Skrönsakslandets blogg

För inte fullt fyra månader sedan postade jag ett blogginlägg om målstyrning. Där menade jag att fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering om kopplingen är svag till det resultat som man i förlängningen vill uppnå. Det gäller i synnerhet klimatmålet. Att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år har i själva verket en helt försumbar effekt på det vi vill uppnå, nämligen att jorden fortsätter att vara beboelig. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Frågan har fått ny aktualitet genom regeringsskiftet och Tidöavtalet. Det svenska klimatmålet nämns inte explicit i det dokument som ska ligga till grund för den nya regeringens politik. Men målet påverkas indirekt av vissa av de åtgärder som aviseras, exempelvis att fossilfrihet – inte förnyelsebarhet –ska vara målet för energipolitiken, sänkningen av reduktionsplikten för drivmedel, åtgärder för att begränsa kostnadsökningar på elenergi, bevarandet av Bromma flygplats och begränsningar i stödet för vindkraftsutbyggnad. 

Tidöavtalet har utlöst ett ramaskri från miljöorganisationer, den politiska vänstern och ”experter” som engagerar sig för långtgående miljöpolitiska åtgärder. Kritiken gäller dels det som står i avtalet, men också det som inte står där. Den samlade bilden är att den extrema klimatpolitik, som hittills bedrivits av en socialdemokrati i beroendeställning till Miljöpartiet och Vänsterpartiet, nu är på väg att luckras upp – även om det är för tidigt att tala om ett paradigmskifte.

När jag vill rensa huvudet och koppla av spelar jag gärna Bubbles på min mobil. Det handlar om att minska antalet bollar i spelfältet genom att träffa två bollar med samma färg. Varje skott ger en poäng, och ju snabbare man har raderat samtliga bollar, desto lägre är den samlade poängen. Det är ett spel där man alltid vinner, förr eller senare. Så för att skapa ett incitament att vara framgångsrik har jag satt upp målet för mig själv att jag inte ska samla mer än 50 poäng. Ibland lyckas jag, ofta inte, och det gör spelet spännande.

Och vad händer då om jag inte når målet? Absolut ingenting. Det är bara ett mål för målets egen skull.

Samma sak med det svenska klimatmålet. Om vi inte lyckas nå det händer absolut ingenting med världens klimat som inte skulle ha hänt ändå.

En del människor kommer antagligen att bli rädda på grund av Tidöavtalet. Det kan spä på klimatångesten, och det är väldigt illa. Den som är rädd har svårt att tänka rationellt. Och det som vore rationellt är att Sverige uppmuntrar teknikutveckling som kan hjälpa människor överallt i världen att hantera olika slag av klimatrelaterade effekter.

Om den nya regeringskonstellationen kan bidra till en mer rationellt grundad klimatpolitik finns skäl till viss optimism.

Romantiken är en idéströmning som började i slutet av 1700-talet och varade till mitten av 1800-talet. Den hade under ett drygt halvsekel sina tydligaste uttryck inom konst, musik, litteratur, vetenskap och filosofi. Politiskt lade romantiken en grund för idealistiska och utopistiska rörelser, både till vänster och till höger.

Romantiken uppstod som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.

Även romantiken födde så småningom sin motrörelse. Andra hälften av 1800-talet dominerades i stället av realismen, som tog avstånd från romantikens flummighet. År 1870, året då fransk-tyska kriget började, fastslog en tysk kritiker att romantiken rentav företrädde ”allt overkligt och väsenslöst” samt ”allt som inte är livskraftigt och som inte förtjänar att leva”. 

Den realistiska epoken präglades av snabb omvandling och utveckling. Industrialismen och näringsfriheten höjde den allmänna levnadsstandarden, städerna växte, kommunikationerna utvecklades och på olika områden bidrog tekniska innovationer till att människornas levnadsförhållanden förbättrades. Romantiken erbjöd förtjusning och lockelse, men sedd i backspegeln representerade den en tidsanda som på många sätt var destruktiv.

Det sägs att historien inte upprepar sig själv. Mark Twain påstås ha lagt till ”…men den rimmar”. Mycket av det som präglat det senaste halvseklet påminner på ett skrämmande sätt om romantikens villfarelser. Från 1970-talets ”flower power” till senare tids klimathysteri och ”kritiska” teoribildning. På samma sätt som för 200 år sedan avvisas förnuft, erfarenhet och den vetenskapliga metoden. Objektiv kunskap påstås vara omöjlig att uppnå, i stället menar de nya romantikerna att forskningen bör utgå från upplevda problem och inriktas på att formulera stöd för åtgärder mot olika slag av systemfel. 

