Den mörkaste dagen

År 2019 infaller vintersolståndet den 22 december. Några dagar senare firar vi jul, en högtid som behållit samma namn sedan hednatiden. Även de andra nordiska länderna har behållit ordet jul för den nuvarande kristna högtiden. I engelska språket finns ordet yuletide, men Christmas är som bekant helt dominerande som namn på helgen i slutet av december. I romanska språk har namnet på julen ofta anknytning till födelse, dvs. Jesu födelse (Noël, Natale, Navidad).

Enligt den julianska kalendern, som införde av Julius Caesar och som i Sverige avlöstes av den gregorianska år 1753, inföll vintersolståndet den 13 december. Därför är det den dag då vi firar luciadagen.

Den mörkaste dagen under året är alltså en dag som gärna markeras med fest och högtid. I antikens Rom firades midvintern med Saturnalia, då herre och slav fick byta roller. Från år 274, på initiativ av kejsar Aurelius, infördes i stället för saturnalierna den obesegrade solens dag den 25 december. När sedan kristendomen blev romersk statsreligion lyckades man med ”kreativa” beräkningar komma fram till att Jesus var född just den dagen.

I dag, den 22 december, har vi sedan ett halvt år levat med att ständigt gå mot mörkare tider. Rent astronomiskt. Men i vidare bemärkelse har tiderna i vårt land blivit allt mörkare under längre tid än så.

Rapporterna om mord på öppen gata duggar nu så tätt att vi har svårt att se de kriminella uppgörelserna som en nyhet längre, snarare som ett normaltillstånd. Och det handlar inte längre om utanförskapsområden i anslutning till de tre största städerna. Skjutningarna har nu spritt sig till stora delar av vårt land, även till områden där man tidigare trodde att ”det berör inte oss”.

Att många människor mördas eller skadas med avsikt är inte något som vi vill ska vara en del av den svenska verkligheten, även om det i flertalet fall handlar om offer och förövare i den kriminella världen. Det verkligt allvarliga är att skjutningarna är det synliga tecknet på en kriminell subkultur som inte respekterar eller ens erkänner rättsväsendet och statens våldsmonopol. 

Ett annat område där statens legitimitet ifrågasätts handlar om etnicitet. Under bara några år har Sveriges folkmängd ökat i en utsträckning som saknar motstycke i historisk tid. En stor del av invandringen har sitt ursprung i länder där staten är svag eller fientlig. I stället styrs människors relationer och konflikter av religiösa eller klanrelaterade normer. På så sätt har subkulturer etablerats också i vårt land som varken respekterar lagen eller de oskrivna lagar som skulle hålla samman vårt land.

Vi har länge gått mot mörkare tider på alltför många områden. I mätning efter mätning har den svenska skolan visat allt sämre resultat. Nyligen tändes hoppet om en vändning till det bättre, tills det visade sig att mätresultatet berodde på att en stor del av eleverna hade fallit bort, antingen för att de inte kunde läsa frågeformuläret eller för att de vägrade att delta.

Problemen inom sjukvården är en följetong som bara vittnar om en allt djupare kris. Kommunernas ekonomi närmar sig bristningsgränsen, och i stället för att tala om de verkliga orsakerna skyller man på att vi blir friskare och därför lever längre. De som ansvarar för underhållet av infrastrukturen, exempelvis järnvägsnätet, ger inget hopp om påtagliga förbättringar inom överskådlig tid. I stället är man på väg att besluta om höghastighetståg till en kostnad av 400 miljarder kronor – motsvarande 40 procent av en svensk statsbudget – med leverans först om 25 år då tåget i fråga rimligen har hunnit bli urmodigt.

Att gå mot mörkare tider borde knappast vara något att fira, vare sig det handlar om solljuset eller samhällsutvecklingen. Och det är ju inte heller det som midvinterhögtiderna handlar om. Det vi firar är att det vänder, att vi efter långt lidande börjar gå mot ljusare tider. Att så är fallet när det gäller det astronomiska mörkret kan vi känna oss trygga med. Men hur är det med samhällsutvecklingen? Finns något hopp om en vändning? Några tecken i tiden skulle faktiskt kunna tyda på det.

Socialdemokraterna har sedan valet 1917 varit Sveriges största riksdagsparti, alltså i drygt 100 år. Det har givit partiet en särställning i svensk politik, som illustreras av uttryck som ”enpartidemokrati”, ”problemformuleringsmonopolet”, ”det statsbärande partiet” och att ”i Sverige är alla socialdemokrater oavsett vad de röstar på”. Nu har i partiet förlorat den ställningen i SVT/Novus senaste väljarbarometer. Det är historiskt och bör i grunden förändra spelplanen.

Det har blivit påtagligt högre i tak på flera tidningars ledarsidor. Ledarskribenter tar idag upp politiska frågor som inte ansågs rumsrena för bara ett år sedan. Kritik formuleras med en rättframhet som tidigare skulle ha resulterat i ”brunsmetning” eller ”brännmärkning”.

Allt färre människor litar i dag enbart till papperstidningar eller SVT:s agendajournalistik när det gäller nyhetsförmedlingen. Genom nätbaserade nyhetsmedias genomslag har opinionsbildningen fått ökad mångfald. Myndigheters försök att påverka opinionen genom ”tillrättalagd” information avslöjas allt oftare.

Att året idag vänder kan vi glädja oss åt, och vi behöver inte göra något för att få det att hända. Kanske kan vi se början till en vändning också när det gäller det andra mörkret. Men där måste vi hjälpa till, var och en på sitt sätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.