Skrönsakslandets blogg

Det här inlägget har i nedkortad version publicerats i tidningen Altinget.

Begreppet ”offentlig upphandling” väcker inte alltid positiva associationer. Nyhetsmedia rapporterar med jämna mellanrum om upphandlingar som har gått fel. Nya Karolinska Sjukhuset i Solna, där ingenting tycks ha blivit som det skulle. Stödstrumpor för 6000 kr/paret. Transportstyrelsens och Regeringskansliets outsourcing av IT-tjänster. Och under toppen på isberget otaliga kommunala upphandlingar som upprör kommuninvånarna men sällan når nyhetsflödet på riksnivå.

Ändå är regleringen av den offentliga upphandlingen en mycket god idé, som framför allt gynnar tre intressenter. Skattebetalarna får bästa valuta för pengarna när stat och kommun köper varor och tjänster. De medborgare som nyttjar de offentligfinansierade produkterna får högsta kvalitet inom de ekonomiska ramarna. Och näringslivet får möjlighet att konkurrera om uppdrag på lika villkor, utan att diskrimineras. Till det kommer att EU-reglerna om den offentliga upphandlingen är en viktig förutsättning för den fria handeln på den inre marknaden, något som inte minst är viktigt för en liten, exportberoende ekonomi som den svenska.

Så är det i teorin. Men verkligheten är inte alltid lika ljus, som framgår av nyhetsrapporteringen.

Regelverket för den offentliga upphandlingen utgår från EU-direktiv som införs i svensk lag. Regleringen av den offentliga upphandlingen är omfattande, komplex och svåröverskådlig. Den ställer stora – kanske övermäktiga – krav på de tjänstemän i upphandlande myndigheter som ansvarar för att allt blir rätt.

Sverige är ofta en duktig elev i EU när det gäller att överföra bestämmelser i direktiv till svensk lag, så kallad implementering. Det gäller även upphandlingsreglerna, med ett undantag. Rättsmedelsdirektivet från 2007 föreskriver att medlemsstaterna inför sådana sanktioner att överträdelser motverkas och domstolsbeslut respekteras. Så har inte skett.

Konkurrensverket är den myndighet som ansvarar för tillsynen av den offentliga upphandlingen. Tillsynen är i huvudsak förebyggande och vägledande och prioriterar frågor av principiell betydelse. Ett tillsynsbeslut är en rekommendation utan rättsverkan som inte är förenad med vite. När det gäller den allvarligaste formen av överträdelse, otillåten direktupphandling, kan verket väcka talan i domstol om upphandlingsskadeavgift. En fällande dom innebär inte att avtalet upphör att gälla. I övrigt faller ansvaret på leverantörer som anser sig missgynnade att begära överprövning av ett upphandlingsbeslut vid förvaltningsdomstol. Leverantörer kan också föra skadeståndstalan vid allmän domstol.

Upphandlingsmyndigheten har till uppgift att ge upphandlande myndigheter och leverantörer information och vägledning, men har inga befogenheter att ingripa mot överträdelser. Utanför myndighetsvärlden har stiftelsen Den Nya Välfärden inrättat den oberoende expertgruppen Konkurrenskommissionen, som granskar fall av snedvridning av konkurrensen med offentliga medel, främst på upphandlingsområdet. I skriften Fortsatt domstolstrots – 9 av 10 myndigheter struntar i dom om ogiltighet av avtal (Den Nya Välfärden, Stockholm 2016) redovisar man en studie av 82 lagakraftvunna domstolsavgöranden där avtal förklarats ogiltiga. I närmare 90 procent av de granskade fallen vidtog den upphandlande myndigheten inte någon som helst åtgärd med anledning av att upphandlingsavtalet förklarats ogiltigt. I ytterligare ca 5 procent av fallen agerade myndigheten, men utan att någon återgång av prestationerna skedde.

Två möjliga förklaringar till omfattningen av lagstridiga upphandlingar är bristande vilja och bristande förmåga.

