Den nya romantiken

Romantiken är en idéströmning som började i slutet av 1700-talet och varade till mitten av 1800-talet. Den hade under ett drygt halvsekel sina tydligaste uttryck inom konst, musik, litteratur, vetenskap och filosofi. Politiskt lade romantiken en grund för idealistiska och utopistiska rörelser, både till vänster och till höger.

Romantiken uppstod som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.

Även romantiken födde så småningom sin motrörelse. Andra hälften av 1800-talet dominerades i stället av realismen, som tog avstånd från romantikens flummighet. År 1870, året då fransk-tyska kriget började, fastslog en tysk kritiker att romantiken rentav företrädde ”allt overkligt och väsenslöst” samt ”allt som inte är livskraftigt och som inte förtjänar att leva”. 

Den realistiska epoken präglades av snabb omvandling och utveckling. Industrialismen och näringsfriheten höjde den allmänna levnadsstandarden, städerna växte, kommunikationerna utvecklades och på olika områden bidrog tekniska innovationer till att människornas levnadsförhållanden förbättrades. Romantiken erbjöd förtjusning och lockelse, men sedd i backspegeln representerade den en tidsanda som på många sätt var destruktiv.

Det sägs att historien inte upprepar sig själv. Mark Twain påstås ha lagt till ”…men den rimmar”. Mycket av det som präglat det senaste halvseklet påminner på ett skrämmande sätt om romantikens villfarelser. Från 1970-talets ”flower power” till senare tids klimathysteri och ”kritiska” teoribildning. På samma sätt som för 200 år sedan avvisas förnuft, erfarenhet och den vetenskapliga metoden. Objektiv kunskap påstås vara omöjlig att uppnå, i stället menar de nya romantikerna att forskningen bör utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel. 

 Den romantiska attityden möter oss varje dag i SVT:s nyhetssändningar. I stället för att erbjuda fördjupad faktaredovisning och analys av sammanhang och orsaker matas vi med reportage där människor berättar om sina subjektiva upplevelser. Att någon blev rädd när en bomb exploderade i kvarteret intill, att någon oroar sig för sin ekonomi när kostnaderna stiger, att någon är upprörd efter att ha blivit lurad av en telefonförsäljare är inte några nyheter. Det är något vi alla kan räkna ut händer. Det är inte det jag söker i en s.k. nyhetssändning.

Den nya romantiken måste få sitt slut, på samma sätt som den förra. Och på samma sätt som förra gången ligger svaret i en återgång det förnuft som vi människor är mäktiga när vi lägger manken till. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: