Vilse mot målet

Målstyrning är en metod att styra en verksamhet, ofta en offentlig sådan, som innebär att man överger den tidigare orderstyrningsmodellen, med detaljerade anvisningar för processen, och i stället formulerar ett mål som verksamheten ska uppnå. Metoden fick ett genomslag under 1970-talet, och kritiserades för att lämna utrymme för tjänstemannavälde. Från 1990-talet dominerade i stället New Public Management (NPM), som också fokuserar på kvantitativa resultatmål men lämnar mycket större utrymme för politikers och administratörers detaljstyrning, till förfång för den professionella kompetensen.

Trots problem med olika styrningsmodeller har fortfarande formuleringen av mål en viktig roll i den politiska processen.

Om du frågar en managementkonsult hur ett bra mål ska formuleras svarar han eller hon säkert att det ska vara SMART. Det är en akronym som står för Specifikt, Mätbart, Accepterat (eller ursprungligen på engelska Assignable, dvs möjligt att göra någon ansvarig för), Realistiskt och Tidssatt.

I verkligheten sätter organisationer många gånger mål som strider mot alla dessa krav. Att göra något ”så mycket som möjligt” är inte specifikt – vem avgör vad som är möjligt? Att ”höja kvaliteten” är inte mätbart om man inte preciserar hur mycket och hur det mäts. Att ”vi” ska sträva mot målet är inte ”assignable” eftersom det inte går att utkräva ansvar på så diffusa grunder. Realistiska mål får varken sätta ribban för högt eller för lågt. Och utan en bestämd tidpunkt när målet ska vara uppnått blir målformuleringen inte mer än önsketänkande.

Målstyrningen har kommit i vanrykte eftersom målen ofta varit dåligt formulerade. Men det största problemet är inte dålig respekt för SMART-kriterierna. Värre är att målen ofta har haft dålig koppling till vad organisationen är till för. Exempelvis skulle en gymnasieskola kunna sätta målet att 100 procent av eleverna har godkänt avgångsbetyg vid slutet av vårterminen 2022. Det går att formulera så att det uppfyller kriterierna, men vad hjälper det om 1/3 av eleverna fortfarande har otillräckliga kunskaper? Och måluppfyllelsen har skett genom ”glädjebetyg”?

Fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering och att man förlorar fokus på det resultat som man i förlängningen vill uppnå.

År 2017 antog Sverige ett klimatpolitiskt mål som innebär att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Med nettoutsläpp menas att kvarvarande utsläpp kompenseras med lika stora ”negativa utsläpp” eller kolupptag på annat vis. Och möjligheterna eller svårigheterna att uppnå klimatmålet har i media blivit den helt dominerande frågan när det gäller klimatet och dess eventuella förändring.

Att vid en preciserad tidpunkt uppnå mål som ett visst antal sålda bilar, en viss andel godkända resultat på nationella prov eller en viss kroppsvikt kanske inte är ett självändamål. Men sådana mål är ändå rätt nära relaterade till det tillstånd man egentligen försöker uppnå när det gäller rörelseresultat, kunskaper respektive välbefinnande. Att ansvarig myndighet år 2045 ska kunna rapportera att Sverige under året inte haft några nettoutsläpp av s.k. koldioxidekvivalenter till atmosfären har däremot i sig begränsat intresse för andra än media och för dem som i andra roller – kommersiellt eller politiskt – har till uppgift att rapportera mät- och beräkningsresultaten. För oss andra är det bara en siffra.

Det vi vill uppnå – att jorden fortsätter att vara beboelig – har i själva verket försumbar koppling till att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Om det verkligen finns en risk för att jorden blir obeboelig om 23 år är en helt annan diskussion som jag inte går in på här. Vi kan för enkelhets skull anta att det faktiskt finns en risk för att genomsnittstemperaturen globalt stiger och att det kommer att få följdeffekter som är negativa också för vårt land, direkt eller indirekt. Vi bör i så fall vidta åtgärder som faktiskt har utsikter att påverka utvecklingen. Att begränsa de svenska utsläppen hör inte dit. De svenska utsläppen av växthusgaser är redan i utgångsläget så små att de saknar betydelse för klimatutvecklingen. En ytterligare begränsning av dessa utsläpp har än mindre betydelse. Möjligheten att göra skillnad ligger helt i händerna på de länder som står för de största utsläppen, där Kina, USA, Indien och Ryssland ligger i topp. Sverige ligger som utsläppsnation på plats 65, med utsläpp som uppgår till 3,5 promille av Kinas. Att vi inte har några utsikter att påverka utvecklingen genom att begränsa de egna utsläppen är uppenbart. Argumentet att vi genom vårt föredöme skulle få resten av världen att rätta in sig i ledet är lika naivt som föreställningen om Sverige som humanitär stormakt.

Om nu det svenska klimatmålet är en skenmanöver, plakatpolitik, politiskt bondfångeri och missriktad managementteori – vad borde vi i stället göra för att ge ett litet med dock positivt bidrag i klimatfrågan? Kritiken mot de moderna managementteorierna handlar bland annat om att de har lett till avprofessionalisering och att tilliten till professionen ersätts med styrning mot resultatmål. 

Kunskapsutveckling kan ske även i en liten ekonomi. Genom att uppmuntra experters arbete med tekniker och metoder för att möta en klimatutveckling som kanske inte kan stoppas, men där vi och andra länder kan bli bättre på att hantera konsekvenserna, skulle även Sverige kunna ge ett bidrag. Ett bidrag som dessutom inte innebär att vi skjuter oss själva i foten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.