skyldiga att ge förtur i sin budget. Till viss del har kostnaderna kompenserats med statsbidrag, men otillräckligt och i minskad omfattning. När pengarna inte räcker drabbas andra utgiftsområden, bland annat vård och omsorg som inte har lika hög prioritet som de sociala kostnaderna.

Det kan tyckas långsökt att se ett orsakssamband mellan ”öppna hjärtan” år 2015 och överdödlighet på äldreboenden 2020. Men det handlar om det som många varnade för redan för fem år sedan: det kraftiga tillflödet av personer som har svårigheter att försörja sig utan bidrag från det allmänna kommer att få ekonomiska effekter. Någonstans kommer pengarna att tas. Påståendet att ”vi har råd” var inte sakligt grundat utan ett uttryck för önsketänkande.

Att se det här sambandet är inte att lägga skulden för överdödligheten i covid-19 på de utrikesfödda och nyanlända. Som vi alla agerar de i eget intresse utifrån de förutsättningar som erbjuds. Det är inte heller att bortse från alla de andra misstag och missförhållanden som har lett till att pandemin har slagit hårdare än den skulle behövt göra. Men sett i backspegeln skulle man önska att politiker och andra som formar den allmänna opinionen hade haft viljan och förmågan att se lite längre än tiden till nästa opinionsmätning.

Och framförallt skulle man önska att politiker och andra som idag formar den allmänna opinionen skulle få viljan och förmågan att se de effekter som kan uppstå om fem år.

Önskelistor

Det här året hade tomten mer bekymmer än någonsin hur han skulle hantera alla människors önskelistor inför julen.

Som vanligt toppades många listor av önskan om ny bostad. Den skulle svara mot behovet när det gäller storlek, dvs. minst kök, badrum, vardagsrum, ett sovrum för vuxet par och ytterligare ett sovrum för varje barn för att inte räknas som trångboddhet. Kostnaden i form av hyra eller köpeskilling plus avgift fick inte överstiga vad man ansåg rimligt att betala. Och den önskade bostaden skulle ligga i den kommun och stadsdel där man helst ville bo.

Andra vanliga poster på önskelistan handlade om en fast anställning med lön som räcker till alla utgifter och rimligt sparande. Arbetsplatsen skulle ligga på bekvämt avstånd från den nuvarande bostaden och anställningen skulle inte villkoras med särskilda krav på utbildning eller yrkeserfarenhet.

Men det som var nytt för året hängde samman med den pest som hade drabbat landet. Människor vågade inte längre köpa biljett till olika slags föreställningar, de drog sig för att gå på krogen och de var inte längre sugna på att shoppa loss.

Därför innehöll många listor en önskan om att inkomsterna i olika verksamheter skulle flyta in så som de tidigare hade gjort, trots att kunderna lyste med sin frånvaro.

Alla de här önskningarna hade tomten svårt att uppfylla, och han önskade att han hade haft en tomteverkstad där han själv kunde tillverka klapparna. Det hade han inte, trots att de flesta trodde att så var fallet. Hittills hade tomten i stället kunnat lösa problemet genom att gå runt och stjäla människors julklappar för att sedan dela ut dem till andra människor. I många fall var det samma människor som först blev bestulna och sedan fick en julklapp av tomten, men det var naturligtvis inte samma julklapp. Och sällan fick man just det som man hade önskat sig. Men tomten menade att människor lättare accepterade att de blev bestulna om de samtidigt fick något tillbaka.

Tomten förstod att den modellen inte skulle kunna fungera i längden. Det fanns en gräns för hur många julklappar han skulle kunna stjäla. Däremot fanns ingen gräns för önskelistorna: de blev bara fler och längre för varje år.

Tomten behövde en ny strategi, och den bestod i att slå in julklappar med löften. Så han började i rask takt dela ut klappar med löften om ett räddat klimat, mer rättvisa, ökad trygghet, jämlikhet och jämställdhet, en likvärdig skola och inte minst en fungerande sjukvård och äldreomsorg.

