Skam

Har du påverkats av ”flug slkam” undrade en fransk vän nyligen via mejl. Det svenska begreppet honte de prendre l’avion har uppmärksammats stort i fransk media, både press och TV . Och det gäller inte bara Frankrike; flygskam har blivit en svensk språklig exportartikel som snart bör kunna mäta sig med ombudsman och smörgåsbord.

Här hemma sprider sig skamkulturen som en präriebrand. Efter bilskam och flygskam är det nu köttskam och flerbarnsskam som gäller. Rökskam eller tobaksskam myntades aldrig på samma sätt språkligt, men modellen är densamma: diskussionen om företeelsers eventuella skadlighet uttrycks genom att peka finger åt de onda, de som inte är goda som vi. 

Det här är inte nytt. När det gäller den kompass som vägleder människor i deras vägval och handlande talar man om skamkulturer och skuldkulturer. Skamkulturer betonar omvärldens värderingar och den yttre sociala kontrollen. Skuldkulturen lägger i stället tyngdpunkten på samvetet och den inre kontrollen. Begreppet skam är lätt att tolka. Det handlar om att vara ”inne” eller ”ute”, exempelvis som i Jantelagen.  Skuld är däremot mer mångfasetterat, med kopplingar till olika normsystem – religiösa (synd) eller juridiska (dolus och culpa, dvs. uppsåt och vårdslöshet).

Sverige har tillsammans med de andra nordiska länderna och Japan traditionellt räknats som typiska skamkulturer. Somliga menar att Tysklands olyckliga utveckling under 1930-talet kan hänföras till en dominerande skamkultur. I övrigt är den västeuropeiska kulturen det främsta exemplet på en skuldkultur.

I dagen samhällsdebatt utgår många i stället från att också vi i Sverige är en del av skuldkulturen. I motsats den förmodade svenska skuldkulturen ställer man den skamkultur som anses dominera i Mellanöstern och som i och med den omfattande migrationen har fått insteg i Sverige. 

Om så är fallet kan det möjligen vara ett uttryck för att vi alltmer anammar de värderingar som dominerar i Europa. Men det kan också handla om en felsyn, en brist på insikt om att vi inte fullt ut har tagit till oss de idéströmningar som har haft stort inflytande på samhällsutvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten, exempelvis maktdelningsprincipen och naturrätten. 

Den svenska fixeringen vid flygskam och alla de andra formerna av skam tyder på att den kulturkrock vi har att hantera inte gäller skamkultur mot skuldkultur. I stället handlar det om heders- och klankultur mot en fungerande rättsstat.

Vår försvarslinje bör därför vara att hävda rättsstaten, och där har vårt land fortfarande en del kvar att göra, exempelvis att återerövra våldsmonopolet även i utanförskapsområden och att stärka rättsväsendets självständighet i förhållande till den politiska makten.

Kan vi i samma veva lägga vår urgamla skamkultur på hyllan och fullt ut ansluta oss till den västeuropeiska skuldkulturen vore det en Gudi behaglig gärning. Men det förutsätter att vi ger fingret åt flyg-, kött-, flerbarns- och de andra skammarna.

Ett svar på ”Skam”

  1. I Japan verkar det ha hög prioritet att inte tappa ansiktet, så det förefaller rimligt att landet räknas som en skamkultur. Men Sverige har väl inte många likheter med Japan?

    Skulle vi ändå ha haft en skamkultur? Det har jag nog aldrig tänkt på. Man skall ta ansvar för sina handlingar och skulder. Men skam? Nej.

    Eller också är det jag som avviker från det normala, f d medelsvensson, och inte har brytt mig om Jantelagen. Man vet aldrig. Ordet skam behöver, om möjligt, utrangeras så att det inte skapas kombinationer i form av nya tokiga sammansatta ord.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *