Socialkonservatismen Göran Greiders favorit

I ett gott samhälle är medborgarna engagerade i en livlig och upplyst debatt om problem och lösningar. Argumenten är sakliga och åsikt står mot åsikt, men person står inte mot person. Inte heller grupp mot grupp. Debatten präglas av öppenhet och nyfikenhet, en vilja att utan förutfattade meningar lyssna till motståndarens argument innan man väljer att anamma eller förkasta dem.

Det är ett ideal som det inte är helt lätt att leva upp till. Mången övertygad liberalkonservativ ryggar säkert instinktivt tillbaka inför en debattartikel av Göran Greider. Ändå borde papperstidningens rubrik ”Det finns inte längre några konservativa tänkare” i SvD den 17 januari ha väckt intresse, om inte annat för att kunna påvisa att han har fel.

Greider menar att dagens borgerlighet är förblindad av en doktrinär marknadsliberalism och att vi saknar genuina konservativa ideologier. Greider är inte någon anhängare av marknadsliberalism, och känner säkert mer sympati för en höger som inte är ”förblindad”. Han menar att denna doktrinära marknadsliberalism har lett till en acceptans av vinster i välfärden, betygsinflation i skolan, apotekens kommersialisering och att ett ärevördigt ämbetsmannaideal har pulveriserats av New Public Management. Allt detta är företeelser som konservativa gräsrötter reagerar mot med upprördhet, men som inte ifrågasätts av borgerliga partiledare. Han kritiserar också det ”binära tänkandet” som hos både vänster och höger leder till man moraliskt dissar eller upphöjer enskilda personer i stället för att analysera strukturer.

Många av de exempel som Greider räknar upp kan jag själv reagera mot, exempelvis betygsinflationen, det bortslarvade ämbetsmannaidealet och övertron på NPM. Och jag upprörs också över demoniseringen av motståndare i samhällsdebatten, ofta på identitetspolitisk grund. Men jag ser inte som han förklaringen i oundvikliga skadeverkningar av en liberal marknadsekonomi. Det är alltför schabloniserat, det finns många badvatten som kan bytas utan att barnet åker med på köpet.

Nyckeln tror jag ligger i Greiders avslutande ord om vad konservatism och socialism har gemensamt. Den konservatism som Greider vill se framför sig, som en värdig motståndare men med en gemensam grund, är i själva verket socialkonservatismen. Som många andra har konstaterat ligger socialkonservatismen mycket nära socialdemokratin, både när det gäller den historiska utvecklingen och de politiska prioriteringarna i dagens Sverige. Och som ofta är fallet har de politiska rörelser som ligger nära varandra det största behovet av att utmåla varandra som bittra fiender.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *