Författare: Lennart Göranson

Det sägs att i Sverige springer alla åt samma håll. Det sägs att i Sverige fokuserar man bara på en fråga i taget. Det sägs också att när opinionen vänder kan det gå mycket snabbt.

En vindkantring, när vinden plötsligt börjar blåsa från motsatt håll.

Häromdagen hamnade jag framför SVT:s kulturnyheter. Ett program som jag uppfattat som impregnerat av de vänsterpopulistiska attityder och föreställningar som brukar sammanfattas under beteckningen woke. Men plötsligt kände jag inte igen mig.

Nyhetssändningen på 7 minuter innehöll tre inslag. Det första handlade om kulturen i Ukraina och hur människor där som utövar konst heroiskt kämpar i en förtvivlad situation. Inte en antydan om att det skulle vara rasistiskt att sympatisera med ukrainarna. Inte ett ord om att Ukraina skulle styras av en nazistregim. Extremvänsterns perspektiv lyste helt med sin frånvaro.

Sedan följde en rapport om den amerikanska Grammygalan som inleddes med ett tal per videolänk av Volodymyr Zelenskyj. Fortfarande med implicit Ukrainavänligt budskap. Resten av inslaget redogjorde för galans kommersiella innehåll utan några politiska övertoner.

Det tredje inslaget i kulturnyheterna handlade om artisten Barbro Östlihn, som gjorde målningar inspirerade av husfasader i New York på 1960-talet. ”Då gick hon ganska spårlöst förbi i en politiserad konstvärld. Men idag har hon en självklar plats i den svenska konsthistorien.” Enligt reportaget från en aktuell utställning på Göteborgs konstmuseum menade hennes make Öivind Fahlström att Östlihns konst ”driver betraktaren mot det sublima” samtidigt som man i Sverige enbart var intresserad av politisk konst. Reportern konstaterar avslutningsvis att man nu kan se Östlihns konst i sitt rätta ljus, ”och det var verkligen på tiden”. 

Att SVT:s kulturnyheter plötsligt behandlar aktuella kulturfrågor utan politiska övertoner kan vara en tillfällighet, men det kan också vara ett tecken i tiden. Det finns andra tecken på att vänstervinden kan ha kantrat. 

Enligt Novus senaste undersökning av vad svenska folket anser vara de viktigaste politiska frågorna har försvaret seglat upp markant från januari till mars 2022. 27 procent tycker nu att försvaret är viktigt, vilket är 8 procentenheter högre än för två månader sedan. Andra Novusundersökningar visar att 48 procent av svenskarna nu vill att Sverige bör gå med i NATO och 63 procent att vi bör gå med om Finland gör det.

Något har uppenbarligen hänt, och det handlar inte enbart om det pågående kriget. Förändringen har under en längre tid kunnat spåras i hur etablerade ledarsidor uttrycker sig. Olika nätbaserade medier har successivt blivit bättre på att rapportera nyheter, analyser och opinion som erbjuder ett alternativ till vänsternarrativet. Kanske den svenska opinionen nu har nått en ”tipping point”, en punkt där alla plötsligt börjar springa åt samma håll i motsatt riktning.

Jag brottas med frågan om det finns ett svenskt folk och vilka kriterier som i så fall avgör vem som tillhör det. Många menar att det handlar om härstamning. Om mina förfäder var svenskar är jag det själv också. Alltså det genetiska arvet.

Vi härstammar alla från två personer, vår far och vår mor. I nästa led från fyra. Sedan dubblas antalet för varje generation bakåt. Om vi går bakåt 1000 år, den tid då Sverige började ta form, skulle vi med den beräkningen ha flera hundra miljoner förfäder. Teoretiskt, alltså. I verkligheten uppgick Sveriges totala befolkning vid den tiden till omkring hundratusen människor. Men räkneexemplet visar att vår härstamning är en mix av bidrag från alla tidigare släktled, med början från dem som kom för 11 000 år sedan, när isen började smälta. Sedan dess har den svenska arvsmassan fyllts på genom invandring under de årtusenden som följde, fram till nu.

Det svenska folket är alltså en blandad kompott, men jämfört med de flesta andra nationer anses vi vara mer homogena. Åtminstone fram till de tillskott som kommit under det senaste decenniet. Hur blandningen är sammansatt vet vi numera genom utvecklingen av DNA-tekniken. 

I svenskarnas arvsmassa kommer en liten del från de första jägarna. De kom från två håll, ljushyllta med varierande ögonfärg från nordost och mörkhyade med blå ögon som kom från kontinenten i söder och väster. När de kommit till nuvarande Skandinavien smälte de två folkgrupperna samman.

