Författare: Lennart Göranson

Har du påverkats av ”flug slkam” undrade en fransk vän nyligen via mejl. Det svenska begreppet honte de prendre l’avion har uppmärksammats stort i fransk media, både press och TV . Och det gäller inte bara Frankrike; flygskam har blivit en svensk språklig exportartikel som snart bör kunna mäta sig med ombudsman och smörgåsbord.

Här hemma sprider sig skamkulturen som en präriebrand. Efter bilskam och flygskam är det nu köttskam och flerbarnsskam som gäller. Rökskam eller tobaksskam myntades aldrig på samma sätt språkligt, men modellen är densamma: diskussionen om företeelsers eventuella skadlighet uttrycks genom att peka finger åt de onda, de som inte är goda som vi. 

Det här är inte nytt. När det gäller den kompass som vägleder människor i deras vägval och handlande talar man om skamkulturer och skuldkulturer. Skamkulturer betonar omvärldens värderingar och den yttre sociala kontrollen. Skuldkulturen lägger i stället tyngdpunkten på samvetet och den inre kontrollen. Begreppet skam är lätt att tolka. Det handlar om att vara ”inne” eller ”ute”, exempelvis som i Jantelagen.  Skuld är däremot mer mångfasetterat, med kopplingar till olika normsystem – religiösa (synd) eller juridiska (dolus och culpa, dvs. uppsåt och vårdslöshet).

Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna och Japan traditionellt räknats som typiska skamkulturer. Somliga menar att Tysklands olyckliga utveckling under 1930-talet kan hänföras till en dominerande skamkultur. I övrigt är den västeuropeiska kulturen det främsta exemplet på en skuldkultur.

I dagen samhällsdebatt utgår många i stället från att också vi i Sverige är en del av skuldkulturen. I motsats den förmodade svenska skuldkulturen ställer man den skamkultur som anses dominera i Mellanöstern och som i och med den omfattande migrationen har fått insteg i Sverige. 

Om så är fallet kan det möjligen vara ett uttryck för att vi alltmer anammar de värderingar som dominerar i Europa. Men det kan också handla om en felsyn, en brist på insikt om att vi inte fullt ut har tagit till oss de idéströmningar som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten, exempelvis maktdelningsprincipen och naturrätten. 

Den svenska fixeringen vid flygskam och alla de andra formerna av skam tyder på att den kulturkrock vi har att hantera inte gäller skamkultur mot skuldkultur. I stället handlar det om heders- och klankultur mot en fungerande rättsstat.

Vår försvarslinje bör därför vara att hävda rättsstaten, och där har vårt land fortfarande en del kvar att göra, exempelvis att återerövra våldsmonopolet även i utanförskapsområden och att stärka rättsväsendets självständighet i förhållande till den politiska makten.

Kan vi i samma veva lägga vår urgamla skamkultur på hyllan och fullt ut ansluta oss till den västeuropeiska skuldkulturen vore det en Gudi behaglig gärning. Men det förutsätter att vi ger fingret åt flyg-, kött-, flerbarns- och de andra skammarna.

Det var inte alltid bättre förr. Utvecklingen av trycktekniken på 1400-talet, tryckfrihetslagstiftning på 1700-talet och ökad läskunnighet på 1800-talet har alla bidragit till att vi i de öppna, demokratiska samhällena har kunnat glädjas åt en kritisk journalistik som utmanar olika slag av makt. Men hand i hand med samhällskritiken har pressen ofta excellerat i skandalskriverier och det slags journalistik som på engelska betecknas som sleeze eller tabloid journalism.

Fuljournalistiken är något vi får leva med, både för att vi riskerar att riskerar att kasta ut barnet med badvattnet om vi skulle förbjuda den och för att många människor faktiskt älskar den, vad vi än må tycka om den saken. I den bästa av världar balanseras och kompletteras därför oseriösa media av skattefinansierad public service, i första hand i form av television och ljudradio, där nyhetsförmedlingen intar en framträdande roll. 

SVT:s Rapport visade den 26 juni, som dominerande nyhetsinslag, ett långt reportage om en drunkningsolycka i Rio Grande. En man från Salvador hade tillsammans med sin treåriga dotter försökt simma över till USA på den motsatta stranden men båda drogs med av strömmen. Flera personer intervjuades, med starkt emotionell laddning, och paralleller drogs till treårige Alan Kurdis liknande öde 2015.

Är det en nyhet?

Det förefaller inte finnas någon tillförlitlig statistik över hur många människor i hela världen som drunknar under en dag, men det måste rimligtvis handla om tusentals, varav många är småbarn. Det fall som Rapport ägnade uppmärksamhet åt är djupt tragiskt, men knappast mer tragiskt än alla andra drunkningsolyckor som drabbar småbarn. ”Nyheten” handlar därför om något annat, nämligen att genom ett enstaka fall illustrera något annat. Den rimliga slutsatsen är därför att nyhetsredaktionen vill påverka opinionen mot den amerikanske presidenten och hans invandringspolitik, inte genom argument utan genom att väcka känslor av upprördhet hos tittarna. Det brukar kallas agendajournalistik, och borde inte vara en uppgift för public service.

Fick tittarna del av någon analys?

Det hade varit möjligt att diskutera fallet på den individuella nivån, exempelvis föräldrarnas ansvar för att bryta mot USA:s invandringsbestämmelser och därmed utsätta sitt barn för livsfara. Det hade också varit möjligt att ta upp en analys av de större sammanhangen, exempelvis om en oreglerad migration är lösningen på de problem som förekommer i dysfunktionella stater. När det gäller fallet Alan Kurdi skulle den seriösa nyhetsrapporteringen, vid det tillfället, ha kunnat diskutera den samlade effekten av 1) att Sverige gav tillgång till ett av världens mest generösa välfärdssystem till alla som beviljades uppehållstillstånd, 2) att Sverige krävde att de som ville få uppehållstillstånd i Sverige först förflyttade sig fysiskt till Sverige, och 3) att det var förenat med höga kostnader och livsfara att förflytta sig till Sverige i syfte att få uppehållstillstånd som flykting. Någon sådan analys gjordes dock inte.

Behövs public service?

Rapports reportage från Rio Grande den 26 juni är bara ett i en lång rad exempel på SVT:s journalistik, eller brist på seriös journalistik, som upprör många människor. Som konsekvens höjs röster för att helt avskaffa statliga och statsunderstödda media. Jag delar inte den uppfattningen.

Det handlar om vad som bör ingå i en stats grundläggande uppgifter, utöver rättsväsende, försvar och andra kärnverksamheter. En stat hålls samman av ett kulturellt kitt; utan det kittet faller medborgarnas respekt för att vi har nationella lagar och en nationell offentlig ekonomi. Att vårda kulturarvet ser jag därför som en uppgift för det allmänna, inte för den kommersiella sektorn. Och på samma sätt vill jag gärna se en public service som står för den grundläggande nyhetsrapporteringen och annan bevakning av samhällsutvecklingen när det gäller kultur, vetenskap och politik.

För egen del har jag mycket begränsat intresse av amerikanska polisserier, dokusåpor och olika slags tävlingslekar. De finns att tillgå på de kommersiella TV-kanalerna, där jag betalar för att se dem om jag så önskar, antingen genom ett abonnemang eller genom att se på reklam. Det finns ingen anledning att jag via skattsedeln eller TV-avgiften ska tvingas betala för underhållning som jag inte är intresserad av. 

I den bästa av världar skulle jag gärna se en public service där all lättare underhållning, all tabloidjournalistik och all agendajournalistik är bannlyst. En public service som rapporterar och analyserar det som händer i världen, såväl i dagsperspektivet som när det gäller långsiktiga trender. Det är möjligt att det skulle förutsätta helt andra journalister än de som idag är verksamma på SVT. Vore det omöjligt? Önska kan man alltid.

År 1212 inträffade ett par händelser som gav upphov till eftervärldens intresse och mytbildning. Tiden var korstågens tid, mellan det första som startade 1096 och det nionde och sista som avslutades 1272. Upphovet till berättelsen om barnkorståget går tillbaka till två pojkar, Nikolas i Tyskland och Stefan i Frankrike, som oberoende av varandra greps av övertygelse om att de skulle leda en stor mängd människor mot ett hägrande mål.

Nikolas uppges ha samlat 7000 följare som tänkte fortsätta till det heliga landet och befria Jerusalem. Enligt den gudomliga kallelse som Nikolas hade fått skulle resan dit underlättas av att Medelhavet skulle dela sig så att de kunde fortsätta promenaden torrskodda. Så skedde emellertid inte, och korståget splittrades i Genua. Somliga återvände hem medan andra tog sig vidare till Marseille, där de sannolikt såldes som slavar.

Stefans mål var inte Palestina utan att överlämna ett brev till franske kungen. Uppdraget hade lämnats av en återvändande korsriddare som uppgav att han i själva verket var Kristus själv. Stefan var mer framgångsrik i sitt uppdrag och lyckades föra 30 000 anhängare till Saint Denis, norr om Paris, där de franska kungarnas begravningskyrka ligger. Efter att ha utfört ett antal mirakler fick Stefan besked av kungen om att deltagarna borde återvända hem, vilket också förefaller ha skett.

Dessa två händelser – om de verkligen har inträffat är osäkert – förenades till en berättelse om ett barnkorståg. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med att den tidens reguljära korståg mer handlade om världsliga plundringståg än om ädla räddningsaktioner drivna av religiöst nit. Senare tids forskning har ifrågasatt om det verkligen handlade om barn. Texternas uttryck ”pueri” kan ha syftat på utsatta människor i allmänhet – i små omständigheter – snarare än om småbarn. Å andra sidan talar mycket för det i stor utsträckning handlade om människor som i vår tid klassas som barn, dvs. personer yngre än 18 år.

Det var inte sista gången sedan 1200-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

År 1424 började en då tolvårig bondflicka i den franska byn Domrémy få uppenbarelser som återkom under de följande åren. Det hon uppfattade som Guds röst beordrade henne att leda den franska armén till seger över engelsmännen, som tillsammans med burgunderna behärskade hela norra Frankrike. När hon var 16 lyckades hon göra verklighet av sitt uppdrag, tack vare att hon korrekt förutspådde en fransk seger i slaget vid Herrings. Under tre år tilläts Jeanne d’Arc att ställa sig i spetsen för den franska armén, iklädd full rustning. Hon ändrade krigets syfte till ett religionskrig och framtvingade en mer aggressiv strategi, vilket till att börja med ledde till militära framgångar. Lyckan blev dock kortvarig. 1431 tillfångatogs hon av engelsmännen, anklagades för kätteri och dömdes till döden på bålet. 

Det var inte sista gången sedan 1400-talet som ett ”barn” grips av en högre kallelse och får en roll som folkledare.

HC Andersens saga om kejsarens nya kläder illustrerar hur barn kan uppfattas som sanningssägare med en insikt som väger tyngre än det som gemene man håller för sant. Barnet hade rätt i sagan. I verkligheten är det naturligtvis tvärtom. Alltsedan upplysningen har vuxna människor kunnat ta till sig resultaten av forskning och vetenskap för att bilda sig en välgrundad uppfattning om hur världen fungerar. Och ändå väljer många att slippa det besväret, och sluter i stället upp i korståget för en bättre värld vägledda av en uppenbarelse. Men förmodligen viker inte havet undan i Genua, och anhängarna löper risk att bli slavar – inte i Marseille men under sina villfarelser.

Skrönsakslandets blogg använder jag normalt för att diskutera samhällsfrågor utifrån ett liberalkonservativt perspektiv, inte för att propagera för det parti jag är medlem i. För den saken använder jag hellre medier med större räckvidd. Men idag gör jag ett undantag.

På söndag är det val till EU-parlamentet, för alla som inte redan förtidsröstat. Så vad ska den rösta på som känner oro och misstänksamhet över sakernas tillstånd, både i Bryssel/Strasbourg och i Stockholm? Den som i valdebatten, så som den har kommit till uttryck TV och papperstidningar, inte har hört de besked från de etablerade partierna som man skulle önska?

Ska man rösta på kandidater som vill att Sverige säger upp sitt medlemskap i EU? Kandidater som håller tyst om vad det skulle innebära för vår levnadsstandard att ställas utanför den marknad dit nära två tredjedelar av vår export går och dessutom ställas utanför EU:s handelsavtal med tredjeländer.

Eller på kandidater som aktivt eller passivt låter EU fortsätta sin marsch mot en fullödig federation – ett Europas förenta stater där Sverige reduceras till en delstat?

Kanske på kandidater som i EU-parlamentet driver de hjärtfrågor som man inte har lyckats vinna majoritet för i den svenska riksdagen? Som vargjakt, vapenlagstiftning, abortförbud, länkskatt och uppladdningsfilter eller verkningslösa klimatpolitiska åtgärder.

Ska man rösta på kandidater som glidit in i ”Brysselklubben” så effektivt att de bryr sig mer om hur de uppfattas av sina kollegor där än av de svenska väljare som har gett dem uppdraget? Och som lagt sig till med en ”europeisk” syn på redovisningen av sina utgifter.

Vill vi ha svenska EU-parlamentariker som anser att den svenska ”värdegrunden” i kraft av vår roll som humanitär stormakt bör tvingas på samtliga EU-länder? Exempelvis när det gäller tolkningen av asylregler.

Det finns ett alternativ, Medborgerlig Samling, som envist kämpar med hjälp av frivilliga insatser från medlemmarna, utan det partistöd som bekostas av skattebetalarna. Som hånas när de stora partiernas valarbetare river ner deras valaffischer. Som för det mesta refuseras när det försöker få debattartiklar publicerade i ledande media. Som vägras delta i debatter. Men som erbjuder en verklighetsförankrad, evidensbaserad och sammanhängande politik på alla de områden som är relevanta i EU-sammanhang. 

Här är två av mina försök att föra ut partiets politik till en bredare publik.

https://www.altinget.se/eu/artikel/exit-lattare-sagt-an-gjort

https://www.gp.se/debatt/vad-f-n-får-vi-för-eu-pengarna-1.14985729

Om du är missnöjd med dagens svenska EU-parlamentariker, misströsta inte, rösta i stället på Medborgerlig Samling på söndag.

Många människor är arga på SAS. I första hand alla de hundratusentals som fått sina resplaner omintetgjorda på grund av den senaste konflikten. Många andra, som inte drabbats personligen, tycker också att det är förfärligt att det ska få vara på det här sättet. Man menar att det vore väl bara att parterna sätter sig ner och kommer överens, så att folk kan resa som de planerat. De flesta är arga på företaget, men många lägger nog också en hel del skuld på piloterna. Det finns naturligtvis också en del som är glada, eftersom konflikten har bidragit till att jordens klimatkatastrof har skjutits en aning på framtiden.

Nu är konflikten över, båda parter är nöjda och tycker att det har blivit ett riktigt bra avtal, trots att de i förrgår menade att klyftan mellan fack och arbetsgivare är djupare än Marianergraven. Men allmänhetens upprördhet består – man tycker att konflikten var både onödig och obegriplig.

I själva verket var konflikten både begriplig och nödvändig.

Sverige är förmodligen världens mest jämlika land i betydelsen att spannet mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är litet. De i Sverige som har låga inkomster tjänar förhållandevis bra jämfört med motsvarande grupper i jämförbara länder. De i Sverige som har höga inkomster tjänar i stället dåligt i förhållande till dem utomlands som de jämför sig med.

Den här skillnaden mellan Sverige och andra länder är inget problem för låginkomsttagarna. De har all anledning att skatta sig lyckliga som svenskar. För höginkomsttagarna är det inte lika roligt. De skulle gärna vilja ha lika höga inkomster som sina likar utomlands. Somliga löser problemet genom att söka jobb utomlands. Andra försöker hänvisa till möjligheterna i andra länder när de förhandlar med sin arbetsgivare. Väldigt få tar hjälp av facket, eftersom höginkomsttagare sällan är medlemmar i en fackförening.

Piloter är ett undantag. I de större flygbolagen utomlands tjänar piloter bra. Och i de skandinaviska länderna är piloter fackanslutna. Alltså blir den svenska jämlikheten, som innebär jämförelsevis låga löner till höginkomsttagare, något som utlöser en arbetsmarknadskonflikt just på flygets område.

Det här en strukturell fråga, som består så länge strukturen består. SAS har all anledning att se fram emot nya konflikter med pilotfacket, inklusive strejker och förbittrade passagerare, också i framtiden. Det här har kostat SAS stora pengar, vilket naturligtvis inte är så roligt när man redan går på knäna. Kanske vi bör bereda oss på att SAS inte kommer att överleva hur länge som helst. Men så är det. Det får vi leva med för att kunna fortsätta att vara världens mest jämlika land. Och det är det värt. Eller?

Jag gick i den gamla kunskapsskolan i mitten av 1900-talet, som på många sätt troligen hade fler drag av 1800-talet än av 2000-talet. Det började med folkskolan, där jag fick lära mig psalmer, hembygdskunskap, att sy en bläcktorkare, hur en gullviva ser ut i genomskärning och mycket annat mer eller mindre nyttigt.

Efter fyra år var det dags för läroverket för den som ville mer än det som folkskolan kunde erbjuda. Det fanns många läroverk att välja på i Stockholmsregionen, och man fick söka tillträde baserat på betygspoängen. Goda vitsord från folkskolans fjärde klass krävdes för de mest uppskattade läroverken. Den som meriterade sig accepterade gärna två mils resa till skolan, även om flera andra alternativ erbjöds på närmare håll.

För den som kommit in på läroverket väntade fyra år i realskolan, därefter ny ansökan, fortfarande baserad på betygspoäng, till gymnasiet. Lärarna var antingen läroverksadjunkter eller lektorer. De förra hade magisterexamen, de senare licentiatexamen och titulerades doktor. Vår historielärare var professor. Det var inte ovanligt att lektorerna hade författat läroböcker som var standardverk i landets läroverk.

Gymnasiet avslutades med studentexamen, som grundades på en rad skriftliga prov under sista vårterminen och därefter en dags muntliga förhör. Förhören leddes av en av skolans lärare men i närvaro av censorer som var helt fristående från skolan. Det var inte ovanligt att en censor tog över förhöret om han eller hon inte var nöjd med förhörsledarens prestation. Efter det muntliga förhöret vidtog en spänd väntan på resultatet av betygskollegiets sammanträde. Skulle alla få godkänt? Svaga elever varnades ofta i förväg, så att de kunde välja att göra ett nytt försök nästa år, men det hände också att en elev underkändes på examensdagen och fick lämna skolan i smyg genom en bakdörr. Övriga rusade ut glädjestrålande för att tas emot av väntande familj och vänner med blomster och gratulationer. För många var den här prövningen förmodligen livets största utmaning, på gott och ont. När jag själv tog studentexamen var det en prövning som 95 procent av mina jämnåriga aldrig fick underkasta sig.

Jag upplevde aldrig den nya skolan – enhetsskola, grundskola, gymnasieskola – den kom efter mig. När jag läste om den nya skolan förstod jag att jag själv hade gått i en dålig skola som hade matat mig med färdiga fakta i stället för att låta mig söka kunskap på egen hand. Korvstoppning och katederundervisning kallades det. I den nya skolan skulle i stället elevernas egen nyfikenhet och intresse vara vägledande. Läraren skulle vägleda, inte lära ut. Jag tyckte det lät bra men förstod aldrig riktigt hur det fungerade i praktiken.

Numera läser jag många – i och för sig anekdotiska – vittnesbörd om hur det står till i dagens nya skola. Ska man tro vad som skrivs förefaller det som om den nya skolan är minst lika fokuserad på att lära ut som den gamla. Men det handlar inte om samma saker. I den gamla skolan fick eleverna lära sig räkning med hjälp av logaritmtabell, det svenska partiväsendet under frihetstiden, minst tre främmande språk, Stiernhielms dikt Herkules och mycket annat mer eller mindre nyttigt. Den nya skolan ser däremot som sin uppgift att bibringa eleverna en djupare förståelse för klimatångest, vegetarianism, multikultur, HBTQ-aktivism, feminism och andra tendenser i tiden.

När den gamla skolan lade tyngdpunkten på sakförhållanden verkar den nya i stor utsträckning (naturligtvis inte uteslutande) handla om värderingar – värderingar som av somliga anses utgöra en del av värdegrunden, av andra karakteriseras som PK (politiskt korrekta).

Värderingar är inte huggna i sten eller invändningsfria. I ett öppet och demokratiskt samhälle utsätts de ständigt för kritik och omvärdering i samhällsdebatten. I andra samhällen ser staten som sin uppgift att vidmakthålla en uppsättning godkända värderingar och angripa avvikelser.

Visionen av en skola där eleverna fritt, utan styrning söker sin egen kunskap, drivna av nyfikenhet, var nog aldrig annat än en förflugen idé, en stollig dröm. Ett sådant kunskapssökande kan människor med speciella förutsättningar ägna sig åt, oberoende av hur skolan är organiserad, och gör det också. Vad vi i stället fick var en skola som förkastade den gamla kunskapsskolan och i stället ägnar tid och kraft åt flyktiga moderörelser.

Det känns inte bra.

I en understreckare i SvD den 5 mars skriver Per I Gedin om Stockholmsutställningen 1930, som lanserade funktionalismen inom arkitekturen.

Stockholmsutställningen och ”funkis” omges av ett mytiskt skimmer och uppfattas allmänt som genombrottet för det moderna, rationella och goda samhället. Det handlade inte bara om arkitektur, utan också om en vision som bar vidare till folkhemmet, det starka samhället och socialdemokratin som statsbärande ideologi. Men skrapar man på ytan blir bilden mindre ljus. Den människosyn som genomsyrade funktionalismen var i själva verket nära besläktad med den tidens fascistiska idéer.

Stockholmsutställningen hyllade på olika sätt den ”nya” människan, en stark och idealiserad figur som höjde sig över den gamla tidens försoffade småborgare. Där visades skulpturer som har klara kopplingar till den nya ”konst” som i Sovjetunionen, Italien och Tyskland förhärligade regimen och gjorde rent hus med det som man betraktade som 20-talets unkna dekadens. I den centrala paviljongen ”Svea rike” hyllades den nordiskt vita rasen, som jämfördes med ”lappar” och andra lägre stående folk. Samtidigt tar utställningen också avstånd från ”Herr Medelson” som avbildas som motsatsen till frisksportaridealet – småfet, groggande och underkuvad.

Avståndstagande från det gamla och förlegade handlade inte bara om människosynen. Funktionalismens idé, som vidareutvecklades i stridsskriften ”Acceptera” 1931, motarbetade också hantverket och småskaligheten. Enhetlighet, storskalighet och kollektivism blev ledord för den modernistiska rörelsen. Tankegodset byggde till stora delar på Le Corbusiers idéer om stadsplanering med stora separerade hus och rivning av äldre bebyggelse. Hans förslag om rivning av Gamla Stan i Stockholm förverkligades dock aldrig. Le Corbusiers politiska kopplingar till den italienska fascismen och till Vichyregimen i Frankrike är omdiskuterade. Hans arkitektur bygger dock helt klart på den visionära modernism som hyllar bostaden som en maskin för ett kollektiv.

Mitt emot mitt hem på John Ericssonsgatan i Stockholm ligger fortfarande Sven Markelius kollektivhus från 1935, ofta besökt av grupper av arkitektstudenter från hela världen. Huset domineras av små lägenheter som inte erbjuder mycket mer än sovutrymme och ett litet sällskapsrum med balkong. Måltiderna intogs i en gemensam restaurang, eller skickades upp till lägenheten med en mathiss (den delen finns fortfarande kvar). Barnen förvarades i ett kindergarten, som dagis kallades på den tiden. Och smutstvätten skickades ned till den kollektiva tvättinrättningen via rör från lägenheterna. Bland initiativtagarna till kollektivhusprojektet märks särskilt Alva Myrdal.

Synen på den nya tidens människa bekräftades i Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan” från 1934. Författarna föreslår bland annat att ”folkmaterialets kvalitet” ska förbättras genom sterilisering av undermåliga individer och selektiv avel. På så sätt skulle man minska antalet individer som bär på olämpliga ärftliga egenskaper. Det är tankar som varit i säck innan de kom i påse, bland annat i Herman Lundborgs Rasbiologiska institut. Lundborg var föreståndare för Stockholmsutställningens paviljong ”Svea rike”.

Det är lätt att avfärda de tankar som präglade Stockholmsutställningen som den tidens allmängods, något som senare tider inte berörs av. Det är inte sant. Stockholmsutställningen lade grunden för en utveckling som på många sätt fortsatte senare under 1900-talet. Rasbiologiska institutet fortsatte verksamheten fram till 1958, då namnet ändrades och institutionen knöts till Uppsala Universitet. Lagen om tvångssterilisering av fysiskt, mentalt eller socialt handikappade personer avskaffades 1976. En lag om tvångssterilisering vid könsbyte upphörde år 2013. När det gäller bostadsbyggande var den modell som lanserades genom Stockholmsutställningen dominerande under hela senare delen av 1900-talet, inte minst under det s.k. miljonprogrammet under 1960- och 70-talet.

