Författare: Lennart Göranson

Det här inlägget har tidigare publicerats i VLT och på MEDbloggen.

Hur kan chefen för en myndighet – Transportstyrelsen – med berått mod bryta mot svensk lag, med resultatet att vårt land drabbats av en av de allvarligaste säkerhetspolitiska skandalerna på mycket lång tid? Hur kan samma chef se det som viktigare att ”höra med departementet” än att själv ta ansvar för vad lagen säger? Vart har den klassiska svenska ämbetsmannen tagit vägen? Den som präglades av integritet och rättrådighet. Men som framför allt hade nått sin position på ”sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” som Lagen om offentlig anställning uttrycker saken.

Ingen ifrågasätter att den enda relevanta grunden för tillsättningen av en myndighetschef är att denne har regeringens förtroende. Det handlar om vad förtroendet grundas på. Om det är följsamhet till Regeringskansliet och positioneringen i en viss politisk krets. Eller professionell kompetens och ämbetsmannadygder.

Axel Oxenstierna har fått äran av att ha skapat den svenska statsförvaltningen. Till skillnad från de flesta andra länder fick ämbetsverken – kollegierna – på Oxenstiernas tid en självständig ställning i förhållande till kungen och styrdes kollegialt av de ledande ämbetsmännen. Ett skäl till denna form av maktdelning var att statsförvaltningen måste fungera även i tider då kungen förde krig utomlands. Ordningen med en självständig statsförvaltning kommer än i dag till uttryck i förbudet mot ministerstyre. Myndigheterna styrs av hela regeringen genom uppdrag, direktiv och regleringsbrev och inte av en enskild minister. Varken regeringen eller någon minister får lägga sig i handläggningen av ett enskilt ärende.

Byråchefen var i gamla tider urtypen för den svenske ämbetsmannen – välbetald och med hög social status. En byråchef var utnämnd av regeringen på livstid och kunde inte sägas upp. Däremot kunde denne avskedas om den allvarligt hade misskött sitt ämbete. Ämbetsmännens anställningstrygghet syftade till att de skulle stå starka mot påtryckningar av olika slag. Utnämningen av ämbetsmän skulle liksom nu ske på saklig grund och inte utifrån det som Axel Oxenstierna betecknade som ”frändskap eller vänskap”.

Axel Oxenstiernas reformer har nu 400 år på nacken. Den motkraft mot kungamakten som ämbetsmännens nya ställning representerade finns inte i dag. Finns andra institutioner som balanserar den verkställande makten? Att rättsväsendet inte har den ställningen i vårt land framgår redan av grundlagarna. Hur är det då med riksdagens ställning? Dessvärre finns många tecken som tyder på att det som gäller i teorin inte är en realitet i praktiken. Riksdagsledamöterna, av vissa kallade knapptryckarkompaniet, fungerar inte som folkmaktens talesman eller som primus motor i den politiska processen. Den rollen har i stället Regeringskansliet och oppositionens partikanslier övertagit.

Vanstyret av betydande delar av den offentliga sektorn är en av de viktigaste frågorna för Medborgerlig Samling. Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras. Men därtill krävs en djupgående förändring av myndighetskulturen. Ett återupprättande av den svenske ämbetsmannen, driven av professionell integritet, rättrådighet och oväld, och som motstår den politiska följsamhetens lockelser, vore en väg att bryta den serie av skandaler runt myndighetschefer som har drabbat vårt land under lång tid.

I början av 1980-talet var momsen på varor enhetlig. Inför en höjning av momssatsen från 17,7 till 19 procent menade många att momsen på mat borde sättas lägre än normalnivån för att gynna låginkomsttagare och barnfamiljer. Regeringen tillkallade därför en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda frågan om differentierad moms. Utredningens ordförande var Åke Hallman och jag fick uppdraget som huvudsekreterare.

I den rollen gjorde jag en resa till några europeiska länder för att höra om deras erfarenheter av differentierad moms, vilket i andra länder var den normala ordningen. Det råd utredningen fick kan sammanfattas som ”om ni är så lyckliga att ni har lyckats behålla en enhetlig moms så akta er noga för att ändra på den saken”. De tjänstemän som jag träffade vittnade om omfattande fusk, krångel och höga administrationskostnader.

Utredningens betänkande Skall matmomsen slopas (SOU 1983:54)  – kan laddas ner här – tog intryck av de utländska erfarenheterna. Ett system med enhetlig moms är effektivt, lättadministrerat  och försvårar fusk. Differentierar man skattesatsen får man motsatsen. Dessutom visade de studier som utredningen låtit genomföra att föreställningen om att lägre matmoms gynnar barnfamiljer och låginkomsttagare är en villfarelse. De som tjänar mest på en differentiering är tvärtom höginkomsttagarna, eftersom de lägger mer pengar på mat i kronor räknat.

Fakta i målet hade ingen effekt på opinionen eller den politiska debatten. Från den 1 januari 1992 gäller lägre moms på mat än på övriga varor och så är det än i dag.

För Medborgerlig Samling är ett av de viktigaste kraven på politiska reformer att de ska vara evidensbaserade, och inte baseras på ogrundade opinioner, visioner eller utopier.

Vi vill därför ändra skattesystemet så att en enhetlig moms på 25 procent står för en viktig del av statens inkomster. Det är effektivt, kostar mindre att administrera än alla andra skatter och motverkar fusk. Det kompenseras av att medborgaren får mer i plånboken genom sänkning av andra slag av skatter.

Vår uppfattning om momsen har nyligen presenterats i en debattartikel i tidningen Altinget, efterföljare till Riksdag & Departement.

Valet hösten 2018 närmar sig. Mitt engagemang i Medborgerlig Samling är nu mer fokuserat på Stockholmspolitiken än på rikspolitiken, även om jag fortsätter att ha rollen som marknadspolitisk talesperson. Jag kommer att stå på valsedlarna för kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Får partiet 3 procent av rösterna lokalt så kommer vi in, alltså en lägre småpartispärr än på riksnivå.

Nu gäller det att föra ut vår politik. Utan tillgång till partistöd är våra resurser för annonsering mycket begränsade. I stället gäller det att nå ut via media. Men det är inte heller lätt. För de stora drakarna är ett parti som ännu inte kommit in i riksdagen tillräckligt intressant för att man ska vilja publicera debattartiklar. En variant av moment 22.

Något lättare är det att få in debattinlägg i nättidningar och i lokaltidningar som Mitt Stockholm. Här är ett exempel som handlar om cykelbanor och ett annat om miljözoner.

Taxibranschen upprör starka känslor. Somliga anser att avregleringarna har lett till alltför stor frihet. Andra vill ha mer frihet, exempelvis för nya koncept som Uber.

Regeringen föreslår nu en ny form av taxiverksamhet som ger visst ökat utrymme för Uber, men inte för den form som heter Uber Pop.

Läs Medborgerlig Samlings yttrande över lagrådsremissen här.

Fria har vi utan tvekan varit ganska länge, även om den maximala utbredningen av det territorium som en gång betecknades som Sverige sedan dess har naggats betydligt i kanten. Inte minst genom förlusten av den östra rikshalvan 1809. När det gäller medeltiden fanns givetvis perioder då danske kungen styrde och ställde i ”vårt” land, men på den tiden fanns många bygder där man hade delade meningar om vem som var ockupant respektive försvarare.

En knepigare fråga är hur gammalt Sverige är. Om man utgår från vårt nuvarande territorium är det svårt att hävda att vårt land existerade när det var täckt av inlandsis. Knappast heller när det var obefolkat, med undantag från tillfälliga besök av jägare. Den yttersta gränsen för Sveriges existens måste snarare dras vid etableringen av en bofast befolkning för ca 10 000 år sedan. Men den tidens svenskar – mörkhyade och blåögda – hade inte mycket gemensamt med vår nutida befolkning.

Om vi i stället räknar existensen av Sverige från den tid då en tillräckligt stark statsmakt hade förmåga att administrera landet blir det snarare Gustav Vasa som framstår som jordemor. Snilledraget att ansluta sig till Luthers reformation, och med det exproprieringen av katolska kyrkans tillgångar, gav i ett slag Gustav en ekonomisk styrka som ingen av hans föregångare hade förfogat över. Och därmed möjligheten att skapa Sveriges första statsförvaltning av betydelse.

Det innebar dock inte att konungariket Sveriges befolkning i första hand uppfattade sig svenskar, snarare än buskhyttebor eller gutar. Det nationella hade bland annat betydelse i krigen. Men många av dem som försvarade Sverige – eller i Sveriges namn angrep andra länder – var länge av annan nationalitet. Och svenskar gick i sin tur ofta i sold hos främmande länders arméer.

Skapandet av Sverige som en identitet för gemene man var i hög grad något som skedde under 1800-talet. Inrättandet av folkskolan hade en avgörande betydelse. Skolundervisning med samma läroböcker över hela landet, tillsammans med spridningen av tidningar och böcker, gjorde också att vi i Sverige först för halvtannat sekel sedan fick ett enhetligt språk. Läsebok för folkskolan utkom på Norstedts förlag 1868 och blev den första icke-religiösa boken i Sverige som fick allmän spridning. Avdelningen ”Naturskildringar från fäderneslandet” inleddes med Richard Dybecks folkviseliknande dikt Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord, som senare kom att bli Sveriges nationalsång. Även i övrigt hade läseboken en stark tonvikt på att skapa ett nationellt medvetande om vår gemensamma historia, våra naturtillgångar och vår kultur.

Den starkaste symbolen för Sverige är ändå den svenska flaggan. I en bemärkelse är flaggan gammal. De blågula färgerna har använts som svenska färger av ätter och personer med stort inflytande i det medeltida Sverige. År 1275 ingick blått och gult samt tre kronor i Magnus Ladulås kungavapen. Korset är av senare datum. Ett kungligt brev från 1562 anger att flaggan, som främst användes som kungsflagga eller örlogsflagga, ska ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”.

Fram till mitten av 1800-talet användes alltså den svenska flaggan främst som kunglig symbol och på fartyg. Att flagga svenskt var inget som privatpersoner normalt ägnade sig åt. Det fanns naturligtvis undantag; ett är Caspar David Friedrichs tavla Die Lebensstufen från 1835 där två små barn vid en strand lyfter en svensk flagga. Att flaggan är svensk beror på att Friedrich föddes i Greifswald, som då låg i Svenska Pommern, och därmed var svensk medborgare i hela sitt liv.

Den rörelse som förvandlade den svenska flaggan från en symbol för staten till något som representerade det svenska folket var nationalromantiken. Under perioden 1893-1914 hölls vårfester på Skansen i Stockholm som avslutades med en flaggfest den 6 juni. Det flaggades också allmänt i Stockholm dels i samband med den allmänna konst- och industriutställningen 1897, dels vid unionsupplösningen 1905. Det ledde till att allt fler privatpersoner skaffade sig flaggstång och den nya svenska flagga som hade befriats från unionsmärket i övre hörnet, den så kallade sillsallaten.

Under första världskriget fick den svenska flaggan sitt stora folkliga genombrott. Svenska flaggans dag firades för första gången år 1916 i hela landet. Grosshandlaren Johan Petter Åhlén erbjöd sig att skänka 2000 flaggor till alla som ägde en minst 12 meter lång flaggstång. 16000 ansökningar kom in och en insamling gjorde det möjligt att öka antalet utdelade flaggor till 8000. Och därmed blev det i Sverige en angelägenhet för envar att flagga svenskt.

Så hur gammalt är egentligen Sverige? Absolut inte 10 000 år. Och Sverige i våra hjärtan kan i själva verket vara så ungt som bara 100 år. Men vad gör väl det om vi vet vad vi gillar (och ogillar) med vårt land?

Ska svenskar ute i världen kunna straffas för saker som är tillåtna i det landets lagstiftning? Och leder det till att utlänningar som befinner sig i vårt land kan straffas hemma för att de följer svensk lag? Det kan bli konsekvensen av ett regeringsförslag om ändrade regler för svenskar som har brevlådeföretag på Malta.

Läs hela inlägget här

Konjunkturinstitutets chef Urban Hansson Brusewitz har varnat att ”vi står inför några år med en demografisk utmaning som gör att jag är lite orolig för att kommunerna kan tvingas höja skatten”. Orsaken är de förändringar som har inneburit att Sveriges befolkning under några år ökade med 1 miljon invånare, till 10 miljoner, och att antalet boende i landet under de närmaste åren väntas öka med 100 000 per år.

En del av den ”demografiska utmaningen” består i att människors livslängd ökar i snabb takt. En annan är att även antalet barn ökar. De sakerna kan man knappast kritisera någon för. Men den helt dominerande orsaken till kommunernas ekonomiska problem är, som alla vet, att regering och opposition i samförstånd under några år åstadkom en exceptionellt stor invandring.

Att invandringen ställer ökande krav på kommunerna är inte förvånande. Det handlar om bostäder, sjukvård, skola och mycket annat. Därtill kommer att många av de nyanlända inte matchar de krav som Sveriges – i internationell jämförelse – mycket avancerade arbetsmarknad ställer. Enligt Statistiska Centralbyråns befolkningsstatistik var drygt 900 000 personer av dem som bodde i Sverige vid utgången av 2017 födda i Afrika och Asien. De som saknar möjlighet att försörja sig genom osubventionerad anställning belastar då i stället kommunernas sociala budget.

Finansminister Magdalena Andersson har nu förklarat att KI-chefen ”har en väldigt viktig poäng, för det vi ser är att under den kommande mandatperioden kommer vi att bli både fler barn och fler äldre, samtidigt”. Barn och äldre, alltså. Hon nämner inte elefanten i rummet, människor i arbetsför ålder som på grund av otillräcklig utbildning och erfarenhet i praktiken inte är arbetsföra.

Hansson Brusewitz oro för att kommunerna kan tvingas höja skatten tar dock finansministern med ro. Hon hänvisar till att regeringen har höjt tillskotten till kommuner och landsting med 35 miljarder under den här mandatperioden, och i budgeten aviserat ytterligare tio miljarder till år 2020. Till det kommer att det enligt finansdepartementet behövs  ytterligare fem miljarder år 2021 och lika mycket 2022.

Som vanligt utlovar regeringen ”satsningar” för att lösa problem, i det här fallet att medborgarna skulle drabbas av höjda kommunalskatter. Och som vanligt kommer naturligtvis skattebetalarna likafullt att drabbas – fast på ett annat sätt, eftersom pengarna någonstans måste tas.

Man brukar säga att politiker bara har två saker i sin verktygslåda – regler och pengar.

Att ändra gamla och införa nya regler hör till politikens vardag, särskilt i regeringsställning. Men reglering, omreglering och avreglering hör sällan till det som väcker väljarkårens intresse. Det är ofta tekniskt, svårgenomträngligt och otydligt när det gäller de praktiska konsekvenserna för medborgaren. Särskilt avreglering har numera små chanser att väcka entusiasm.

Annat är det med pengar – det som på politikersvenska kallas satsningar.

Alla partier hoppas få allmänheten att göra vågen genom att utlova djärva satsningar. Socialdemokraterna satsar en halv miljard per år på ambulanssjukvården, Miljöpartiet upp till 200 miljarder på tågen och Vänsterpartiet en halv miljard på förlossningsvården. Allianspartierna vill givetvis inte vara sämre. Moderaterna utlovar en satsning med 6 miljarder på vägnätet, Centerpartiet 600 miljoner på utbildning av specialistsjuksköterskor, Liberalerna 12 miljarder på vården och Kristdemokraterna 6 miljarder på skolan. Och även Sverigedemokraterna faller in i kören och utlovar 11 miljarder till pensionärerna.

Miljoner och miljarder jongleras frikostigt, till väljarnas förmodade förnöjelse. Man kan tycka att vi borde vara tacksamma för alla dessa generösa löften. Men vad är det för pengar som partierna lovar ut? Det kan knappast handla om partikassan. Nej, de pengar som partierna glatt satsar är andras pengar.

Varje satsning är ett mynt med två sidor. Det begriper naturligtvis alla, egentligen, men i euforin kring löftena förefaller det oftast som om man helt har glömt baksidan av myntet. För det finns ju bara två sätt att genomföra en satsning. Antingen tar man bort något som fram till satsningen bedömdes vara mer angeläget. Eller också får skattebetalarna stå för notan. De generösa satsningarna förlorar plötsligt sin glans.

Man kan fråga sig om människor i allmänhet uppfattar retoriken om satsningar på det positiva sätt som partierna uppenbarligen hoppas. Det verkar inte troligt. Ingen vuxen tror ju på jultomten. Nästa fråga blir då hur partierna kan ha fått för sig att så skulle vara fallet. Svaret kanske handlar om att de etablerade partierna genom partistödet och odlingen av politiska broilers har hamnat i en såpbubbla, avskuren från den föreställningsvärld som de flesta av oss lever i.

Vad skulle jag själv önska av partierna, i stället för satsningarna? Framför allt beskrivningar av vad man vill åstadkomma på lång sikt. Vilket Sverige man vill åstadkomma om ett eller ett par decennier. Inte bara punktinsatser i anslutning till nästa val. Och i beskrivningen av en bättre framtid vill jag också veta hur det ska gå till, vilka fördelar jag kan vänta mig, men också vilka uppoffringar som krävs för att nå dit.

De gamla partierna bjuder inte på den saken. Därför engagerar jag mig hellre politiskt i Medborgerlig Samling som erbjuder en seriös agenda.

