Så har LAS-utredningen nu redovisat sina förslag. Alla viktiga intressenter har raskt intagit sina traditionella platser i skyttegravarna och utgången är inte svår att förutsäga. Det som för C och L skulle bli en höjdpunkt i JÖK:en kommer knappast att smaka bättre än en plastros på en prinsesstårta.
Rapporteringen präglas av sedvanliga dimridåer, eftersom den mer återspeglar partsintressenas taktiska drag än oberoende journalistisk analys.
Det kan verka lätt att avfärda utredningsförslagen som en ballong som aldrig lyfte, och därför är ointressant. Men i själva verket ser vi här en av det svenska politiska landskapets mest fundamentala motsättningar komma i dagen. Jag syftar på motsättningen mellan dem som är ”inne” och dem som är ”ute”. I det här fallet handlar det om arbetsmarknaden. En liknande motsättning finns på bostadsmarknaden när det gäller hyreslägenheter.
Den fackliga rörelsens grundläggande ”raison d’être” är just att skydda dem som är ”inne”. Facket finns till för att skydda medlemmarna och medlemmarna utgörs i allt väsentligt av personer med ett fast anställningskontrakt. Den tryggheten kan hotas, och där är fackets uppgift att motsätta sig allt som kan göra den trygga anställningen mindre trygg. Arbetarrörelsens politiska gren har sin ekonomiska bas i de LO-anslutna facken. Också för S handlar det alltså om att konsekvent skydda dem som är ”inne”. Men som ofta är fallet har det som en gång var bra förbytts i sin motsats när det nått dominans.
När skyddet för dem som har ett anställningskontrakt stärks ökar risken för arbetsgivarna att en misslyckad rekrytering permanentas. Det gäller oavsett om ”misslyckandet” har med den anställdes egenskaper eller förmåga att göra, eller om man var alltför optimistisk när det gäller företagets ekonomiska utveckling. Det är en orsak till att allt större grupper nu hamnar ”ute”, i visstidsanställning, som uppdragstagare eller i andra former som präglas av stor osäkerhet. Diskussionen om LAS handlar om just detta. Hur göra det lättare för stora grupper att få en ”riktig” anställning?
I konflikten mellan de två grupperna har alltså endast den ena – de som är ”inne” – ett massivt stöd genom fackets och socialdemokratins samlade styrka, med mer än 100-årig tradition bakom ryggen. Det politiska motståndet har dessutom varit svagt eftersom borgerligheten, till stor del och under långa tider, ömsom har funnit sig i, ömsom aktivt stöttat den ordning som är en del av ”den svenska modellen”. Den andra gruppen – de som är ”ute” – saknar däremot det slaget av företrädare. Det socialdemokratiska problemformuleringsmonopolet har också gjort det lättare att framställa LAS som ett skydd för de svaga. Men de är som är ”inne” är i själva verket den starkare parten, åtminstone jämfört med dem som är ”ute”.
Vid sidan av dessa två grupper kan man också identifiera en tredje, låt oss kalla den ”den ekonomiska effektiviteten”. En marknad fungerar mest effektivt när ”entry” och ”exit” fungerar utan hinder. Det gäller inte bara produktmarknader utan också arbetsmarknaden. En sådan flexibilitet innebär nämligen att utbudet och efterfrågan kan anpassas när förhållandena ändras, utan de stelheter som leder till effektivitetsförlust. Men ”den ekonomiska effektiviteten” har svårt att mobilisera stödtrupper. De positiva effekterna är för långsiktiga och indirekta; alltför svåra att kommunicera på ett sätt som övertygar den genomsnittlige väljaren. De framstår som en akademisk överkurs.
Nu ligger i alla fall LAS-utredningens förslag på bordet och måste hanteras. Två vägar har angetts som möjliga. En är att fack och arbetsgivare förhandlar, och kommer fram till en balanserad kompromiss. Den vägen kommer inte leda till ett gynnsamt resultat, om man inte bara menar något som parterna förklarar sig någotsånär nöjda med utan också väsentligt förbättrar situationen för dem som är ”ute”.
Grundproblemet är att arbetsgivarorganisationerna inte är rätt motpart. Visserligen har företagen ett intresse av att slippa turordningsregler och fackligt inflytande över undantagslistor. Men förhållandet att många människor är hänvisade till osäkra anställnings- eller uppdragsförhållanden är inte arbetsgivarnas största bekymmer. De som är ”ute” saknar helt enkelt talesperson. Till det kommer att facket har mycket svaga incitament att ge ifrån sig något av betydelse i en sådan förhandling. Status quo är tillräckligt bra, och att bli överkörd genom lagstiftning uppfattas inte som något reellt hot.
Den andra vägen är alltså lagstiftning. Med nuvarande mandatfördelning har S och V 128 mandat. Övriga partier skulle lätt kunna genomdriva en arbetsmarknadspolitisk reform som bryter det nuvarande ensidiga skyddet för dem som är ”inne”. Men det skulle i så fall innebära en totalkonfrontation med facket, socialdemokratin och ”den svenska modellen” liknande den som Thatcher genomdrev i Storbritannien på 1980-talet. Inget tyder på att de marknadsliberala partierna idag skulle gå så långt, givetvis inte heller Sverigedemokraterna.
Insikten om att den svenska arbetsmarknaden behöver reformeras omfattas av många som ser en effektiv marknadsekonomi som garanten för det svenska välståndet. Däremot saknas motsvarande förståelse för vad det betyder för fackets sedan länge etablerade maktställning. Tiden för ”sista striden” har inte kommit än, men den närmar sig.