En intressant parallell är den svenska konsumentpolitiken. Konsumentverket och konsumentpolitiken har sina rötter i det tidiga 70-talets socialdemokratiska ideologi. År 1971 lämnade den av regeringen tillsatta Konsumentutredningen sitt slutbetänkande Konsumentpolitik – riktlinjer och organisation (SOU 1971:37). I betänkandet kan man bland annat läsa att ”hushållen har en svag ställning i det samhällsekonomiska samspelet” och att ”det är en uppgift för konsumentpolitiken att avhjälpa svagheter”. Utredningen kritiserar den tidigare synen på hushållens behov, som betecknas som ”konkurrensekonomisk”. I stället menar man att man ”i konsumentverkets arbete inte i någon avgörande grad (kan) bygga på konsumenternas anspråk, uttryckta genom efterfrågan av produkter eller på andra sätt” och att ”behoven måste här – som i annat samhällsarbete – formuleras normativt med utgångspunkt från samhällets ambitioner om individernas välbefinnande.”

Synen att staten är bättre skickad än konsumenterna själva att bedöma och styra hur de ska tillgodose sina behov påminner på att slående sätt om 30-talets bostadspolitiska ambitioner. De som flyttade in i de nya bostäderna tillfrågades inte om sina önskemål, man ansåg att de skulle lära sig att bo där även om de inte gillade det. Med Gunnar Myrdals ord: ”Människorna måste vänjas vid att borsta tänderna och äta tomater, innan de kom att uppskatta det slagets konsumtion, och likadant är det med förnuftigt anordnade bostäder.”

Annika Strandhäll tyckte sig i Ungern se en politik ”som osar 30-tal”. Men 30-talet är mer närvarande, här och nu, än vi gärna vill medge. Det finns en ideologi som vi kan kalla modernismen, för att undvika de politiska etiketter som känns mer provocerande, och den finns fortfarande i många av de strukturer som är en del av dagens svenska samhälle. Det handlar inte om de små, extrema grupper som excellerar i vit makt-romantik. Det handlar inte heller om politiska partier som driver en nationalkonservativ eller socialkonservativ linje. Modernismen finns som inslag i main-stream-samhället. Det är där den bör identifieras, och kritiseras på saklig grund. Inte genom antagonistiska invektiv, utan genom argument.

I ett samhällsklimat som det svenska är det svårt att erbjuda trovärdiga alternativ till modernismens visioner. I understreckaren pekar Per I Gedin på att det före Stockholmsutställningen fanns starka krafter som ville verka för en småskalig stadsplanering i österrikaren Camillo Sittes anda. I Stockholm finns bostadsområdena Lärkstaden och Röda bergen som uttrycker en helt annan människosyn än funktionalismen. I Göteborg finns Lorensbergs villastad och Landala egnahem. De medborgare och det samhälle som känner samklang med det slaget av boende är inte samma som de som trivs i Le Corbusiers Unité d’habitation i Marseille. Och det senare slaget av människor kanske inte finns alls? Det som finns är i stället en visionär elit som anser sig bättre förstå vad som är bäst för andra.

I grunden är det politik det handlar om. Vilket slag av samhälle vi vill utveckla. Få stöder fascism eller nazism idag. Men modernismen lever på många sätt kvar, med sin lust att ”riva för att få luft och ljus”, med sin prioritering av kollektivet, med sin fäbless för stora visionära lösningar. Det borde vara dags nu att se till individen, att värna traditionen, att låta samhället betyda något annat än staten.

Professorn i global hälsa Mats Målqvist skriver i SvD den 4 mars 2019 att ”det är en politik som minskar inkomstklyftorna och en gemensam vision om ett jämlikt samhälle” som förklarar Finlands goda resultat på en rad områden. Debatten om Finland visavi Sverige har handlat om bland annat broderlandets framgångar på områdena polis, skola, sjukvård och renare luft samt att finländarna är såväl godare som lyckligare människor.  Att Målqvist har hittat förklaringen till alla dessa framgångar verkar alltför bra för att vara sant. Och det är det naturligtvis inte heller.

För att ge trovärdighet åt sin tes hänvisar Målqvist till Nordiska Ministerrådets rapport: Increasing Income Inequality in the Nordics – Nordic Economic Policy Review 2018, sid 21). Rapporten stöder påståendet att inkomstskillnaderna – enligt den s.k. GINI-koefficienten – har ökat i Sverige, något mer än i Finland. Däremot behandlar rapporten inte hur detta kan ha påverkat luftkvalitet eller skolresultat i Finland.

Mark Twain (och kanske ursprungligen Benjamin Disraeli) menade som bekant att det finns tre slag av lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Det finns därför goda skäl att se skeptiskt på förmenta statistiska bevis, även när de förs fram av professorer.

Målqvist bygger sin debattartikel på statistik över inkomstskillnadernas förändring, inte på nivån. Den gängse diskussionen om farorna med stora inkomstskillnader – osagt om det är sant eller ej – handlar däremot just om nivån, dvs. hur stora skillnaderna är mellan olika grupper i ett samhälle. När det gäller inkomstutjämning  ligger alla de nordiska länderna i den absoluta toppen bland världens länder. Mycket talar för att de länder som uppvisar stora inkomstskillnader drabbas av sociala spänningar och dysfunktionalitet och att en förändring mot mindre skillnader kan vara gynnsam. Något stöd för att de länder som redan ligger i toppen skulle vinna på en än längre gående ekonomisk utjämning finns inte. I varje fall är det inget som Målqvist lyckas visa i sin artikel.

Tvärtom finns flera omständigheter som talar för motsatsen. Bläddrar man längre fram i Nordiska Ministerrådets rapport finner man att en ökning av inkomstskillnaderna är starkt korrelerad till en allmän inkomstökning. Enkelt uttryckt: när man får det bättre ökar också skillnaderna. En annan del av rapporten handlar om hur ökningen av inkomstskillnaderna kan förklaras av utvecklingen för det högsta inkomstskiktet. Det är allmänt känt att svenska (och nordiska) företagsledare har löner som är markant lägre än motsvarande tjänstemän i jämförbara länder.  Om de skillnaderna har minskat skulle det kunna leda till bättre möjligheter för svenska storföretag att rekrytera kvalificerade medarbetare. Kanske också att den osunda floran av förmåner vid sidan av lönen rensas.

Verkligheten är som vanligt komplex. Debattartiklar som på ett slarvigt sätt hänvisar till statistik för att ge trovärdighet bör ses med stor skepsis. Särskilt om den tes som förs fram ger näring åt utbredda fördomar. Och även om avsändaren är professor.

”An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur” (Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs). Citatet tillskrivs Axel Oxenstierna, som i övrigt gjorde sitt bästa för att genom sitt livsverk falsifiera hypotesen. Men mycket talar för att han själv snarare utgjorde undantaget än regeln.

För närmare 30 år sedan hade jag en chef som hade både klokskap och integritet. Han hade på nära håll sett hur världen – inte minst Sverige – styrs. ”När de kommer upp på de höga nivåerna blir de fartblinda”, förklarade han för mig. ”De tror att de är osårbara”. Det är inte svårt att komma på exempel, och de finns i alla sektorer – politiken, offentlig förvaltning, näringslivet och kulturen.

Troligen beror fenomenet inte på att fartblinda personer har lättare att avancera till höga nivåer. Min föreställning är i stället att den som nått en framskjuten position intalar sig att uppgiften, snarare än den egna personen, är viktigare än allt annat. Därför kan det vara nödvändigt att skrivna och oskrivna regler eller ekonomiska och andra begränsningar får stå tillbaka, så att uppgiften kan främjas med maximal effektivitet. De förmåner man får del av upplevs ha ett högre syfte. Och man föreställer sig att omvärlden gör samma prioritering, med känt resultat när så inte är fallet.

Tondövhet är ett besläktat men ändå annorlunda fenomen. Där handlar det snarare om att man ser sin egen uppfattning om vad som är riktigt och viktigt som så självklar att man inte förstår hur någon kan uppleva verkligheten på ett annat sätt. Man varken kan eller vill lyssna.

EU-ordförande Donald Tusk menar att det finns en särskild plats i helvetet för dem som drev på för Brexit, påhejad av Guy Verhofstadt som tvivlar på att Lucifer skulle släppa in dem. Margot Wallström kan inte förlåta britterna, som på grund av dåligt politiskt ledarskap skapar ett historiskt misstag och skapar problem för oss alla. Madeleine Albright tycks i en bok (Fascism. En varning) mena att all opposition mot globalisering och kapitalism hotar en god och nödvändig världsordning. De opinioner som lyft fram Chavez, Erdogan och Trump pekas inte explicit ut som fascistiska men diskuteras i en sådan kontext. I Frankrike har François Hollandes uttryck les sans-dents (de tandlösa) för att beteckna det folkliga missnöjet följts av Emmanuel Macrons les fainéants (latmaskarna). Exemplen på tondövhet är legio.

Samhället behöver eliter, människor som är särskilt duktiga och framgångsrika inom sitt område. Världen vore tråkigare utan de bästa artisterna, torftigare utan de bästa konstnärerna, författarna och kompositörerna. Vi skulle vara fattigare utan de skickligaste entreprenörerna, våra organisationer skulle vara ineffektivare utan de bästa ledarna. Världen skulle utvecklas sämre utan de bästa forskarna. Och vi skulle troligen leva i en bättre värld med bättre politiker.

Men elitism förpliktar. När eliten uppfattas som alltför självgod, när fartblindhet och tondövhet breder ut sig, då föds missnöje och protest.

Demokratins viktigaste funktion, som jag ser det, är att medborgarna kan säga stopp när man inte är nöjd. Det är vad som har hänt i USA när majoriteten valde Donald Trump till president, i Storbritannien när man valde Brexit och i Frankrike när man först utplånade de två partier som under lång tid hade dominerat fransk politik och nu går ut på gatorna för att markera sitt missnöje med den som man fick i stället.

