En besk medicin

Grunden för medborgarnas välstånd i vårt land är ett oskrivet samhällskontrakt att var och en försörjer sig själv så långt man förmår. Det helt dominerande sättet att försörja sig är genom arbete. Grunden för medborgarnas välfärd i vårt land är att den som inte har möjlighet att försörja sig själv får hjälp från det allmänna.

När det gäller välståndet har Sverige genomgått en helt fantastisk utveckling under 150 år, från U-land till en av världens högsta levnadsnivåer. Man kan tvista om orsakerna. För egen del ser jag övergången från lågproduktiva till högproduktiva arbetsinsatser som helt avgörande. Det började med förändringen från arbetsintensivt jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Den vägen har det fortsatt: lågproduktiva industrigrenar som skeppsvarv och textilindustri har ersatts av högteknologiska industrier och tjänsteproduktion med högt förädlingsvärde.

Välfärden byggde ursprungligen på en modell där de som genom sina arbetsinkomster bidrog var långt fler än dem som behövde få hjälp. Men utvecklingen av välfärden blev inte lika problemfri som utvecklingen av välståndet. En sak är den demografiska förändringen där befolkningen blir allt äldre samtidigt som den förvärvsaktiva åldern – relativt livslängden – krymper i båda ändarna. Ett allvarligare problem är att en allt större andel av befolkningen identifieras som i behov av statens omsorger i form av olika slag av bidrag. Välfärden hotar att bli ett självspelande piano som i förlängningen leder till att ekvationen inte går ihop.

De som är för unga för att arbeta får normalt sin försörjning av vårdnadshavarna, som i sin tur får ett tillskott genom barnbidrag. De som är för gamla för att arbeta får sin försörjning genom olika slag av pension. De som är för sjuka för att arbeta får sin försörjning genom sjukpenningen. Och de som är tillfälligt arbetslösa får sin försörjning genom a-kassan. I övrigt förutsätts den som varken är för ung eller för gammal, som är tillräckligt frisk och som inte befinner sig i skarven mellan två anställningar försörja sig genom eget riktigt arbete. Det är grundmodellen.

Här krävs en begreppsförklaring. Med ”riktigt arbete” menar jag två slag av avlönat arbete. Dels det som är en följd av ett anställningsförhållande hos en privat arbetsgivare som i sin tur har fått pengar till att avlöna de anställda genom att kunder frivilligt har betalat för de produkter som de har köpt. Men jag räknar också in anställningar som ytterst finansieras genom de skatter som medborgare har varit skyldiga att erlägga. I det senare fallet är förutsättningen att den anställde utför en arbetsprestation som i en fri marknad hade motsvarat lönen, så som är fallet med exempelvis poliser, sjuksköterskor, lärare och många andra offentliganställda.

Det här är alltså grundmodellen. Sedan finns olika bidrag till medborgarna där det finns delade meningar om huruvida de är berättigade. Och det finns olika offentliga anställningar där det finns delade meningar om de tillför ett värde som motsvarar lönen. Jag går inte in i den diskussionen här.

Den här grundmodellen har något så när befunnit sig i balans så länge demografin utvecklades sakta och utan plötsliga chocker. Frågan är vad som händer när befolkningen under ett par år ökar mycket kraftigt genom migration från länder som kulturellt, ekonomiskt och strukturellt uppvisar stora skillnader jämfört med Sverige. Under tioårsperioden 2007-2016 uppgick den totala invandringen till Sverige till drygt 1 miljon, dvs. mer än en tiondel av landets totala befolkning. Alla kommer inte från utomeuropeiska länder och siffran balanseras av en viss utvandring. Men det är ändå uppenbart att den svenska grundmodellen påverkas av de senaste årens utveckling. Det som särskilt kräver att vi hittar en ny modell är att en stor del av dem som har kommit till Sverige inte matchar den svenska arbetsmarknaden, bland annat när det gäller utbildningsnivå. Numera anses godkänt avgångsbetyg från gymnasieskolan, dvs. att ha genomgått 12 års utbildning, vara en förutsättning för anställningsbarhet. För många av dem som under senare år kommit till Sverige är den grundkompetensen i praktiken ouppnåelig.

I samhällsdebatten har två modeller föreslagits för att hantera denna ”mismatch” mellan nyanlända och den svenska arbetsmarknaden. Vi kan förenklat kalla dem den sociala modellen och den liberala.

