Grundtrygghet

Folkhemmet är inte en svensk uppfinning. Äran av att ha lanserat denna samhällsmodell brukar i stället tillskrivas Otto von Bismarck, tysk rikskansler 1871–1890. I början av 1900-talet inspirerade den tyska modellen svenska politiker, såväl konservativa som liberala, som förordade olika utformningar av ett välfärdssamhälle. År 1928 lanserade socialdemokraterna termen ”folkhemmet” i ett anförande av Per-Albin Hansson under en remissdebatt. Folkhemsmodellen har sedan dess i Sverige framför allt förknippats med socialdemokraterna även om många av de tidiga reformerna genomfördes i politiskt samförstånd. I Tyskland utvecklades folkhemstanken under samma tid under begreppet ”Volksgemeinschaft”.

Från tidigt 30-tal till våra dagar har folkhemmet under socialdemokratisk ledning utvecklats till ett system där staten tar ansvaret för alla problem och påfrestningar som kan drabba medborgaren ”från vaggan till graven”. De offentliga utgifternas andel av BNP har som en konsekvens av den utvecklingen ökat från mindre än 10 procent till i våra dagar ungefär hälften. Parallellt har under samma tid den andel av befolkningen som arbetar i offentligfinansierad verksamhet ökat kraftigt – särskilt i den kommunala sektorn – och uppgår i dag till 30 procent av det totala antalet sysselsatta. Av dem har tre fjärdedelar kommun eller landsting som arbetsgivare.

Frågan är om det verkligen är statens (inklusive kommunernas) uppgift att ta över allt det ansvar som vi medborgare borde ha för vårt eget och våra närmastes väl och ve.

Det finns saker som vi som enskilda medborgare inte har möjlighet att ordna själva för att skydda oss. Vi kan inte beväpna oss på ett sådant sätt att det gör någon skillnad om ryssen kommer. Det klarar bara staten.

Det finns kanske de som menar att vi ska ta lagen i egna händer om vi drabbas av brott – alternativt att det är en uppgift för släkten/klanen. Men det skulle leda till ett samhälle som få av oss önskar eftersom det innebär en avveckling av statens våldsmonopol, en avveckling av rättssystemet, en återgång till djungelns lag och en upplösning av det civiliserade samhället. Nej, den grundläggande tryggheten bör vara en uppgift för staten.

Begränsar vi statens uppgifter till försvar, polis och rättsväsende får vi det som brukar kallas en nattväktarstat. Men som medborgare behöver vi mer än så för att känna grundläggande trygghet. Vi vill ha en sjukvård som levererar när vi behöver den. Vi behöver omsorg när vi inte förmår ta hand om oss själva. Vill vi ha en skola som ger våra barn en god start i livet och som svarar upp mot arbetsmarknadens behov.

På de områdena behöver staten inte nödvändigtvis vara den som driver verksamheten och utför tjänsterna. Statens ansvar är i stället att se till att vi kan känna oss trygga med att sjukvård, omsorg och skola fungerar och fungerar bra. Utförandet kan tas om hand av en blandning av offentlig och privat verksamhet, där effektiviteten och nyttan för brukarna får fälla utslaget. På samma sätt kan finansieringen ske genom tillskott från såväl budgetmedel som avgifter.

På liknande sätt förhåller det sig med olika slag av infrastruktur. Vi måste känna oss trygga med att elektricitet och dricksvatten kommer fram i den mängd och med den kvalitet som vi behöver. Vi måste kunna lita på att de som kör bil har vägar och att de som driver tågtrafik har spår som fungerar. Det är statens ansvar att se till så är fallet, oavsett vem som äger och driver infrastrukturen.

Att statens kärnverksamhet fungerar är avgörande för att vi som medborgare kan känna grundtrygghet. Men den tryggheten känner vi inte i dag. Försvaret är ett dåligt skämt. Polis och rättsväsende står maktlösa mot kriminalitet som hotar att snart göra hela vårt land till ett utanförskapsområde. Sjukvården har toppkvalitet för den som får tillgång till den – i tid – men tillgängligheten ligger i stora delar av landet på u-landsnivå. Omsorgen drabbas när kommunerna måste spara. Skolans misslyckande är vår tids trauma. Industrin ropar efter mer kapacitet i elnäten för att kunna bygga ut. Och det bristande underhållet av järnvägsnätet är en följetong i media.

Att det blivit på det här sättet beror just på folkhemmet, välfärdsstaten. Staten har under snart ett sekel tagit på sig allt fler uppgifter och vidgat sina ambitioner för att förverkliga visionen om ett omhändertagande samhälle där ingen längre ska behöva ta ansvar för de påfrestningar som livet erbjuder. Och därför räcker pengarna inte längre till det som vi mest av allt behöver. Staten har utvecklats från rollen som landsfader till curlingförälder. Och hur det har påverkat medborgarnas vilja och förmåga att själva gardera sig för sämre tider är lätt att se.

Det som väntar oss är kraftiga neddragningar på stora områden som vi har tagit för givna. Det kan ske på två sätt. Antingen oplanerat, så som sker i många kommuner i dag där man tvingas dra in på verksamheter när de sociala utgifterna rusar i höjden. Eller planerat, med inriktning på att åter få statens kärnverksamhet att fungera som den ska. Det som inte är ett allmänintresse måste i stället bli ett ansvar för civilsamhället.

Därför är grundtrygghet ett av Medborgerlig Samlings fokusområden inför valet 2022.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.