Författare: Lennart Göranson

För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet Kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.

Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.

I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken. På så sätt fick vi elever också en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegner, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).

När den nya regeringen nu umgås med tankar på en litterär kanon har idén förkastats av upprörda nu aktiva författare. De har uppenbarligen föreställt sig att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Det är givetvis en pyramidal missuppfattning.

35 författare har i ett upprop förklarat att en statlig litterär kanon, enligt deras mening, skulle vara förödande för det fria ordet. Enligt uppropet är litteratur något som skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna. Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt. Visst är det så, när det gäller skapandet av litteratur. Men nu handlar det inte om nyskapandet utan om vårt kulturarv, alltså den litteratur som blötts och stötts av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända. 

Många litterära verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista om den ska fungera som det sammanhållande kitt som ger oss en gemensam referensram och en nationell identitet.

Författarnas upprop erkänner att det ”redan finns en kanon. Alla svensklärare, som just läst litteraturvetenskap, får del av den och kan föra den vidare till sina elever ”. Så vad är problemet? Uppenbarligen att man vill öppna för en mångfald av kanon beroende på lärarens godtycke, värderingar eller kulturella hemvist. I ett öppet samhälle måste olika uppfattningar om vilken litteratur som är värdefull och relevant kunna brytas. Men platsen för den samhällsdebatten är inte skolan.

När folkskolan infördes år 1842 och utvecklades under det fortsatta 1800-talet var huvuduppgiften att skapa ett svenskt medvetande, en nation, av ett land där de flesta identifierade sig lokalt eller möjligen regionalt. Skolan har fortfarande en viktig funktion att ge oss den grundläggande förståelsen för varför vi är svenskar och hur vi blev det. Det är inte minst viktigt i en tid då många är på väg in i att bli en del av det svenska samhället. En kanon som ger oss en gemensam referensram till den svenska litteraturen kan vara ett viktigt hjälpmedel, som inte på något sätt hotar det som skrivs idag.

Att den nya regeringens politiska motståndare kritiserar Tidöavtalet är inte ägnat att förvåna. Mer anmärkningsvärd är den hätskhet och bitterhet som präglar omdömena från förment opolitiska företrädare för olika delar av civilsamhället.

Sverige är organisationernas förlovade land. Vissa organisationer är uttalat politiska medan andra förklarar sig vara politiskt obundna. I stället ses de som företrädare för ett visst intresse, kanske också som förmedlare av objektiv kunskap och expertis. I expertrollen citeras de gärna i media som om de vore auktoriteter, inte politiska aktörer. Så har det fungerat under vänsterregeringar. Efter Tidöavtalet framstår de ofta i en annan dager. Civil Right Defenders, Amnesty och Greenpeace är bara några exempel på organisationer som reagerar skarpt mot den nya regeringens politik.

Ett annat exempel är Rädda Barnen, som är en partipolitiskt oberoende organisation vars uppdrag utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Organisationen har genomfört en analys av Tidöavtalet och barnrätten, som utmynnar i slutsatsen att ”Rädda Barnen är djupt oroade över att regeringen och samarbetspartiet lägger så många förslag som antingen kränker barns rättigheter direkt eller troligen kommer leda till att barns rättigheter kränks i den praktiska tillämpningen av de lagar som ska införas”. Genom att knyta Tidöavtalets skrivningar om sjukvård, skola, klimat, kriminalitet, migration, integration och internationellt bistånd till förmodade effekter för barn hamnar Rädda Barnen i praktiken i en uttalad vänsterposition när det gäller dessa politikområden.

Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserat Tidöavtalet för att ha en ansats som är ”lätt fascistisk”. Även om Ramberg lämnat posten i Advokatsamfundet har hon fortfarande en rad uppdrag för svenska och internationella institutioner, och är därmed i hög grad en offentlig person. I sin tidigare roll riktade hon stark kritik mot den dåvarande oppositionen och karakteriserade kritiska röster som ”bruna råttor”. I invandringspolitiska frågor och frågor som rör Israel/Palestinakonflikten intog hon en hållning som sammanföll med vänsteropinionen. Sveriges Advokatförbund är en privat sammanslutning men har sedan år 1948 delvis offentligrättslig status genom att regler om advokater och om ett allmänt advokatsamfund infördes i rättegångsbalken. Förbundet uppfattas därmed som politiskt neutralt. 

I en debattartikel går 59 representanter för socionomutbildningen till angrepp mot ”ett populistiskt ingrepp i socionomutbildningen”. Enligt Tidöavtalet bör denna utbildning kompletteras med inslag som behandlar ungdomskriminalitet och erbjuda möjlighet till specialisering på ungdomsbrott. Debattörerna ”förvånas över den exempellösa och anmärkningsvärda politiska viljan att på detaljnivå ändra i en akademisk utbildning”. Att den nuvarande inriktningen av socionomutbildningen skulle ha en politisk slagsida åt vänsterhållet föresvävar inte debattörerna. I stället hänvisas till ”en akademisk utbildning som vuxit fram under 100 år”.

Svenska Kyrkan är en gemensam angelägenhet för svenskar – åtminstone för dem som fortfarande är medlemmar – och borde därmed stå neutral i politiska frågor. Matteusevangeliet 20:21 säger ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Att så numera inte är fallet bekräftas genom Växjöbiskopen Fredrik Modéus, som i en debattartikel Expressen den 27 oktober skriver att Tidöavtalet går emot kristen idétradition. Alla kristna håller inte med, men när det gäller Svenska Kyrkans politiska positionering lär biskopens ord väga tyngre.

Den svenska ämbetsmannatraditionen innebär å ena sidan att statstjänstemän behåller sina jobb även efter regeringsskifte, å andra sidan att tjänstemännen är politiskt neutrala och lojalt utför sitt uppdrag i huvudmannens anda. Ett internt bråk på Migrationsverket tyder på att många av de anställda har starka synpunkter på konsekvenserna av valutgången. Flera vill säga upp sig eller gå i tidig pension. Om en betydande del av personalen vid ett centralt ämbetsverk anser sig kunna verka under en S/MP/V-regering men inte under en M/KD/L-regering (med stöd av SD) är frågan om myndigheten som sådan kan ses som politiskt neutral, oavsett vad dess ledning officiellt förklarar.

Att kultursektorn i huvudsak befinner sig långt utanför det politiska mittfältet är ingen kioskvältande nyhet. Det gäller flertalet aktiva kulturutövare, kulturpolitiska institutioner och organisationer, opinionsbildande kulturpersonligheter och även medias kulturredaktörer och kulturchefer. Att tidningar som identifierar sig till vänster är konsekventa även när det gäller kulturen är naturligt. Men att Svenska Dagbladet, som uppger sig stå på liberalkonservativ grund, har ett vänsterperspektiv när det gäller kulturen är mer förvånande. Biträdande kulturchefen Anders O Björkman tycker i sin kulturledare att ”orden i Tidöavtalet känns obehagligt tänjbara” och att uppförande som inte förbjudits i svensk lag inte ska kunna leda till utvisning. I en annan text menar han att slopandet av den fria entrén till statliga muséer framför allt drabbar medborgarna. Att pengarna kommer från den övervägande majoritet skattebetalare som aldrig besöker ett muséum bekymrar honom inte. Kultur har inte i sig någon politisk färg. Ändå står den svenska kultursektorn stadigt på ett ben – det vänstra.

Det brukar sägas att i Sverige är alla socialdemokrater. Men stora delar av den opinion som dominerar samhällsdebatten ser sig hotad av starka krafter till höger, utan att oroa sig för några utmaningar från vänster. Det betyder att man varken är politiskt neutral eller befinner sig i det politiska mittfältet. I stället avslöjar man sig som vänsterextrem. 

Uttrycket ”It’s the economy, stupid” myntades av James Carvill som slogan för Bill Clintons presidentvalskampanj år 1992.

Det brukar sägas att politiker bara har två verktyg i sin låda: pengar och regler. Pengar är populärast. Enkelt, tydligt, ger intryck av handlingskraft. Att ändra på regler, dvs. i första hand lagstiftning, är betydligt krångligare. Det krävs utredningsarbete som brukar ta lång tid (utom när Carl Lidbom var konsultativt statsråd) och i slutändan kan man aldrig vara helt säker på hur domstolarna kommer att döma.

Den nya regeringen verkar inte skilja sig från sina föregångare i sin tillit till att problem bör lösas genom att man ”satsar”, dvs. gödslar med skattemedel.

För att satsa på skolan föreslår regeringen 1,6 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge stärkt kvalitet, höjda kunskapsresultat, ökad trygghet och studiero samt förbättrad tillgång till tidiga stödinsatser. Men skolans problem handlar om att lärarna saknar auktoritet, att betygsinflationen inte hejdas genom en gemensam måttstock, att högpresterande och lågpresterande elever ska samsas under samma tak och att diffusa mål inte prioriterar kunskapsöverföring. Det löser man inte med mer pengar.

För att satsa på polisen vill regeringen öka polismyndighetens anslag med 0,9 miljarder kronor. Avsikten är att pengarna ska ge 10 000 fler anställda med målet att polistätheten ska motsvara genomsnittet inom EU. Men polisens problem handlar om att de som söker till polisutbildningen har för låga kvalifikationer och ändå är för få för att öka antalet poliser så som man önskar. Andra problem är att för få jobbar på fältet och för många med internt, administrativt arbete, att organisationen är genomsyrad av svåra ledarskapsproblem och att sociala insatser har fått högre prioritet än traditionell repression. Det löser man inte med pengar.

Vad regeringen vill satsa på kommunerna är ännu inte känt. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) flaggar för att läget är katastrofalt. Man behöver mer stöd från regeringen för att möta ökade kostnader på alla områden, och SKR:s chefsekonom vill gärna att ”det är pengar som man kan använda fritt till de behov man har, inte att de är knutna till specifika saker”. Det ligger i farans riktning att även den nya regeringen faller till föga. Men kommunernas problem handlar om att man inte håller i pengarna. Skrytprojekt och generösa bidrag till allehanda aktiviteter beslutas lättsinnigt i förvissningen att den kommunala skatteutjämningen och statliga bidrag ska rädda situationen. Den kommunala administrationen tillåts växa med kommunikatörer, samordnare och olika slags ”experter”. Många kommuner välkomnade ökat flyktingmottagande men har nu hamnat i en situation med höga sociala kostnader som går ut över välfärden. Det handlar om grundläggande problem som man inte löser med mer pengar.

För att satsa på vården vill regeringen införa en rad åtgärder till en kostnad av 4,7 miljarder kronor. Mest pengar ska gå till ökat antal vårdplatser och ökad tillgänglighet till förlossningsvården. Dessutom föreslås mer pengar för att bryta ofrivillig ensamhet, för att införa ett fritidskort för barn och unga samt för förstärkt stöd till Bris och ”Bostad först”. Men vårdens problem handlar om att det inte längre är attraktivt att jobba inom vården eftersom den professionella ansatsen har trängts undan av administratörer och kommunikatörer. Det löser man inte med pengar.

Sverige har grundläggande problem på en rad områden. De problemen är ofta av ett slag som handlar om annat än pengar, och många gånger kräver lösningen en förändring av förhärskande tankemönster. Med andra ord ett paradigmskifte.

Den 27 oktober höjde Europeiska Centralbanken (ECB) styrräntan med 0,75 procentenheter till 2 procent. Mycket talar för att Riksbanken kommer att följa efter. Sedan inflationen började stiga över målet 2 procent har Riksbanken konsekvent höjt räntan. Nu ligger inflationen nära tioprocentsnivån. Filosofin är att dämpa inflationen genom att minska köpkraften, dvs. göra svenska folket fattigare.

Riksbanken lyder under riksdagen. Regeringen har därmed ingen makt över Riksbanken, och har också aktat sig för att komma med synpunkter på räntepolitiken.

Regeringen har däremot genomfört eller aviserat en rad åtgärder för att höja köpkraften, dvs. göra svenska folket rikare än de annars skulle ha varit. Bland annat aviseras ett nytt system för elsubventioner till hushållen. Andra åtgärder i samma riktning handlar om kompensation för höjda drivmedelspriser och pausad höjning av reduktionsplikten för bensin och diesel.

När Riksbanken vill lösa Sveriges problem genom att göra oss fattigare genomför regeringen åtgärder för att öka vår köpkraft. Det är som ett tåg med ett lok i vardera änden, som drar åt varsitt håll.

Är då Riksbankens eller regeringens politik den bästa? Jag menar att båda är lika dåliga.

Att motverka inflation med att dra in köpkraft kan möjligen fungera om prishöjningarna drivs av efterfrågan. Men det är inte fallet just nu, inflationen är i stället driven av importerade kostnadshöjningar. De påverkas inte av att svenskarna blir fattigare. Dessutom leder räntehöjningarna i sig till prishöjningar, främst genom ökade boendekostnader, som i sin tur ytterligare driver på inflationen. Flera ledande ekonomer, bland annat Paul Krugman och Joseph Stiglitz, har också varnat för centralbankernas räntehöjningspolitik och hävdar att de höga räntenivåerna riskerar att skapa allvarlig ekonomisk skada.