En upphandlande myndighet kan ha många skäl att vilja gynna ett visst företag på konkurrenters bekostnad genom att sätta sig över gällande bestämmelser. Det kan handla om en ambition att främja det lokala näringslivet och sysselsättningen i kommunen, men också om ren korruption. När det gäller förmågan är det utan tvekan så att regelverket förutsätter en hög och specifik kompetens, och att det i sin tur ställer höga krav på internutbildning och/eller rekrytering. Men oavsett orsaken till regelbrott och domstolstrots beror problemen ytterst på att det går att göra fel utan allvarliga konsekvenser – alltså liten upptäcktsrisk, otillräckliga sanktioner och ytterst en bristande implementering av rättsmedelsdirektivet.

Många av de upphandlingar som uppmärksammas i media och väcker berättigad kritik är inte olagliga. I stället handlar det om bristande professionalism – de är oskickligt genomförda och ger inte valuta för pengarna. När resultatet av ett tilldelat uppdrag inte motsvarar förväntningarna beror det främst på tre saker: att förfrågningsunderlaget brister i beskrivningen av den efterfrågade varan eller tjänsten, att den upphandlande myndigheten inte följer upp och kontrollerar om leveransen motsvarar offerten och att avvikelser när det gäller kostnad eller kvalitet inte leder till någon åtgärd.

Om allmänhetens upprördhet över misskötta upphandlingar tilltar, framstår å andra sidan de politiska partiernas engagemang i upphandlingsfrågorna som skäligen lamt och i otakt med opinionen. En trolig orsak kan vara att de alla är en del av problemet snarare än en del av lösningen. I Stockholms län, där de allvarliga konsekvenserna av landstingets upphandling av Nya Karolinska har varit en följetong, har viss kritik kommit från den socialdemokratiska oppositionen mot alliansmajoriteten. Men röstläget har varit dämpat, säkert med tanke på att upphandlingsbeslutet togs i full enighet mellan alla partier i landstingsfullmäktige. Ansvaret för att ha förfuskat den offentliga upphandlingen följer inte några partilinjer – borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner är ofta lika goda kålsupare.

Medborgerlig Samling ser däremot situationen som djupt oroande. En väl fungerande offentlig upphandling har stora vinster att erbjuda för skattebetalarna, företagen och medborgarna i gemen.  Men det har blivit allt tydligare att råd utan rättsverkan och upplysningsverksamhet inte är rätt väg att få ordning på den offentliga upphandlingen. Vi vill i stället lägga tyngdpunkten på rättstillämpning och kännbara sanktioner vid överträdelser och domstolstrots.

Med en lagstiftning som på allvar implementerar rättsmedelsdirektivet kan tillsynsmyndigheten i en åklagarfunktion driva upphandlingsmål i domstol i stället för att utfärda icke bindande ”beslut”. Behovet av den upplysningsverksamhet som Upphandlingsmyndigheten bedriver kommer inte att bli lika angeläget om de upphandlande myndigheterna får kännbara incitament att rätta sig efter regelverket. I Stockholms län går vi till val på att kräva en reformerad organisation av landstingets upphandling i syfte att väsentligt höja kompetensen. På så sätt vill Medborgerlig Samling att den offentliga upphandlingen äntligen ska bli en god idé som inte förfuskas.

Jag har länge varit skeptisk till den traditionella höger-/vänsterskalans relevans när det gäller att beskriva det politiska landskapet i Sverige. I skrönikan Höger vänster om marsch[1](Skrönsakslandets blogg, mars 2011 ) vänder jag upp och ner på föreställningen om var de politiska partierna hör hemma – halvt på allvar, halvt på lek[2].

Numera är ifrågasättandet av höger-/vänsterskalan legio, och många förordar i stället skalan GAL/TAN. Akronymerna[3]står för grönt, alternativt och liberalt respektive traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt. För att se om det fungerar använder jag Medborgerlig Samlings politik som probersten[4].

Grönt

MED är det blå-gröna alternativet, men i motsats till MP bygger miljöprogrammet inte på visioner och symbolpolitik utan på fakta, evidens och helhetssyn. Den konservativa förvaltarskapsidén är central och MED ser miljö, natur och landskapets utseende som fundament i det goda samhället.

Alternativt

MED är alternativet till en politik som alltför länge har byggt på identitetsteorier, mångkulturalism, så kallad värdegrund och föreställningar om maktstrukturer och intersektionalitet[5]. Trots att dessa föreställningar i grunden hör hemma i extremvänstern har de partier som vill beteckna sig som borgerliga misslyckats med att erbjuda ett alternativ som sätter individen i centrum.

Liberalt

Liberalismen är det ena benet i MED:s liberal-konservativa politik. Partiet har en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken. Medborgarbegreppet, som är centralt för MED, är intimt förknippat med liberala idéer om jämlikhet, demokrati och frihet från statliga tvång.

Traditionellt

Det andra benet är en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. MED lägger stor vikt vid pragmatism och de ackumulerade erfarenheter som lägger en fast grund för samhället, i motsats till visioner och abstrakta idéer. Ett nyckelord är att politiken ska vara evidensbaserad.

Auktoritärt

Att staten sörjer för medborgarnas trygghet och säkerhet är ett av grundfundamenten för ett fungerande samhälle. MED lägger stor vikt vid att statens våldsmonopol upprätthålls i alla delar av landet. Att återställa rättsväsendets funktionalitet är prioriterat. Partiet betonar att medborgarnas förhållande till det allmänna inte bara kan handla om rättigheter utan också om skyldigheter.

Nationalistiskt

MED ser nationalstaten som det kitt som håller samman Sverige. Men det handlar inte om en exkluderande nationalism utan om en inkluderande och sekulär. Nationen, liksom andra samhällsgemenskaper, är inte ett mål i sig utan ett medel. Medborgarskapets status bör höjas för att markera medborgarnas likhet inför lagen.

Så var placerar sig då Medborgerlig Samling på GAL/TAN-skalan? Uppenbarligen träff över hela linjen. Med andra ord, för åtminstone ett parti fungerar inte heller det nya alternativet till höger-/vänstermodellen. Samhällsvetarna får tänka vidare. Frågan är om det mångfacetterade politiska landskapet över huvud taget låter sig fångas i enkla modeller.

[1]Ett militärt kommando som betyder att alla får gå sin väg i vilken riktning de vill.

[2]Uttrycket hämtat från Stockholmsmelodi av Evert Taube.

[3]Förkortning som består av begynnelsebokstäverna i flera ord.

[4]Sten av hård och mörk kvarts som används för att kontrollera eller ”probera” halt av finguld i exempelvis smycken. Numera vanligen i överförd bemärkelse för att beteckna ett verktyg för att pröva något.

[5]Ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bl.a. ”ras”/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion.

 

Olika varianter av den här texten har tidigare publicerats i Mitti Stockholm/Vasastan och på MEDbloggen.

Kvällen den 11 maj 1971 gick jag ner till Karl XII:s torg för att se vad som skulle hända med de ståtliga almarna vid Tetleys tehus. Uppe i träden fanns flera unga demonstranter fast beslutna att sitta kvar vad som än hände. En stor folkmassa hade samlats, i alla åldrar. Tusentals stockholmare, som inte hade något annat gemensamt – politiskt – än att de ville bevara den miljö de älskade, hade under en längre tid protesterat mot fällningen. Arbetare med poliseskort började såga i ett av träden, men tvekade inför motståndet. Och almarna står fortfarande kvar, efter 47 år.

Almstriden blev vändpunkten för två decennier av brutal omvandling av Stockholm, i strid med en växande folklig opinion och framdriven av tondöva politiker för vilka politik är att vilja, inte att lyssna. Hjalmar Mehr och Joakim Garpe (båda S) var de främsta företrädarna för regleringen av Nedre Norrmalm, som omvandlade Stockholm på ett sätt som bara kunde jämföras med andra världskrigets bombhärjade städer. Med almstriden bröts den oreflekterade framstegsoptimismen och flera stora projekt kom aldrig att genomföras, exempelvis rivningen av ”gamla äckliga” Strandvägen. Ett annat slopat projekt var ”stadsmotorvägen” Rådmansleden från Kungsholmen till Östermalm, rätt igenom Vasastan, med Barnhusbron som enda genomförda del.

Men inga strider vinns för evigt, inte heller almstriden. Också i vår tid finns politiker som hårdnackat drivs av visioner utan hänsyn till opinionen. Trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP) är ett exempel. Det som är förvånande är inte att sådana politiker finns, men att andra – mer pragmatiskt sinnade – lägger sig platt.

På Norrmalmsregleringens tid fanns ett politiskt motstånd i stadshuset. Huvudmotsättningen stod mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, där de senare bland annat motsatte sig fällningen av almarna. I dag står fortfarande Socialdemokraterna som rivningspolitikens primus motorpåhejade av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men det saknas en konsekvent opposition från Alliansens sida för att slå vakt om Stockholms kulturhistoriska och miljömässiga värden.

Vår tids motsvarigheter till almstriden handlar om ombyggnaden av Slussen, Astoriahuset, Nobelcentret och Pålsundet.

I valet 2014 motsatte sig inget av Allianspartierna Slussenprojektet. Nobelcentret klubbades igenom våren 2016 med stöd av Moderaterna och Centerpartiet. Endast Moderaterna och Liberalerna motsatte sig rivningen av Astoriahuset. Och i det senast aktuella fallet, rivningen av Pålsundsområdet, ställer sig alla Allianspartier bakom projektet.

Mer än 25 000 stockholmare har genom namnunderskrifter protesterat mot de planerade åtgärderna vid Pålsundet. Projektet handlar om att fälla befintliga träd, riva den naturliga strandlinjen och ersätta den med en betong- och stenkaj samt att begränsa parkytorna. I stället anläggs ett nytt cykelstråk, i linje med den nuvarande politiken att låta behovet av cykelbanor gå före alla andra hänsyn.

Medborgerlig Samling kommer hösten 2018 begära stockholmarnas förtroende för att ta plats i kommunfullmäktige. Stockholm måste utvecklas. Men för att också i framtiden motsvara kraven och förväntningarna från medborgarna, näringslivet och alla besökare måste förändringen ske varsamt, med respekt för de miljömässiga och kulturella värden som gör vår stad unik. Inte minst ställer rollen som Sveriges huvudstad särskilda krav på att utveckling och bevarande balanseras på ett ansvarsfullt sätt.

Med Medborgerlig Samling i Stadshuset finns en liberalkonservativ röst som respekterar stockholmarnas önskan att bevara vår stads mest värdefulla tillgångar och som gör motstånd mot tondöva, visionära politiker som har glömt att lyssna.

Det här inlägget har tidigare publicerats i VLT och på MEDbloggen.

Hur kan chefen för en myndighet – Transportstyrelsen – med berått mod bryta mot svensk lag, med resultatet att vårt land drabbats av en av de allvarligaste säkerhetspolitiska skandalerna på mycket lång tid? Hur kan samma chef se det som viktigare att ”höra med departementet” än att själv ta ansvar för vad lagen säger? Vart har den klassiska svenska ämbetsmannen tagit vägen? Den som präglades av integritet och rättrådighet. Men som framför allt hade nått sin position på ”sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet” som Lagen om offentlig anställning uttrycker saken.

Ingen ifrågasätter att den enda relevanta grunden för tillsättningen av en myndighetschef är att denne har regeringens förtroende. Det handlar om vad förtroendet grundas på. Om det är följsamhet till Regeringskansliet och positioneringen i en viss politisk krets. Eller professionell kompetens och ämbetsmannadygder.

Axel Oxenstierna har fått äran av att ha skapat den svenska statsförvaltningen. Till skillnad från de flesta andra länder fick ämbetsverken – kollegierna – på Oxenstiernas tid en självständig ställning i förhållande till kungen och styrdes kollegialt av de ledande ämbetsmännen. Ett skäl till denna form av maktdelning var att statsförvaltningen måste fungera även i tider då kungen förde krig utomlands. Ordningen med en självständig statsförvaltning kommer än i dag till uttryck i förbudet mot ministerstyre. Myndigheterna styrs av hela regeringen genom uppdrag, direktiv och regleringsbrev och inte av en enskild minister. Varken regeringen eller någon minister får lägga sig i handläggningen av ett enskilt ärende.

Byråchefen var i gamla tider urtypen för den svenske ämbetsmannen – välbetald och med hög social status. En byråchef var utnämnd av regeringen på livstid och kunde inte sägas upp. Däremot kunde denne avskedas om den allvarligt hade misskött sitt ämbete. Ämbetsmännens anställningstrygghet syftade till att de skulle stå starka mot påtryckningar av olika slag. Utnämningen av ämbetsmän skulle liksom nu ske på saklig grund och inte utifrån det som Axel Oxenstierna betecknade som ”frändskap eller vänskap”.