Rubriken är en fräck stöld från 1947 års översättning av den bok som i dag är känd som Bilbo – En hobbits äventyr. Förhoppningsvis medger den bekännelsen absolution. Men det resmål som jag tänker på är inte Ensamma Berget utan ”USAmerika”.

Utvandringen från Sverige till Amerika började på 1850-talet och upphörde i stort sett i och med utbrottet av första världskriget. Toppen inföll under 1880-talet. Under hela perioden 1851-1910 emigrerade 950 000 svenskar till USA. Det ska ställas mot en total folkmängd år 1850 på 3,5 miljoner invånare.

Drivkrafterna bakom emigrationen fanns både på push- och pullsidan. Vid sidan av de ekonomiska faktorerna fanns också sociala och kulturella incitament. Men avgörande var möjligheterna att försörja sig. Den amerikanska staten ägde stora arealer jordbruksmark som man sålde till billigt pris till invandrarna. Till det kom den växande industrin i bland annat Chicago, som gjorde det möjligt för svenskar utan yrkeskunskaper att tjäna ihop till en grundplåt för sin fortsatta etablering.

Den första resehandboken för emigranter dök upp 1841. Under hela utvandringsepoken spelade agenter en viktig roll för att organisera resan, såväl de som på uppdrag av amerikansk industri rekryterade arbetskraft som de som företrädde rederierna.

I början av 1900-talet bodde en femtedel av alla svenskar i USA. Mer än hälften av amerikasvenskarna fanns i mellanvästern, men så mycket som 10 procent bodde i Chicago, som därmed var Sveriges näst största stad efter Stockholm.

I Sverige upplevdes utvandringen till Nordamerika både som ett hot och en skam. År 1907 tillsattes en statlig emigrationsutredning som föreslog en rad sociala och ekonomiska reformer i syfte att motverka emigrationen. Många av de reformer som genomfördes på 1920-talet, exempelvis den allmänna rösträtten, låg i linje med utredningens förslag.

Utvandringen till Amerika upplevdes länge som en besvärande del av Sveriges historia. Först i och med Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna från 1949 blev amerikasvenskarna föremål för positiv uppmärksamhet – trots en kritisk kampanj som drevs av ”Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet”. Men den del av Amerikamigrationen som fortfarande är jämförelsevis okänd är återvandringen.

De uppskattningar som har gjorts pekar på att så mycket som 25 procent av dem som hade utvandrat till USA senare återvandrade till Sverige. Livet på andra sidan Atlanten var inte alltid någon dans på rosor, även om man ville ge det intrycket i amerikabreven till kvarvarande släktingar. Vid sidan av den billiga jordbruksmarken och rätten att söka arbete i industrin hade staten inget att erbjuda i form av försörjningsstöd eller annan välfärd. Den som inte klarade av att försörja sig av egen kraft hade inget annat val än att återvända. Och vid sidan av de uppskattningsvis 250 000 svenskamerikaner som lyckades genomföra resan ”tillbaksigen” fanns helt säkert många som gick under i misär. Statistiken ger inget besked på den punkten.

I dag tar migrationen andra vägar. Sverige har gått från att vara ett utvandringsland till att bli ett invandringsland. Liksom fallet var med amerikasvenskarna finns blandade drivkrafter. Agenter spelar en viktig roll, numera betecknade som flyktingsmugglare. Men för många är hoppet om ett bättre liv, i materiell bemärkelse, det viktigaste skälet till att våga de risker och umbäranden man utsätter sig för under resan.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet i det nya landet blev inte det som utlovades av dem som kom före och av dem som fick ekonomisk vinning av att organisera migrantresor. Och när löftena inte infrias går det naturligtvis alltid att vända åter. Då som nu.

Att hävda att resan ”tillbaksigen” är en omöjlighet är dumheter. Det är bara en fråga om vad som i det enskilda fallet ger bäst utdelning.

Oron över att polisen inte förmår hejda den tilltagande brottsligheten delas nu av allt fler, och även respektabla skribenter vågar ge uttryck för den. Många pekar på att Sverige i förhållande till folkmängden har en mycket mindre poliskår än jämförbara länder. Andra ser polisens effektivitet som det största problemet. Varken det ena eller det andra förefaller möjligt att påtagligt förändra i det korta perspektivet. I jakten på alternativa lösningar har förslaget att sätta in militär i särskilt brottsutsatta miljöer lanserats.

Även om antalet soldater i vårt land är långt mindre än vi behöver skulle naturligtvis en kommendering till polisiär verksamhet få en omedelbar effekt, i motsats till olika åtgärder för att öka utbildningen av poliser. Det framstår också som troligt att militärer är mindre benägna att ägna sig åt korvgrillning och andra förtroendeskapande åtgärder. Trots det är jag rädd för att man inte fullt ut gjort klart för sig den grundläggande skillnaden mellan polisiär och militär verksamhet.

Polisen ska i första hand vara inriktad på att spåra upp brottslingar och se till att de blir föremål för individuell rättslig prövning. Bortsett från eventuell brottsförebyggande verksamhet är det alltså inte polisen som håller i yxan när det gäller att förhindra brott. Den rollen ligger hos domstolarna och kriminalvården. Polisen ser till att ta fram underlaget i form av dels utredningsresultat, dels den misstänktes fysiska närvaro vid rättsprocessen.

Så är det inte med militären. Militären har en fiende, som har utpekats genom politiskt beslut. Den grundläggande uppgiften är att inkapacitera – nedkämpa – alla som ingår i den fienden, oavsett vad de enskilda individerna har gjort. Det innebär naturligtvis inte att militära förband i alla situationer urskillningslöst skulle skjuta ihjäl alla som uppfattas som motståndare. Men grunduppgiften har betydelse för såväl organisation som teknik och taktik, och den grunduppgiften är inte att skapa underlag för lagtillämpning.

Den här skillnaden i de båda organisationernas syfte har ibland skapat problem, och man behöver inte dra paralleller till Ådalen -31 för att se den saken. I krigshärdar under senare tid, där läget kräver såväl militära som polisiära insatser, har militären ibland fått ersätta en icke-existerande eller ineffektiv polis. Det har inte alltid varit helt lyckosamt.

Men något måste ändå göras för att bryta våldsspiralen i utanförskapsområdena. Vi svenskar låter oss inte gärna inspireras av andra länder för att hitta bättre lösningar. Hellre intalar vi oss att de flesta av världens problem skulle lösas om alla gjorde som vi. Men jag vill ändå våga mig på en jämförelse med Frankrike, som har tre skilda poliskårer.

La Police Municipale – den kommunala polisen – lyder under borgmästaren och är i praktiken kommunaltjänstemän. De ansvarar för ordningsfrågor som felparkerade bilar och lägenhetsbråk samt säkerhetsfrågor som nattlig belysning, risker för att något faller ned i huvudet på förbipasserande och varningar mot översvämning. Översätter vi till svenska förhållanden skulle man kunna se den kommunala polisen som en blandning mellan konstapel Björk i Kalle Blomkvistfilmerna och en förtroendeskapande korvgrillare. De franska kommunalpoliserna ses med välvilja men också ett visst förakt på grund av sin begränsade formella kompetens.

Den statliga polisen, La Police nationale, finns i de större städerna och har till uppgift att försvara republikens institutioner, att upprätthålla den allmänna ordningen och att skydda medborgarna och deras egendom mot brott. Olika delar är specialiserade på brott som narkotika, illegal invandring och organiserad brottslighet.

Den tredje poliskåren är La Gendarmerie nationale. Ordet kommer från gens d’armes, vapenmän. Gendarmeriet lyder under Inrikesministeriets budget och ingår, liksom resten av armén, i Försvarsministeriets ansvarsområde. Till skillnad mot kommunala och statliga poliser har gendarmer tjänstebostad och bor, med sina familjer, i kasern. Allmänhetens inställning till gendarmeriet varierar, från respekt till avsky. Den som haft bostadsinbrott uppskattar professionellt kompetenta och effektiva gendarmer som snabbt ingriper – i kontrast mot den kommunala polisen. De som ser som sin uppgift att demonstrera på gator och torg har däremot inte alltid en sympatisk inställning till – det ofta ganska hårdföra – gendarmeriet.

Även gendarmer utreder alltså brott och övervakar trafiken. Skillnaden mot polisen handlar i stället främst om taktik och vapenhantering. En polis deltar aldrig i en krigssituation, vilket en gendarm gör.

Vi behöver i Sverige olika slag av poliser, från den förtroendeskapande konstapel Björk, via kompetenta brottsutredare till en organisation som förmår skapa respekt för statens våldsmonopol i utanförskapsområden. Vår nuvarande polisorganisation kan förhoppningsvis, efter välbehövlig renovering, leva upp till de två första rollerna. Jag är mer tveksam när det gäller den tredje rollen. Och jag tror inte heller att dagens militärer vore en problemfri lösning.

I stället skulle vi behöva ett svenskt gendarmeri.