En konfederation av europeiska fädernesländer

Vad en federation, eller förbundsstat, är känner de flesta till. De politiska enheter som är sammanslutna i federationen kan vara stater, som i USA, eller delstater som i Tyskland. Federationens författning reglerar maktfördelningen mellan centralmakten och de ingående delarna.

Begreppet konfederation, eller statsförbund, är mindre känt, främst därför att de inte är så vanliga. Många tidigare konfederationer har övergått till att bli federationer, exempelvis Schweiz, som fortfarande betecknas med bokstäverna CH för Confoederatio Helvetica. Exempel på konfederationer som upplösts är Tyska förbundet 1815 -1866 och sydstaternas sammanslutning till Amerikas konfedererade stater under amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Förhållandet mellan de stater som ingår i en konfederation regleras inte genom en författning utan genom ett fördrag.

EU uppfattas i allmänhet varken som en federation eller som en konfederation. Unionen brukar i stället karakteriseras som en sui generis, en latinsk term som betecknar något som är unikt i sitt slag. Men redan i Schumandeklarationen, som år 1950 lade grunden för den europeiska kol- och stålgemenskapen, det första steget mot dagens EU, sägs att förslaget kommer att skapa de första konkreta grundvalarna för en europeisk federation. Utvecklingen har sedan dess gått mot en allt starkare överstatlighet och ett allt mer omfattande regelverk som har företräde framför nationell lag.

För att en politisk enhet med gemensamma lagar och en gemensam offentlig ekonomi ska fungera väl krävs ett sammanhållande kitt. En gemensam historia, en ”berättelse” kan bidra till styrets legitimitet. Ett gemensamt språk och kulturella traditioner är andra viktiga inslag. EU har gjort vissa ansträngningar att skapa en europeisk identitet, men det är uppenbart att den nationella identiteten för flertalet medborgare väger långt tyngre.

Somewheres och anywheres är det senaste, men helt säkert inte sista, försöket att hitta mönster i det politiska kaleidoskopet när höger-/vänsterskalan och GAL-TAN inte längre räcker till. På svenska talar vi också om någonstansare och varsomhelstare. Förenklat betecknar somewheres de personer som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet. De är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och ser globaliseringen och EU inte som ett löfte utan som ett hot. Anywheres tycker däremot att de skulle kunna bo, studera eller arbeta varsomhelst. De är väl representerade i den akademiska, politiska och kommersiella eliten i sina länder. Enligt David Goodhart, som har lanserat den kategoriseringen, är hälften av medborgarna somewheres, en fjärdedel anywheres och resten pendlar mellan de två.

Det europeiska projektet rister i sina grundvalar och behovet av att ge nya svar på gamla frågor har sällan varit större. Indelningen i somewheres och anywheres kan ge en ny vinkling på såväl framgången med, som hoten mot, den europeiska unionen som den nu ser ut. Det finns nämligen mycket som talar för att EU i grunden, ursprungligen och alltjämt är ett projekt för anywheres.

Om så mycket som hälften av EU:s medborgare är somewheres, och ytterligare en fjärdedel pendlar mellan somewheres och anywheres, bör ingen förvånas över att EU idag drabbas av starka spänningar. Europas folk kanske på sikt är på väg mot en allt starkare förening, så som Europafäderna drömde om, men vi är inte där idag. Det kan handla om mycket lång tid innan en majoritet av befolkningen känner sig som européer, mer än som svenskar, fransmän eller ungrare. Men det finns en minoritet som gärna anammar den europeiska identiteten och den federativa målsättningen. Det är anywheres, den elit som i praktiken driver EU mot en framtid som majoriteten inte känner sig bekväm med.

Den europeiska unionen måste därför reformeras i grunden. Den har alltför länge utvecklats i en riktning som går på tvärs med dess egna medborgare. Ett reformerat EU måste visa en helt ny respekt för den stora del av befolkningen som inte är beredd att bo, studera eller arbeta var som helst. För den majoritet som har en stark känsla av lokal eller nationell tillhörighet, som är medvetna om sina rötter och vill behålla dem och som ser EU mer som ett hot än som ett löfte.

Visionen att sträva mot en federation måste ge vika för en ambition att återgå till ett statsförbund, en konfederation av de fädernesländer som medborgarna känner som sin primära identitet. I ett sådant EU ska subsidiaritetsprincipen åter hedras på allvar, så att beslut fattas på nationell nivå om inte mycket starka skäl motiverar en gemensam ordning.

Europas styrka och vår historiska framgång ligger i våra olikheter, inte i konformitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.