En lite större andel av arvsmassan härrör från de jordbrukare med ursprung i Anatolien som förde in den neolitiska revolutionen i Väst- och Nordeuropa. För cirka 6000 år sedan kom dessa stenåldersbönder till Sverige söderifrån.

Men mer än hälften av vår genetiska härstamning kommer från en annan immigrationsvåg, som nådde vårt land för knappt 5000 år sedan. De kom från öster och hade sitt ursprung i de bördiga slätterna norr om Svarta havet och Kaspiska havet. Det var ett herdefolk, inte i första hand jordbrukare, och hade hästar och vagnar. De kallas stridsyxefolket eftersom de tillverkade en ny typ av båtformade yxor. Men den viktigaste nyheten var att de förde med sig ett indoeuropeiskt språk, det språk som under de följande årtusendena utvecklades till våra dagars svenska.

Efter den immigrationsvågen följde inga större invandringar. Visst har människor under olika tider kommit för att bosätta sig i vårt land: tyskar, skottar, valloner, judar, italienare, jugoslaver och många andra. Men inte i sådana mängder att det gjort märkbart avtryck i vårt DNA. Och de har alla tagit till sig det svenska språket, inlemmat sig socialt i det svenska samhället och samtidigt delat med sig av en del ord och seder som vi gärna har anammat.

Om man ska våga sig på en bestämning av det svenska folkets rötter är stridsyxefolket en god kandidat. Där finns svenska språkets ursprung, där finns början till en kontinuitet som gick vidare till bronsålder, järnålder, vikingatid, och det moderna Sverige utan dramatiska inbrytningar från andra kulturer. Med den tolkningen skulle man kunna säga att svenskarna är ett ursprungsfolk eller urfolk i det svenska territoriet. Men i Sveriges fall, i motsats till exempelvis USA, Brasilien och Australien, blir urfolksfrågan ointressant eftersom Sverige inte har koloniserats från någon annan kontinent.

År 1977 beslöt riksdagen att samerna är ett urfolk i Sverige, med hänvisning till att ”samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”. Men det påståendet stämmer inte. Den nuvarande uppfattningen är att samerna inte har utgjort någon homogen befolkningsgrupp sedan urminnes tider, utan att gruppen utvecklats genom tillskott från flera olika håll vid olika tidpunkter av jägar-samlarfolk som rörde sig över Nordkalotten eller som kom längre söderifrån. De som i dag identifierar sig som samer uppvisar därför inte någon dominerande DNA-profil som pekar på ett gemensamt ursprung. Två saker som i stället kännetecknar den samiska folkgruppen är renskötseln och språket. De första arkeologiska spåren av renskötsel, vilket kan tolkas som en början på den samiska kulturen, finns från tiden strax före vår tidräkning, alltså för 2000 år sedan. Men vid den tiden talades samiska språk bara i södra Finland, för att spridas till Sverige omkring 500 år senare. 

Genetik, kultur och språk kan fungera som viktiga markörer när det gäller att definiera ett folk. Men till syvende og sidst hänger det ändå på vem man vill identifiera sig som. Att identifiera sig som svensk är ett val. Att identifiera sig som same är också ett val, som ska respekteras. Frågan om jag ingår i ett urfolk är däremot inte något jag väljer själv, oavsett vad riksdagen har beslutat. I den frågan har genetiken, arkeologin och språkvetenskapen företräde.

Det svenska folket och den svenska nationen har traditionellt setts som synonymer, det vill säga det vill säga ett kollektiv av människor som förenas genom gemensamt språk, kulturhistoria, religion, nationalistisk identitet och/eller hemland.  Numera definieras nationaliteten legalistiskt, som en konsekvens av medborgarskapet. Att vara svensk i formell mening har på så sätt blivit något annat än att tillhöra det svenska folket. Den som tar avstånd från och uttrycker förakt för ”svennar” identifierar sig uppenbarligen inte som en del av det svenska folket, oavsett medborgarskap. 

Så det framstår varken som orimligt eller skamligt att tala om ett svenskt folk. En majoritetskultur med ursprung i de beridna herdar som kom till vårt land för knappt 5000 år sedan. Sedan dess har många anslutit sig och blivit en del av det svenska folket. För att de har velat. 

Men man kan inte bli medlem i Bajen och fortsätta att heja på Gnaget.

