Författare: Lennart Göranson

I februari 2023 låg 12-månadersförändringen för konsumentprisindex (KPI) på 12,0 procent. Så hög har inflationen inte varit i mannaminne. Mannaminne är en tidsperiod som i praktiken brukar uppgå till 3 år. I oktober 1980 uppgick inflationen till 15,5 procent. Det verkar inte vara så många som minns det.

Eftersom politiker ser som sin främsta plikt att ställa till rätta det som allmänheten ogillar haglar det nu förslag om vad som bör göras för att tvinga inflationen att åter bli den önskvärda. Snabbast ut var vänsteroppositionen, som menar sig sakna skuld. Regeringen låg till en början lågt för att inte ge intrycket att de hade kunnat göra något annat än de faktiskt gjort.

Tre gamla favoriter återlanserades omedelbart som mirakelmedicin: prisstopp, momssänkning och förhandling med företagen. Alla veritabla Döbelnsmediciner (”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”).

1970-talet var de selektiva prisregleringarnas guldålder. Efter hand blev de alltmer ifrågasatta, och en offentlig utredning – Prisregleringskommittén – fick uppgiften att utvärdera om de haft den avsedda effekten (SOU 1981:40 Prisreglering mot inflation?). Slutsatsen (starkt förenklat) blev att det inte gick att visa någon inflationssänkande effekt av prisstoppen, däremot möjligen en viss prishöjande. Slutsatsen är egentligen inte så förvånande, med tanke på att ingen myndighet vågar pressa priserna så hårt att ett enda företag går i konkurs, något som däremot händer titt som tätt i en fri marknad. Eftersom frestelsen för politiker (även borgerliga sådana) är alltför stark att mot bättre vetande införa prisstopp när inflationen går upp löstes så småningom problemet genom att avskaffa den enda myndigheten som hade kompetens att administrera ett prisstopp.

Möjligheten att differentiera momsen har också utretts av en offentlig utredning (SOU 1983:54 Skall matmomsen slopas?). Slutsatsen blev att starka skäl talar för en enhetlig moms, bland annat för att minska administrativa kostnader samt motverka fusk och snedvridningseffekter, och att en sänkt moms på mat främst gynnar höginkomsttagare.

Förhandlingar med företagen ”i syfte att påverka prissättningen i en för konsumenterna gynnsam riktning” var en central del av 1970-talets ekonomiska politik. Det innebar att Statens pris- och kartellnämnd (SPK) kallade till sig högsta ledningen för ICA, Kooperativa förbundet och Dagab (den dåvarande företrädaren för ”tredje blocket”) för ”överläggningar” om prissättningen. De inbjudna var medvetna om att om de inte ”tog sitt ansvar” skulle SPK raskt skicka en promemoria till regeringen med argument för att införa prisstopp. Vad som hände var naturligtvis att de företag som borde ha konkurrerat med varandra i stället tvingades in i ett kartelliknande beroende av varandra. 

Vår nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson har lyckligtvis inte frestats att införa prisstopp eller sänka matmomsen. Däremot har hon kallat till sig matjättarna, en och en, för att inskärpa att det är ”oacceptabelt om det finns aktörer som höjer priserna i onödan”. Det har hittills inte framkommit om initiativet har haft någon annan effekt är att ge den allmänna opinionen intrycket av handlingskraft. 

Ska regeringen då överhuvudtaget försöka pressa ned inflationen? Långsiktigt finns naturligtvis mycket att göra när det gäller förbättrat konkurrensklimat och sänkta kostnader för företagen. Många kostnadsökningar har sitt ursprung i politiska beslut som aldrig borde ha tagits, exempelvis förtidsavvecklingen av elproduktion eller EU:s taxonomiska regelverk. Kortsiktiga inflationsbekämpande åtgärder är mer tveksamma. Riksbankens ensidiga strävan att motverka inflationen genom att sänka hushållens köpkraft kan diskuteras, med tanke på att den nuvarande inflationen mer drivs av stigande importpriser än av efterfrågeöverskott och att räntehöjningar i sig höjer KPI. Frågan är också om situationen för hushållen är så allvarlig som reaktionerna ger intryck av.

I Sverige har vi under det senaste halvseklet kunnat glädja oss åt en mycket stark reallöneutveckling. Perioden 1979–1995 låg reallönerna stilla, men både före och efter ökade de snabbt. Det betyder att vi alla lever med en oerhört mycket högre ekonomisk standard än vi gjorde för 25 år sedan, och än mer för 50 år sedan (i den utsträckning vi var med då). Talet om att den senaste tidens inflation innebär att ”vi inte har råd att leva längre” saknar all grund. 

För politiken borde taktiken vara att ha is i magen och sitta still i båten. För oss konsumenter finns stora möjligheter att anpassa våra köpmönster så att vi i realiteten inte drabbas av de kostnadshöjningar som det genomsnittliga KPI ger uttryck för. Vi bör gärna ”hata inflationen”, som LO-ekonomen Gösta Rehn förklarade redan i slutet av 1940-talet. Den innebär en omfördelning av resurser från dem som har små möjligheter att styra sina inkomster och utgifter till de rika och de smarta. Men i en sund marknadsekonomi går den över, och under tiden är det viktigt att boten inte blir värre än soten.

Lennart Göranson
Marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling
F.d. huvudsekreterare Prisregleringskommittén
F.d. huvudsekreterare Utredningen om differentierad mervärdeskatt
F.d. avdelningschef Statens pris- och kartellnämnd

SvD:s biträdande kulturchef Anders O Björkman skriver den 5 mars om politikens ”armlängds avstånd till kulturens innehåll” och politikers rätt att ingripa mot att skattemedel läggs på konst som uppfattas som oacceptabel. Med hänvisning till ett förslag av Mats Svegfors i en pågående översyn av den så kallade kultursamverkansmodellen avslutar Björkman sin text med att det föreslagna systemet ”skulle göra kulturens frihet lika viktig som yttrande- och tryckfriheten”.

Det är svårt att se annat än att Björkman jämför äpplen och päron.

Yttrande- och tryckfrihet innebär att staten inte får hindra medborgarna att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså om en begränsning av statens makt, inte om att varje yttrande eller åsikt fredas från kritik (”hat och hot” med modernt språkbruk).  I Sverige råder tryckfrihet – med vissa undantag – med stöd av bland annat Tryckfrihetsförordningen som gällde åren 1776–1771 och därefter från 1809. Även kulturen åtnjuter den friheten. Det råder ingen förhandscensur för konstnärliga verk eller texter, och inte heller drabbas kulturen av repressalier i efterhand om den inte utgör ett lagbrott. Var och en har rätt att måla den tavla han eller hon vill eller skriva den kulturella text som inspirationen bjuder.

När Björkman skriver om kulturens frihet menar han egentligen en helt annan sak: rätten att försörja sig på sina kulturella alster.

I gamla tider hölls den konstnärliga verksamheten i gång av beställningar från kyrkan, från den världsliga makten eller från mecenater. I det borgerliga samhället uppstod en marknad för konst, där framgångsrika konstnärer kunde leva på sin konst. Den som inte fick några beställningar eller lyckades sälja sina verk fick hitta ett annat sätt att försörja sig, om det inte var så att en god ekonomisk ställning eller välvilliga släktingar gjorde det möjligt att fritt skapa det man kände för. I allt väsentligt styrdes den konstnärliga utvecklingen av preferenserna hos dem som betalar. Det blev ofta riktigt bra konst trots det.

I dag finns fortfarande en kommersiell konstmarknad, men kyrkans och mecenaternas roll har i hög utsträckning tagits över av offentlig finansiering. Det vill säga att skattebetalarna står för fiolerna. Hur skattebetalarnas pengar ska användas styrs i allmänhet av politiker, någon annan ordning vore svår att tänka sig. Om väljarna är missnöjda med politikernas hantering kan de ge uttryck för det vart fjärde år, men det är en modell som saknar precision när det gäller enskilda frågor: Det är mycket vid sidan av konstinköp som ligger i vågskålen på valdagen. Politiker måste därför – som en sorts seismograf – känna av väljaropinionen och ta hänsyn till den när man verkställer sitt uppdrag att spendera medborgarnas skattepengar. 

När det gäller stödet till kultursektorn råder en annan ordning. Olika former av statligt stöd beslutas av bland annat Kulturrådet och Konstnärsnämnden som är opolitiska förvaltningsmyndigheter. Till stöd för verksamheten har myndigheterna arbetsgrupper med representanter för de grupper som mottar stöd. Dessa arbetsgrupper fattar beslut om vem som ska få bidrag. Kommunalt kulturstöd beslutas däremot av en kulturförvaltning eller kulturnämnd där avståndet till politiken är betydligt kortare än en armlängd. 

Svegfors har inget problem med det statliga kulturstödet där representanter för kultursektorn utan politiskt mandat avgör vilka konstnärliga verk eller upphovspersoner som ska belönas och vilka som ska ratas. Däremot ser han problem med ”risken” för politiskt inflytande över hur kommunerna spenderar skattebetalarnas pengar. Han föreslår därför en ny ordning där kommunala kulturnämnder fråntas rätten att besluta om kulturstöd och att avgörandet i stället läggs i händerna på ”ansvariga konstnärliga ledare”.

En ordning där beslut att spendera skattepengar läggs i händerna på mottagarna i stället för dem som står för fiolerna är minst sagt hårresande. Så fungerar det i dag när det gäller statligt stöd och så vill kulturredaktörer och andra att det ska fungera även när det gäller kommunerna.

Politikers uppgift är att inför sina väljare ta ansvar för hur den skatt medborgarna betalar används. Att föra fram åsikter som uttrycker en väljaropinion är inte odemokratiskt, det är tvärtom så demokrati ska fungera. 

Hotet mot konstens frihet kommer inte, som Björkman tror, från kritiska politiker. Det finns ett betydligt allvarligare hot, nämligen från den opinion som vill förbjuda rondellhundar, Muhammedteckningar och Koranbränning för att grupper som tar avstånd från svensk yttrande- och tryckfrihet ska slippa bli upprörda.

Att ställa samman två begrepp som för olika människor betyder så diametralt motsatta saker är en – minst sagt – vågad exercis. 

För att börja med liberalism tänker den ene på medborgarens frihet under ansvar med staten reducerad till ett nödvändigt minimum av regler och skydd. För den andre betyder liberalism den starka och goda statens omhändertagande från vaggan till graven.

För många står liberalism för det man vill bekämpa. Antingen kapitalismens nyliberala rovdrift på allt värdefullt. Eller woke-ideologins upplösning av förnuft och sanningskrav, alternativt välfärdsstatens ekonomiska och juridiska ingrepp i varje detalj av den enskildes liv.

Också begreppet nationell ger olika konnotationer. Länge var det hedervärt att hylla det som förenar folket. Senare blev begreppet associerat med exkludering, i förlängningen folkmord. I dagens debattklimat är begreppet nationell så belastat att jag tvekar att ens skriva ut det i rubriken.

Under senare år har vi sett tydliga illustrationer av två vitt skilda samhällssystem som lever sida vid sida i vårt land. Det ena är klansamhället, som har släkten som sin grundläggande enhet. Där finns skyddet mot yttre hot, där finns slitandet av tvister, där finns repressionen i form av hämnd mot förövare. Medlet är den makt som utövas genom våld. Principen är skyddandet av hedern – klanens heder, inte individens.

Alla samhällen har börjat som klansamhällen, även det svenska. Många utvecklades så småningom till rättsstater, med gemensamma regler och statligt våldsmonopol. Och de monarkiska rättsstaterna utvecklades i sin tur till demokratiska nationalstater.

En nationalstat kan – enkelt uttryckt – beskrivas som ett geografiskt område med gemensamma regler och en gemensam offentlig ekonomi. De människor som bor i det geografiska området måste alltså lyda de lagar som gäller där, inte lagarna i andra länder. Och de måste genom skatter bidra till det landets offentliga ekonomi, inte till andra länders. Eftersom det handlar om en demokrati, och inte en auktoritär regim, måste det lagtvånget och den beskattningen framstå som legitima. Där kommer nationen in, känslan av ett kitt som binder samman dem som bor inom ett visst geografiskt område och som främjar inbördes lojalitet och solidaritet.  

Nationalism innebär alltså – i vårt fall – att vi som svenskar ser det som rättmätigt att vi inte beskattas av FN eller lyder under någon sorts världsomfattande lag.

För att uppmuntra den känslan kan diverse kulturella åtgärder hjälpa till. Det jobbades mycket med den saken för mer än 100 år sedan, med Nils Holgersson, Läsebok för folkskolan och Karl XII:s likfärd. Idag handlar opinionsbildningen mer om vår roll som världsmedborgare. Men det finns ingen materiell grund för begreppet världsmedborgare, varken ekonomiskt eller juridiskt.

Nationalism kan vara inkluderande eller exkluderande. Den exkluderande nationalismen är den som har gett nationalismen vanrykte, från kommunisternas och nazisternas aktiva utrotning av folk som uppfattades som fientliga eller underlägsna, till extrema individer eller små grupper i vårt och andra länder. Den inkluderande nationalismen ser inte till ursprung eller etnicitet, den välkomnar envar som vill ingå i medborgarstatens nationella gemenskap och respektera dess regler. Man behöver inte fira jul eller älska ärtsoppa för att vara svensk, men man måste respektera individens rättigheter och lagens företräde.

Den inkluderande nationalismen är också nyckeln till att förena nationalism med den liberalism som ger en djupare innebörd av medborgarskapet. Ett medborgarskap som inte bara är en byråkratisk registrering utan innebär ett ställningstagande till den nation man vill höra till. Till det hör en frihet att inrätta sitt liv efter de egna behoven, så länge det inte inkräktar på andras frihet. Och ett ansvar att leva upp till de krav som ställs på medborgarna, utan att staten intervenerar i varje detalj av medborgarnas liv.

Det går att förena begreppen nationell och liberalism, men inte vilken nationalism som helst och inte heller vilken liberalism som helst.

På ettårsdagen av Rysslands senaste (men troligen inte sista) krig mot ett grannland känns det naturligt att reflektera över vårt förhållande till ryssen. Både när det gäller Sverige som land visavi Ryssland och svenskar som folk visavi ryssar.

Vi som vuxit upp under det kalla kriget, med en järnridå som förpassade Östeuropa till något mycket avlägset (både när det gällde fysisk tillgänglighet och mental närhet), glömmer lätt hur nära Ryssland ligger Sverige. Svearikets vikingaresor gick främst österut genom de områden som skulle bli rusernas land.  En dynasti med rötter i Roslagen styrde länge Kievriket. Sverige och Ryssland har i mer än 1000 år frotterat sig mot varandra, både genom handel och i krig. 

Det är bara 200 år sedan ryssen härjade på svensk mark längs östkusten. Vid Baggensstäket utanför Saltsjöbaden står en minnessten som berättar om den plats där svenska trupper satte stopp för ett försök att ta Stockholm. När jag var liten berättade min farmor att det hade funnits en koloni av ryssar som sedan 1700-talet blivit kvar längst ut på Vikbolandet. Det sades att de gärna åt huggorm.

När en fransk vän besökte Stockholm såg hon vägskylten ”Sankt Petersburg” över vägen mot Lidingö. Då först förstod hur nära det är från Sverige till Ryssland: en resa med färja på mindre än 40 timmar. För Frankrike är Ryssland ett land på andra sidan en hel kontinent.

Det har hänt att jag känt större närhet till det ryska folket än till det amerikanska. Vår uppskattning av brännvin och saltgurka och vår melankoli förenar oss och skiljer oss från den glättighet som visas upp i de amerikanska TV-serierna. Om konsten är en återspegling av folksjälen ger också den vittnesbörd om det som förenar oss. Svenskar och ryssar är inte särskilt sociala i den ytliga kontakten med andra människor, det finns en trumpen kontaktlöshet som kontrasterar mot folken längre söderut i Västeuropa. Kanske det är klimatet. Eller att vi saknar 2000 år av stadskultur.

Men jag har också upplevt en brutalitet i det ryska temperamentet som är frånstötande. En brist på hänsyn i det dagliga umgänget. Ett förakt för andra folk, särskilt östeuropeiska grannar, som vittnar om en känsla av överlägsenhet. Där kanske grunden finns för de imperialistiska ambitionerna.

Allt detta måste vägas in i bedömningen av kriget mot Ukraina och hur vi bör ställa oss till möjliga alternativ.

Jag mejlväxlar med en dam i Tyskland som vill förbättra sina kunskaper i svenska och om Sverige och som följer min blogg Skrönsakslandet. Hon skrev, apropå kriget i Ukraina, ”Krieg kann nicht mit Krieg beantwortet werden ist meine Meinung”. Jag svarade naturligtvis att ett oprovocerat överfall mot ett grannland inte får ses som en konflikt mellan parter som har lika stort ansvar. Samtidigt misstänker jag att hennes inställning är typisk för många i Tyskland, där Hitlertidens krig mot Ryssland senare slog över i en omotiverad och aningslös välvilja mot den stora grannen.

Idag ser vi förslag som handlar om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, från både Kina och USA och från många däremellan. Fredsavtal skulle innehålla villkor som de båda parterna förbinder sig att respektera. Vad får förespråkarna för ett fredsavtal tro att Ryssland överhuvudtaget skulle respektera något som står i ett sådant avtal? Erfarenheten visar otvetydigt att Ryssland – i framtiden liksom i det förflutna – anser att sådana utfästelser inte är värda pappret de är skrivna på. Allt talar i stället för att det enda som kan hindra Ryssland från att fortsätta sin expansionistiska politik är att landet berövas sin förmåga. Viljan kommer att finnas kvar, vad som än utlovas.

Jag kan inte komma till annan slutsats än att Ryssland måste inkapaciteras. På slagfältet och genom ekonomiska sanktioner. Det kommer att kräva betydande resurser och att Västmakterna – särskilt USA ­– mer beslutsamt går från ord till handling. Det gäller också Sverige, som har starkare skäl än många av de nuvarande NATO-länderna att stoppa fortsatt rysk expansion.

Ledarskap är den svårgripbara substans som managementkonsulter livnär sig på. Chefsutbildning, ledarskapsträning och organisationsutveckling har länge varit grödor som givit god avkastning. Den offentliga sektorn har erbjudit en bördig jordmån. Men sällan eller aldrig bestod effekterna av den utveckling som jag och mina kollegor åtnjöt längre än tre veckor. Sedan återgick allt till det vanliga.

Teorierna, modellerna och käpphästarna har varit legio. Varje konsult erbjuder en verktygslåda som skiljer sig från konkurrenternas. Ändå minns jag några pärlor som jag tagit till mig eftersom de, konfronterade med den praktiska verkligheten, har visat sig innehålla en god dos av klokhet – i varje fall i mitt tycke.

Prästen, ledarskapscoachen m.m. Lennart Koskinen har vid något tillfälle sagt att den viktigaste uppgiften för en ledare är att förmedla energi till medarbetarna. Det kan tyckas självklart, men är en oerhört stor uppgift om man tänker närmare på saken. Jag har sällan känt att jag har haft en chef som genom sin utstrålning har fyllt mig med energi och handlingskraft.

Någon annan, minns inte vem, sa att ledarskap innebär att man ser efter vart folk är på väg och sedan springer fram och ställer sig i täten. Det kan tyckas opportunistiskt, men innebär egentligen samma sak. Nämligen att det är de många människorna som har kunskapen och förmågan och att en god ledares uppgift är att ”möjliggöra” snarare än att styra.

När världen ser problematisk ut ropar många efter en ”stark ledare”. En ”frälsare” som kommer in på scenen och ger de svar man inte själv kommit på. Det kan kännas skönt ett tag att slippa ansvar, men det blir sällan bra på längre sikt. I motsats till Koskinenmodellen växer inte organisationen av ett auktoritärt ledarskap, i stället dräneras den på energi. Och ”frälsaren” tröttnar gärna och drar till andra jaktmarker om anhängarna inte lever upp till förväntningarna. 

I ett tankeväckande gästinlägg på MEDbloggen i söndags, den 12 februari, skriver Malin Kim: ”Auktoritära och totalitära drag förenas i regel med en ledarkult, som upphöjer den enda accepterade auktoriteten.” Hon ger exempel på hyllningen av ”starka” ledare i Nazityskland, i det forna kommunistiska östblocket, i kulturrevolutionens Kina, i det fascistiska Italien, i det nutida Nordkorea och i de islamistiska staterna.

Jag skriver ”stark” inom citationstecken för att markera att auktoritär inte är samma sak som stark i verklig mening. Ingen är betjänt av en svag ledare. Ledares funktion är att vara starka på det sättet att de också gör de ledda starka. Ibland kan det betyda att peka med hela handen. Ibland kan det betyda att ”lyssna till rörelsen”. 

Ännu ett guldkorn från någon nu bortglömd managementkonsult: Det finns många slag av ledarskap. Inget passar alla situationer. När situationen förändras ställs också nya krav på vilket slag av ledarskap som behövs.

Under de senaste åren har den traditionella uppfattningen att huvudmotsättningen går mellan höger och vänster allt oftare ifrågasatts. Modellen har ju också åtskilliga år på nacken: i samband med franska revolutionen år 1789 satt liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki till vänster i Nationalförsamlingen. De som ville bevara det gamla privilegiesystemet satt till höger. När platsen längst till vänster 100 år senare intogs av socialister hamnade liberalerna i stället till höger, som en del av den samlade borgerligheten. Idag ingår det liberala partiet i en koalition som uppfattas som höger samtidigt som den socialliberala opinionsbildningen ses som en del av vänstern. Också inom andra partier finns åsikter och fraktioner som drar mer åt höger, andra mer åt vänster. Det blir alltmer uppenbart att höger-/vänsterskalan har sett sina bästa dagar.

 Marxismen utgår inte från de ideologiska skillnaderna utan från produktionsförhållandena. Huvudmotsättningen anser man står mellan dem som äger produktionsmedlen (borgare) och dem som inte gör det (arbetare). Sedan dess har samhället genomgått stora förändringar och det är inte längre uppenbart att den som äger sina produktionsmedel (t.ex. en skomakare) exploaterar den som är anställd (t.ex. en storföretagsdirektör).

GAL/TAN-skalan lanserades omkring år 2000 och fick genomslag i den svenska debatten år 2016. Förkortningarna står ­– på svenska – för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk, respektive Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Skalan har kritiserats eftersom det är oklart om de som bedöms sympatisera med den ena eller andra av kategorierna egentligen har särskilt mycket gemensamt. 

I samband med presidentvalet i USA år 2016 karakteriserade kandidaten Hillary Clinton sina motståndare som en ”basket of deplorables”. Det bidrog inte bara till att hon besegrades av Donald Trump utan också till att bygga under uppfattningen att huvudmotsättningen står mellan eliten och folket. Klyftan mellan dem som anklagar sina motståndare för populism och dem som anser sig bekämpa en konspiratorisk globalism fördjupades under de år som följde.

Journalisten David Goodhart publicerade år 2017 ”The Road to Somewhere”, där han menade att huvudmotsättningen står mellan ”Somewheres” (någonstansare) och ”Anywheres” (varsomhelstare). Förenklat är någonstansarna lokalt förankrade i sin identitet medan varsomhelstarna är urbana och globala. Enligt Goodhart är ungefär halva befolkningen någonstansare, en fjärdedel varsomhelstare och resten ”Inbetweeners”. Det som skärper motsättningen är att varsomhelstarna är i minoritet men ändå dominerar politiskt och kulturellt. 

Patrik Engellau, med bloggen Det Goda Samhället, anser att huvudmotsättningen står mellan det välfärdsindustriella komplexet (politikerväldet) och de strävsamma nettoskattebetalarna (medelklassen). I båda grupperna ryms majoriteten av löntagare och fria yrkesutövare. Skillnaden är att de som tillhör det välfärdsindustriella komplexet vinner på att beskattningen och statens makt ökar. För den andra gruppen gäller motsatsen.

Ställd inför denna uppsjö av förklaringsmodeller vill jag naturligtvis inte vara sämre utan lanserar här en egen teori om den politiska huvudmotsättningen. Jag menar att den står mellan de visionära och de pragmatiska.

Med visionär politik menar jag de rörelser som tror sig kunna styra världens framtida öden genom starka ledare som ser sig som det oupplysta folkets företrädare. För 90 år sedan var nästan hela det politiska fältet inne på den linjen. Kommunister hyllade proletariatets diktatur, nationalsocialister hyllade ”Triumph des Willens” (titel på en film av Leni Riefenstahl om partidagarna i Nürnberg), fascister i Italien ville återupprätta det romerska riket. Även Sverige präglades av en ”modernism” som vill förädla människan och genom politiska åtgärder skapa en bättre värld, en utopi. Stockholmsutställningen 1930 stöddes av samtliga riksdagspartier och var en manifestation av det visionära tänkandet, likaså makarna Myrdals ambitioner att genom tvång ge svenskarna det de inte själva förstod att de behövde. Samma visionära ambition upprepades 30 år senare med Olof Palmes förklaring att ”politik är att vilja”.

Mot det vill jag ställa det som i brist på bättre ord kan kallas pragmatism. Tron på de många människorna som utan dekret ordnar sitt liv så som bäst passar dem. Ibland utan att lyckas, ibland med strålande resultat. Att kunna pröva sig fram förutsätter frihet, så länge man inte skadar andra. Det förutsätter att man har makt över större delen av det man skapar. Det förutsätter att man kan verka under stabila förhållanden, i trygghet, med väl fungerande samhällsinstitutioner och regelverk.

Som jag tolkar Ringentrilogin ligger Tolkiens sympatier inte hos de hjältemodiga människorna i Gondor och Isidor, inte heller hos de odödliga alverna, utan hos hobbitarna (hoberna i senare översättning) i Fylke. Böckerna ser jag som en lovsång till det strävsamma folket som vill sköta sitt, men där Bilbo och Frodo ändå kan lyfta sig till stordåd när det goda livet ställs inför ett yttre hot.

I dagens komplicerade värld är det inte lätt att säga om jag räknar mig som höger eller vänster, som borgare eller arbetare, som GAL eller TAN, som elit eller folk, som någonstansare eller varsomhelstare, som en del av politikerväldet eller av medelklassen. Men ett vet jag, jag föredrar den pragmatism som tror på människans förmåga att ta ansvar under frihet framför de visionärer som vill skapa min framtid genom ”starka ledare”.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om förutsättningarna för demokrati. Om individualismen, om de grundläggande rättigheterna, om yttrandefriheten, om rättsstaten och om den vetenskapliga metoden. Allt saker som utvecklats i västvärlden under hundratals år och som utgör nödvändiga förutsättningar för demokratin. Och så, som marsipanrosen på tårtan, den allmänna och lika rösträtten. Men en marsipanaros är inte mycket att bjuda på om den inte har en tårta att ligga på.

De flesta instämmer i att demokratin ständigt måste försvaras. Men desto större är oenigheten när det gäller vad som kan hota demokratin. Många blandar ihop begreppet demokrati, i betydelsen folkstyre, med egna politiska värderingar som man menar hotas av kritisk granskning. De verkliga hot som finns handlar inte om rösträtten. Däremot finns oroande tendenser som kan knytas till de grundläggande förutsättningarna för demokrati.

Individualismen

Det svenska samhället präglas sedan länge av starka kollektiva drag i form av korporativism. Folkrörelser och ideella organisationer – ofta med stark koppling till socialdemokratin – har givits ett inflytande över samhällsutvecklingen som inte står i proportion till antalet medlemmar. Till det kommer de senaste årens landvinningar för identitetspolitiken som innebär att människans rättigheter och ”objektiva” intresse utgår från tillhörigheten till en grupp, inte från individen. Identitetspolitiskt tänkande genomsyrar numera inte bara det politiska livet utan också mediavärlden, kultursektorn och akademierna. I form av ”woke”-attityder har till och med delar av näringslivet rättat in sig i ledet och många företag förespråkar ”mångfald och inkludering” med innebörden särbehandling av individer beroende på t.ex. kön, hudfärg eller etnicitet.

Yttrandefriheten

Yttrandefrihet betyder att staten inte får begränsa min frihet att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså inte (som många tror) om någon rätt att slippa kritik från andra enskilda människor eller icke-statliga institutioner för det jag säger eller skriver. Om opinionsläget förändras i riktning mot minskad tolerans för obekväma, utmanande eller extrema åsikter kan det i förlängningen öppna för lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. Samma sak med kraven på att påståenden ska vara ”sanna” i någon mening. Med en tilltagande polarisering i samhällsdebatten karakteriseras numera kritik ofta som ”hot och hat” av dem som känner sig angripna. Verkligt hot och hat kan innebära brott, till exempel olaga hot, ofredande, olaga tvång, förolämpning och förtal. På så sätt riskerar det åsiktsutbyte som bör vara fritt att baxas in i det område som är straffbelagt, vilket innebär ett hot mot den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Rättsstaten

Statens makt gentemot medborgarna utövas av förvaltningsmyndigheter och domstolar. Deras åtgärder ska styras av ett antal principer som lagbundenhet, likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet. I en väl utvecklad rättsstat är myndigheter och domstolar självständiga i förhållande till den politiska majoriteten. Sådan självständighet gynnas genom att utnämningen av ämbetsmän och domare står fri från politiska hänsynstaganden. I Sverige utnämns domare av regeringen efter förslag från Domarnämnden. Regeringen har ingen skyldighet att följa Domarnämndens rekommendation. När det gäller verkschefer annonseras numera lediga tjänster, men någon beredning liknande Domarnämnden finns inte. I praktiken har alltså statsministern sista ordet när det gäller tillsättning av generaldirektörer och domare. En sådan politisk styrning av dem som företräder staten gentemot medborgarna är i internationell jämförelse exceptionell. EU har gentemot Polen och Ungern riktat stark kritik mot det slaget av hot mot rättsstatsprinciper och demokrati. Sverige har dock sluppit kritik, trots att exemplen på regelvidrig politisk styrning av i synnerhet verkschefer är legio.

Vetenskapen

Vetenskapen kan aldrig slutgiltigt fastställa vad som är sant. Det klassiska exemplet är uppfattningen att alla svanar är vita. Däremot kan vetenskapen avgöra vad som inte är sant – den kan falsifiera en hypotes – och den kan också peka ut vad som med tillgänglig kunskap är den hittills mest troliga sanningen. Mot den vetenskapssynen står den så kallade kritiska teorin, som förnekar existensen av en objektiv kunskap, tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap och menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten. Den forskning som bedrivs på universitet och högskolor har traditionellt setts som spjutspetsen för den syn på vetenskap och fakta som har sin grund i upplysningen. Så inte längre. I stället gynnas ”forskning” som baseras på ”kritisk teori” och uppger sig främja ”värdegrund”. 

I den allmänna debatten hörs många påståenden om att demokratin nu skulle vara hotad. Det handlar då om helt andra saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar att näthat är ett hot mot demokratin. Hela den politiska vänstern tycks förenas (exempelvis de före detta partiledarna Bengt Westerberg och Stefan Löfven) i uppfattningen att ett av riksdagspartierna är ett hot mot demokratin genom sin blotta existens. Civil Rights Defenders oroas av Tidöavtalets skrivningar på områdena kriminalpolitik, migrationspolitik och rättssäkerhet, som anses strida mot mänskliga rättigheter så som de definieras i vissa internationella konventioner. Journalisten Henrik Arnstad är kanske den som tar ut svängarna mest av alla. I en debattartikel med rubriken ”Sverige är på väg att bli en före detta demokrati” hävdar han att Tidöavtalet är totalitärt.

Att ge uttryck för åsikter är en given del av den fungerande demokratin, oavsett om de är välgrundade eller förvirrade och oavsett om uppsåtet är ärligt eller bara en del i ett politiskt spel. Men det allvarliga med fokuseringen på saker med diskutabel koppling till demokratin som statsskick är att den riskerar att skymma de verkliga hoten. De hot som är en realitet i dagens Sverige.

Ordet demokrati är så heligt att jag drar mig för att peta i det, att vända och vrida på det för att utröna vad det betyder för mig. Ändå känns det nödvändigt att göra just det, eftersom många åsikter (och även personer) numera stämplas som odemokratiska.

Folkstyre måste, som jag uppfattar det, innebära att den politiska makten ytterst ligger hos individen, medborgaren. Inte hos ett kollektiv som andra eller jag själv vill mena att jag ingår i.  Jag har en gång i tiden gått 8 år i skolan Norra Latin, men det vore inte demokratiskt om föreningen Norra Latinare skulle ha rösträtt i riksdagsvalen. Det skulle inte ens indirekt ge mig någon makt över rikets styre.

En första förutsättning för demokrati är därför att min politiska makt utgår från mig själv som individ. Många menar att individualismen som tankefigur har sitt ursprung i renässansen, som utmanade medeltidens kollektivism för ca 600 år sedan. Också reformationen för 500 år sedan var en viktig drivkraft för att sätta individen i centrum.

Att makten utgår från individer och att deras beslut blir till politiska åtgärder räcker inte för att konstituera en demokrati. Den som är i minoritet måste skyddas från godtyckliga övergrepp från majoritetens sida. Även om Volvo-ägare är fler än BMW-ägare vore det inte demokratiskt om den förra gruppen beslutar att den senare gruppen ska lämna ifrån sig sina bilar. Idén om vissa grundläggande rättigheter ­– exempelvis äganderätten – bör därför ses som ett ytterligare villkor för demokrati genom att den förhindrar godtyckligt maktmissbruk i majoritetens namn. 

De grundläggande rättigheterna handlar om förhållandet mellan individen och staten och är äldre än det demokratiska statsskicket. Exempel på rättighetsgrundande dokument är Magna Charta och Alsnö stadga för ca 800 år sedan och den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter för 234 år sedan.

Trots vackra deklarationer om mina rättigheter känner jag mig inte trygg med demokratin om orden stannar på pappret. Jag måste inte bara ha rätt utan också få rätt. I primitiva samhällen utövas den dömande makten många gånger av den instans som också har den politiska makten, exempelvis en hövding, en monark eller en överstepräst. Den som tydligast har formulerat principen om maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten är Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans verk ”Om lagarnas anda” har nu 275 år på nacken och har fått stort inflytande i många länder, bland annat Storbritannien och USA. Däremot inte i Sverige, som tillämpar den så kallade folksuveränitetsprincipen. Att en monolitisk folkvilja i vårt land inte balanseras av rättsstatsprinciper upplever många vara ett problem.

Mina möjligheter att utöva demokratisk makt förutsätter också att jag får information om alternativ. Jag måste ha tillgång till en fri åsiktsbildning som kritiserar och utmanar den rådande ordningen. Det anses att det första formella kravet på yttrandefrihet gjordes av Sir Thomas More inför det engelska parlamentet och kung Henrik VIII för exakt 500 år sedan. Under upplysningstiden för 300 år sedan utvecklades tankarna om och kraven på pressfrihet och åsiktsfrihet. Sveriges fick sin första tryckfrihetsförordning för 257 år sedan.

Att få tillgång till åsikter räcker inte för att jag på ett meningsfullt sätt ska kunna utöva min demokratiska makt. Om jag bygger mina val på vidskepelse, vanföreställningar och okunskap vore det bättre att jag inte hade någon makt. Ytterligare en förutsättning för en fungerande demokrati är därför att jag har åtminstone teoretisk tillgång till ett så vederhäftigt faktaunderlag som det nuvarande kunskapsläget medger. Den vetenskapliga revolutionen för 400 år sedan – med Francis Bacon som pådrivare – bröt med medeltidens religiösa dogmatism och introspektion. Kunskap skulle i stället sökas genom observation och erfarenhet, något som i förlängningen ledde till den vetenskapliga metoden och hypotesprövning. 

Det finns en utbredd föreställning att demokratin är identisk med partiväsendet. Partier kan visserligen vara ett praktiskt arrangemang när alla inte kan samlas på torget och utöva sin makt genom handuppräckning. Men det finns andra sätt att utöva folkstyre, inte minst med vår tids tekniska utveckling. Att kritisera partier och politiker kan därför inte betecknas som odemokratiskt.

Demokratin anses ha fått sitt genombrott i Sverige för ca 100 år sedan genom införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

När införandet av demokrati i länder utanför vår världsdel diskuteras handlar det bara om den detalj som i vårt land infördes för 100 år sedan. Inte om det som hände i Västeuropa för 800, 600, 500, 400 och 300 år sedan och som ofta saknar motsvarighet i de länder där progressiva krafter vill ”införa demokrati” genom allmän rösträtt. Saknas de nödvändiga grunderna så röstar naturligtvis medborgarna som man kan vänta.

Nu påstås en stor del av svenskarna oroa sig för att demokratin är hotad. Organisationen Civil Rights Defenders är ”mycket oroade över Tidöavtalet och hur det i förlängningen kommer att påverka den svenska demokratin. Grundläggande fri- och rättigheter skulle inskränkas om åtgärderna i Tidöavtalet blir verklighet”. Man kunde tro att organisationen ser framför sig en begränsning av den allmänna rösträtten, men så är inte fallet. I stället handlar det i hög grad om FN:s rättighetskatalog, ett regelverk som förtjänar en särskild granskning och som har väldigt lite att göra med min möjlighet att aktivt delta i folkstyret.

Det finns mycket som det finns större anledning att oroa i sig över, till exempel hur yttrandefriheten påverkas av deplattformering och cancelkultur, hur den vetenskapliga metoden åsidosätts i forskning och opinionsbildning, hur Sverige lever upp till rättsstatsmodellen och hur kollektivism påverkar den politiska processen. Frågor som är grundläggande delar av den demokratiska infrastrukturen.

Musikalen Hair, som hade Broadwaypremiär 1968, innehöll bland annat låten The Age of Aquarius. Gruppen The 5th Dimension släppte låten, tillsammans med Let the Sunshine In, året efter och hade stor framgång både i USA och internationellt.

Bakgrunden till låten är en föreställning att världen påverkas av stjärnbilderna under epoker som är 2000 år långa. Sedan vår tideräknings början styrs vi av Fiskarnas stjärnbild, näst i tur står Vattumannens. Bland astrologerna råder dock olika meningar om när övergången sker; åren 1433, 1844, 2150, 2314 och 2654 har föreslagits av olika ”experter”. Lika stor oenighet gäller vad som karakteriserar Vattumannens tidsålder jämfört med Fiskarnas. I praktiken har intresset för Vattumannens tid i slutet av 60-talet i stället sammanfallit med New Age-rörelsens agenda. 

De nya strömningar som blev dominerande för drygt 50 år sedan handlade i stor utsträckning om att man ifrågasatte etablerade uppfattningar. Visst fanns en del som förtjänade att ifrågasättas, men många av de ”barn som kastades ut med badvattnet” hade förtjänat ett bättre öde.  68-rörelsen, och vad som följde i dess spår, påminde på många sätt om romantiken, 150 år tidigare. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg uppstod romantiken ”som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.” 

Även New Age-rörelsen hade sina rötter i ”mysticism och metafysiska spekulationer”. Begreppet New Age myntades år 1932 av Alice Bailey, en utbrytare ur Teosofiska Samfundet. I likhet med den teosofi som först utvecklades av den beryktade Madame Blavatsky intresserar sig New Age för astrologi, astralkroppar, själavandring och liknade pseudovetenskapliga föreställningar.

En annan gren av 68-rörelsen var politisk. Den vände sig mot en socialdemokrati, och motsvarande vänsterpartier i andra länder, som blivit en del av etablissemanget. Med början i studentrevolterna 1968 bildades partier som snart ”förökade sig genom delning” i inbördes oenighet om Lenin, Stalin, Trotskij eller Mao Zedong var världens frälsare. Målet var att monopolkapitalets makt skulle brytas genom revolution. Sedan dess har många folkliga uppror ägt rum i olika delar av världen, sällan med bestående framgång. Dock aldrig i de västliga liberala demokratierna.

Efter hand strömmade allt fler trosvissa rörelser ur Vattumannens kruka. Redan 1962 hade Rachel Carsons bok Tyst vår publicerats. Carson kritiserade den omfattande användningen av DDT, och menade att giftet skulle utrota insekterna, och i förlängningen de fåglar som livnär sig på insekter, och som sjunger på våren.  Boken blev startskottet för miljörörelsen, som sedan dess i bokens och New Age-rörelsens anda har förutspått den slutgiltiga utplåningen av den ena arten efter den andra. Att olika växter och djur förr eller senare försvinner är i sig inte förvånande; av de arter som befolkade jorden för hundratals miljoner år sedan finns idag mycket få kvar. De hot som miljörörelsen målade upp handlade om något som skulle ske inom en mycket snar framtid. Men dystopierna infriades sällan: fåglarna sjunger fortfarande på våren och sälar och havsörnar mår återigen bättre än någonsin. Kärnkraften, som miljörörelsen ville avskaffa, börjar många inom klimatrörelsen nu se som det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen.

Medborgarrättsrörelsen i USA fick en ny vändning 1968 i och med att Martin Luther Ling mördades. Tidigare hade kampen handlat om att upphäva åtskillnaden, framför allt juridiskt, mellan vita och svarta. Black Power-rörelsen ville gå längre än så och få ekonomiskt och politiskt självstyre för de svarta, som  på så sättskulle bli fria från vad man uppfattade som den vita överheten. Denna ”omvända rasism”, som betonade rasgrundad identitet och kamp mot dem som identifierades som vita, har i förlängningen blivit ett bärande inslag i identitetspolitiken. Identitetspolitiken är i sin tur en del av det vidare begreppet ”kritisk teori”. De ”kritiska” teorierna har mycket gemensamt med New Age-rörelsen, bland annat att objektiv kunskap anses vara omöjlig att uppnå och att fokus i stället bör riktas mot upplevda problem och egna erfarenheter.

Tre saker förenar de rörelser som har rötter i föreställningen om Vattumannens tidsålder: De fokuserar på en dramatisk förändring eller ett allvarligt hot i den nära framtiden, de avvisar den etablerade vetenskapen och de betonar den subjektiva upplevelsen. Men det som hände åren kring 1968 var inte övergången till en 2000-årig astrologisk era. Snarare var det en våg av mysticism, svärmeri och allmän flummighet som förtjänar att lämnas åt historien.  Erfarenhet och rationellt tänkande ­­har inte spelat ut sin roll. Efter 50 år av förvillelser är de viktigare än någonsin.

Konkurrensen, marknadsekonomin, hyllas i vårt land av de flesta till höger om extremvänstern. Det vill säga, som princip. I det enskilda fallet är det ofta sämre bevänt med entusiasmen.

Marknadshyror skulle leda till att folk inte längre har råd att bo. Polska byggjobbare skulle leda till att lönerna sänks. Avskaffas Systembolagets monopol skulle folk supa ihjäl sig. 

Motståndet mot fortsatt konkurrensutsättning är starkt. Men också missnöjet med många liberaliseringar som faktiskt har genomförts.

Avregleringen av taxibranschen har ökat risken för att passagerare rånas eller våldtas. Efter upphävandet av apoteksmonopolet riskerar många att bli utan nödvändiga läkemedel. Friskolorna gör orättmätiga vinster som hamnar i utländska fickor.

Mot farhågorna och vanföreställningarna står en övertygelse att konkurrens leder till konsumentnytta och samhällsekonomisk effektivitet. Nationalekonomen Adam Smith skrev för nästan 250 år sedan: ”In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.” 

Senare tiders ekonomer har inte alltid trott lika förbehållslöst på konkurrensens välsignelser. Det kan möjligen bero på att det för en ekonom är intressantare att konstruera komplexa regleringssystem än att konstatera att den osynliga handen ordnar allt till det bästa. Men viktigare är nog teorierna om naturliga monopol, dvs. branscher där kostnaden för produkten sjunker för ökat antal kunder så att det blir billigast för kunderna om endast en aktör levererar produkten.

Att i praktiken bestämma var stordriftsfördelar ska resultera i monopol i stället för konkurrens är inte lika lätt som att bygga en teoretisk modell. För 50 år sedan ansågs bryggeribranschen vara ett typiskt exempel på en sådan bransch. Genom sammanslagningar av bryggerier var vi inte långt ifrån att göra teorin till verklighet. Men utvecklingen tog en annan väg, och jag tror att få idag skulle önska att allt öl i Sverige skulle tillverkas av Pripps. 

Telefoni är ett annat exempel på en bransch där man länge menade att det bara fanns plats för ett företag – Televerket – och att telefonsamtal bara kan överföras via koppartrådar som hänger i stolpar. Idag vet vi bättre. Konkurrensen mellan teleoperatörer är stenhård, och ingen tror att stordriftsfördelar skulle motivera en monopolisering. 

Så är det på område efter område, det handlar inte bara om stordriftsfördelar och statisk effektivitet. Genom att flera aktörer tävlar om att tillfredsställa kunder tillför konkurrensen ett dynamiskt element som stimulerar till kostnadsbesparingar, produktutveckling och tekniska innovationer. Drivkraften är utsikterna till vinst, något som ett statligt monopol aldrig bekymrar sig om. 

Många som pläderar för fri konkurrens ser i första hand till konsumentintresset. Det fördelningspolitiska argumentet är inte hela sanningen, även om priser ofta sänks och kvalitet höjs som ett resultat av konkurrenters ansträngningar att vinna marknader. Den viktigaste samhällsekonomiska effekten är – enkelt uttryckt – att den samlade produktionen tar mindre resurser i anspråk. Samhällsekonomisk effektivitet kommer i slutändan hela medborgarkollektivet till del, som låga priser, höga löner eller ökad ersättning till kapital.

Konkurrensens förbannelser är ofta direkta, kortsiktiga och drabbar identifierbara grupper. Därför hamnar röstmaximerande politiker, från vänster till höger, gärna i ställningstaganden som hämmar konkurrensen. Konkurrensens välsignelser är däremot i allmänhet indirekta, långsiktiga och gynnsamma för det samlade medborgarkollektivet. En klok och ansvarstagande politik bör därför inte stanna vid att hylla marknadsekonomin som princip, utan också prioritera ekonomisk liberalism i det enskilda fallet.