Terrorism, populism, opposition

Den modell för liberal demokrati som har sitt ursprung i Västeuropa och Nordamerika bygger på en öppen tävlan mellan konkurrerande politiska organisationer – partier – som representerar skilda intressen och/eller ideologier. Genom allmänna val erövrar ett parti (ensamt eller i symbios med andra) lagstiftnings- och regeringsmakten. Förlorarna hänvisas till att i oppositionsställning, med plats i den lagstiftande församlingen, driva sin politik. Genom press- och åsiktsfrihet kan oppositionen också argumentera för sin sak utanför parlamentet. Att makten växlar mellan partierna från tid till annan anser många vara ett demokratiskt hälsotecken.

Runt om i världen finns många länder som visserligen håller allmänna val, men som ändå inte räknas som liberala demokratier. Ett parti kan ha en så stark ställning att bara ”lojal” opposition är möjlig, dvs. rörelser som inte hotar det dominerande partiets maktställning. I sådana länder används ofta beteckningen terrorism för dem som utmanar regeringspartiet, även om fysiskt våld inte står på dagordningen.

Även i liberala demokratier finns de som menar att hela det politiska och mediala systemet har kommit att behärskas av ett etablissemang med mer samsyn än motsättning. Oppositionen mot ”etablissemanget” kallas där inte terrorism – om den inte förespråkar våldsmetoder, vilket sällan är fallet. Det finns annan etikett, nämligen populism. Och, precis som ”terrorismen” i monokratier, ses ”populismen” inte som en legitim opposition utan som något systemhotande.

De som angriper populismen i tron att man försvarar den liberala demokratin begår ett fundamentalt fel. Man ser kritiken mot ”etablissemanget” och den rådande åsiktskorridoren som det som marxisterna kallar en antagonistisk motsättning. Det innebär, enkelt uttryckt, att motsättningen inte kan lösas inom systemets ram utan måste nedkämpas. Motsättningen mellan de sju partierna V, S, MP, C, L, M och KD är däremot icke-antagonistisk och  kan hanteras i riksdagen och i den samhällsdebatt som pågår i de rikstäckande dagstidningarna och SVT/SR. Med andra ord, när man demoniserar en viktig del av den politiska kritiken genom att utmåla den som systemhotande har man samtidigt avhänt sig tillgången de de verktyg som ingår i den demokratiska processen.

Politisk opposition bör bemötas genom sakliga argument, inte genom att svepande avfärda den som populistisk och i synnerhet inte genom att tillvita oppositionen åsikter som den inte omfattar.

Att kritisera att stora resurser går till unga män i arbetsför ålder, som saknar  kvalifikationer för den svenska arbetsmarknaden och som kommit till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare, är inte samma sak som att hata människor av annan etnicitet eller ”ras”.

Att föreslå att pengarna i stället borde gå till kvinnor och barn som finns kvar i eller nära krigsdrabbade områden är inte samma sak som att vilja avskaffa asylrätten.

Att kritisera EU för att man svikit grundprinciperna om subsidiaritet är inte samma sak som att geopolitiskt förorda en uppslutning till den ryska Putinregimen.

Att kritisera radikalfeminism och identitetspolitik är inte samma sak som att försvara manliga härskartekniker.

Den liberala demokratin har bara ett par hundra år på nacken, mindre än så om man drar gränsen vid införandet av allmän och lika rösträtt. Grundbulten är att den som för tillfället innehar makten ska kunna utmanas inom systemets ramar. Genom att klumpa samman antagonistisk och icke-antagonistisk opposition under etiketten populism undergräver den liberala demokratin sig själv och närmar sig attityder som hör hemma i monokratier. Det är mycket farligt. Desto viktigare är det att alla som hyllar våra grundläggande västerländska värderingar håller ut, vässar argumenten och inte låter sig skrämmas av försök till vare sig svartmålning eller brunsmetning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.