Statistiska Centralbyrån (SCB) meddelar att inflationstakten på årsbasis nu är uppe i 4,5 procent. Det är den högsta siffran på närmare 30 år – men ändå inte exceptionellt i ett längre historiskt perspektiv. I oktober 1980 noterades 15,5 procent.

En inflationstakt omkring 4 procent sågs länge som ett önskvärt normaltillstånd. En effektiv ekonomi måste tillåta relativprisförändringar, dvs. att vissa saker blir dyrare och andra billigare som en återspegling av att produktiviteten i skilda sektorer förändras i olika takt. Men priset på arbetskraft är svårt att sänka nominellt. En konstant lön trots stigande priser på varor slinker lättare igenom.

I början av 1970-talet uppfattades prisstegringarna alltmer som ett problem som måste bekämpas politiskt. Statens pris- och kartellnämnd (SPK), som levt ett stilla liv som registrerande och utredande myndighet, fick en roll som inflationsbekämpningens spjutspets. En ny generaldirektör rekryterades från Regeringskansliet, och prisstopp blev ett nytt verktyg i regeringens hand – först på livsmedel, därefter i form av allmänt prisstopp.

Med aktiv medverkan från SPK producerades en departementspromemoria som lanserade en helt ny teori för orsaken till prisstegringarna. Den gick ut på att inflation uppstår på grund av att en prishöjningsimpuls sprider sig i efterföljande led. Inflationen skulle därför bäst bekämpas genom att sådana sekundära prishöjningar förbjuds. 

Det var en hypotes som saknade varje stöd i nationalekonomisk teori, och den samlade ekonomkåren skakade på huvudet. Det bekymrade dock inte regeringen, som i stället såg till att prisregleringslagen ändrades. I stället för de generella prisregleringar som tidigare kunde införas skulle selektiva prisstopp mot begränsade varu- och tjänsteområden bli det viktigaste vapnet mot inflation.

SPK fick samtidigt ett uppdrag att genom förhandlingar med företag och branschorganisationer ”övertyga” dem om att det var olämpligt att höja priserna mer än som motsvarade de godkända kostnader som myndigheten hade räknat fram. Misslyckades förhandlingen gick genast en promemoria till regeringen som såg till att införa prisstopp på det berörda området. 

Eftersom regeringen inte alltid var helt nöjd med hur inflationen enligt SCB:s statistik utvecklades, trots de nya verktygen, fick SPK också i uppdrag att redovisa en egen beräkning av prisutvecklingen. Det skapade givetvis en viss spänning mellan statistikmyndigheten och priskontrollmyndigheten och kampen var hård om vilken siffra som skulle få bäst genomslag i media. SPK lyckades i allmänhet väl med uppgiften att hålla sig i rampljuset, även i fall då det krävdes viss fingerfärdighet för att få ner inflationssiffran till den nivå som regeringen önskade.

Lyckades regeringen dämpa inflationen med de här metoderna? Naturligtvis inte. Förhandlingsverksamheten var i själva verket kontraproduktiv eftersom den gick ut på att företagen skulle kunna kompensera sig för de kostnadshöjningar man kunde visa upp. Det fick nämligen inte hända att myndighetens ingripande drev ett företag i konkurs. Men i en fungerande marknadsekonomi går ineffektiva företag i konkurs hela tiden, just därför att intäkterna inte täcker kostnaderna. Dessutom satte förhandlingarna konkurrensen mellan företag ur spel, genom att högsta ledningen för exempelvis ICA, KF och Dagab inbjöds att i samlad tropp presentera sina krav och önskemål.

Prisregleringspolitiken var ifrågasatt från flera håll och en offentlig utredning tillsattes för att utvärdera om regleringarna hade haft någon effekt och om man borde fortsätta på samma spår. Flera av Sveriges mest namnkunniga ekonomer deltog, men huvudsekreterare var en tjänsteman från SPK. Utredningsarbetet präglades av en intensiv kamp mellan priskontrollens försvarare och motståndare, men slutresultatet blev ett försiktigt konstaterande att det var svårt att se någon effekt av regleringarna – och i så fall snarast i prishöjande riktning. Rekommendationen blev att prisregleringspolitiken skulle avvecklas i normala tider. 

Så skedde också, så småningom. Men även borgerliga regeringar hade svårt att frigöra sig från frestelsen att ingripa mot prishöjningar. Lösningen blev att avskaffa den myndighet som administrerade regleringarna. På så sätt fick politikerna fortsättningsvis nöja sig med att bekämpa en skadlig inflation med verktyg som har empiriskt stöd.

För att citera Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

Det finns många egenskaper som gör att man känner respekt för en människa. Hederlighet, sanning, integritet. Att berika sig genom brott är inte respektabelt. Inte heller att systematiskt ljuga eller att agera opportunistiskt. Att känna respekt för en människa är en positiv känsla. Den är inte ovillkorlig, som kärleken kan vara, men den är inkluderande.

Det här är en innebörd av begreppet respekt som många i vårt land gärna tar till sig. Men ord kan vara försåtliga verktyg. Den innebörd som den ene lägger i ordet kan vara helt främmande för någon annan.

I den miljö som präglas av kriminella gäng och klankultur betyder respekt något helt annat. Respekt är något man kräver. Inte för att man är en hedervärd människa utan för att man har kapacitet att injaga rädsla. Att visa respekt, i den betydelsen, är att underkasta sig den andres makt och våldskapacitet.

Hjalmar Söderberg skriver i romanen Doktor Glas att “man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”. Det är en omvänd hierarki som utgår från att vi i första hand strävar efter att bli älskade – eller respekterade för våra dygder – och att de lägre stegen på trappan är ”second best”. Men alla ser det inte så. Det finns andra kulturer där förmågan att bli fruktad väger tyngst, även med risken att samtidigt bli avskydd.

Samma klyfta mellan kulturer som inte förstår varandra finns också på det globala planet. De länder som kan sammanfattas under begreppet ”västerländska demokratier” värderar respekt för ingångna avtal, öppenhet och nationell suveränitet. Andra länder talar hellre om respekt i den mening som de kriminella nätverken lägger i ordet. Att injaga rädsla. Att kräva underkastelse inför en maktsfär som man själv definierar. Putins Ryssland är ett sådant land.

Hur hanterar vi de hot som kräver respekt i betydelsen underkastelse? Det första hindret är föreställningen att alla tänker som vi. Att vi kan få den hotfulle att bli snäll genom att själva vara snälla. Genom erbjudanden om korvgrillning. Genom att utlova ”peace in our time”. Men vargen tänker inte så. En annan väg är att som François i Houllebecqs roman välja underkastelsen. 

För mig är det otänkbart att det hyggligt välfungerande demokratiska rättssamhälle jag lever i – trots vissa brister – skulle lämna över makten till kriminella nätverk eller shariabaserade klanstrukturer. Lika otänkbart är det att det demokratiska västerlandet skulle lämna fältet fritt för ryska maktanspråk och expansionistiska ambitioner.

Respekt kan också handla om att respektera det vi själva håller högt, och att sätta ner foten när det hotas.

Det har länge setts som opassande att diskutera nationalstatsbegreppet eftersom det har förknippats med en osund nationalism. På sista tiden har det dock gläntats en smula på locket.

Begreppet är historiskt en ganska sen företeelse, som anses ha inletts med westfaliska freden men fått sitt genomslag först under 1800-talet med början i Wienkongressen. Bonniers lexikon definierar nationalstat som ”en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur”, med andra ord ett folk. En modernare definition av nation tar fasta på medborgarskapet, och ser inte den kulturella gemenskapen som avgörande. Men att bortse från det kulturella kitt som kan förena – eller splittra – människor framstår som en förenkling, kanske tillrättalagd för att ta avstånd från varje form av nationalism. 

Det romerska riket var inte en nationalstat, det var ett imperium som förenade många olika folk med ett gemensamt medborgarskap. Samma sak gällde det brittiska imperiet. I våra dagar finns tecken som tyder på att EU är på väg att lämna modellen mellanstatlig samverkan och gå mot ett federativt imperium. 

Nationalstaten kan uppfattas som mittpunkten på en skala där ena änden ligger i det klanbaserade samhället och den andra i imperiet. Det är en mittpunkt med många goda egenskaper: yttrandefrihet, respekt för individens rättigheter, rättsstat och en folkligt förankrad demokrati är några av dem.

Man hör ingen påstå att Sverige inte är en nationalstat utan ett imperium. Ändå uppfattas medborgarskapet som kriteriet för att ingå i den nationella gemenskapen, ett medborgarskap som frikostigt har delats ut utan några besvärande krav. Sverige har också förklarat sig vara mångkulturellt, ett land där olika folk ska leva sida vid sida utan att närma sig varandra. Men imperiemodellen passar dåligt för ett land med – förmodligen – ca 11 millioner invånare.

Att flytta till en nationalstat är inte samma sak som att flytta till ett imperium, särskilt inte till en nationalstat med höga ambitioner när det gäller omhändertagande. En klan tar också hand om de sina, men ställer samtidigt höga krav på lojalitet och underordning.  Och porten är trång; att förflytta sig till klanens territorium räcker knappast för tillträde. Imperier har lättare att hysa olika kulturer och nationaliteter, men hävdar samtidigt den centrala maktens företräde framför individuella friheter.

Den som flyttar till en nationalstat, i motsats till ett imperium, bör vara medveten om att man därmed har valt att ingå i en gemenskap. Det betyder inte att man behöver ge upp sin identitet, sin historia eller sina vanor, så länge de inte inkräktar på andras rätt att leva sitt liv. Skulle jag exempelvis välja att emigrera till Frankrike kan jag naturligtvis fortsätta att älska Janssons frestelse, jag kan fira midsommar och jag kan sjunga de visor jag vuxit upp med. Men det finns vissa saker som jag bör lägga mig vinn om.

Jag bör hedra vissa grundläggande franska värderingar, exempelvis principen om laïcité (att religionen är separerad från alla yttringar av statlig verksamhet).

Jag bör anstränga mig att så snabbt jag kan lära mig en franska som fungerar i alla dagliga situationer.

Jag bör ta till mig och ge uttryck för att fransmän i allmänhet är kloka och välmenande människor och inte några idioter eller ondskefulla personer.

Jag bör respektera franska regler och traditioner och inte bryta mot dem avsiktligt för att jag tror att jag vet bättre.

Om vi är överens om att Sverige faktiskt är en nationalstat, med ett kitt som förenar oss och inte ett imperium, är det rimligt att vi ställer liknande förväntningar på dem som kommer till vårt land för att stanna här.

Det kallas assimilation.

Förr var det nu, fast jävligare var det desto värre. Men så här jävla sämre har det ta mej fan aldrig varit dåligt.

Nyårsaftonens ena favoritsport är att sammanfatta. Berätta ännu en gång vad som redan hänt, vilket vi ju redan vet. Den andra är att spå, vilket som bekant är svårt, särskilt när det gäller framtiden.

Sammanfattningarna och spådomarna präglas av den ena eller den andra av två attityder. Den första är att det gångna året visserligen hade vissa brister. Men att det kommande ska bli så mycket bättre genom de åtgärder som inte har gjort någon skillnad i det förgångna.

Den andra attityden exemplifieras av den inledande sentensen, som för mer än 50 år sedan formulerades av Handelshögskolans ledande humorist. Avsätt alla idioter, avskaffa alla galna institutioner, så blir allt bra. Kanske att riva för att få ljus och luft, i Strindbergs anda?

Dessvärre talar allt för att 2022 inte blir stort bättre än 2021 på en rad områden. Det kommer inte att hända något med långtidsarbetslösheten, eftersom en stor del av dem som lämnar skolan fortfarande inte kommer att vara kvalificerade för de jobb som arbetsmarknaden erbjuder. Och därför att välfärdssystemet för många fortfarande kommer att vara ett mer attraktivt alternativ än den osubventionerade arbetsmarknaden.

Det kommer inte heller att hända något med gängvåldet och alla de områden där statens våldsmonopol och regler har satts ur spel. Det kommer inte att bli möjligt att under 2022 tillräckligt öka antalet poliser med de kvalifikationer som behövs. Det finns inget som tyder på att polisens sociala och administrativa arbetsuppgifter kommer att begränsas för att ge utrymme för reguljärt polisarbete.

Sjukvårdens kris, som nu lyfts fram i braskande rubriker, kommer inte heller att försvinna. Detta trots att antalet allvarliga covidfall ligger på mycket låg nivå jämfört med för ett år sedan och trots att omikronvarianten visserligen sprider sig snabbt men av allt att döma inte är allvarligare än traditionell säsongsinfluensa. Förklaringen är att alltför många inte längre vill arbeta i vården. I stället för att fråga sig varför det är så försöker regering och myndigheter i stället lösa problemet genom att skärpa restriktionerna.

Men 2022 har trots det möjligheten att bli ett Gott Nytt År innan det har löpt ut. Hoppet handlar om att det är ett valår. Möjligheten finns att tillräckligt många väljare ser att de gamla verktygen inte längre fungerar. Och att det inte räcker med att slänga bort dem, de måste i stället ersättas med nya, fungerande verktyg.

För oss som jobbar för nya och konstruktiva politiska lösningar erbjuder 2022 ett löfte, ett hopp om förändring. MED ett verkligt GOTT NYTT ÅR!

Det vore mig fjärran att försöka utvärdera två ledande USA-politikers samlade gärning, utifrån min avlägsna utsiktspunkt i ett land som historiskt, kulturellt och politiskt är helt väsensskilt. Trots det når impulser och attityder från USA även oss, kanske förvrängda och ibland vantolkade, men ändå en del av vår verklighet. 

Hillary Clinton har fått en uppmärksamhet för ett enda uttalande som överskuggar det mesta av vad hon i övrigt har sagt och gjort. Det handlar om ”basket of deplorables”, från ett valtal 2016 där hon använde uttrycket för att karakterisera hälften av Donald Trumps anhängare.

Ordvalet har tolkats som den bildade och elitistiska östkustpolitikerns förakt för det obildade folket som präglas av ”rasism, sexism, homofobi, xenofobi och islamofobi”. Många har menat att Clinton har visat sig tondöv, att hon präglas av ett främlingskap inför stora grupper av medborgare.

Trump har främst uppmärksammats för sin aktivitet på Twitter. Hans inlägg har ofta varit aggressiva och vulgära, många gånger har han anklagats för att vara vårdslös med sanningen eller rentav ljuga mot bättre vetande för att vinna uppskattning. Trump är ingen dum person. Han har akademisk examen (B.Sc. i nationalekonomi från Wharton School som tillhör ett Ivy Leagueuniversitet). Han bör alltså inte ha några svårigheter att formulera sig på ett sätt som inte är designat för att passa den publik som också han uppfattar som Clintons ”deplorables”.

Clinton och Trump har uppfattats som motpoler i USA:s politik. Men de har en sak som förenar dem: de är i grunden elitister som uppfattar den ”vanlige” medborgaren som enfaldig, fördomsfull och lättmanipulerad.

Jag uppskattar många delar av Medborgerlig Samlings politik. Men det kanske viktigaste för mig är förtroendet för den enskilda människans vilja och förmåga att ta ansvar för sitt liv. Att medborgarskapet innefattar både frihet och skyldigheter. Att erfarenhet och professionalism måste ersätta toppstyrning från politiker, managementexperter och konsulter.

Vilka riksdagspartier delar den grundsynen och den respekten för den enskilda människan? Vad säger opportunistisk plakatpolitik och taktikspel om synen på väljaren? Hur kan en politikeradel som fostrats i partiernas ungdomsrörelser, intern utbildning, stegvis karriär i partihierarkin förstå och respektera den verklighet som gäller för de flesta av oss?

För mig är respekten för väljaren grundläggande. Övertygelsen att dem som vi vänder oss till inte är några dumskallar som låter sig tjusas av emotionella floskler och att medborgarna väntar sig fakta och klara besked, inte reklamslogans. Och mest av allt, att vi som vill ersätta det nuvarande politikeretablissemanget uppfattas som vettiga, hederliga människor som förtjänar förtroende.

Socialdemokraternas nyvalda partiledare Magdalena Andersson avrapporterade på måndagen, före tidsfristen kl. 12, till riksdagens talman utfallet av sonderingar om möjligheten för att få riksdagens stöd som ny statsminister. Sonderingarna, eller överläggningarna, eller förhandlingarna med i praktiken Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar hade inte lett till att något sådant stöd var säkrat. Talmannen valde därefter att föreslå riksdagen Andersson som ny statsminister. 

Att så skedde kan bero på att talmannen, och/eller Andersson, bedömde att Vänsterpartiet även utan de begärda eftergifterna skulle ge Andersson förtroende i omröstningen.

Vad Andersson och Dadgostar därefter har sagt om den uppkomna situationen saknar intresse eftersom det enbart är en del av spelet för gallerierna. Vad medias politiska kommentarer har sagt borde däremot ha varit mer intressant, eftersom deras uppgift är att se vad som sker bakom det som synes ske. Dessvärre har deras fokus legat på de kortsiktiga sakfrågorna, i första hand Vänsterpartiets krav om förbättrade pensioner. Det är ett krav som, åtminstone för utomstående betraktare, förefaller vara en ”non-starter”. Makten över pensionerna ligger nämligen hos pensionsgruppen, där Vänsterpartiet inte ingår och som Andersson knappast kan styra, åtminstone inte kortsiktigt.

Själv tror jag att det som nu händer inte alls handlar om begränsade sakfrågor. De är bara förevändningarna för något mycket större, för ett paradigmskifte i det svenska politiska landskapet.