Folklig demokratisk protest fungerar bra för att säga nej till det man inte vill ha. Den fungerar inte lika bra för att formulera alternativ. I Storbritannien förefaller allt nu peka mot en utgång som ingen kommer att bli nöjd med. I Frankrike uppfattar allt mellan yttersta vänstern och yttersta högern de gula västarna som ”sitt folk”. Man styr inte om ett tåg till en bättre kurs med hjälp av nödbromsen. Det behövs något mer.

Demokratisk medborgarmakt utövas genom politik och politik skapas av politiker. Politiker med det förstånd som Axel Oxenstierna efterlyste, men som också har den integritet som motverkar fartblindhet och den empati som motverkar tondövhet. En elit, men en god elit.

Kaj Schueler skriver i SvD:s kulturbilaga den 27 januari att han – apropå minnesdagen av förintelsen – känner en tilltagande oro över att vi inte lärt oss den läxa som historien försökt undervisa oss om. ”Vart är vi på väg när hatiskt och främlingsfientligt tal har flyttat in på den etablerade politiska arenan?”

Är det verkligen så? Att det finns kommentatorer på sociala medier som uttrycker sig på ett sätt som inte är comme-il-faut i mer civiliserade rum går inte att förneka. Likaså att det i samma medier finns de som ger uttryck för rasföreställningar eller som skär alla människor med visst geografiskt ursprung över en kam. Men det kan knappast betecknas som den ”etablerade politiska arenan”. Skulle verkligen debatten i Sveriges riksdag, på de rikstäckande dagstidningarnas ledarsidor eller i SVT:s nyhetssändningar ha gett uttryck för hat eller tagit ställning för främlingsfientlighet? Att skapa halmdockor bidrar inte till ökad förståelse för vad som är det verkliga problemet.

Vem är för övrigt ”vi” som inte har lärt sig läxan? Är det Kaj Schueler som ifrågasätter förintelsen. Nej, naturligtvis inte. Man får förmoda att han räknar sig de goda människorna som står fast i sin övertygelse att allt ha förstått, i en omgivning som bättre borde läsa på sin läxa.

Om vi ska lära oss något av historien, exempelvis varför Weimarrepubliken sopades undan av en nationellt socialistisk regim, räcker det inte med att det hade varit bättre om de goda demokraterna hade fortsatt att vara goda demokrater. Det avgörande var att de blev färre, eftersom de hade misslyckats att leverera det som alltmer missnöjda och frustrerade medborgare ville ha. Med alla sina goda ambitioner hade Weimarrepubliken inte lyckats förhindra social oro, tilltagande kriminalitet, skakiga statsfinanser och många människors upplevelse av att deras privatekonomi såg allt mörkare ut.

Det finns goda skäl att dela den oro Kaj Schueler känner när han blickar ut över Europa. Man behöver för övrigt inte lyfta blicken längre än till vårt eget lands gränser. Men oron borde i första hand handla om orsakerna till missnöjet med tingens ordning. Det räcker inte med att förfasa sig över ”de onda” och hur missnöjet kommer till uttryck. I stället måste vi släppa den bekväma övertygelsen om att allt i grunden står väl till i vårt land. Det fanns orsaker till att Hitler fick så starkt stöd i mellankrigstidens Tyskland, på samma sätt som det finns orsaker till att små grupper av nättroll och vitmaktsromantiker nu dyker upp i vårt land. Och att också ”vanliga” människor känner en tilltagande oro för att alltför mycket har gått helt snett.

De som styr vårt land har inte levererat, och det gäller på en rad områden. Det handlar inte bara om en stark befolkningsökning under kort tid genom invandring från utomeuropeiska länder. Men en del av förklaringen är att regeringar dels har förnekat konsekvenserna av ”öppna hjärtan” för det svenska samhällets hållbarhet, dels misslyckats att vidta de åtgärder som krävs för att situationen ska bli hanterlig.

Människors missnöje med den tilltagande kriminaliteten i utanförskapsområden är inte ett uttryck för främlingsfientlighet utan en högst legitim reaktion. Likaså missnöjet med att grupper av unga män som inte respekterar vår sociala kod skapar oro på bibliotek och gör att tjejer inte törs röra sig fritt på gator och torg. Likaså oron för att den kommunala ekonomin har blivit en tickande bomb. Likaså förtvivlan över att polisen inte kan utreda vardagsbrott och att sjukvården och äldrevården går på knäna. Likaså upprördheten över skolans oförmåga att ge barn och ungdomar den utbildning de förtjänar under lugna och ordnade förhållanden.

Kanske hade Weimarrepubliken lyckats bevara Tyskland demokratiskt med en kraftfullare politik som hade tagit människors missnöje på allvar? Ingen vet. Vi har idag möjlighet att lära av historiens läxa. Och den läxan är inte att brännmärka medborgarnas missnöje som orsaken till problemen. Missnöjet är bara symtomet. Lösningen ligger i stället i en bättre politik, som tar problemen på allvar i stället för att fortsätta ”business-as-usual”, och som inte slår sig till ro med att intala sig att man tillhör ”de goda”.