Regredieringens tid

”Krigets första offer är sanningen” menade den amerikanske senatorn HW Johnson år 1917, när han argumenterade mot USA:s inträde i första världskriget. Coronapandemins första offer förefaller i stället vara förnuftet. Det som till nyligen hölls för sant har plötsligt, inför det nya hotet, rasat som ett korthus under en jordbävning.

Kraven på den offentliga vårdens effektivisering har plötsligt förbytts i kritik mot just-in-time för materialförsörjningen. Men behovet att säkra tillgången på exempelvis skyddsutrustning i en krissituation motiverar inte att vi monterar ned fungerande system för att få mesta och bästa vård för pengarna, det verkliga behovet är i stället mer effektivisering.

Kritiken mot att staten och politiken lägger sig som en våt filt över allt fler samhällssektorer ersätts nu av rop på mer politik och krav att statsministern börjar ”peka med hela handen”. Men innan man pekar bör man ha en grundad uppfattning om den riktning som pekandet bör visa.

Oron över de alltmer auktoritära tendenserna i länder som Ungern och Polen vänds nu till en önskan om skarpa, för att inte säga drakoniska åtgärder. Men den som kräver en auktoritär statsledning bör inte lita på någon återgång till ruta ett när krisen är över.

Argumenten för mer professionalism och mer evidens överröstas av jakten på syndabockar bland experterna, som i många fall urartar till ren häxjakt. Men den besvärande omständigheten att ingen vet alla svaren från början, och att informationen förändras i takt med att kunskapsläget utvecklas, är något vi måste lära oss leva med i en osäker tid.

Det tidigare massiva stödet för frihandel, och kritiken mot alla slag av protektionism, förefaller ha blåst bort i den vind som nu kräver ”köp svenskt”. Men behovet av säkrad livsmedelsförsörjning handlar om villkoren för produktionen, inte om att Sveriges konsumenter plötsligt ska sluta söka bästa vara för bästa pris, något som är en grundförutsättning för en fungerande konkurrensmarknad.

I kris är det lätt hänt att vår tillit sviktar, att vår fullt naturliga och förklarliga oro får oss att fråga vad som har gått fel, och varför. Men det handlar inte om att backa bandet. Inte om att gripas av missmod inför det nya, okända hotet och tro att ”vad rätt du tänkt…” plötsligt har förlorat sin giltighet. I stället måste vi på den fasta grund som vi mödosamt byggt upp lägga nya tankar, vara innovativa, kreativa, så att vi blir bättre rustade inför nästa kris. För den kommer, även om vi inte vet hur den kommer att se ut.

Det kommer en tid efter Coronakrisen. En tid då vi ska hantera de påfrestningar som sjukdomen i sig skapade. Men kanske än mer de påfrestningar som skapades av olika reaktioner på det nya hotet.

Min övertygelse är att Medborgerlig Samlings seriösa och väl underbyggda program på olika sakpolitiska områden kommer att erbjuda en bra grund för nödvändiga politiska förändringar i vårt land också efter Corona. Det kan finns skäl att lägga till en del, att utveckla tankarna på vissa punkter. Men absolut inga skäl att i eftertankens kranka blekhet montera ned våra grundläggande vägval.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.