Så länge Socialdemokraterna har haft mindre än absolut majoritet i riksdagen – och det är väldigt länge – har de varit beroende av stöd från ett eller flera andra partier för att kunna sitta kvar i regeringsställning. Det stödet har haft olika former, ibland i form av att ta in ett annat parti i regeringen, ibland genom att försäkra sig om aktivt eller passivt stöd i riksdagen. När det gäller Vänsterpartiet har Socialdemokraterna inte behövt anstränga sig över hövan. Man har kunnat förlita sig på att Vänsterpartiet aldrig skulle konstra till den grad att Socialdemokraterna skulle förlora makten till de borgerliga. Visserligen har vi haft några borgerliga regeringar under efterkrigstiden, men det var inte Vänsterpartiets fel.

Det har i sin tur inneburit att Socialdemokraterna har hanterat Vänsterpartiet som det som brukar betecknas som ”dörrmatta”. I det politiska spel som ständigt pågår bakom kulisserna har ansträngningarna för att få stödpartier ”med i båten” lagt mycket krut på Miljöpartiet och nu senast på Centerpartiet. Vänsterpartiet har tagits för givet.

Andersson behöver idag stöd från Miljöpartiet (som i opinionsmätningarna tangerar eller ligger under fyraprocentsspärren), Centerpartiet (som är på väg nedåt 8 procent) och Vänsterpartiet (på nivån 11 procent). Det är uppenbart att Dadgostar, som nyvald partiledare, har valt att inte längre acceptera rollen som ”dörrmatta”, jämfört med C och MP.

Jag tror därför att det här handlar om ett paradigmskifte när det gäller förhållandet mellan Sveriges två socialistiska partier, som för båda partierna är av så grundläggande betydelse att inget av dem kan ge vika. Socialdemokraterna befinner sig under akut hot om väljarflykt inte bara till Sverigedemokraterna utan också till Vänsterpartiet, något som accentueras av den växande vänsteroppositionen inom partiet. För Vänsterpartiet handlar det om att efter ett sekel av förnedring äntligen få plats i det politiska finrummet, som jämbördig konkurrent till andra riksdagspartier.

Det finns mycket som talar för att varken Andersson eller Dadgostar kan ge vika i den här situationen, alltför mycket står på spel. Det kan till och med vara så att en regering ledd av Kristersson framstår som ett mindre hot.

Muséer som driver politisk aktivism i stället för att visa sina samlingar och dela med sig av sin kunskap. Universitet som låter forskningen styras av opportunism i stället för vetenskaplig nyfikenhet. En kultursektor som inte utmanar makten utan tvärtom brännmärker obekväma åsikter. Politiker som rasiststämplar dem som kritiserar muslimsk antisemitism. Bibliotek som rensar bort barnböcker som anses spegla gamla värderingar. Företag som markerar stöd för antidemokratiska rörelser som Black Lives Matter. Arbetsgivare som låter kön, etnicitet, hudfärg och andra ”identiteter” fälla utslaget vid rekrytering. Har Sverige drabbats av kollektivt hjärnsläpp undrar den som har satt sin tillit till sunt förnuft och traditionella uppfattningar. Eller handlar det om en jättelik konspiration?

Det finns en gemensam grund för alla dessa förvirrande och svårbegripliga samtidsfenomen. På så sätt kan man faktiskt tala om en konspiration, även om det inte sitter några konspiratörer i ett hemligt rum och rycker i trådarna. Konspirationen har många yttringar och lika många namn, men kan sammanfattas under begreppet ”kritisk teori”.

Hur det här har utvecklats och hänger samman förklarar Helen Pluckrose och James Lindsay i Cynical Theories. How Activist Scholarship Made Everything about Race, Gender, and Identity – and Why This Harms Everybody (Pitchstone Publishing 2020, Swift Press 2021). Boken är på 270 sidor, plus 80 sidor noter och referenser, och språket är inte helt lättillgängligt. Men för den som vill få en djupare förståelse om vår tids galenskap är den värd mödan.

Författarna utgår från de franska filosoferna Derrida, Foucault och Lyotard, som lanserade sina teorier på 1960-talet, och beskriver sedan utvecklingen av den tankeströmning som kallas postmodernism och kritisk teori. En lång rad av teoretiker, främst i USA, har under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet utvecklat olika tillämpningar av teorin som postkolonialism, queerteori, kritisk rasteori, intersektionalitet, genusteori och social rättvisa. 