Det fungerade bra ända till julafton, när julklapparna öppnades och det visade sig att kartongen var tom.

Den julen frågade sig många vad man egentligen skulle ha tomten till. Om det inte vore bättre att man skötte det där med julklappar själv.

Mordängel i äldrevården

Om nyckelpersoner som styr offentlig verksamhet inte begriper vad verksamheten i grunden handlar om kan konsekvenserna bli ödesdigra. Det här inlägget, som först publicerades i MEDbloggen, handlar om ett systemfel som har lett till att många äldre inte fick den vård de behövde när de insjuknade i covid-19.

I en debattartikel i DN den 13/10 avslöjar journalisten och författaren Maciej Zaremba att ”styrande regelverk” från Region Stockholm ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. I stället gavs de utan individuell medicinsk bedömning palliativ behandling, dvs. de lämnades att dö utan åtgärd. Avslöjandet har väckt förskräckelse och ilska, och har kommenterats i bland annat SvD den 13/10 och 18/10, i Det goda samhället den 14/10 och i kvällspressen. Men kommentarerna har fokuserat på hanteringen i det enskilda fallet, utan att se bakgrunden i form av ett grundläggande systemfel i stora delar av den offentliga verksamheten.

Historien är i korthet följande: I mars 2020 utfärdade Region Stockholm bindande riktlinjer för äldreboenden som innebar att vissa kategorier av ”sköra” patienter inte skulle överföras till sjukhus om de insjuknade i covid-19 utan vårdas på plats. Problemet är att det på äldreboenden saknas både medicinsk personal och utrustning (exempelvis syrgas) som krävs för att vårda covidsjuka. Därför ledde riktlinjerna i praktiken till att de som smittades på äldreboenden lämnades att dö utan annan vård än palliativ behandling.

Enhetschefen Christoffer Bernsköld ansvarar för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen – närakuter, hemvård och äldreboenden. Det är han som utfärdar bindande riktlinjer. Tjänsten utlystes år 2017 med krav på högskoleexamen, erfarenhet av sjukvården angavs som önskvärd merit. Av de 18 personer som sökte var elva medicinare eller med annan vårdutbildning på högskolenivå. Fyra av de övriga hade högskoleexamen. Christoffer Bernsköld, som fick jobbet, var den ende som saknade högskoleutbildning. Han var i stället för tillfället arbetslös yrkespolitiker med meriter som länsordförande i SSU, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland och nyvald ledamot av SAP:s styrelse. Sanningen är alltså att han inte hade sådana kunskaper om äldrevårdens organisation att han förstod innebörden av de riktlinjer han hade utfärdat. Ansvaret faller tungt, i första hand på dem som anställt honom.

Att ansvaret för att styra professionella offentliga verksamheter läggs på personer som saknar professionell kompetens är dessvärre mer regel än undantag. I Medborgerlig Samlings sjukvårdspolitiska program kritiseras ”myten om att politiker och konsulter via ideologi eller teoretiska modeller ska kunna organisera och styra något så komplicerat som sjukvård”. Kravet är att vården ska återprofessionaliseras. Liknande brist på professionell kompetens hos dem som ytterst styr verksamheten finns också på många andra områden.

”Avprofessionaliseringen” av bland annat sjukvården kan kopplas till tekniker som ytterst går tillbaka till taylorismen och som fokuserar på den vertikala styrningen. Man talar ibland om scientific management, ibland om New public management (NPM) och ibland om målbudgetering. När det gäller offentligfinansierad verksamhet i Sverige är den gemensamma faktorn att den politiska nivån går in i verksamheten genom styrdokument, kontroll och detaljerade krav på återrapportering. Det har fått två konkreta konsekvenser. Dels får den operativa verksamheten, det som organisationen är till för, stå tillbaka för en omfattande internbyråkrati. Dels utses många gånger administratörer till verksamhetschefer, personer som förväntas ha särskild kompetens i verksamhetsstyrning, oavsett vilken verksamhet det handlar om, och där en av de viktigaste egenskaperna är lojalitet mot uppdragsgivaren. Däremot har man inte brytt sig om att personer som styr en verksamhet också behöver grundläggande kunskaper om verksamheten som sådan.

Medborgerlig Samlings idéprogram betonar betydelsen av evidens och pragmatism. En sund samhällsutveckling bygger på kunskap och medborgarnas engagemang, inte på ideologiska utopier. Om vi sätter den professionella kunskapen och förmågan i högsätet får vi samtidigt ett skydd mot förödande misstag som beror på ren okunskap.

Ett riktigt dåligt förslag

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå begränsningar av privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligt finansierad hälso- och sjukvård. 

– I den skattefinansierade vården ska det inte vara möjligt att köpa sig före kön. En grundbult i Sveriges välfärdssystem är att medborgarna kan vara trygga i att vård ges utifrån behov, inte utifrån storleken på ens plånbok, säger socialminister Lena Hallengren.

Ett förslag som bygger på en grundbult är naturligtvis en allvarlig sak, som kräver en noggrann analys. I det här fallet krävs dessutom en analys i två steg: är det för det första rätt att medborgarnas plånböcker har olika storlek och, för det andra, bör den som har en större plånbok få köpa sig före i kön?

Det finns, vad jag kan komma på, bara ett argument för att alla människor bör ha samma inkomst. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar nämligen att alla människor är lika i värde. Respekten för alla människors lika värde nämns också i den svenska regeringsformen. Eftersom en varas värde kommer till uttryck genom priset framstår det som logiskt att också människans värde bör komma till uttryck genom inkomsten. Lika värde kräver alltså lika inkomster. Men många menar att ”lika värde” bara är en felöversättning av ”equal in dignity”. Och då faller ju argumentet samman.

I andra vågskålen ligger ett antal argument för inkomstskillnader. En högre inkomst skulle kunna motiveras av

  • arbete, jämfört med att inte arbeta,
  • mängden arbete, exempelvis timmar per dag eller dagar per vecka,
  • arbetets svårighet, exempelvis krav på utbildning eller erfarenhet,
  • skicklighet och goda arbetsprestationer,
  • brist på kvalificerade sökande,
  • hur mycket människor är villiga att betala för den vara eller tjänst som är arbetets resultat.

De flesta håller säkert med mig om att minst ett, kanske alla, av dessa kriterier motiverar att vissa människor har en större plånbok än andra. Hur stor skillnaden bör vara är en annan diskussion, som jag bland annat har berört här. Men det eventuella problem som Hallengren pekar på handlar om vad den som har en större plånbok ska få använda pengarna till.

Det finns mycket man kan kosta på sig när man har råd. Man kan

  • köpa en dyrare bil,
  • köpa dyrare kläder,
  • köpa eller hyra en dyrare bostad,
  • köpa dyrare mat,
  • teckna en sjukvårdsförsäkring.

Regeringen och Hallengren lär knappast överväga ett förbud mot prisskillnader på bilar och kläder. När det gäller bostäder har hyresregleringen ingalunda lett till enhetspris på bostäder, oavsett läge eller antal rum. Och på marknaden för bostadsrätter är som bekant plånboken avgörande. Ingen misstänker socialministern för att vilja förbjuda konsumenter som har råd att köpa oxfilé i stället för falukorv. Men när det gäller sjukvården är plötsligt möjligheten att mot en extra slant få bättre vård som ett rött skynke. Enligt Hallengren vill medborgarna vara trygga med att ”vård ges utifrån behov”, förmodligen för att vård skulle ha en särskild status som något vi alla behöver. Men vi behöver också mat och tak över huvudet för att överleva, ändå tillåter vi där att efterfrågan trumfar över ”behovet”.

Pressmeddelandet om det nya utredningsuppdraget inleds med orden ”regeringen ser med oro på den snabba utvecklingen där allt fler svenskar tecknar en privat sjukvårdsförsäkring och därigenom kan få förtur till vård”. Att utvecklingen har varit snabb är naturligtvis inte någon tillfällighet. Orsaken är att regeringen har misslyckats att ge de svenska medborgarna en sjukvård som lever upp till rimliga krav för ett land på Sveriges utvecklingsnivå. Att vi har en avancerad specialistvård för den som får tillgång till den är allmänt erkänt. Problemet handlar om primärvården och vårdköerna. Den så kallade vårdgarantin framstår numera mest som ett dåligt skämt. Väntetiderna för att remitteras till en specialist eller för operation är under all kritik. Vårdcentralerna har svårt att rekrytera kvalificerad personal och förefaller ha som främsta funktion att vara en flaskhals som stryper tillgången till mer avancerad vård. Att många människor som inte är nöjda med sakernas tillstånd väljer att teckna en sjukförsäkring är inte förvånande. Men förutsättningen är naturligtvis att man får något för försäkringspengarna när man inte fått det man borde ha rätt till för skattepengarna.

Genom de privata sjukvårdsförsäkringarna tillförs vården resurser som indirekt kommer alla till godo eftersom de är ett komplement till den offentliga finansieringen. Att förhindra att försäkringstagarna får något för pengarna är i praktiken liktydigt med att förbjuda sådana försäkringar. Det är ett mycket dåligt förslag, ett pinsamt försök att skyla över ett politiskt misslyckande. Och lika dumt som att försöka hindra folk från att skaffa paraply när det saknas tak över busshållplatsen.

”Staten har inte på konkurrensmarknader att göra”

Den här texten har publicerats som debattinlägg i Realtid 2020-08-12

Sverige behöver en tydligare uppdelning mellan vad som är statlig och vad som är privat verksamhet. Enligt Medborgerlig Samlings Lennart Göranson tjänar inte längre en blandekonomi vårt land väl.

Synen på statlig näringsverksamhet bör inte styras av akuta problem för företag som Vattenfall och SAS. När det finns en fungerande konkurrens på marknaden ska staten hålla tassarna borta. Företagande är näringslivets uppgift och inte statens. 

Samtidigt ifrågasätts statens roll som företagare med jämna mellanrum och från många olika håll. Men debatten om statens roll som företagare präglas av ad-hoc-argument. Man skjuter in sig på det enskilda fallet, konstaterade problem som ska lösas genom mindre eller mer statligt engagemang. 

Den 10 augusti skrev exempelvis Per Lindvall i Affärsvärlden att Vattenfalls vd Magnus Hall, som nu har begärt avsked, bör lämna efter sig en hallmatta med uppmaningen: ”SÄLJ vindkraften, kolkraften och gaskraften”. Skälet är att Vattenfalls utlandssatsningar har varit en enda gigantisk kapitalförstöring.

Ett annat bolag med statligt ägarengagemang är SAS, som under våren varit föremål för en desperat räddningsaktion. Riksdagsledamot Hans Rothenberg (M) skrev den 7 april i GT att ”på sikt är allt annat än en avveckling av engagemanget i SAS otänkbart”. Dock inte förrän ”läget är det rätta”.

Men det finns också röster som intar den motsatta ståndpunkten. Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V) skrev i DN Debatt den 7 april att om staten skjuter till kapital ska man också gå in som ägare, i vissa fall långsiktigt.

Inget av nuvarande riksdagspartier har långsiktigt tagit ställning till den grundläggande frågan om företagande överhuvudtaget är en verksamhet som staten ska syssla med.

Medborgerlig Samling är ett liberal-konservativt parti som redan har säte i tre kommuners fullmäktigeförsamlingar och som siktar på riksdagen 2022. Vi förenar en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. 

En liberal ekonomisk politik ser ett fritt näringsliv och fri konkurrens med lika villkor på marknaden som den viktigaste grunden för medborgarnas välstånd. En konservativ syn på samhället betonar statens primära ansvar för de kärnverksamheter som skapar trygghet.

Bland argumenten för statligt engagemang i näringsverksamhet intar föreställningen att det är ett sätt att få intäkter till statskassan en framträdande roll. Men företagande är en riskverksamhet. Som många entreprenörer bittert får erfara leder satsningar ofta till förluster och att insatsen går förlorad. När staten är ägare blir en förlustverksamhet i stället en belastning för statskassan, vilket i förlängningen innebär att staten spelar roulett med skattebetalarnas pengar. 

Ett annat argument är att staten vill styra företagets verksamhet mot politiska mål. Styrning av företag och medborgare är en grundläggande uppgift för staten och den bör ske med stöd av lag som riksdagen beslutar. Att staten genom ett företag samtidigt uppträder som reglerare och marknadsaktör är lika orimligt som om domaren i en fotbollsmatch skulle spela på det ena lagets sida.

Det främsta argumentet mot statliga – inklusive kommunala – företag på marknader där också privata aktörer verkar är att den fria konkurrensen sätts ur spel. Ett företag som inte hävdar sig mot konkurrenterna genom effektivitet och uppskattning från köparnas sida ska inte ha någon framtid. Så är också fallet när röda siffror visar sig i privata företags balansräkningar. Men företag som har skattebetalarnas skyddsnät bakom ryggen, i form av låga kostnader eller finansiella bidrag, kan i stället slå ut de marknadsaktörer som presterar bättre. Många exempel, särskilt på den kommunala sidan, visar att det är en bister verklighet för många små entreprenörer.

Medborgerlig Samling anser att staten istället för att äga bolag ska fokusera på sin kärnverksamhet, nämligen att få sjukvård, skola, rättsväsende, försvar och infrastruktur att fungera bättre än idag. Det ansvaret kan innebära att verksamheter drivs i offentlig regi, men inte nödvändigtvis. Både sjukvård och skola kan bli bättre under statligt ansvar men med en blandning av offentliga och privata utförare. Även vissa slag av traditionell statlig infrastruktur bör utmanas genom att öppna för privata investeringar.

Sverige brukade tidigare beskrivas som en blandekonomi. Men blandekonomin tjänar inte längre vårt land väl. Medborgerlig Samlings politik är tydlig när det gäller både den öppna marknadsekonomin som en uppgift för det fria näringslivet och staten som värnare av trygghet och kärnverksamhet.

Lennart Göranson, marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

Pandemisk desinformation

I snart ett halvt år har vi nu vetat att ett potentiellt livsfarligt virus härjar i världen och i vårt land. Många har valt att gå in i mer eller mindre strikt karantän. Andra har försökt att fortsätta det vanliga livet så gott det går, med större eller mindre respekt för rekommenderade restriktioner. Ingen är opåverkad. Oron tär. Isolering blir svårare att bära ju längre tiden går.

I den situationen blir kraven allt starkare på tydliga svar, på begriplig information. Men media levererar inte det som efterfrågas. I stället matas vi med desinformation, eller åtminstone information som brister i intelligent analys och förklaring.

När det, som ett exempel, gäller munskydd får vi veta att vissa anser att munskydd är bra och andra att det inte är bra. Åsikt står mot åsikt. Ena sidan upprepar gång på gång att munskydd verkligen är bra, ibland kompletterat med hänvisningar till dem som också tycker det är bra. Och samma sak på andra sidan. Samma budskap om och om igen, åtföljt av förklaringen varför munskydd inte är bra. Allmänheten lämnas i sticket med sin förvirring, utan annan möjlighet än att ”välja sida”, beroende på vem man litar på. 

En analyserande journalistik borde naturligtvis inte stanna vid att rapportera påståenden utan också gräva djupare. Lägger man pussel utifrån den information som ändå finns att tillgå verkar det vara så att munskydd av det slag som allmänheten använder inte skyddar mot att själv bli smittad. Tvärtom kan risken öka om man inte hanterar skyddet på ett sätt som få förmår. Däremot ger sådana munskydd ett skydd mot att man smittar andra människor, eftersom droppsmittan fastnar i munskyddet när man hostar. Valet står alltså mellan att skydda sig själv eller att skydda andra, inte mellan att tro på den ena eller andra experten. Den saken borde till och med en journalist ha kunnat förklara. 