 Den romantiska attityden möter oss varje dag i SVT:s nyhetssändningar. I stället för att erbjuda fördjupad faktaredovisning och analys av sammanhang och orsaker matas vi med reportage där människor berättar om sina subjektiva upplevelser. Att någon blev rädd när en bomb exploderade i kvarteret intill, att någon oroar sig för sin ekonomi när kostnaderna stiger, att någon är upprörd efter att ha blivit lurad av en telefonförsäljare är inte några nyheter. Det är något vi alla kan räkna ut händer. Det är inte det jag söker i en s.k. nyhetssändning.

Den nya romantiken måste få sitt slut, på samma sätt som den förra. Och på samma sätt som förra gången ligger svaret i en återgång det förnuft som vi människor är mäktiga när vi lägger manken till. 

Ett gräsligt ord. Men man kan också säga närhetsprincipen. Den handlar om EU:s rätt att besluta på områden där unionen och medlemsstaterna har delad kompetens och betyder att EU får besluta bara om målen för åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna (jfr EU-fördraget artikel 5.3).

Proportionalitetsprincipen är en annan grundläggande regel för EU:s rätt att fatta beslut. Den innebär att unionens åtgärder till innehåll och form inte får gå längre än som är nödvändigt för att nå målen i fördragen (EU-fördraget artikel 5.4). 

När Sverige stod inför valet att ansluta sig som full medlem i EU framhöll många subsidiaritetsprincipens betydelse. Den skulle garantera att Sverige bibehöll sin nationella suveränitet utom i fall då mycket starka sakskäl motiverade ett övernationellt beslut. Men så blev det inte.

I stället har EU genom åren alltmer utvidgat sitt inflytande över områden som vi har brukat bestämma över själva. Man har också gått in på områden där olikheterna mellan medlemsländerna är så stora att det framstår som omotiverat att tillämpa samma regler överallt. Men svenska regeringar har i de flesta fall lagt sig platt inför EU:s expansiva tolkning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Det kan ha handlat om den svenska traditionella konflikträdslan. Men i en del fall har det snarare varit ett fiffigt sätt att via EU genomdriva åtgärder som inte haft tillräckligt stöd i den svenska riksdagen. Hyllandet av subsidiaritetsprincipen har förvisats till högtidstalen.

Inför EU-valet 2019 krävde Medborgerlig Samling, som enda parti, att subsidiaritetsprincipen återinförs som grundmodell. Vi ville stärka möjligheterna att ifrågasätta tillämpningen av subsidiaritetsreglerna på områden med delad kompetens, där EU:s institutioner hänvisat till reglerna om nödvändighet och mervärde. I de fall där EU nu har ensamrätt att besluta krävde MED att befintlig exklusivitet för EU-nivån ska kunna bli föremål för rättslig prövning. Utgångspunkten bör vara nationell suveränitet på alla områden där inte mycket starka skäl talar för en övernationell kompetens.

Plötsligt händer det, som det brukade stå i Trissannonserna.

Den 21 september 2022 beslutade riksdagen att i två fall lämna invändningar i ett så kallat motiverat yttrande till Europaparlamentet, ministerrådet och EU-kommissionen. Det ena fallet gällde EU-kommissionens förslag om en förordning för återställande av naturområden i syfte att bidra till en långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald. Det andra fallet föreslog regler för hur vi använder bekämpningsmedel i syfte att minska riskerna med och konsekvenserna av bekämpningsmedel. Eftersom det handlar om förordningar skulle reglerna bli direkt bindande för alla medlemsländer.

När det gäller återhämtningen av naturområden anser riksdagen att förslaget medför en reglering av nationellt skogsbruk som inte är förenlig med subsidiaritetsprincipen. Riksdagen menar att nationellt skogsbruk regleras bäst på nationell nivå. Riksdagen tycker också att kommissionens förslag medför en detaljreglering av jord- och skogsbruk som inte står i proportion till förslagets mål och syfte.

I fallet med bekämpningsmedel tycker riksdagen att förordningen som kommissionen har föreslagit är mer detaljerad än vad som är nödvändigt för att nå målen och därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Riksdagen menar också att mål för ekologisk produktion redan finns på nationell nivå och att förslaget därför inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Att riksdagen nu i två fall driver frågan om Sveriges nationella suveränitet med hänvisning till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna är hoppingivande. År 2022 har goda chanser att gå till historien som året då vinden vände, både när det gäller den allmänna opinionen och riksdagspolitiken. Så var det med NATO-medlemskapet, med kärnkraften, med de öppna hjärtanas flyktingpolitik, med assimileringen av invandrare och med synen på den klan- och gängbaserade kriminaliteten. Förhoppningsvis blir Sveriges suveränitet i förhållande till EU nästa område där vinden vänder.

I det samhälle som Medborgerlig Samling vill bygga ”fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget” (ur Idéprogrammet, reviderat i maj 2019). Det betyder i klartext att staten – det allmänna, och därmed också politiken ­– bör minska sin makt att ingripa i den enskildes liv. I gengäld bör medborgarnas vilja och förmåga att ta ansvar för sin egen situation ges ett ökat utrymme.

Konsekvenserna av den politik som har bedrivits under det senaste decenniet är den motsatta. Vi löper stor risk att få ett alltmer auktoritärt samhälle, där staten ges ökad makt och får i uppdrag att begränsa den medborgerliga friheten.

Bakgrunden är att Sverige genom en exceptionell flyktingpolitik har fått ett tillskott av mer än en miljon människor från Mellanöstern och norra Afrika. Vi har haft invandring många gånger förr, om än inte av den omfattningen. Skillnaden är att tidigare invandringsvågor har kunnat assimileras i det svenska samhället. De har många gånger tillfört viktig kompetens eller åtminstone varit ett välkommet tillskott där det rått brist på arbetskraft. De som kommit hit har kunnat försörja sig av egen kraft.

Det nya i dagens situation är att alltför många av de nyanlända inte har de erfarenheter och den kompetens som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden. De har hamnat utanför den gemenskap som uppstår genom deltagande i arbetslivet, och som konsekvens också förblivit kulturellt isolerade. Och dessvärre har det utanförskapet också ärvts av nästa generation, de som är födda i Sverige men som i alltför många fall ändå inte kunnat eller velat bli en del av ”Svennekulturen”.

För dem som lever i det som kallas utanförskapsområden lockar den kriminella banan när vanligt jobb inte framstår som ett möjligt – eller i varje fall all inte tillräckligt attraktivt – alternativ.

SVT rapporterar nu om nioåringar i taxi utrustade med Glock-pistol, småbarn som utnyttjas som ”bankomater” eller som knarkleverantörer och andra horrörer. Vi får på TV också se föräldrar som förklarar att de inte kan hindra sina barn att gå den kriminella vägen och som efterlyser hjälp från de sociala myndigheterna.

Samma slutsats drar också politiker från de riksdagspartier som i oförstånd skapat denna katastrofala situation: De lösningar som föreslås innebär att staten via kommunala sociala myndigheter ges mer resurser och mer makt att ta över människors ansvar för den uppväxande generationen. Obligatorisk förskola i mycket låg ålder för att motverka föräldrarnas inflytande över sina barn. Generell ADHD-testning för att spåra fall som ska bli föremål för särskilda insatser. Stärkta möjligheter till ingripande utan medgivande från vårdnadshavare.

Det är fullt möjligt att det slaget av åtgärder kortsiktigt är den enda utvägen i den rådande situationen. Samtidigt innebär de att den auktoritära staten ges ökad makt, till förfång för civilsamhället. Det är en djupt olycklig utveckling. 

En flyktingpolitik som motiverats med öppenhet och humanism har alltså i realiteten skapat risker för en samhällsutveckling i auktoritär riktning. Att öppna sina hjärtan är inte välbetänkt om man samtidigt stänger av tillgången till den kroppsdel som sitter ovanför axlarna.

Två i grunden motsatta uppfattningar om förhållandet mellan staten och civilsamhället står mot varandra.

Den ena ser ingen skillnad mellan stat och samhälle, och säger ”samhället” när man menar ”staten”. Man säger också ”politiken” eller ”demokratisk kontroll”, men menar samma sak. Den grunduppfattningen innebär att det är statens sak att styra och ingripa i individens liv så att allt blir till det bästa, utifrån det kollektiva intresset. Även ekonomiskt ska staten se till att välståndet fördelas på ett ”rättvist” sätt mellan medborgarna.

I sin extrema form har denna första modell kommit till uttryck i kommunistiska länder, exempelvis Sovjetunionen och DDR. Men även socialdemokrater, socialkonservativa och socialliberaler har anammat starka inslag av den modellen, så låt oss för enkelhetens skull kalla den ”socialism”.

Den andra modellen lägger tyngdpunkten på individen/medborgaren, som i de flesta fall har både viljan och förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Statens roll är i den modellen mycket mer begränsad. Bland annat är det statens ansvar att skydda medborgarna mot yttre och inre hot och att tillhandahålla och hävda det regelverk som håller samman nationen. De västliga öppna marknadsekonomierna har stora inslag av denna modell. I den svenska samhällsdebatten är det främst Medborgerlig Samling som betonar medborgarens rättigheter och skyldigheter samt civilsamhällets betydelse. 

Att den stora invandringen av personer från MENA-länderna (Middle East North Africa) sedan 2015 har skapat stora problem är det idag få som förnekar, även om många fortfarande menar att orsaken till problemen inte är invandringen i sig. I stället hänvisar man till sociala orsaker och pekar på att lösningen handlar om en förbättrad integration. För att åstadkomma denna integration föreslår man en rad åtgärder som är anpassade till respektive problem.

Problem 1: När personer inte har den kompetens (utbildning, arbetslivserfarenhet, social kompetens) som efterfrågas av den svenska arbetsmarknaden får de inte någon betald anställning. Därför föreslås att de skattemedel som kommer från den arbetande befolkningen också fortsättningsvis, och i ökad omfattning, överförs till dem som inte lyckas få anställning så att de kan få den önskade ekonomiska standarden. 