Men att snedvrida prisbildningen genom subventioner är inte heller någon sund politik, även om det kan ge politiska poänger och självklart uppskattas av konsumenter som är oroliga för sin ekonomiska situation. Dels måste pengarna tas någonstans ifrån, det blir ett nollsummespel där vissa vinner och andra förlorar. Dessutom är det fel att kompensera för prishöjningar som beror på minskat utbud eftersom det betyder att folk får råd att köpa mer än som svarar mot tillgången. Det driver i sin tur upp priset ytterligare och skapar risk för att subventionerna inte stannar hos konsumenterna utan kidnappas av tidigare led. Skattesänkningar är i sig sund politik, men de bör i första hand vara ett led i ett långsiktigt systemskifte, inte en kortsiktig och tillfällig åtgärd.

Frågan är vad som händer med tåget när loken drar åt varsitt håll. Kanske står det helt stilla, samtidigt som betydande resurser går till spillo utan att det blir någon nettoeffekt. Eller också går tåget av på mitten med allmänt kaos som följd. Framtiden får visa.

Så har nu H.M. Konungen konstaterat att Sverige har fått en ny regering. Det har också resten av Sveriges befolkning – med blandade känslor. Halva väljarkåren anar ankomsten av apokalypsens fyra ryttare. Den andra hälften jublar ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”.

Sällan har ordet paradigmskifte florerat så ymnigt i spalterna och kommentarerna. Det förekommer i regeringsförklaringen. Det upprepas på ledarsidor, enkannerligen DN:s. Andra som talar om paradigmskifte är Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Maria Malmer Stenergard och Märta Stenevi. För många ses skiftet som en möjlighet, för andra som ett hot. Aida Hadzialic använder ordet för att beskriva vänstersvängen i Stockholmspolitiken.

De flesta av dem som nu talar om ett paradigmskifte syftar på vad man – dvs. den nya regeringen – tänker göra. Att genomföra en politik som radikalt skiljer sig från den som har förts av den föregående regeringen. Bland dem som ser skiftet som ett hot handlar det mer om vad som har gjorts, i form av tidigare otänkbar partisamverkan och gemensam programförklaring. Men paradigmskifte handlar varken om vad som kommer att göras eller vad som har gjorts. Den verkliga innebörden av begreppet är att ett rådande tankemönster utmanas och det nya tankemönstret vinner gehör.

Det innebär att den nya regeringen och dess politiska avsikter inte utgör något paradigmskifte. Den, och det valresultat som ledde dit, är i stället resultatet av ett paradigmskifte som redan inträffat.

Den som följt samhällsdebatten under det senaste året har sett hur ett nytt tankemönster successivt vunnit mark, från att först ha ”brännmärkts”, ”brunråttats” och ”nazistfasciststämplats” av företrädare för det etablerade tankemönstret. Ett annat sätt att tolka vår samtid har blivit alltmer dominerande på sociala medier, främst Twitter, i ofta råa och oartikulerade former. I mer nyanserad och utvecklad form har det nya paradigmet fått spridning i bloggar som Det goda samhället, Ledarsidorna, MED-bloggen och även min egen Skrönsakslandet.  Nättidningar har utvecklat nyhetsbevakning med andra utgångspunkter än de traditionella, exempelvis Bulletin, Nyheter Idag och Samtiden. Andra nättidningar som Realtid, Altinget och Dagens Samhälle har varit öppna för att publicera ”kontroversiella” debattinlägg under den tid då de fortfarande ratades av de stora papperstidningarna. Efter hand urholkade droppen stenen: Författare som Nima Sanandaji och Lars Åberg började behandlas med respekt i etablerade media och skribenter som Ingrid Enkvist och Merit Wager fick texter införda. Till slut trängde även det nya tankemönstret in på ledarsidorna på bland annat SvD och GP – det blev möjligt att i klartext skriva saker om allvarliga samhällsproblem som tidigare varit anatema.

Och på så sätt inträffade ett paradigmskifte – ett nytt tankemönster trängde ut det som tidigare varit dominerande. Inte helt, naturligtvis. Det tidigare paradigmet vårdas fortfarande ömt av den politiska vänstern, av kultursektorn och av alla de organisationer som sett sig som politiskt neutrala men nu tar bitter strid mot paradigmskiftet.

Ett resultat av det paradigmskifte som varit på väg under flera år var naturligtvis att väljaropinionen tippade över åt höger. Ett annat att det blev möjligt att skapa ett regeringsunderlag som tidigare hade varit otänkbart. Men den viktigaste förändringen var att fyra partier har enats om en politisk inriktning som flertalet av dessa partier aldrig hade kunnat tänka sig för bara ett år sedan. Folkviljan och opinionen har drivit motvilliga politiker i den riktning som de allt allvarligare problemen kräver.

Den utveckling av sakpolitiska program som bedrivits av Medborgerlig Samling under drygt ett halvt decennium har lett till framgångar, främst på den lokala nivån, men ändå inte givit den utdelning i politisk representation som många hoppats på. Min egen tro är att MED:s programarbete inte har saknat betydelse för den förändring i tankemönstret som lett fram till regeringsskiftet. Det är ett långsiktigt arbete som kräver uthållighet. Och som kommer att fortsätta för att vidareutveckla förnuftsbaserade lösningar på Sveriges problem.

För inte fullt fyra månader sedan postade jag ett blogginlägg om målstyrning. Där menade jag att fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering om kopplingen är svag till det resultat som man i förlängningen vill uppnå. Det gäller i synnerhet klimatmålet. Att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år har i själva verket en helt försumbar effekt på det vi vill uppnå, nämligen att jorden fortsätter att vara beboelig. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Frågan har fått ny aktualitet genom regeringsskiftet och Tidöavtalet. Det svenska klimatmålet nämns inte explicit i det dokument som ska ligga till grund för den nya regeringens politik. Men målet påverkas indirekt av vissa av de åtgärder som aviseras, exempelvis att fossilfrihet – inte förnyelsebarhet –ska vara målet för energipolitiken, sänkningen av reduktionsplikten för drivmedel, åtgärder för att begränsa kostnadsökningar på elenergi, bevarandet av Bromma flygplats och begränsningar i stödet för vindkraftsutbyggnad. 

Tidöavtalet har utlöst ett ramaskri från miljöorganisationer, den politiska vänstern och ”experter” som engagerar sig för långtgående miljöpolitiska åtgärder. Kritiken gäller dels det som står i avtalet, men också det som inte står där. Den samlade bilden är att den extrema klimatpolitik, som hittills bedrivits av en socialdemokrati i beroendeställning till Miljöpartiet och Vänsterpartiet, nu är på väg att luckras upp – även om det är för tidigt att tala om ett paradigmskifte.

När jag vill rensa huvudet och koppla av spelar jag gärna Bubbles på min mobil. Det handlar om att minska antalet bollar i spelfältet genom att träffa två bollar med samma färg. Varje skott ger en poäng, och ju snabbare man har raderat samtliga bollar, desto lägre är den samlade poängen. Det är ett spel där man alltid vinner, förr eller senare. Så för att skapa ett incitament att vara framgångsrik har jag satt upp målet för mig själv att jag inte ska samla mer än 50 poäng. Ibland lyckas jag, ofta inte, och det gör spelet spännande.

Och vad händer då om jag inte når målet? Absolut ingenting. Det är bara ett mål för målets egen skull.

Samma sak med det svenska klimatmålet. Om vi inte lyckas nå det händer absolut ingenting med världens klimat som inte skulle ha hänt ändå.

En del människor kommer antagligen att bli rädda på grund av Tidöavtalet. Det kan spä på klimatångesten, och det är väldigt illa. Den som är rädd har svårt att tänka rationellt. Och det som vore rationellt är att Sverige uppmuntrar teknikutveckling som kan hjälpa människor överallt i världen att hantera olika slag av klimatrelaterade effekter.

Om den nya regeringskonstellationen kan bidra till en mer rationellt grundad klimatpolitik finns skäl till viss optimism.

Romantiken är en idéströmning som började i slutet av 1700-talet och varade till mitten av 1800-talet. Den hade under ett drygt halvsekel sina tydligaste uttryck inom konst, musik, litteratur, vetenskap och filosofi. Politiskt lade romantiken en grund för idealistiska och utopistiska rörelser, både till vänster och till höger.

Romantiken uppstod som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.

Även romantiken födde så småningom sin motrörelse. Andra hälften av 1800-talet dominerades i stället av realismen, som tog avstånd från romantikens flummighet. År 1870, året då fransk-tyska kriget började, fastslog en tysk kritiker att romantiken rentav företrädde ”allt overkligt och väsenslöst” samt ”allt som inte är livskraftigt och som inte förtjänar att leva”. 

Den realistiska epoken präglades av snabb omvandling och utveckling. Industrialismen och näringsfriheten höjde den allmänna levnadsstandarden, städerna växte, kommunikationerna utvecklades och på olika områden bidrog tekniska innovationer till att människornas levnadsförhållanden förbättrades. Romantiken erbjöd förtjusning och lockelse, men sedd i backspegeln representerade den en tidsanda som på många sätt var destruktiv.

Det sägs att historien inte upprepar sig själv. Mark Twain påstås ha lagt till ”…men den rimmar”. Mycket av det som präglat det senaste halvseklet påminner på ett skrämmande sätt om romantikens villfarelser. Från 1970-talets ”flower power” till senare tids klimathysteri och ”kritiska” teoribildning. På samma sätt som för 200 år sedan avvisas förnuft, erfarenhet och den vetenskapliga metoden. Objektiv kunskap påstås vara omöjlig att uppnå, i stället menar de nya romantikerna att forskningen bör utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel. 

 Den romantiska attityden möter oss varje dag i SVT:s nyhetssändningar. I stället för att erbjuda fördjupad faktaredovisning och analys av sammanhang och orsaker matas vi med reportage där människor berättar om sina subjektiva upplevelser. Att någon blev rädd när en bomb exploderade i kvarteret intill, att någon oroar sig för sin ekonomi när kostnaderna stiger, att någon är upprörd efter att ha blivit lurad av en telefonförsäljare är inte några nyheter. Det är något vi alla kan räkna ut händer. Det är inte det jag söker i en s.k. nyhetssändning.

Den nya romantiken måste få sitt slut, på samma sätt som den förra. Och på samma sätt som förra gången ligger svaret i en återgång det förnuft som vi människor är mäktiga när vi lägger manken till. 

Ett gräsligt ord. Men man kan också säga närhetsprincipen. Den handlar om EU:s rätt att besluta på områden där unionen och medlemsstaterna har delad kompetens och betyder att EU får besluta bara om målen för åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna (jfr EU-fördraget artikel 5.3).

Proportionalitetsprincipen är en annan grundläggande regel för EU:s rätt att fatta beslut. Den innebär att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå längre än som är nödvändigt för att nå målen i fördragen (EU-fördraget artikel 5.4). 

När Sverige stod inför valet att ansluta sig som full medlem i EU framhöll många subsidiaritetsprincipens betydelse. Den skulle garantera att Sverige bibehöll sin nationella suveränitet utom i fall då mycket starka sakskäl motiverade ett övernationellt beslut. Men så blev det inte.

I stället har EU genom åren alltmer utvidgat sitt inflytande över områden som vi har brukat bestämma över själva. Man har också gått in på områden där olikheterna mellan medlemsländerna är så stora att det framstår som omotiverat att tillämpa samma regler överallt. Men svenska regeringar har i de flesta fall lagt sig platt inför EU:s expansiva tolkning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det kan ha handlat om den svenska traditionella konflikträdslan. Men i en del fall har det snarare varit ett fiffigt sätt att via EU genomdriva åtgärder som inte haft tillräckligt stöd i den svenska riksdagen. Hyllandet av subsidiaritetsprincipen har förvisats till högtidstalen.

Inför EU-valet 2019 krävde Medborgerlig Samling, som enda parti, att subsidiaritetsprincipen återinförs som grundmodell. Vi ville stärka möjligheterna att ifrågasätta tillämpningen av subsidiaritetsreglerna på områden med delad kompetens, där EU:s institutioner hänvisat till reglerna om nödvändighet och mervärde. I de fall där EU nu har ensamrätt att besluta krävde MED att befintlig exklusivitet för EU-nivån ska kunna bli föremål för rättslig prövning. Utgångspunkten bör vara nationell suveränitet på alla områden där inte mycket starka skäl talar för en övernationell kompetens.

Plötsligt händer det, som det brukade stå i Trissannonserna.

Den 21 september 2022 beslutade riksdagen att i två fall lämna invändningar i ett så kallat motiverat yttrande till Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen. Det ena fallet gällde EU-kommissionens förslag om en förordning för återställande av naturområden i syfte att bidra till en långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald. Det andra fallet föreslog regler för hur vi använder bekämpningsmedel i syfte att minska riskerna med och konsekvenserna av bekämpningsmedel. Eftersom det handlar om förordningar skulle reglerna bli direkt bindande för alla medlemsländer.

När det gäller återhämtningen av naturområden anser riksdagen att förslaget medför en reglering av nationellt skogsbruk som inte är förenlig med subsidiaritetsprincipen. Riksdagen menar att nationellt skogsbruk regleras bäst på nationell nivå. Riksdagen tycker också att kommissionens förslag medför en detaljreglering av jord- och skogsbruk som inte står i proportion till förslagets mål och syfte.

I fallet med bekämpningsmedel tycker riksdagen att förordningen som kommissionen har föreslagit är mer detaljerad än vad som är nödvändigt för att nå målen och därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Riksdagen menar också att mål för ekologisk produktion redan finns på nationell nivå och att förslaget därför inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Att riksdagen nu i två fall driver frågan om Sveriges nationella suveränitet med hänvisning till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är hoppingivande. År 2022 har goda chanser att gå till historien som året då vinden vände, både när det gäller den allmänna opinionen och riksdagspolitiken. Så var det med NATO-medlemskapet, med kärnkraften, med de öppna hjärtanas flyktingpolitik, med assimileringen av invandrare och med synen på den klan- och gängbaserade kriminaliteten. Förhoppningsvis blir Sveriges suveränitet i förhållande till EU nästa område där vinden vänder.

I det samhälle som Medborgerlig Samling vill bygga ”fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget” (ur Idéprogrammet, reviderat i maj 2019). Det betyder i klartext att staten – det allmänna, och därmed också politiken ­– bör minska sin makt att ingripa i den enskildes liv. I gengäld bör medborgarnas vilja och förmåga att ta ansvar för sin egen situation ges ett ökat utrymme.

Konsekvenserna av den politik som har bedrivits under det senaste decenniet är den motsatta. Vi löper stor risk att få ett alltmer auktoritärt samhälle, där staten ges ökad makt och får i uppdrag att begränsa den medborgerliga friheten.

Bakgrunden är att Sverige genom en exceptionell flyktingpolitik har fått ett tillskott av mer än en miljon människor från Mellanöstern och norra Afrika. Vi har haft invandring många gånger förr, om än inte av den omfattningen. Skillnaden är att tidigare invandringsvågor har kunnat assimileras i det svenska samhället. De har många gånger tillfört viktig kompetens eller åtminstone varit ett välkommet tillskott där det rått brist på arbetskraft. De som kommit hit har kunnat försörja sig av egen kraft.

Det nya i dagens situation är att alltför många av de nyanlända inte har de erfarenheter och den kompetens som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden. De har hamnat utanför den gemenskap som uppstår genom deltagande i arbetslivet, och som konsekvens också förblivit kulturellt isolerade. Och dessvärre har det utanförskapet också ärvts av nästa generation, de som är födda i Sverige men som i alltför många fall ändå inte kunnat eller velat bli en del av ”Svennekulturen”.

För dem som lever i det som kallas utanförskapsområden lockar den kriminella banan när vanligt jobb inte framstår som ett möjligt – eller i varje fall all inte tillräckligt attraktivt – alternativ.

SVT rapporterar nu om nioåringar i taxi utrustade med Glock-pistol, småbarn som utnyttjas som ”bankomater” eller som knarkleverantörer och andra horrörer. Vi får på TV också se föräldrar som förklarar att de inte kan hindra sina barn att gå den kriminella vägen och som efterlyser hjälp från de sociala myndigheterna.

Samma slutsats drar också politiker från de riksdagspartier som i oförstånd skapat denna katastrofala situation: De lösningar som föreslås innebär att staten via kommunala sociala myndigheter ges mer resurser och mer makt att ta över människors ansvar för den uppväxande generationen. Obligatorisk förskola i mycket låg ålder för att motverka föräldrarnas inflytande över sina barn. Generell ADHD-testning för att spåra fall som ska bli föremål för särskilda insatser. Stärkta möjligheter till ingripande utan medgivande från vårdnadshavare.

Det är fullt möjligt att det slaget av åtgärder kortsiktigt är den enda utvägen i den rådande situationen. Samtidigt innebär de att den auktoritära staten ges ökad makt, till förfång för civilsamhället. Det är en djupt olycklig utveckling. 

En flyktingpolitik som motiverats med öppenhet och humanism har alltså i realiteten skapat risker för en samhällsutveckling i auktoritär riktning. Att öppna sina hjärtan är inte välbetänkt om man samtidigt stänger av tillgången till den kroppsdel som sitter ovanför axlarna.

Två i grunden motsatta uppfattningar om förhållandet mellan staten och civilsamhället står mot varandra.

Den ena ser ingen skillnad mellan stat och samhälle, och säger ”samhället” när man menar ”staten”. Man säger också ”politiken” eller ”demokratisk kontroll”, men menar samma sak. Den grunduppfattningen innebär att det är statens sak att styra och ingripa i individens liv så att allt blir till det bästa, utifrån det kollektiva intresset. Även ekonomiskt ska staten se till att välståndet fördelas på ett ”rättvist” sätt mellan medborgarna.

I sin extrema form har denna första modell kommit till uttryck i kommunistiska länder, exempelvis Sovjetunionen och DDR. Men även socialdemokrater, socialkonservativa och socialliberaler har anammat starka inslag av den modellen, så låt oss för enkelhetens skull kalla den ”socialism”.

Den andra modellen lägger tyngdpunkten på individen/medborgaren, som i de flesta fall har både viljan och förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Statens roll är i den modellen mycket mer begränsad. Bland annat är det statens ansvar att skydda medborgarna mot yttre och inre hot och att tillhandahålla och hävda det regelverk som håller samman nationen. De västliga öppna marknadsekonomierna har stora inslag av denna modell. I den svenska samhällsdebatten är det främst Medborgerlig Samling som betonar medborgarens rättigheter och skyldigheter samt civilsamhällets betydelse. 

Att den stora invandringen av personer från MENA-länderna (Middle East North Africa) sedan 2015 har skapat stora problem är det idag få som förnekar, även om många fortfarande menar att orsaken till problemen inte är invandringen i sig. I stället hänvisar man till sociala orsaker och pekar på att lösningen handlar om en förbättrad integration. För att åstadkomma denna integration föreslår man en rad åtgärder som är anpassade till respektive problem.

Problem 1: När personer inte har den kompetens (utbildning, arbetslivserfarenhet, social kompetens) som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden får de inte någon betald anställning. Därför föreslås att de skattemedel som kommer från den arbetande befolkningen också fortsättningsvis, och i ökad omfattning, överförs till dem som inte lyckas få anställning så att de kan få den önskade ekonomiska standarden. 

Problem 2: Mångkultur innebär att invandrares värderingar och traditioner som har utvecklats i andra miljöer ska fortsätta att leva sida vid sida med värdlandets kultur. Staten stöder sådan segregation genom omfattande bidrag till etniska och religiösa organisationer. Det skapar problem när skillnaderna är stora och oförenliga, till exempel när det gäller föräldrars oinskränkta makt över sina barn, religiösa dogmers företräde framför nationell lag, och attityderna till kvinnor, homosexuella och judar. De motåtgärder som föreslås handlar bland annat om att stärka statens makt över invånarna via de sociala myndigheterna och att påverka barns attityder genom obligatoriska aktiviteter.

Problem 3: Ett stort antal bostadsområden domineras av en kriminell och klanbaserad infrastruktur som resulterar i mord, sprängningar, narkotikahandel, utpressning (beskyddarverksamhet), rån och inbrott. De motåtgärder som föreslås utgår ofta från att problemen har sin grund i fattigdom, social utsatthet och majoritetssamhällets diskriminering. Därför får polisen till uppgift att prioritera förtroendeskapande åtgärder och andra uppgifter som traditionellt ankommer på de sociala myndigheterna. När det gäller olika former av social och kulturell verksamhet anses problemets lösning ligga i kraftigt ökade resurstillskott i form av mer pengar och fler offentliganställda.

Mångkultur kan möjligen fungera i ett imperium men inte i en nationalstat (se mitt blogginlägg http://blogg.skronsakslandet.se/2022/01/14/nationalstaten/). Trots det blev mångkulturen officiell svensk politik den 14 maj 1975, då Sveriges riksdag beslöt att invandrare i Sverige bör ”ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. I 40 år kunde mångkulturen hyllas i officiella deklarationer utan att någon behövde bekymra sig om den reella innebörden. Sedan kom sanningens minut, när effekterna av den massiva invandringen från MENA-länderna blev alltmer uppenbar.

När det nu inte längre är möjligt att förneka förekomsten av problem tävlar riksdagspartierna om att föreslå motåtgärder. Det man hittar i den politiska verktygslådan är då för det första mer pengar, dvs. ökad omfördelning från skattebetalarna till bidragsmottagare. För det andra mer personella resurser, dvs. ökat antal anställda i den offentliga byråkratin. Och för det tredje ökad makt för staten på bekostnad av den enskilde medborgarens självbestämmande.

Alla de åtgärderna innebär att den socialistiska samhällsordningen får ett starkare genomslag i vårt land. Bland dem som hyllat mångkulturen kan det för vissa ha handlat om en medveten och önskad konsekvens. För andra bara aningslöshet. Men för den som inte vill att Sverige omdanas i en alltmer socialistisk riktning är det viktigt att se att vi inte kan ha ett parallellsamhälle där stora grupper tar avstånd från de värderingar som är grundläggande för en västerländsk demokrati.