Media rapporterar med braskande rubriker att USA är det land i världen som är värst drabbat av coronapandemin, följt av Brasilien och Indien. Över 150 000 invånare i USA har avlidit i covid-19. Det är många människor, vilket naturligtvis hänger samman med att det bor många människor i USA. Med samma logik kan man påstå att Asien är det område som är värst drabbat, eftersom det bor så många människor där och följaktligen många människor dör – av covid-19 och av andra orsaker.

En seriös journalistik hade naturligtvis inte fokuserat på det totala antalet avlidna och dragit slutsatsen att ”USA är värst”. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det handlar om en politisk agenda i syfte att lyfta fram nyheter som får USA:s politiska ledning att framstå i en sämre dager. Hur drabbat ett land egentligen är av pandemin framgår i stället av antalet avlidna per miljon invånare. Den andelen är för USA 479. Men värre drabbade, räknat på det sättet, är bland annat Storbritannien (696), Italien (582) och Sverige (564). 

Nyhetssändningarna i SVT upprepar dagligen rapporten över antalet som rapporterats avlidna i covid-19 i Sverige under det senaste dygnet. Ett diagram över dagsnoteringarna över tid åtföljs av reservationen att den senaste veckans utveckling inte visas på grund av eftersläpning i rapporteringen. Siffran för den 4 augusti var 3 dödsfall. Efter en topp i mitten av april med ca 130 covidrelaterade dödsfall per dag har kurvan stadigt gått nedåt. Efter den 20 juli har dagsnoteringen varierat mellan 7 och noll. Frågan är då varför SVT fortsätter rapporteringen och vilka slutsatser vi förväntas dra. I genomsnitt avlider varje dag i vårt land mellan 200 och 250 personer. Så är det normalt och så har det också varit i Sverige efter den 20 juli. Det finns alltså fortfarande några få personer som är smittade av covid-19 när de dör, men 98 procent dör utan att vara smittade. Och av statistiken framgår inte heller om de få smittade ändå hade dött av andra orsaker. Så vad betyder den dagliga rapporteringen? En information som vi inte kan dra några som helst slutsatser av förtjänar snarare beteckningen desinformation.

Medierapporteringen har gjort tydligt att förorten Järva norr om Stockholm, i synnerhet områdena Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista, har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Medierapporteringen har också gjort tydligt att äldrevården i Stockholm har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Två observationer, men ingen journalistisk analys av ett eventuellt samband.

För den som vet något om dels befolkningssammansättningen i delar av Järvaområdet, dels rekryteringen av biträdespersonal till äldreboenden är det inte svårt att se kopplingen. Men det är en koppling som förefaller vara tabu för etablerade nyhetsmedier.

Det finns flera orsaker till att vissa områden i Järva med hög andel utlandsfödda har drabbats särskilt hårt: trångboddhet, svårigheter att ta till sig information om smittriskerna, kanske också en viss skepsis mot myndighetssverige. Det finns också flera orsaker till att äldreboenden har en hög andel utlandsfödda bland sin personal: kommunens ekonomiska svårigheter, svårigheter att rekrytera personal till jobb med osäkra anställningsvillkor. Att klarlägga sådana problem är inte att kasta skuld på en viss grupp människor. Men rädslan för att framstå som rasistisk har uppenbarligen hindrat media från att analysera samband som är viktiga att förstå för att undvika misstag i framtiden. Det finns också andra förklaringar till den höga dödligheten på äldreboenden: bristande rutiner eller bristande respekt för de rutiner som fanns, bristande tillgång till skyddsutrustning, bristande tillgång till medicinskt utbildad personal. Sådana förklaringar har rapporterats, men att mörka det som av allt att döma har varit en viktig orsak till smittspridningen på äldreboenden kan inte betecknas som annat än desinformation.

Krigets första offer är sanningen, menade Hiram Johnson, amerikansk senator, år 1917. Det kan vara så att även krisens första offer är sanningen. När bristen på relevant information inte beror på att fakta saknas utan på medias oförmåga eller ovilja att redovisa informationen handlar det i realiteten om en desinformation.