Den kritiska teorin var ursprungligen en filosofisk riktning som frodades i den akademiska världen. Efterhand blev den alltmer ett verktyg för politisk aktivism, och spreds från amerikanska universitet till andra länder. Den spreds också från den akademiska världen ut i samhället där den idag har ett mycket stort inflytande över politiken, media och samhällsdebatten. Inte minst i vårt land har den kritiska teorin inte bara påverkat den akademiska forskningens inriktning utan också sådana jordnära saker som rekryteringen till både offentliga och privata tjänster och vanliga människors språkbruk.

Vad kännetecknar då den kritiska teorin och hur förhåller den sig till det som brukar betecknas som sunt förnuft?

Med sunt förnuft menar vi de föreställningar som är dominerande hos gemene man som inte har fördjupat sig i vare sig filosofiska teorier eller politiska eller religiösa dogmatiska system. Detta sunda förnuft är givetvis inte konstant, det förändras över tiden, oftast i ganska långsam takt. I dagens Sverige betyder det en i grunden liberal uppfattning som tar avstånd från rigida och totalitära excesser såväl till höger som till vänster. Med en grund hos upplysningsfilosoferna tror man på vetenskapen som bästa vägen till kunskap. Man sätter individen före kollektivet. Och man är tolerant mot dem som är avvikande, inom rimliga gränser.

Så är det inte med den kritiska teorin. 

Tvärtom förnekar den existensen av en objektiv kunskap och tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap. Den ”forskning” som influerats av kritisk teori har i själva verket vänt ryggen mot strävan att beskriva och förklara. Den har i stället valt att bli normativ, dvs. föreskriva vad som bör ske oberoende av empiriskt stöd och evidens. Man menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten och att språket är verktyget för att hävda de priviligierades makt. Mot denna strukturella makt står alla de som är offer, vars upplevelser varken kan mätas eller får ifrågasättas. Alla kulturer är likvärdiga och kulturella yttringar får därför inte kritiseras. I postmodernismens värld är individualism en myt. Men också universalismen, dvs. föreställningen att det finns vissa grundläggande värden som bör vara gemensamma för alla människor.

Kritisk teori i praktisk tillämpning har lagt grunden för en rad dogmatiska påståenden.

• Rasism är en oundviklig och ständigt närvarande egenskap hos samhället som beror på ett allomfattande systemfel och den måste motverkas genom att rasbegreppet återfår sin sociala betydelse.
• Det finns inga psykologiska eller biologiska skillnader mellan män och kvinnor, vilket innebär att genus och kön enbart är sociala konstruktioner.
• Idéer, ideologier och politiska rörelser är knutna till och representativa för identitetsgrupper och inte till individuella val.
• Objektiv kunskap är omöjlig att uppnå, i stället bör forskningen utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel.

Med utgångspunkt i dessa och andra påståenden avslutar Pluckrose och Lindsay sin bok med förslag till moteld mot den kritiska teorins uppfattningar. Deras ambition är att försvara sin tolkning av liberalism som i stort motsvarar det som i vårt land kallas liberalkonservatism. Denna liberalism menar de står i direkt motsatsställning till den kritiska teorin. Individuell frihet, lika möjligheter, frihet att uttrycka sin åsikt och att debattera samt humanism är delar av denna liberala tradition. 

Begrepp som Pride, Black Lives Matter, feminism och social rättvisa har idag ett mycket starkt stöd i stora delar av det svenska samhället. Ett stöd som bygger på föreställningen att man därmed ger uttryck för medmänsklighet, tolerans och demokratiskt sinnelag. Hade man gjort sig mödan att tränga djupare in i grunden för dessa rörelser hade man insett att man genom sitt stöd i själva verket tar avstånd från stora delar av det fundament som vår västerländska civilisation vilar på. Att kräva den insikten av den breda allmänheten, av kultursektorn eller av våra folkvalda vore kanske orimligt. Däremot vilar ett stort ansvar på den akademiska världen och journalistiken för att de försummat den analysen.

Desto viktigare är det att alla som ser hur de olika yttringarna av kritisk teori redan har skadat vårt samhälle säger ”hit men inte längre”. 

Den senaste arbetslöshetsstatistiken rapporterar en viss förbättring av siffrorna. Men det gäller inte långtidsarbetslösheten, som fortsätter att drabba allt fler och vara allt längre. Trots en uppsjö av ”satsningar” och ”åtgärder” blir situationen inte bättre.

Så här får det inte fortsätta. I en debattartikel i nättidningen Bulletin försöker jag visa varför den gamla politiken inte fungerar och vad som i stället måste göras.