Problem 2: Mångkultur innebär att invandrares värderingar och traditioner som har utvecklats i andra miljöer ska fortsätta att leva sida vid sida med värdlandets kultur. Staten stöder sådan segregation genom omfattande bidrag till etniska och religiösa organisationer. Det skapar problem när skillnaderna är stora och oförenliga, till exempel när det gäller föräldrars oinskränkta makt över sina barn, religiösa dogmers företräde framför nationell lag, och attityderna till kvinnor, homosexuella och judar. De motåtgärder som föreslås handlar bland annat om att stärka statens makt över invånarna via de sociala myndigheterna och att påverka barns attityder genom obligatoriska aktiviteter.

Problem 3: Ett stort antal bostadsområden domineras av en kriminell och klanbaserad infrastruktur som resulterar i mord, sprängningar, narkotikahandel, utpressning (beskyddarverksamhet), rån och inbrott. De motåtgärder som föreslås utgår ofta från att problemen har sin grund i fattigdom, social utsatthet och majoritetssamhällets diskriminering. Därför får polisen till uppgift att prioritera förtroendeskapande åtgärder och andra uppgifter som traditionellt ankommer på de sociala myndigheterna. När det gäller olika former av social och kulturell verksamhet anses problemets lösning ligga i kraftigt ökade resurstillskott i form av mer pengar och fler offentliganställda.

Mångkultur kan möjligen fungera i ett imperium men inte i en nationalstat (se mitt blogginlägg http://blogg.skronsakslandet.se/2022/01/14/nationalstaten/). Trots det blev mångkulturen officiell svensk politik den 14 maj 1975, då Sveriges riksdag beslöt att invandrare i Sverige bör ”ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. I 40 år kunde mångkulturen hyllas i officiella deklarationer utan att någon behövde bekymra sig om den reella innebörden. Sedan kom sanningens minut, när effekterna av den massiva invandringen från MENA-länderna blev alltmer uppenbar.

När det nu inte längre är möjligt att förneka förekomsten av problem tävlar riksdagspartierna om att föreslå motåtgärder. Det man hittar i den politiska verktygslådan är då för det första mer pengar, dvs. ökad omfördelning från skattebetalarna till bidragsmottagare. För det andra mer personella resurser, dvs. ökat antal anställda i den offentliga byråkratin. Och för det tredje ökad makt för staten på bekostnad av den enskilde medborgarens självbestämmande.

Alla de åtgärderna innebär att den socialistiska samhällsordningen får ett starkare genomslag i vårt land. Bland dem som hyllat mångkulturen kan det för vissa ha handlat om en medveten och önskad konsekvens. För andra bara aningslöshet. Men för den som inte vill att Sverige omdanas i en alltmer socialistisk riktning är det viktigt att se att vi inte kan ha ett parallellsamhälle där stora grupper tar avstånd från de värderingar som är grundläggande för en västerländsk demokrati.

Vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. I alla fall i huvudsak, och i princip. Men när jag lyssnar på våra etablerade politiker och andra opinionsbildare får jag alltför ofta intrycket att de inte är helt medvetna om den saken eller vad det innebär. Det finns därför anledning att erinra om några av vår ekonomis grundläggande egenskaper.

1. Ett företag är en ”rangerbangård” som för samman kapital (dvs. pengar), insatsvaror och arbetskraft. Resultatet blir nyttigheter (varor och tjänster). Företaget i sig kan alltså inte konsumera, och inte heller beskattas. Bara vidarebefordra den skatt som tas ut, till ägarna och eller till de anställda.
2. Vår ekonomi är kapitalistisk eftersom ägandet knyts till kapitaltillskottet, inte till den som tillhandahåller insatsvaror eller till de anställda som tillhandahåller arbetskraften.
3. Vår ekonomi är en marknadsekonomi, eftersom de nyttigheter som företaget tillhandahåller ges till den som betalar. Alltså inte till den som bedöms ha störst behov, inte heller till den som väntat längst tid i en kö, inte heller till den som haft tur i en lottdragning.
4. Priset på nyttigheterna bestäms inte av företaget, det bestäms av konsumenterna. Företaget kan visserligen föreslå ett pris, men det är alltid konsumenten som avgör om han/hon vill köpa, dvs. acceptera det föreslagna priset. 
5. Det betyder i sin tur att priset inte bestäms av kostnaderna. Däremot bestämmer kostnaderna om företaget vill fortsätta att producera och sälja nyttigheten.
6. De priser företaget får för nyttigheterna skapar intäkter. De priser företaget betalar för insatsvaror och arbetskraft skapar kostnader. Om intäkterna är större än kostnaderna uppstår en vinst, i det motsatta fallet blir resultatet en förlust.
7. Nyttigheter skapas i en marknadsekonomi på grund av att en entreprenör hoppas göra en vinst, medveten om att det i stället kan bli en förlust. Eftersom vi vill att konsumenterna ska få tillgång till nya, fler och bättre nyttigheter bör vi tillåta vinst. 
8. Om nyttigheterna inte uppskattas av konsumenterna blir resultatet en förlust. Då försvinner nyttigheterna, kanske också hela företaget, från marknaden. Det är bra och bör inte motverkas genom att staten skjuter till det som konsumenterna inte vill betala.
9. Om konsumenten kan välja mellan olika nyttigheter (konkurrens) blir priset lägre och kvaliteten bättre. Om konsumenten inte kan välja annat än att acceptera erbjudandet eller helt avstå från nyttigheten (monopol) blir priset högre och kvaliteten sämre.
10. Hoppet om monopolvinst driver företagen framåt, antingen genom att försöka överträffa konkurrenterna eller genom att försöka eliminera konkurrensen. Den första strategin är bra för konsumenterna, så länge det finns möjlighet att utmana det dominerande företaget. Den andra strategin är skadlig, både för konsumenterna och för samhällsekonomin i stort. 
11. Risken att nyttigheter eller företag utplånas på grund av förlust är också bra för konsumenterna, eftersom det skapar utrymme för nya och bättre nyttigheter och företag. 
12. Statens viktigaste roll i en marknadsekonomi är att bestämma spelregler och se till att de efterlevs. Staten bör däremot inte agera som företag, eftersom den har tillgång till skattebetalarnas pengar och därmed inte är beroende av vad konsumenterna vill betala för.

