Liberalkonservatism – vad är det?

För den som fortfarande tänker i höger-/vänstertermer måste beteckningen liberalkonservativ framstå som en självmotsägelse. Liberalism brukar ju traditionellt förknippas med frihet och förändring, alltså en vänsterposition. Och konservatism står för trygghet och stabilitet, något som alltid har identifierats som höger. Möjligen ändrades bilden när socialisterna trädde in på den politiska arenan och placerade liberaler och konservativa i det borgerliga hörnet. I varje fall har höger och vänster numera förlorat sin funktion som kompass i det politiska landskapet och i stort sett reducerats till att fungera som invektiv.

Enligt Wikipedia grundar sig liberalkonservatismen på en blandning av liberalismens syn på marknadsekonomi och individuella rättigheter samt konservatismens respekt för traditioner och försiktig samhällsutveckling. Inom konservatismen finns en skiljelinje mellan den anglosaxiska liberalkonservativa traditionen och den kontinentala, som drar mer åt socialkonservatism. Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism, och kallades då nationalkonservatism. Den stora skillnaden är synen på staten, där anglosaxisk konservatism är skeptiskt inställd medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). Liberalkonservatismen har en negativ inställning till välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Liberalkonservativa är också ofta mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är.

Medborgerlig Samling betecknar sin politiska linje som liberalkonservativ. Enligt idéprogrammet förenar partiet en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. När det gäller synen på staten vill partiet se en mindre offentlig sektor än vad Sverige har i dag och att staten koncentrerar sig på kärnverksamheten. Man vill motverka svällande byråkrati och bidragsgivning till civilsamhället och näringslivet. I stället betonar Medborgerlig Samling vikten av ett starkt civilsamhälle som inte är beroende av statliga bidrag. När det gäller globaliseringen vill partiet att Sverige förblir medlem i EU men verkar för grundläggande reformer och att Sverige begär medlemskap i NATO. Sammanfattningsvis framstår partiets politik som nära sammanfallande med den anglosaxiska liberalkonservatismen och skiljer sig därmed tydligt från socialkonservativa och nationalkonservativa idétraditioner.

SvD:s politikreporter Claes Lönegård har i en debattartikel skrivit att ”den liberalkonservativa ideologin, som hållit ihop svensk höger i decennier, framstår mer och mer som ett skenäktenskap. I det nya kulturkriget är det anständigheten som utgör skiljelinjen.” Utgångspunkten för hans slutsatser är att han ser ett alltmer polariserat politiskt landskap inom oppositionen, där den ena sidan varnar för blåbrun sammanblandning, uppmanar borgerligheten att hålla gränsen högerut och menar att kampen mot fascism just nu är det överordnade kallet i svensk politik. Mot den synen står en opinion som bedriver korståg mot en förljugen anständighet och i stället håller ”de Anständiga” – på båda sidor av den politiska skalan – ansvariga för en svensk migrations- och rättspolitik i förfall. Lönegård tycks mena att striden om anständigheten i själva verket inte utspelar sig inom det traditionellt liberalkonservativa lägret utan det snarare handlar om å ena sidan en borgerlighet som blivit socialliberal, å andra sidan högerpopulister.

Försöket att hitta nya dimensioner i dagens politiska landskap är intressant, men för den skull behöver man inte hålla med om Lönegårds analys fullt ut. För mig framstår motsättningen ha två dimensioner; den ena handlar om ideologi, den andra om stil.

När det gäller ideologi ser jag ett renodlat liberalkonservativt alternativ och det är Medborgerlig Samling. Sverigedemokraterna har tidigare gjort utflykter i de nationalkonservativa utmarkerna men får nog i dag karakteriseras som utpräglat socialkonservativa – och ligger därmed ganska nära delar av den traditionella socialdemokratin. Moderaterna har efter Reinfeldts liberala förvillelser nu börjat närma sig en liberalkonservativ linje, men belastas fortfarande av arvet efter DÖ. I övrigt domineras det politiska fältet av en skala från socialliberalliberalism till identitetspolitiska förvillelser.

Den andra dimensionen handlar om stil. Att vara politiker, opinionsbildare eller på annat sätt en offentlig person ansågs en gång ställa krav på det personliga uppträdandet. Människor som gjorde anspråk på att vara ledare och föredömen förutsattes ha integritet, vara rättrådiga och balanserade. I dag haglar invektiven som projektiler över skyttegraven. Åt ena hållet ”brunråttor”, ”fascister” och ”rasister”, åt andra hållet ”landsförrädare”, ”lögnare” och ”snällister”. Övertramp har förekommit i de flesta partier, ibland har de som har gått över gränsen tillrättavisats men andra gånger inte.

Medborgerlig Samling har ett klart och tydligt budskap när det gäller den politiska dimensionen. Det är därför särskilt viktigt att partiet också lyckas hålla fanan högt när det gäller stildimensionen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *