Många som har haft möjlighet att jobba utomlands under en period har gjort samma observation: Man lär sig en del om andra folk, men allra mest om oss svenskar.
Under fem år jobbade jag i en internationell organisation, med arbetskamrater från Korea, Turkiet, Irland, Ungern, Finland och många andra länder. Många kom från USA och Kanada, särskilt i chefsposition. Där fanns en del svenskar också, fast dem träffade jag aldrig.
Organisationen hade moderna ambitioner och erbjöd olika personalutbildningsprogram som man fick välja efter samråd med sin chef. Jag fastnade för ”Working in a multicultural organization” och förklarade för min amerikanske chef att jag visserligen redan hade erfarenhet av att jobba med européer, men att jag hade väldigt lite begrepp om hur asiater och afrikaner fungerar. ”Och för den delen, inte amerikaner heller” lade jag till.
Han stirrade på mig, helt förvirrad.
– Vi amerikaner fungerar väl inte på något särskilt sätt?
Så är det naturligtvis med svenskar också. Det är inget särskilt som utmärker oss som nyanlända behöver anpassa sig till. Och ute i världen är våra värderingar och attityder bara det som är helt normalt för människor. Om någon tycker annorlunda är det vår uppgift att leda dem rätt. I kraft av vår roll som moralisk stormakt.
Att utrota föreställningen att svenskar som folk inte karakteriseras av några särskilda egenskaper, samtidigt som alla andra folk är precis som vi, kan vara det viktigaste av de paradigmskiften vi så väl behöver.
I själva verket har de flesta av oss en ganska klar uppfattning om vad som är typiskt för den svenska nationen, exempelvis:
- Vi vill göra rätt för oss och inte i onödan ligga det allmänna till last.
- Vi tränger oss inte före i kön, inte ens på Gröna Lund.
- Vi tycker män och kvinnor ska ha lika rättigheter och bemötas med samma respekt. Om vi är män skriker vi inte ”hora” efter förbipasserande flickor och kvinnor.
- Vi respekterar att det sedan 1951 råder religionsfrihet och att alla har rätt att kritisera andra religioner än den egna.
- Att det bara finns en lag i Sverige och att den står över andra religiösa eller traditionella normsystem.
Ett land är ett geografiskt område med gemensamma lagar och gemensam finansiering av statens grundläggande uppgifter. Det är bra om ett sådant land, en nationalstat, kan hämta sin legitimitet ur grundläggande värderingar som stöds av dem som bor i landet. Det betyder inte att alla måste tycka likadant eller ha samma traditioner när gäller mat eller helger. Och framför allt behöver inte alla ha samma DNA eller samma färg på hud, hår och ögon. Det är bara det grundläggande som är viktigt. Men samma språk underlättar.
Samma insiktsfullhet råder inte när det gäller folken i andra delar av världen. Liksom min amerikanske chef tror många att det vi ser som normalt är normalt också för alla andra.
Men så är det inte. I många delar av världen är det tvärtom normalt att se staten som fiende och att det gäller att sko sig så gott man kan. Att man måste vara aggressiv för inte själv bli ett offer. Att anständiga kvinnor har sitt värde och sin roll i hemmet och inte ute i samhället. Att den egna religionen är given av den ende guden och att den bör påtvingas alla andra folk. Och att sekulära lagar, i den mån de finns, måste stå tillbaka för buden i en helig skrift.
Det finns i vårt land också en föreställning att alla människor vill ha fri abort, en feministisk politik, ett västerländskt partiväsende och frihet för sexuella minoriteter att sprida sin livsstil, samt att det enda hindret består i ondskefulla regimer som går emot folkets verkliga vilja. Så är det inte. Och det borde vara hög tid för den svenska allmänna opinionen att inse den saken.
Svenskar är på ett särskilt sätt, och det passar oss bättre än alla andra sätt på hemmaplan. Vi kanske skulle önska att det särskilda sättet också präglar alla andra folk i världen. Vi gör oss själva en tjänst om vi lägger den villfarelsen till handlingarna. Att vårda den svenska liberalt nationella identiteten är mer än tillräckligt.