Det fria skolvalet

I dagens debatt om skolan framställs det fria skolvalet som en nyliberal förvillelse från år 1992. Inget kunde vara mer felaktigt. Att kunna välja skola är i själva verket fullt normalt, endast avbrutet av en period då den s.k. närhetsprincipen gällde. Det här inlägget ägnas därför åt en beskrivning av hur skolan fungerade för 70 år sedan, när jag började i första klass. Syftet är att punktera försöken att inbilla senare generationer att obligatorisk hänvisning till en viss skola är så som det alltid har fungerat före 1990-talet.

Att kunna välja skola förutsätter naturligtvis att det finns mer än en skola inom det avstånd man är beredd att resa. Ju större befolkning i området, desto fler skolor. Min beskrivning handlar om Stockholmsområdet där urvalet av skolor var stort redan på den tiden.

Det år jag fyllde sju år började jag i första klass i den kommunala folkskolan. Den var sjuårig. De flesta barn började i den närmaste skolan i den kommun där de var folkbokförda. På det sättet gällde en närhetsprincip så långt. Men det fanns alternativ i form av privatskolor. Kronprins Carl Gustaf, vår nuvarande kung, började exempelvis sin skolgång i Broms skola på Östermalm. I folkskolan fick eleverna betyg från första klass. Efter första höstterminen gavs bara betyg i uppförande och ordning – om inte något exceptionellt inträffat gällde stort A, högsta betyg – men redan efter vårterminen sattes differentierade betyg i de olika ämnena.

Efter fyra år i folkskolan fanns valet att fortsätta i samma skola eller söka till en realskola. Realskolan kunde vara en kommunal realskola som ledde fram till realexamen eller en del av ett statligt högre allmänt läroverk, som också omfattade ett gymnasium. Även på realskolenivån fanns privata och halvprivata alternativ. Ett annat alternativ var kommunala flickskolor. Antagningen till realskolan baserades på betygen från fjärde klass i folkskolan. De mest populära skolorna krävde de bästa betygen för att bli antagen. Det ledde självfallet till en sållning av eleverna, men också till att de mest kvalificerade lärarna sökte sig till dessa skolor. Mest eftersökta, både bland elever och lärare, var de högre allmänna läroverken i innerstaden, exempelvis Norra Latin, Östra Real, Södra Latin och Norra Real. Eleverna kunde komma från hela Stockholmsregionen, med resvägar till skolan på över två mil.

Realskolan var normalt femårig och avslutades med realexamen. Redan efter fyra år i realskola kunde man söka till gymnasiet som på den tiden var fyrårigt. På samma sätt som vid ansökan till realskolan var betygen avgörande för om en elev antogs till ett visst gymnasium och till en viss linje linje: reallinjen, latinlinjen eller allmänna linjen. Reallinjen, med tonvikt på matematik och naturvetenskap, var den linje som krävde de högsta betygen.

Det fanns alltså ett fritt skolval också på gymnasienivån, inom de ramar som elevens betyg medgav. Det fanns också möjlighet att byta gymnasium, inte bara på grund av ändrad bostadsort. Det var inte helt ovanligt att elever som hade problem eller upplevde vantrivsel i en skola valde att flytta en annan. För många elever blev mindre, halvprivata gymnasier en tillflyktsort.

Tendensen att de mest attraktiva skolorna lockade till sig de mest kompetenta lärarna var än mer uttalad i gymnasiet än i realskolan. Utöver lärarnivåerna läroverksadjunkt och lektor förekom också lärare som titulerades doktor och professor.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som omfattade dels ett antal skriftliga prov – studentskrivningar – och dels de slutliga muntliga förhören i ett antal ämnen som inte var kända på förhand. Vid förhören var censorer närvarande som inte hade koppling till skolan utan var utsedda på riksnivå. Det hände att en censor kunde ta över ett muntligt förhör om inte läraren gjorde sitt jobb med tillräcklig nit och skicklighet. Censorerna deltog sedan i betygskollegiet som fastställde studentbetyget för varje elev, inklusive att besluta om att underkänna elever som inte höll måttet. För många innebar säkert studentexamen ett trauma som endast överträffades av födelsen och döden.

Den här tillbakablicken kan, som jag ser det, ge anledning till tre slutsatser.

  • Närhetsprincipen är en historisk parentes som infördes någon gång på 1950-talet och upphävdes 40 år senare.
  • Ett fritt skolval ger såväl elever som lärare incitament att söka sig till de bästa skolorna, vilket i sig höjer skolans kvalitet och i andra hand utgör en sporre för andra skolor att också eftersträva höjd kvalitet.
  • Ett fritt skolval behöver inte leda till betygsinflation, det finns andra mekanismer för att säkerställa objektiv betygssättning på enhetlig grund.

Däremot finns det naturligtvis ingen anledning att utforma den nödvändiga reformen av den svenska skolan på ett sådant sätt att 1940- och 1950-talets modell återinförs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.