Om de här enkla förutsättningarna var kända och accepterade av våra beslutsfattare och opinionsbildare skulle vi förhoppningsvis slippa en hel del dumheter. Vi skulle slippa höra att vinst är skadligt och bör förbjudas. Vi skulle slippa tal om att företagen är giriga och tar ut priser som inte är kostnadsmotiverade. Vi skulle slippa föreställningen att staten bör skydda företagen mot att göra förlust. Och vi skulle framför allt slippa föreställningen att politikerna och staten bör agera som spelare på den marknadsekonomiska fotbollsplanen. När deras roll i stället bör vara domare och linjedomare.

En ansenlig del av dem som idag bor i Sverige har sina rötter i Mellanöstern och nordöstra Afrika. Många är födda där och har flyttat hit. Andra är födda i Sverige men med föräldrar som vidarebefordrat traditioner och värderingar från sitt ursprungsland. För oss som är födda på 40-talet kan det här vara svårt att ta till sig. Vi lever nu i ett helt annat land än vår barndoms. Men tänker vi efter är det inte så konstigt. Så är det också med oss som är födda i Sverige om vi flyttar till ett annat land. Vi tar med oss vår svenska uppfattning om vad som är rätt och fel, vad som är klokt och dumt, och våra förväntningar på hur andra ska uppföra sig.

Vi bör därför inte förvånas över att höra krav att många av våra gamla svenska helgdagar bör bytas ut mot helgdagar som av tradition hedras i Mellanöstern. Önskemålen att svensk lag ska stå tillbaka för sharia bör inte heller överraska. Inte heller att man vill sända ut högljudda böneutrop från det ökande antalet moskéer. Vi måste helt enkelt tänka om och anpassa oss, när vi nu bestämt oss för att det ska finnas andra kulturer än den svenska i allas vårt land. Så som vi redan gjort när det gäller rätten att separera pojkar och flickor i vissa skolor, skilda badtider för män och kvinnor i simhallar, yttrandefrihet när det gäller känsliga frågor som religionskritik och mycket annat.  

Men det duger inte att passivt anpassa oss först när det blir en tvingande nödvändighet. I stället krävs framförhållning, en proaktiv ansats. Nästa område där jag tror att det är viktigt att ta till sig ett nytt förhållningssätt handlar om begreppsparet halal/haram, som är så viktigt i den muslimska traditionen. Alltså att vara tydlig med att främja det som är gott och bekämpa det som är ont. 

Naturligtvis kan vi inte rätt av tillämpa samma bedömningar vad som är halal respektive haram som islam föreskriver, eftersom vi ju inte är muslimer utan kristna – eller åtminstone ateister eller agnostiker med kristen bakgrund. Det handlar snarare om själva förhållningssättet: att kompromisslöst hylla eller fördöma. För att underlätta anpassningen till en mer mångkulturell värdegrund vill jag därför tipsa om ett antal företeelser som kan passa i ett svenskt halal-/haramkoncept.

HALAL                                                       HARAM

Kvinna                                                       Man

Ung                                                           Gammal

Brun                                                          Vit

Identitet                                                    Individ

HBTQ                                                         Heterosexuell

Vänster                                                     Höger

Bidrag                                                        Vinst

Listan kan naturligtvis göras mycket längre än så. Var och en kan själv fylla på, men inte hur som helst. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” förklarade redan Thomas Thorild för mer än 200 år sedan. Den som dristar sig till att halal-stämpla något som inte faller in under den allmänna värdegrunden löper stor risk att själv brännmärkas som haram.

När jag var 14 år sommarjobbade jag som brevbärare i Norrviken, ett samhälle knappt 2 mil norr om Stockholm. I Norrviken bodde Einar Åberg, som på den tiden var en av Sveriges mest kända aktiva nazister. Hans fokus var hat mot judarna och hans spridning av antisemitiska trycksaker anses ha bidragit till att lagen om hets mot folkgrupp antogs 1948.

Ingen i Norrviken fick tillnärmelsevis så mycket post som Åberg. Förmodligen skickade han iväg mångdubbelt fler försändelser än han tog emot, men det var något som jag inte kunde se som brevbärare.

Jag såg honom när han tömde sin brevlåda. En ful liten gubbe som gav ett förgrämt intryck. En person som motsvarar vår föreställning om den ensamme, hatiske och rigide rasisten.

En helt annan bild: Ett tåg av unga män som tågar förbi nedanför vår balkong. Identiskt klädda, vita skjortor, fanor med någon runliknande symbol på. Sången de sjöng, en marschmelodi, hade ett visst förföriskt sug måste jag erkänna. Lite som Bertolt Brechts kampsånger tonsatta av Hanns Eisler, exempelvis Einheitsfrontlied och Solidaritätslied, i den motsatta änden av det politiska spektret.

Det går inte att förneka att Sverige tidigare var ett land där rasism och rasistiska attityder var legio. Albert Engströms skämtteckningar av judiska affärsmän chockerar idag, men i tiden uttryckte de bara vad gemene man tänkte och tyckte. Rasbiologiska institutet inrättades 1922, efter en riksdagsmotion som undertecknades av företrädare för samtliga partier. Institutets initiativtagare och förste chef Herman Lundborg fick också uppdraget att skapa paviljongen Svea Rike på Stockholmsutställningen 1930, där tidens rasbiologiska föreställningar presenterades. Svea Rike hade stark uppbackning från alla delar av det etablerade Sverige och ansågs av många recensenter vara Stockholmsutställningen mest intressanta del. De av dagens riksdagspartier som hade föregångare under förkrigstiden erkänner inte gärna att de alla har bruna rötter i sitt förflutna, och det gäller både till vänster, till höger och i mitten. Enklare att vända blad och peka finger mot andra.

Efter kriget drogs en barmhärtighetens slöja över det förflutna och Sverige uppfattade sig som ett av världens minst rasistiska länder. Den antropologiska synen att det inte finns människoraser, och att försök till identifiering av rasskillnader mellan människor är rent ovetenskapligt, blev dominerande under 60- och 70-talen. Mycket talar för att svenskarna i allmänhet levde upp till bilden av ett tolerant, öppet och icke-rasistiskt folk.

Efter sekelskiftet vänder vinden. Antirastiska initiativ får näring av allt starkare farhågor för att Sverige i själva verket är hotat av en omfattande och tilltagande rasism. Men kampen mot rasism följer dessvärre en kompass som pekar i fel riktning.

Visst finns fortfarande ensamvargar som likt Einar Åberg i sin kammare bygger en världsbild där icke-arier konspirerar mot det rena folket. Och visst finns vilsna ungdomar som tror sig kunna återskapa andan hos Hitlerjugend. Men de är inte systemhotande eftersom de aldrig kommer att vinna sympati hos majoriteten av svenskarna. Det hot de kan utgöra kan hanteras av rättsväsendet. 

Ett tredje spår är föreställningen att vi alla är rasister utan att själva förstå det. Esoteriska teorier om strukturell rasism och vithetsnorm kan möjligen ha ett intresse i akademisk debatt, så länge de stannar vid en intellektuell exercis för specialister. Det är också där de bör stanna, och inte torgföras i media som en uppenbarad sanning.

Den tendens som finns i samhällsdebatten, media och politiken att peka finger och tycka sig finna tecken på rasism i varje buske är i själva verket farlig, eftersom den vänder sig mot ett inbillat hot och är blind för den verkliga faran. För det finns idag en verklig rasism i stora delar av det svenska samhället, och det handlar om två slag.

Den ena utbredningen av rasism finner vi hos invandrare från Mellanöstern och norra Afrika (MENA). Sedan 2015 har ett stort antal personer från länder med helt annan kulturell bakgrund än vår bosatt sig i Sverige, som asylsökande, anhöriginvandrare, arbetskraftsinvandrare eller på andra grunder. I dessa länder är rasism en naturlig del av identiteten, och det är något som inte raderas ut genom flyttning till ett annat land, särskilt inte om man fortsätter att leva i en miljö som domineras av människor med samma ursprung. Jag har inte lyckats få fram ur offentlig statistik hur många personer som själva är födda i MENA-länderna eller har två föräldrar därifrån. En försiktig skattning säger att det åtminstone bör handla om en miljon människor, dvs tio procent av vår befolkning. 

Om invandrarna från MENA representerar en traditionell, gammaldags form av rasism finner vi ett helt nytt slag hos Woke-vänstern. Med utgångspunkt i s.k. kritisk teori och identitetspolitik delar dessa nya rasister in människor efter hudfärg och andra yttre kännetecken. Det innebär att en persons rättigheter (och skyldigheter?) ska bestämmas av den ”ras” man anses tillhöra. Denna nya form av rasism har fått starkt genomslag i kultur- och mediamiljöer med återverkningar också i den politiska sfären.

Det finns idag inget antirasistiskt engagemang av betydelse som riktar sig mot dessa två nya rasistiska miljöer. I stället skjuter man på vettar som aldrig kommer att flyga. Det är allvarligt, eftersom MENA-rasismen och Woke-rasismen faktiskt har utsikter att bli systemhotande.

Det var en gång ett arbetareparti som ville rädda proletariatet. Det leddes av pionjärer som inte själva var proletärer. Det var August Palm (skräddare, son till en folkskollärare), Hjalmar Branting (ursprungligen tidningsman, från högborgerlig familj), Claes Emil Tholin (också skräddare), Axel Danielsson (tidningsman) med flera. Man kan säga att proletariatet, den egendomslösa arbetarklassen, inte var subjektet för Socialdemokraterna men objektet. Det var den grupp som var föremål för partiets omsorger och därmed också dess raison d’être.

80 år senare hade proletariatet i stort sett försvunnit. Arbetarklassen var inte längre egendomslös utan hade både villa, vovve och Volvo. Den behövde inte räddas av en välmenande socialdemokrati. 

Det var tiden då ledningen av partiet togs över av Olof Palme (jurist, från högborgerlig familj). Palme hade redan tidigare ett starkt internationellt engagemang, bland annat som resultat av en Asienresa 1953 då han ”ställdes inför kolonialismens konsekvenser”. 

När Sverige inte i samma utsträckning kunde tillhandahålla ett föremål för socialdemokratins paternalistiska omsorg blev det naturligt att rikta blickarna mot omvärlden. Närområdet, Europa, klarade sig vid den tiden alltför väl på egen hand för att behöva stöd och solidaritet från svensk socialdemokrati. Däremot fanns folken i tredje världen till hands för ett nytt engagemang som erbjöd en fortsatt status som de lidandes välgörare. I synnerhet engagerade sig socialdemokratin för de militanta befrielserörelserna i Sydostasien, Syd- och Mellanamerika, Afrika och Mellanöstern.

Sett från svenskt perspektiv framstod engagemanget som ett stöd för en demokratisk utveckling i utvecklingsländer. Men i själva verket var de rörelser som var föremål för svenskt stöd och solidaritet ofta allt annat än demokratiska. Samtidigt som socialdemokratiska regeringar successivt byggde upp bilden av en ”humanitär stormakt” bidrog de till etableringen av regimer som var kleptokratiska och auktoritära, kommunistiska eller fascistiska diktaturer. Och som utarmade ländernas ekonomi.

Sett från en befintlig regims perspektiv är en rörelse som med våld försöker störta den etablerade ordningen inget annat är en terrororganisation.  

För Sverige har det hittills inte varit något problem med att stödja organisationer som vi själva räknar som befrielserörelser och som i det land där de verkar betraktas som terrorister. Det har nämligen handlat om länder som vi inte är beroende av. Vi kan kosta på oss att stöta oss med den etablerade regimen eftersom landet är litet, ligger långt borta, inte har någon ekonomisk betydelse för oss och över huvud taget inte kan skada oss. Det är riskfritt att yvas över vår ”solidaritet” och för socialdemokratin har det varit en viktig del av självbilden.

Tills nu.

Plötsligt hamnar vi i en situation där ett land som Turkiet har möjlighet att skada oss allvarligt. Plötsligt tvingas vi bita i det sura äpplet och ta konsekvenserna av decennier av lättsinnig plakatpolitik. Tack för det, Socialdemokraterna.

Målstyrning är en metod att styra en verksamhet, ofta en offentlig sådan, som innebär att man överger den tidigare orderstyrningsmodellen, med detaljerade anvisningar för processen, och i stället formulerar ett mål som verksamheten ska uppnå. Metoden fick ett genomslag under 1970-talet, och kritiserades för att lämna utrymme för tjänstemannavälde. Från 1990-talet dominerade i stället New Public Management (NPM), som också fokuserar på kvantitativa resultatmål men lämnar mycket större utrymme för politikers och administratörers detaljstyrning, till förfång för den professionella kompetensen.

Trots problem med olika styrningsmodeller har fortfarande formuleringen av mål en viktig roll i den politiska processen.

Om du frågar en managementkonsult hur ett bra mål ska formuleras svarar han eller hon säkert att det ska vara SMART. Det är en akronym som står för Specifikt, Mätbart, Accepterat (eller ursprungligen på engelska Assignable, dvs möjligt att göra någon ansvarig för), Realistiskt och Tidssatt.

I verkligheten sätter organisationer många gånger mål som strider mot alla dessa krav. Att göra något ”så mycket som möjligt” är inte specifikt – vem avgör vad som är möjligt? Att ”höja kvaliteten” är inte mätbart om man inte preciserar hur mycket och hur det mäts. Att ”vi” ska sträva mot målet är inte ”assignable” eftersom det inte går att utkräva ansvar på så diffusa grunder. Realistiska mål får varken sätta ribban för högt eller för lågt. Och utan en bestämd tidpunkt när målet ska vara uppnått blir målformuleringen inte mer än önsketänkande.

Målstyrningen har kommit i vanrykte eftersom målen ofta varit dåligt formulerade. Men det största problemet är inte dålig respekt för SMART-kriterierna. Värre är att målen ofta har haft dålig koppling till vad organisationen är till för. Exempelvis skulle en gymnasieskola kunna sätta målet att 100 procent av eleverna har godkänt avgångsbetyg vid slutet av vårterminen 2022. Det går att formulera så att det uppfyller kriterierna, men vad hjälper det om 1/3 av eleverna fortfarande har otillräckliga kunskaper? Och måluppfyllelsen har skett genom ”glädjebetyg”?

Fokuseringen på mål, inte minst politiska mål, medför stora risker för suboptimering och att man förlorar fokus på det resultat som man i förlängningen vill uppnå.

År 2017 antog Sverige ett klimatpolitiskt mål som innebär att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären år 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Med nettoutsläpp menas att kvarvarande utsläpp kompenseras med lika stora ”negativa utsläpp” eller kolupptag på annat vis. Och möjligheterna eller svårigheterna att uppnå klimatmålet har i media blivit den helt dominerande frågan när det gäller klimatet och dess eventuella förändring.

Att vid en preciserad tidpunkt uppnå mål som ett visst antal sålda bilar, en viss andel godkända resultat på nationella prov eller en viss kroppsvikt kanske inte är ett självändamål. Men sådana mål är ändå rätt nära relaterade till det tillstånd man egentligen försöker uppnå när det gäller rörelseresultat, kunskaper respektive välbefinnande. Att ansvarig myndighet år 2045 ska kunna rapportera att Sverige under året inte haft några nettoutsläpp av s.k. koldioxidekvivalenter till atmosfären har däremot i sig begränsat intresse för andra än media och för dem som i andra roller – kommersiellt eller politiskt – har till uppgift att rapportera mät- och beräkningsresultaten. För oss andra är det bara en siffra.

Det vi vill uppnå – att jorden fortsätter att vara beboelig – har i själva verket försumbar koppling till att Sverige kan rapportera ett uppnått klimatmål om 23 år. Det svenska klimatmålet är därmed ett praktexempel på usel och missriktad målstyrning.

Om det verkligen finns en risk för att jorden blir obeboelig om 23 år är en helt annan diskussion som jag inte går in på här. Vi kan för enkelhets skull anta att det faktiskt finns en risk för att genomsnittstemperaturen globalt stiger och att det kommer att få följdeffekter som är negativa också för vårt land, direkt eller indirekt. Vi bör i så fall vidta åtgärder som faktiskt har utsikter att påverka utvecklingen. Att begränsa de svenska utsläppen hör inte dit. De svenska utsläppen av växthusgaser är redan i utgångsläget så små att de saknar betydelse för klimatutvecklingen. En ytterligare begränsning av dessa utsläpp har än mindre betydelse. Möjligheten att göra skillnad ligger helt i händerna på de länder som står för de största utsläppen, där Kina, USA, Indien och Ryssland ligger i topp. Sverige ligger som utsläppsnation på plats 65, med utsläpp som uppgår till 3,5 promille av Kinas. Att vi inte har några utsikter att påverka utvecklingen genom att begränsa de egna utsläppen är uppenbart. Argumentet att vi genom vårt föredöme skulle få resten av världen att rätta in sig i ledet är lika naivt som föreställningen om Sverige som humanitär stormakt.

Om nu det svenska klimatmålet är en skenmanöver, plakatpolitik, politiskt bondfångeri och missriktad managementteori – vad borde vi i stället göra för att ge ett litet med dock positivt bidrag i klimatfrågan? Kritiken mot de moderna managementteorierna handlar bland annat om att de har lett till avprofessionalisering och att tilliten till professionen ersätts med styrning mot resultatmål. 

Kunskapsutveckling kan ske även i en liten ekonomi. Genom att uppmuntra experters arbete med tekniker och metoder för att möta en klimatutveckling som kanske inte kan stoppas, men där vi och andra länder kan bli bättre på att hantera konsekvenserna, skulle även Sverige kunna ge ett bidrag. Ett bidrag som dessutom inte innebär att vi skjuter oss själva i foten.