Den sociala modellen innebär att när den reguljära arbetsmarknaden inte gör det möjligt för personer att försörja sig genom ”riktigt arbete” så måste det allmänna bidra ekonomiskt. En rad olika sätt att ge sådant bidrag har prövats eller föreslagits, från kommunalt försörjningsstöd till olika slag av ”jobbinitiativ”. Men oavsett konstruktion och benämning på de olika bidragen kvarstår att en stor del av de personer som berörs aldrig kommer att komma in på den reguljära arbetsmarknaden i form av ett osubventionerat heltidsjobb. Den sociala modellen innebär därför i sak att många människor som har kommit till Sverige i hopp om ett bättre liv hänvisas till livslång försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Och det innebär i sin tur ett haveri för den svenska välfärden, såväl ekonomiskt som moraliskt.

Den liberala modellen vill i stället att det skapas nya, enkla jobb för människor vars kompetens inte matchar de jobb som finns idag. Det är inte förvånande att fackföreningsrörelsen motsätter sig en sådan lösning eftersom det skulle kunna leda till en ökad lönekonkurrens på arbetsmarknaden. Men ett alvarligare problem är att inslaget av lågproduktiva jobb i den svenska ekonomin skulle öka. Vi skulle alltså backa bandet till en tidigare, lägre nivå i välståndsutvecklingen. Att skapa en situation där den svenska ekonomin i ökad utsträckning baseras på lågproduktiv verksamhet innebär alltså ett haveri för det svenska välståndet.

Vad återstår då, om båda dessa vägar är oframkomliga? Den enda utväg jag ser är att knyta an till den svenska grundmodellen: Den som är frisk, och varken för ung eller för gammal för att arbeta, måste försörja sig själv och sin familj genom osubventionerat arbete. Har man inte en kompetens som matchar det som den svenska arbetsmarknaden har att erbjuda så är Sverige helt enkelt inte rätt land att leva i. Att ge intryck av att det förhåller sig på annat sätt är en orätt mot alla berörda.

Det är en besk medicin. Men den kanske ändå ger ett visst hopp för patienten.

14 svar på “En besk medicin”

  1. Denna analys är det bara att instämma i och inte minst är näst sista stycket en utmärkt sammanfattande problemlösning!
    Men inte tycker jag att medicinen är så besk, snarare både naturlig och nödvändig.

    Många av politikerna i olika partier tycks i grunden ha en helt annan uppfattning. För att inte tala om åsikterna hos stora delar av etablissemanget. Hur är det möjligt? Bristande räkneförmåga?

  2. Intressant läsning, som vanligt när du skriver G:son.
    Jag delar inte din konklusion dock. En ”återgång” till ”enklare” arbetsuppgifter, för vissa, ser jag inte så mycket negativt i.
    Redan den befintliga befolkningen passar olika bra för olika arbeten, det påståendet grundar jag i att alla, fortfarande, inte går ut gymnasiet.
    Vissa av dem som inte går ut gymnasiet kommer in på den reguljära arbetsmarknaden. Vissa av dem som GÅR ut gymnasiet kommer INTE in på…
    För dem som kommer till Sverige med bara något års skolgång är inlärningskurvan lång och brant för att bli läkare, filosofie doktor eller teknologie doktor, för att ta några extrema exempel,

    Men, alla behöver inte bli akademiker för att bidra, till sig själva, till sin familj, till samhället.

    En större lönespridning ses av vissa som ett hot. En större, än förut, lönespridning, är dock redan ett faktum, inte bara i Svea Rike, utan i stora delar av Västvärlden.
    Det ser inte jag som något gott, tvärtom, större ekonomiska ojämlikheter skapar mer främlingsskap, mer känslor av otillgänglighet, mer spänningar.

    Vi kommer längre från idealet om allas rätt til liv, frihet och att eftersträva lycka.
    Det ser jag som en konsekvens av det materialistiska idealet om att den som har mest pengar när hen dör, är den som vinner.

    Så vad göra? Svaren ör naturligtvis många.
    Några svar jag ser som möjliga vägar framåt äro:
    Mer strategiska lösningar. Att fler börjar tänka i tio-, tjugo-, femtio-perspektiv.
    Bredare, globala perspektiv. Det som sker i en del av världen, påverkar HELA världen. Så har det alltid varit.
    En sakta (det måste gå sakta, det är fundamentala förändringar jag är ute efter) förändring av livsidealen. För att uttrycka det enkelt: Mer harmoni och lycka, mindre själviskhet och trångsynthet.