Axel Oxenstiernas reformer har nu 400 år på nacken. Den motkraft mot kungamakten som ämbetsmännens nya ställning representerade finns inte i dag. Finns andra institutioner som balanserar den verkställande makten? Att rättsväsendet inte har den ställningen i vårt land framgår redan av grundlagarna. Hur är det då med riksdagens ställning? Dessvärre finns många tecken som tyder på att det som gäller i teorin inte är en realitet i praktiken. Riksdagsledamöterna, av vissa kallade knapptryckarkompaniet, fungerar inte som folkmaktens talesman eller som primus motor i den politiska processen. Den rollen har i stället Regeringskansliet och oppositionens partikanslier övertagit.

Vanstyret av betydande delar av den offentliga sektorn är en av de viktigaste frågorna för Medborgerlig Samling. Ett verkligt tjänstemannaansvar måste återinföras. Men därtill krävs en djupgående förändring av myndighetskulturen. Ett återupprättande av den svenske ämbetsmannen, driven av professionell integritet, rättrådighet och oväld, och som motstår den politiska följsamhetens lockelser, vore en väg att bryta den serie av skandaler runt myndighetschefer som har drabbat vårt land under lång tid.

I början av 1980-talet var momsen på varor enhetlig. Inför en höjning av momssatsen från 17,7 till 19 procent menade många att momsen på mat borde sättas lägre än normalnivån för att gynna låginkomsttagare och barnfamiljer. Regeringen tillkallade därför en parlamentarisk utredning med uppgift att utreda frågan om differentierad moms. Utredningens ordförande var Åke Hallman och jag fick uppdraget som huvudsekreterare.

I den rollen gjorde jag en resa till några europeiska länder för att höra om deras erfarenheter av differentierad moms, vilket i andra länder var den normala ordningen. Det råd utredningen fick kan sammanfattas som ”om ni är så lyckliga att ni har lyckats behålla en enhetlig moms så akta er noga för att ändra på den saken”. De tjänstemän som jag träffade vittnade om omfattande fusk, krångel och höga administrationskostnader.

Utredningens betänkande Skall matmomsen slopas (SOU 1983:54)  – kan laddas ner här – tog intryck av de utländska erfarenheterna. Ett system med enhetlig moms är effektivt, lättadministrerat  och försvårar fusk. Differentierar man skattesatsen får man motsatsen. Dessutom visade de studier som utredningen låtit genomföra att föreställningen om att lägre matmoms gynnar barnfamiljer och låginkomsttagare är en villfarelse. De som tjänar mest på en differentiering är tvärtom höginkomsttagarna, eftersom de lägger mer pengar på mat i kronor räknat.

Fakta i målet hade ingen effekt på opinionen eller den politiska debatten. Från den 1 januari 1992 gäller lägre moms på mat än på övriga varor och så är det än i dag.

För Medborgerlig Samling är ett av de viktigaste kraven på politiska reformer att de ska vara evidensbaserade, och inte baseras på ogrundade opinioner, visioner eller utopier.

Vi vill därför ändra skattesystemet så att en enhetlig moms på 25 procent står för en viktig del av statens inkomster. Det är effektivt, kostar mindre att administrera än alla andra skatter och motverkar fusk. Det kompenseras av att medborgaren får mer i plånboken genom sänkning av andra slag av skatter.

Vår uppfattning om momsen har nyligen presenterats i en debattartikel i tidningen Altinget, efterföljare till Riksdag & Departement.

Valet hösten 2018 närmar sig. Mitt engagemang i Medborgerlig Samling är nu mer fokuserat på Stockholmspolitiken än på rikspolitiken, även om jag fortsätter att ha rollen som marknadspolitisk talesperson. Jag kommer att stå på valsedlarna för kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Får partiet 3 procent av rösterna lokalt så kommer vi in, alltså en lägre småpartispärr än på riksnivå.

Nu gäller det att föra ut vår politik. Utan tillgång till partistöd är våra resurser för annonsering mycket begränsade. I stället gäller det att nå ut via media. Men det är inte heller lätt. För de stora drakarna är ett parti som ännu inte kommit in i riksdagen tillräckligt intressant för att man ska vilja publicera debattartiklar. En variant av moment 22.

