Ett inslag i Rapportsändningen den 30/12, med rubriken ”Tufft år väntar hushållen”, berättar att Sverige står inför sämre tider nästa år. ”Sannolikt får hushållen betala det högsta priset sedan 90-talskrisen”. Att det blir värre nästa år beror på att ”notan för de senaste kriserna till stor del betalats med statskassan”.
I en intervju med Mats Kinnwall, chefekonom på Teknikföretagen, lägger reportern Ulf Hambraeus Bonnevier själv ut texten för att förklara hur det hänger ihop:
– På en punkt är den här krisen annorlunda, jämfört med de senaste ekonomiska kriserna vi har haft under det här seklet. Det är att hushållen den här gången får betala ett särskilt högt pris. Både under finanskrisen och pandemin kunde penningpolitiken och finanspolitiken agera kraftfullt för att stimulera ekonomin och hushållen klarade sig relativt helskinnade. Nu verkar det vara nästan tvärtom. Trots goda statsfinanser kan regeringen inte hjälpa hushållen.
Dystra nyheter. Men för ”oberoende” public service är det på sitt sätt en god nyhet. Den demonstrerar tydligt hur mycket sämre vi kommer att få det under den nya regeringen, jämfört med hur den föregående regeringen hanterade de ekonomiska påfrestningarna.
”Hushållen” som drabbas är vi alla. Men vem är ”statskassan och finanspolitiken” som så generöst såg till att vi tidigare inte behövde lida av de ekonomiska kriserna? Inte är det ”pennies from heaven”. Och inte en gåva från den socialdemokratiska partikassan. Nej, det är naturligtvis alla vi skattebetalare, som fyller på statskassan med pengar som vi har tjänat i vårt anletes svett. Pengar som sedan frikostigt spenderas genom den av regeringen förda finanspolitiken. På ena eller andra sättet drabbas vi medborgare av de ekonomiska problemen – antingen i vår egenskap av hushåll eller som skattebetalare.
Att Rapportinslaget fokuserar på hushållen, och helt glömmer skattebetalarna, är naturligtvis inte en tillfällighet. En institution som under så lång tid impregnerats med lojalitet mot den tidigare regeringen svänger naturligtvis inte över en natt till lojalitet mot en regering stödd av partier som nyss var varg i veum.
Det grundläggande problemet är inte vilken politisk riktning public service är lojal mot. En nyhetsförmedling som förtjänar epitetet ”tredje statsmakten” (eller ”fjärde statsmakten” i länder med en tydligare rättsstatstradition) ska över huvud taget inte vara lojal. Den ska granska makten, var den än finns, rapportera vad som händer, analysera orsaker och sammanhang, förklara så att vi bättre förstår vår tid och vår värld.
Att vår nuvarande public service skulle kunna reformeras så radikalt att de kraven uppfylls är inte sannolikt. Därför bör nuvarande public service avvecklas.