Jag har länge haft svårt att förstå den djupare innebörden av uttrycket ”det kommunala självstyret”. Sverige är ju en enhetsstat. Om kommunerna verkligen vore självstyrande skulle Sverige vara en federation, men så är ju inte fallet. Men det låter i alla fall fint och demokratiskt med självstyre.
Det sägs att den kommunala självstyrelsen garanteras genom grundlagen, närmare bestämt regeringsformen. Där står att den svenska självstyrelsen förverkligas genom kommunalt självstyre, vilket jag inte blir mycket klokare av. Att det är valda församlingar som fattar de kommunala besluten, att det som kommunerna ska sköta bestäms i lag och att kommunerna får ta ut skatt säger inte heller något om vad den kommunala självstyrelsen egentligen innebär.
En vink om hur det kommunala självstyret kan uppfattas fick jag för många år sedan, när den myndighet jag jobbade på fick besök av den ansvariga ministern. Frågan om kommuner verkligen fick och borde ägna sig åt näringsverksamhet hade varit på tapeten. Ministern satte ner foten och deklarerade med emfas att ”jag kommer aldrig acceptera att en kommunalt förtroendevald ska behöva böja sig under en domare”.
Det skulle tyda på att folksuveränitetsprincipen drivits så till sin spets att kommunala politiska församlingar anses stå utanför eller över svensk lag. I varje fall enligt socialdemokratiskt synsätt, vilket i praktiken ofta sammanfaller med alla riksdagspartiers synsätt.
Jag hör redan protesterna: ”Så kan det väl ändå inte vara!” Men flera rapporter har pekat på ett omfattande kommunalt domstolstrots, bland annat ESO-rapporten Maktutövning under lagarna? (ESO 2015:2), Pär Cronhults och Viktor Robertsons Fortsatt domstolstrots (Stiftelsen Den Nya Välfärden 2016) och en rad akademiska uppsatser och forskningsrapporter. Många kommuner struntar tydligen i lagen och domstolarna. Samtidigt pekar Statskontoret på att statens styrning av kommunsektorn har ökat, något som många inom den kommunala sektorn bittert klagar över. Så kan det vara: kommuner ser sig som självstyrande i förhållande till rättsväsendet men som beroende i förhållande till den politiska makten.
Kommunerna har makt att beskatta oss. Alla vi som tjänar mindre än 600 000 kr/år bidrar med i snitt 32 procent av vår inkomst till kommunernas ekonomi. De som tjänar mer betalar också inkomstskatt till staten. Men kommunerna har också pengar från annat håll att spendera. Skatten står för 2/3 av de totala intäkterna. Resten kommer från statsbidrag, kommunal skatteutjämning och diverse avgifter.
Kommunernas utgifter går främst till skola och ”omsorg” till äldre, barn, familjer och funktionsnedsatta. Försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) svarar bara för 2 procent, vilket ändå betyder 15 miljarder kronor. I snitt över hela kommunsektorn är intäkterna större än utgifterna. Men många kommuner klagar över att pengarna inte räcker. 48 av landets 290 kommuner budgeterar underskott – totalt 6 miljarder kr – ett underskott som till nästa år väntas mer än fyrdubblas till 28 miljarder kronor. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) anser att problemet bara kan lösas genom att staten skjuter till mer pengar.
Det finns alltid mer att göra. Aktuella exempel handlar om demensteam, särskilda resurser i skolan och stöd till handikappade. Ingen kan förneka att ändamålen är behjärtansvärda. Det finns egentligen ingen gräns för hur mycket stöd och åtgärder som kunde sättas in för olika slag av behov. Ingen annan gräns än att det kostar, och att resurser inte är oändliga.
Andra krav bottnar i observationen att de kommunala tjänsterna inte är identiskt lika i alla delar av landet. Det uppfattas som orättvist, och man kräver därför att staten skjuter till pengar så att alla ska nå upp till den generösaste kommunens nivå.
Att göra kommunerna självstyrande på riktigt – inte bara som ett slagord med luddig innebörd – är en sympatisk tanke. Det kunde föra oss närmare ett Sverige med verklig medborgarmakt och urgammal rätt ”att sig själv beskatta”. Men jag har svårt att se att vi kan komma dit innan kommunerna tvingas rätta mun efter matsäcken. Då får varje kommun erbjuda sina medlemmar det som kan bekostas genom beskattningen av samma kommunmedlemmar. Beskattningen får kommunen själv bestämma inom de gränser som väljarna och Lafferkurvan sätter. Men andra kommuners medlemmar ska inte behöva bidra, varken genom att statliga skattemedel tas i anspråk eller genom ”utjämning”. Och röda siffror ska inte vara ett alternativ.
Konsekvensen av en ordning med verkligt självstyrande kommuner är att vi måste acceptera att det inte blir likadant överallt. Men om vi kräver sådan likhet i den offentliga servicen kan kommunerna lika gärna avskaffas och enhetsstaten genomföras fullt ut.
Tack for intressant artikel….