Något lättare är det att få in debattinlägg i nättidningar och i lokaltidningar som Mitt Stockholm. Här är ett exempel som handlar om cykelbanor och ett annat om miljözoner.

Taxibranschen upprör starka känslor. Somliga anser att avregleringarna har lett till alltför stor frihet. Andra vill ha mer frihet, exempelvis för nya koncept som Uber.

Regeringen föreslår nu en ny form av taxiverksamhet som ger visst ökat utrymme för Uber, men inte för den form som heter Uber Pop.

Läs Medborgerlig Samlings yttrande över lagrådsremissen här.

Fria har vi utan tvekan varit ganska länge, även om den maximala utbredningen av det territorium som en gång betecknades som Sverige sedan dess har naggats betydligt i kanten. Inte minst genom förlusten av den östra rikshalvan 1809. När det gäller medeltiden fanns givetvis perioder då danske kungen styrde och ställde i ”vårt” land, men på den tiden fanns många bygder där man hade delade meningar om vem som var ockupant respektive försvarare.

En knepigare fråga är hur gammalt Sverige är. Om man utgår från vårt nuvarande territorium är det svårt att hävda att vårt land existerade när det var täckt av inlandsis. Knappast heller när det var obefolkat, med undantag från tillfälliga besök av jägare. Den yttersta gränsen för Sveriges existens måste snarare dras vid etableringen av en bofast befolkning för ca 10 000 år sedan. Men den tidens svenskar – mörkhyade och blåögda – hade inte mycket gemensamt med vår nutida befolkning.

Om vi i stället räknar existensen av Sverige från den tid då en tillräckligt stark statsmakt hade förmåga att administrera landet blir det snarare Gustav Vasa som framstår som jordemor. Snilledraget att ansluta sig till Luthers reformation, och med det exproprieringen av katolska kyrkans tillgångar, gav i ett slag Gustav en ekonomisk styrka som ingen av hans föregångare hade förfogat över. Och därmed möjligheten att skapa Sveriges första statsförvaltning av betydelse.

Det innebar dock inte att konungariket Sveriges befolkning i första hand uppfattade sig svenskar, snarare än buskhyttebor eller gutar. Det nationella hade bland annat betydelse i krigen. Men många av dem som försvarade Sverige – eller i Sveriges namn angrep andra länder – var länge av annan nationalitet. Och svenskar gick i sin tur ofta i sold hos främmande länders arméer.

Skapandet av Sverige som en identitet för gemene man var i hög grad något som skedde under 1800-talet. Inrättandet av folkskolan hade en avgörande betydelse. Skolundervisning med samma läroböcker över hela landet, tillsammans med spridningen av tidningar och böcker, gjorde också att vi i Sverige först för halvtannat sekel sedan fick ett enhetligt språk. Läsebok för folkskolan utkom på Norstedts förlag 1868 och blev den första icke-religiösa boken i Sverige som fick allmän spridning. Avdelningen ”Naturskildringar från fäderneslandet” inleddes med Richard Dybecks folkviseliknande dikt Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord, som senare kom att bli Sveriges nationalsång. Även i övrigt hade läseboken en stark tonvikt på att skapa ett nationellt medvetande om vår gemensamma historia, våra naturtillgångar och vår kultur.

Den starkaste symbolen för Sverige är ändå den svenska flaggan. I en bemärkelse är flaggan gammal. De blågula färgerna har använts som svenska färger av ätter och personer med stort inflytande i det medeltida Sverige. År 1275 ingick blått och gult samt tre kronor i Magnus Ladulås kungavapen. Korset är av senare datum. Ett kungligt brev från 1562 anger att flaggan, som främst användes som kungsflagga eller örlogsflagga, ska ha ”gult udi korssvijs fördeelt påå blott”.

Fram till mitten av 1800-talet användes alltså den svenska flaggan främst som kunglig symbol och på fartyg. Att flagga svenskt var inget som privatpersoner normalt ägnade sig åt. Det fanns naturligtvis undantag; ett är Caspar David Friedrichs tavla Die Lebensstufen från 1835 där två små barn vid en strand lyfter en svensk flagga. Att flaggan är svensk beror på att Friedrich föddes i Greifswald, som då låg i Svenska Pommern, och därmed var svensk medborgare i hela sitt liv.

Den rörelse som förvandlade den svenska flaggan från en symbol för staten till något som representerade det svenska folket var nationalromantiken. Under perioden 1893-1914 hölls vårfester på Skansen i Stockholm som avslutades med en flaggfest den 6 juni. Det flaggades också allmänt i Stockholm dels i samband med den allmänna konst- och industriutställningen 1897, dels vid unionsupplösningen 1905. Det ledde till att allt fler privatpersoner skaffade sig flaggstång och den nya svenska flagga som hade befriats från unionsmärket i övre hörnet, den så kallade sillsallaten.

Under första världskriget fick den svenska flaggan sitt stora folkliga genombrott. Svenska flaggans dag firades för första gången år 1916 i hela landet. Grosshandlaren Johan Petter Åhlén erbjöd sig att skänka 2000 flaggor till alla som ägde en minst 12 meter lång flaggstång. 16000 ansökningar kom in och en insamling gjorde det möjligt att öka antalet utdelade flaggor till 8000. Och därmed blev det i Sverige en angelägenhet för envar att flagga svenskt.

Så hur gammalt är egentligen Sverige? Absolut inte 10 000 år. Och Sverige i våra hjärtan kan i själva verket vara så ungt som bara 100 år. Men vad gör väl det om vi vet vad vi gillar (och ogillar) med vårt land?

Ska svenskar ute i världen kunna straffas för saker som är tillåtna i det landets lagstiftning? Och leder det till att utlänningar som befinner sig i vårt land kan straffas hemma för att de följer svensk lag? Det kan bli konsekvensen av ett regeringsförslag om ändrade regler för svenskar som har brevlådeföretag på Malta.

Läs hela inlägget här

Konjunkturinstitutets chef Urban Hansson Brusewitz har varnat att ”vi står inför några år med en demografisk utmaning som gör att jag är lite orolig för att kommunerna kan tvingas höja skatten”. Orsaken är de förändringar som har inneburit att Sveriges befolkning under några år ökade med 1 miljon invånare, till 10 miljoner, och att antalet boende i landet under de närmaste åren väntas öka med 100 000 per år.

En del av den ”demografiska utmaningen” består i att människors livslängd ökar i snabb takt. En annan är att även antalet barn ökar. De sakerna kan man knappast kritisera någon för. Men den helt dominerande orsaken till kommunernas ekonomiska problem är, som alla vet, att regering och opposition i samförstånd under några år åstadkom en exceptionellt stor invandring.

Att invandringen ställer ökande krav på kommunerna är inte förvånande. Det handlar om bostäder, sjukvård, skola och mycket annat. Därtill kommer att många av de nyanlända inte matchar de krav som Sveriges – i internationell jämförelse – mycket avancerade arbetsmarknad ställer. Enligt Statistiska Centralbyråns befolkningsstatistik var drygt 900 000 personer av dem som bodde i Sverige vid utgången av 2017 födda i Afrika och Asien. De som saknar möjlighet att försörja sig genom osubventionerad anställning belastar då i stället kommunernas sociala budget.

Finansminister Magdalena Andersson har nu förklarat att KI-chefen ”har en väldigt viktig poäng, för det vi ser är att under den kommande mandatperioden kommer vi att bli både fler barn och fler äldre, samtidigt”. Barn och äldre, alltså. Hon nämner inte elefanten i rummet, människor i arbetsför ålder som på grund av otillräcklig utbildning och erfarenhet i praktiken inte är arbetsföra.

Hansson Brusewitz oro för att kommunerna kan tvingas höja skatten tar dock finansministern med ro. Hon hänvisar till att regeringen har höjt tillskotten till kommuner och landsting med 35 miljarder under den här mandatperioden, och i budgeten aviserat ytterligare tio miljarder till år 2020. Till det kommer att det enligt finansdepartementet behövs  ytterligare fem miljarder år 2021 och lika mycket 2022.

Som vanligt utlovar regeringen ”satsningar” för att lösa problem, i det här fallet att medborgarna skulle drabbas av höjda kommunalskatter. Och som vanligt kommer naturligtvis skattebetalarna likafullt att drabbas – fast på ett annat sätt, eftersom pengarna någonstans måste tas.