Den 29 augusti 1812 utnämndes Michail Illarionovitj Golenisjtjev-Kutuzov till överbefälhavare för den ryska armén. Han var inte fullt 67 år gammal.
Ryssland befann sig då sedan två månader i öppet krig med Napoleon, som efter att ha gått över floden Njemen i nuvarande Litauen avancerade allt längre in på ryskt territorium. Krigsministern Michail Barclay de Tolly tillämpade den ”brända jordens taktik”, vilket innebar att låta trupperna retirera och förstöra områden de lämnar för att inte ge fienden någon fördel. Taktiken var inte populär bland de ryska generalerna, som i stället ville gå till motanfall och ta strid med inkräktaren. Barclay de Tolly blev föremål för skarp kritik och ansågs alltför passiv. Det ledde till att tsaren, på uppmaning av den ryska adeln, lät Kutuzov ta över befälet över den ryska armén.
Kutuzov fortsatte att genomföra samma strategiska linje som sin föregångare. Men den brända jordens taktik var inte populär. Såväl de stridslystna generalerna som den ryska allmänheten krävde en mer offensiv strategi, trots att det var överflödigt från militär synpunkt. Politiska och moraliska orsaker ledde till att Kutuzov inte i längden kunde undvika ett stort slag och det ägde rum i Borodino den 7 september.
Slaget vid Borodino blev det största och blodigaste under Napoleons ryska fälttåg med förluster i storleksordningen 35 000-40 000 på vardera sidan. Kutuzov valde att retirera för att rädda vad som gick av den ryska armén, vilket innebar att slaget kortsiktigt räknades som en seger för fransmännen. Men det visade sig senare vara en pyrrhusseger.
Vid ett rådslag den 13 september i byn Fili samlade Kutuzov sina generaler för överläggningar om den fortsatta handlingsplanen. De flesta av generalerna uttalade sig för ett nytt stort slag med Napoleon. Då avbröt Kutuzov mötet och deklarerade att han beordrar fortsatt reträtt.
Kutuzovs armé fortsatte återtåget till Moskva och lät sedan Napoleon tåga in i den folktomma staden den 14 september. Moskva eldhärjades och de franska trupperna tvingades utrymma staden igen. Därmed hade kriget vänt. Genom att inte inlåta sig i fler större slag efter Borodino var den ryska armén fortfarande stridsduglig. Den franska armén fick däremot allt större svårigheter att försörja sig och hade bara ett förödande återtåg att se fram emot.
Utövade Kutuzov ett starkt eller svagt ledarskap? I hans samtid uppfattades han säkert av många som en passiv överbefälhavare, ovillig att försvara Rysslands ära och territorium. Om han hade gett vika för de stridslystna generalernas påtryckningar skulle den ryska allmänheten säkert ha förärat honom en hjältegloria.
Men, med facit i hand, hade det högst sannolikt lett till att den ryska armén hade utplånats och Napoleons ryska fälttåg krönts med framgång. Kutuzovs ledarskap var ett klokt ledarskap, och därmed var det också ett starkt ledarskap, med kraft att hålla stånd mot mindre kloka men mer aggressiva pretendenter.