    Vi har, ut ett globalt perspektiv, mer än nog resurser för att jordens befolkning ska kunna:
    Äta sig mätt
    Dricka sig otörstig
    Slippa frysa ihjäl

    Vi väljer att inte fördela resurserna så att alla kan uppnå dessa tre punkter.

    Jag väljer att avsluta med ett citat:
    ”Don’t put your trust in revolutions, they always come around again. That’s why they’re called revolutions. People die, and nothing changes.” (Sir Samuel Vimes, i en City Watch-bok av Sir Terry Pratchett).

    1. Det kan inte vara en god och utvecklande idé att skapa enkla jobb som inte behövs och just därför redan är avvecklade.

      Däremot kan jag hålla med om att harmoni är något eftersträvansvärt, men det är nog en annan diskussion.

          1. Från http://www.politism.se/agneta-berge/vilka-ar-de-enkla-jobben/:

            ”Ett axplock: olika typer av städare (hotell, kontor, trappor mm); toalettföreståndare; barnpassare i privathem; hembiträde; biltvättare (för hand); fönsterputsare (för hand); skoputsare; bär- och fruktplockare; dräng; skogsarbetare; grovarbetare och förrådsarbetare inom bygg; iläggare i glasmaskin.

            Okej, några till: lådspikare; handpackare på lager; expressbud; flyttkarl; kusk; ramparbetare; olika typer av köksbiträde (gatukök, skolkök, kafé, matsal); jordgubbsförsäljare; torgförsäljare (inte mat); bilskrotare; snöskottare; sophämtare; reklamutdelare; tidningsbud; garderobiär; piccolo; diverse vaktmästarjobb; karusellskötare; hissförare; tentamensvakt.”

            Jag har själv jobbat som grovarbetare inom byggbranschen, det var definitivt ett jobb som behövde göras och jag hade ingen som helst utbildning för det jobbet.

  3. När det gäller enkla jobb är det viktigt att skilja mellan att ”skapa” sådana jobb och att konstatera att det fortfarande finns sådana jobb på dagens arbetsmarknad. För det första: Vem skulle skapa enkla jobb? Hur? Utan att ”satsa” budgetmedel! För det andra: Att människor försörjer genom att jobba i de funktioner som redan finns är naturligtvis inget problem. Det är så det bör fungera. Men det handlar inte om det, det handlar om jobb som inte finns och som på okänt sätt skulle trollas fram. Alla de s.k. jobbsatsningar som hittills har lanserats har i praktiken handlat om några hundra jobb, högst några tusen. Men det vi talar om är är hur hundratusentals människor ska försörja sig genom eget arbete. Det är av en helt annan dignitet. Och det som är min poäng är att om Sveriges ekonomi skulle få en så kraftig ökning av lågproduktiv verksamhet så påverkar det vårt välstånd. Mycket märkbart. Och jag tror inte att Politism har något intresse av att se det problemet.

    1. Jag håller med, det ÄR viktigt att skilja på enkla jobb som behövs för andra än arbetstagaren, och sådana som ”enbart” behövs för att arbetstagaren ska kunna vara arbetstagare.
      Men, den lista jag gav handlade just om sådana ”enkla” jobb som redan finns, och som behövs. Att det går att få fram fler ”enkla” jobb hyser jag inga tvivel om.
      Naturligtvis skulle det påverka vårt välstånd om/när hundratusentals exempel på lågproduktiv verksamhet kom att finnas.
      Men, och jag är säker på att du håller med om detta G:son, det är bättre att jobba lågproduktivt (till en början) än att inte jobba alls och få sin försörjning enbart genom bidrag. Eller att bli kriminell, och försörja sig genom att begå brott.

      Jag tror det var Stefan Löfven som sa något i stil med ”Jag är bara en enkel svetsare (eller om det var plåtslagare, jag minns inte).”
      Löfven är nu Statsminister. Jag menar inte att svetsare eller plåtslagare är särskilt enkla jobb, jag skulle suga på båda de arbetena.
      Min poäng här är att det går att börja med en verksamhet som är lågproduktivare, och sedan avancera till att som inte alls är lågproduktivt.
      Om man börjar arbeta som till exempel städare, skaffar man sig arbetslivserfarenhet, man skaffar kontakter, man bygger upp ett curriculum vitae. Så småningom kan man bli arbetsledare, kanske efter det starta egen städfirma, kanske med hjälp av kollegor och bekanta bli börsnoterad, bli verkställande direktör, byta bransch om man vill.
      INGEN börjar med en högproduktiv syssla. ALLA börjar krypa, för att sedan lära sig stå, gå, jogga, för att till sist kanske kunna springa maraton eller kortdistans.

  4. Jag började min bana som tidningsbud. Jag delade ut tidningar, jag tog mig fram genom att cykla. Så mycket enklare än så tror jag inte att en sysselsättning blir. Det krävdes 0 social kompetens, eftersom alla jag delade ut till låg och sov när jag lämnade tidningarna hos dem

  5. @ Lennart Göranson,

    Jag ville bara tacka för din vänliga inbjudan i tråden på DGS. Den uppskattas! Det är inte direkt alla som vill/vågar bjuda in mig och eftersom vi har haft några debatter och du känner till hur jag skriver så indikerar detta en ärlig intention att möta verkligt annorlunda ståndpunkter i öppen debatt. Jag lyfter på hatten för detta! Eller som ungdomarna säger; Respekt!

    Men nu ska jag ta paus och ägna mig åt lite djupare studier samt lite business. Möjligen återkommer jag med nya, extrema ståndpunkter! Om jag dyker upp här kommer jag sannolikt att kalla dig för folkpartist! Var redo! 🙂

    1. @Utlandssvensk
      Du är välkommen, när djupare studier och business tillåter. Min ambition är att ha högt i tak, var gränsen går känner du säkert själv på dig. Möjligen skulle jag betrakta folkpartist som ett invektiv (jag betraktar mig själv som liberalkonservativ eftersom jag är medlem i Medborgerlig Samling) men jag ska försöka leva med det också. 😉

      1. ”var gränsen går känner du säkert själv på dig.”

        Förmodligen inte! Man kan väl bäst beskriva mig som minst halv-autistisk. Alla akademiska studier har varit (och är) nästan barnsligt lätta för mig. Detsamma gäller allt som har med pengar att göra. Men det jag verkligen är intresserad av misslyckas jag ständigt med. Jag saknar förmågan att förklara mina tankar på ett sätt som inte provokativt och stötande. Jag erkänner detta och måste grubbla över saken!

        ”Möjligen skulle jag betrakta folkpartist som ett invektiv”

        Visst! Det är en förolämpning! Men jag skulle nästan säkert använda den mot dig. Rimligen inser du detta om du bjuder in mig att debattera!

        Hur som helst, Lennart, jag inser att jag är en provokativ debattör. Det kan möjligen förefalla vara en välsignelse att ha ett extremt IQ men jag kan ställa mig i vittnesbåset och berätta att det mest är en förbannelse. Det har bokstavligen varit en plåga.

        Men det är objektivt modigt att du bjuder in mig till debatt.

        1. Nej, hallå där! Ber att få framföra den avvikande synpunkten att folkpartist var närmast en komplimang på Bertil Ohlins tid! En annan sak är att det därefter gick fort utför. Jag kommer t ex ihåg att Ohlins efterträdare Sven Wedén ville angripa socialdemokraterna från vänster(!) och det var ju inte svårt att förstå att det inte var vägen till framgång…

          För övrigt ser jag också fram emot kommentarer från utlandsvensk. Det är alltid intressant med folk som vågar röra om i grytan!

  6. @ Lennart Göranson,

    Jag ville bara tacka för din vänliga inbjudan i tråden på DGS. Den uppskattas! Det är inte direkt alla som vill/vågar bjuda in mig och eftersom vi har haft några debatter och du känner till hur jag skriver så indikerar detta en ärlig intention att möta verkligt annorlunda ståndpunkter i öppen debatt. Jag lyfter på hatten för detta! Eller som ungdomarna säger; Respekt!

    Men nu ska jag ta paus och ägna mig åt lite djupare studier samt lite business. Möjligen återkommer jag med nya, extrema ståndpunkter! Om jag dyker upp här kommer jag sannolikt att kalla dig för folkpartist! Var redo! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *