Skrönsakslandets blogg

Under de senaste åren har den traditionella uppfattningen att huvudmotsättningen går mellan höger och vänster allt oftare ifrågasatts. Modellen har ju också åtskilliga år på nacken: i samband med franska revolutionen år 1789 satt liberalerna och anhängarna av konstitutionell monarki till vänster i Nationalförsamlingen. De som ville bevara det gamla privilegiesystemet satt till höger. När platsen längst till vänster 100 år senare intogs av socialister hamnade liberalerna i stället till höger, som en del av den samlade borgerligheten. Idag ingår det liberala partiet i en koalition som uppfattas som höger samtidigt som den socialliberala opinionsbildningen ses som en del av vänstern. Också inom andra partier finns åsikter och fraktioner som drar mer åt höger, andra mer åt vänster. Det blir alltmer uppenbart att höger-/vänsterskalan har sett sina bästa dagar.

 Marxismen utgår inte från de ideologiska skillnaderna utan från produktionsförhållandena. Huvudmotsättningen anser man står mellan dem som äger produktionsmedlen (borgare) och dem som inte gör det (arbetare). Sedan dess har samhället genomgått stora förändringar och det är inte längre uppenbart att den som äger sina produktionsmedel (t.ex. en skomakare) exploaterar den som är anställd (t.ex. en storföretagsdirektör).

GAL/TAN-skalan lanserades omkring år 2000 och fick genomslag i den svenska debatten år 2016. Förkortningarna står ­– på svenska – för Grön, Alternativ och Libertär/Libertariansk, respektive Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk. Skalan har kritiserats eftersom det är oklart om de som bedöms sympatisera med den ena eller andra av kategorierna egentligen har särskilt mycket gemensamt. 

I samband med presidentvalet i USA år 2016 karakteriserade kandidaten Hillary Clinton sina motståndare som en ”basket of deplorables”. Det bidrog inte bara till att hon besegrades av Donald Trump utan också till att bygga under uppfattningen att huvudmotsättningen står mellan eliten och folket. Klyftan mellan dem som anklagar sina motståndare för populism och dem som anser sig bekämpa en konspiratorisk globalism fördjupades under de år som följde.

Journalisten David Goodhart publicerade år 2017 ”The Road to Somewhere”, där han menade att huvudmotsättningen står mellan ”Somewheres” (någonstansare) och ”Anywheres” (varsomhelstare). Förenklat är någonstansarna lokalt förankrade i sin identitet medan varsomhelstarna är urbana och globala. Enligt Goodhart är ungefär halva befolkningen någonstansare, en fjärdedel varsomhelstare och resten ”Inbetweeners”. Det som skärper motsättningen är att varsomhelstarna är i minoritet men ändå dominerar politiskt och kulturellt. 

Patrik Engellau, med bloggen Det Goda Samhället, anser att huvudmotsättningen står mellan det välfärdsindustriella komplexet (politikerväldet) och de strävsamma nettoskattebetalarna (medelklassen). I båda grupperna ryms majoriteten av löntagare och fria yrkesutövare. Skillnaden är att de som tillhör det välfärdsindustriella komplexet vinner på att beskattningen och statens makt ökar. För den andra gruppen gäller motsatsen.

Ställd inför denna uppsjö av förklaringsmodeller vill jag naturligtvis inte vara sämre utan lanserar här en egen teori om den politiska huvudmotsättningen. Jag menar att den står mellan de visionära och de pragmatiska.

Med visionär politik menar jag de rörelser som tror sig kunna styra världens framtida öden genom starka ledare som ser sig som det oupplysta folkets företrädare. För 90 år sedan var nästan hela det politiska fältet inne på den linjen. Kommunister hyllade proletariatets diktatur, nationalsocialister hyllade ”Triumph des Willens” (titel på en film av Leni Riefenstahl om partidagarna i Nürnberg), fascister i Italien ville återupprätta det romerska riket. Även Sverige präglades av en ”modernism” som vill förädla människan och genom politiska åtgärder skapa en bättre värld, en utopi. Stockholmsutställningen 1930 stöddes av samtliga riksdagspartier och var en manifestation av det visionära tänkandet, likaså makarna Myrdals ambitioner att genom tvång ge svenskarna det de inte själva förstod att de behövde. Samma visionära ambition upprepades 30 år senare med Olof Palmes förklaring att ”politik är att vilja”.

Mot det vill jag ställa det som i brist på bättre ord kan kallas pragmatism. Tron på de många människorna som utan dekret ordnar sitt liv så som bäst passar dem. Ibland utan att lyckas, ibland med strålande resultat. Att kunna pröva sig fram förutsätter frihet, så länge man inte skadar andra. Det förutsätter att man har makt över större delen av det man skapar. Det förutsätter att man kan verka under stabila förhållanden, i trygghet, med väl fungerande samhällsinstitutioner och regelverk.

Som jag tolkar Ringentrilogin ligger Tolkiens sympatier inte hos de hjältemodiga människorna i Gondor och Isidor, inte heller hos de odödliga alverna, utan hos hobbitarna (hoberna i senare översättning) i Fylke. Böckerna ser jag som en lovsång till det strävsamma folket som vill sköta sitt, men där Bilbo och Frodo ändå kan lyfta sig till stordåd när det goda livet ställs inför ett yttre hot.

I dagens komplicerade värld är det inte lätt att säga om jag räknar mig som höger eller vänster, som borgare eller arbetare, som GAL eller TAN, som elit eller folk, som någonstansare eller varsomhelstare, som en del av politikerväldet eller av medelklassen. Men ett vet jag, jag föredrar den pragmatism som tror på människans förmåga att ta ansvar under frihet framför de visionärer som vill skapa min framtid genom ”starka ledare”.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om förutsättningarna för demokrati. Om individualismen, om de grundläggande rättigheterna, om yttrandefriheten, om rättsstaten och om den vetenskapliga metoden. Allt saker som utvecklats i västvärlden under hundratals år och som utgör nödvändiga förutsättningar för demokratin. Och så, som marsipanrosen på tårtan, den allmänna och lika rösträtten. Men en marsipanaros är inte mycket att bjuda på om den inte har en tårta att ligga på.

De flesta instämmer i att demokratin ständigt måste försvaras. Men desto större är oenigheten när det gäller vad som kan hota demokratin. Många blandar ihop begreppet demokrati, i betydelsen folkstyre, med egna politiska värderingar som man menar hotas av kritisk granskning. De verkliga hot som finns handlar inte om rösträtten. Däremot finns oroande tendenser som kan knytas till de grundläggande förutsättningarna för demokrati.

Individualismen

Det svenska samhället präglas sedan länge av starka kollektiva drag i form av korporativism. Folkrörelser och ideella organisationer – ofta med stark koppling till socialdemokratin – har givits ett inflytande över samhällsutvecklingen som inte står i proportion till antalet medlemmar. Till det kommer de senaste årens landvinningar för identitetspolitiken som innebär att människans rättigheter och ”objektiva” intresse utgår från tillhörigheten till en grupp, inte från individen. Identitetspolitiskt tänkande genomsyrar numera inte bara det politiska livet utan också mediavärlden, kultursektorn och akademierna. I form av ”woke”-attityder har till och med delar av näringslivet rättat in sig i ledet och många företag förespråkar ”mångfald och inkludering” med innebörden särbehandling av individer beroende på t.ex. kön, hudfärg eller etnicitet.

Yttrandefriheten

Yttrandefrihet betyder att staten inte får begränsa min frihet att yttra och föra fram åsikter genom censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det handlar alltså inte (som många tror) om någon rätt att slippa kritik från andra enskilda människor eller icke-statliga institutioner för det jag säger eller skriver. Om opinionsläget förändras i riktning mot minskad tolerans för obekväma, utmanande eller extrema åsikter kan det i förlängningen öppna för lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. Samma sak med kraven på att påståenden ska vara ”sanna” i någon mening. Med en tilltagande polarisering i samhällsdebatten karakteriseras numera kritik ofta som ”hot och hat” av dem som känner sig angripna. Verkligt hot och hat kan innebära brott, till exempel olaga hot, ofredande, olaga tvång, förolämpning och förtal. På så sätt riskerar det åsiktsutbyte som bör vara fritt att baxas in i det område som är straffbelagt, vilket innebär ett hot mot den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Rättsstaten

Statens makt gentemot medborgarna utövas av förvaltningsmyndigheter och domstolar. Deras åtgärder ska styras av ett antal principer som lagbundenhet, likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet. I en väl utvecklad rättsstat är myndigheter och domstolar självständiga i förhållande till den politiska majoriteten. Sådan självständighet gynnas genom att utnämningen av ämbetsmän och domare står fri från politiska hänsynstaganden. I Sverige utnämns domare av regeringen efter förslag från Domarnämnden. Regeringen har ingen skyldighet att följa Domarnämndens rekommendation. När det gäller verkschefer annonseras numera lediga tjänster, men någon beredning liknande Domarnämnden finns inte. I praktiken har alltså statsministern sista ordet när det gäller tillsättning av generaldirektörer och domare. En sådan politisk styrning av dem som företräder staten gentemot medborgarna är i internationell jämförelse exceptionell. EU har gentemot Polen och Ungern riktat stark kritik mot det slaget av hot mot rättsstatsprinciper och demokrati. Sverige har dock sluppit kritik, trots att exemplen på regelvidrig politisk styrning av i synnerhet verkschefer är legio.

Vetenskapen

Vetenskapen kan aldrig slutgiltigt fastställa vad som är sant. Det klassiska exemplet är uppfattningen att alla svanar är vita. Däremot kan vetenskapen avgöra vad som inte är sant – den kan falsifiera en hypotes – och den kan också peka ut vad som med tillgänglig kunskap är den hittills mest troliga sanningen. Mot den vetenskapssynen står den så kallade kritiska teorin, som förnekar existensen av en objektiv kunskap, tar avstånd från ambitionen att nå sådan kunskap och menar att ”fakta” är en konstruktion av dem som har makten. Den forskning som bedrivs på universitet och högskolor har traditionellt setts som spjutspetsen för den syn på vetenskap och fakta som har sin grund i upplysningen. Så inte längre. I stället gynnas ”forskning” som baseras på ”kritisk teori” och uppger sig främja ”värdegrund”. 

I den allmänna debatten hörs många påståenden om att demokratin nu skulle vara hotad. Det handlar då om helt andra saker. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) menar att näthat är ett hot mot demokratin. Hela den politiska vänstern tycks förenas (exempelvis de före detta partiledarna Bengt Westerberg och Stefan Löfven) i uppfattningen att ett av riksdagspartierna är ett hot mot demokratin genom sin blotta existens. Civil Rights Defenders oroas av Tidöavtalets skrivningar på områdena kriminalpolitik, migrationspolitik och rättssäkerhet, som anses strida mot mänskliga rättigheter så som de definieras i vissa internationella konventioner. Journalisten Henrik Arnstad är kanske den som tar ut svängarna mest av alla. I en debattartikel med rubriken ”Sverige är på väg att bli en före detta demokrati” hävdar han att Tidöavtalet är totalitärt.

Att ge uttryck för åsikter är en given del av den fungerande demokratin, oavsett om de är välgrundade eller förvirrade och oavsett om uppsåtet är ärligt eller bara en del i ett politiskt spel. Men det allvarliga med fokuseringen på saker med diskutabel koppling till demokratin som statsskick är att den riskerar att skymma de verkliga hoten. De hot som är en realitet i dagens Sverige.

Ordet demokrati är så heligt att jag drar mig för att peta i det, att vända och vrida på det för att utröna vad det betyder för mig. Ändå känns det nödvändigt att göra just det, eftersom många åsikter (och även personer) numera stämplas som odemokratiska.

Folkstyre måste, som jag uppfattar det, innebära att den politiska makten ytterst ligger hos individen, medborgaren. Inte hos ett kollektiv som andra eller jag själv vill mena att jag ingår i.  Jag har en gång i tiden gått 8 år i skolan Norra Latin, men det vore inte demokratiskt om föreningen Norra Latinare skulle ha rösträtt i riksdagsvalen. Det skulle inte ens indirekt ge mig någon makt över rikets styre.

En första förutsättning för demokrati är därför att min politiska makt utgår från mig själv som individ. Många menar att individualismen som tankefigur har sitt ursprung i renässansen, som utmanade medeltidens kollektivism för ca 600 år sedan. Också reformationen för 500 år sedan var en viktig drivkraft för att sätta individen i centrum.

Att makten utgår från individer och att deras beslut blir till politiska åtgärder räcker inte för att konstituera en demokrati. Den som är i minoritet måste skyddas från godtyckliga övergrepp från majoritetens sida. Även om Volvo-ägare är fler än BMW-ägare vore det inte demokratiskt om den förra gruppen beslutar att den senare gruppen ska lämna ifrån sig sina bilar. Idén om vissa grundläggande rättigheter ­– exempelvis äganderätten – bör därför ses som ett ytterligare villkor för demokrati genom att den förhindrar godtyckligt maktmissbruk i majoritetens namn. 

De grundläggande rättigheterna handlar om förhållandet mellan individen och staten och är äldre än det demokratiska statsskicket. Exempel på rättighetsgrundande dokument är Magna Charta och Alsnö stadga för ca 800 år sedan och den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter för 234 år sedan.

Trots vackra deklarationer om mina rättigheter känner jag mig inte trygg med demokratin om orden stannar på pappret. Jag måste inte bara ha rätt utan också få rätt. I primitiva samhällen utövas den dömande makten många gånger av den instans som också har den politiska makten, exempelvis en hövding, en monark eller en överstepräst. Den som tydligast har formulerat principen om maktdelning mellan den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten är Charles-Louis de Secondat Montesquieu. Hans verk ”Om lagarnas anda” har nu 275 år på nacken och har fått stort inflytande i många länder, bland annat Storbritannien och USA. Däremot inte i Sverige, som tillämpar den så kallade folksuveränitetsprincipen. Att en monolitisk folkvilja i vårt land inte balanseras av rättsstatsprinciper upplever många vara ett problem.

Mina möjligheter att utöva demokratisk makt förutsätter också att jag får information om alternativ. Jag måste ha tillgång till en fri åsiktsbildning som kritiserar och utmanar den rådande ordningen. Det anses att det första formella kravet på yttrandefrihet gjordes av Sir Thomas More inför det engelska parlamentet och kung Henrik VIII för exakt 500 år sedan. Under upplysningstiden för 300 år sedan utvecklades tankarna om och kraven på pressfrihet och åsiktsfrihet. Sveriges fick sin första tryckfrihetsförordning för 257 år sedan.

Att få tillgång till åsikter räcker inte för att jag på ett meningsfullt sätt ska kunna utöva min demokratiska makt. Om jag bygger mina val på vidskepelse, vanföreställningar och okunskap vore det bättre att jag inte hade någon makt. Ytterligare en förutsättning för en fungerande demokrati är därför att jag har åtminstone teoretisk tillgång till ett så vederhäftigt faktaunderlag som det nuvarande kunskapsläget medger. Den vetenskapliga revolutionen för 400 år sedan – med Francis Bacon som pådrivare – bröt med medeltidens religiösa dogmatism och introspektion. Kunskap skulle i stället sökas genom observation och erfarenhet, något som i förlängningen ledde till den vetenskapliga metoden och hypotesprövning. 

Det finns en utbredd föreställning att demokratin är identisk med partiväsendet. Partier kan visserligen vara ett praktiskt arrangemang när alla inte kan samlas på torget och utöva sin makt genom handuppräckning. Men det finns andra sätt att utöva folkstyre, inte minst med vår tids tekniska utveckling. Att kritisera partier och politiker kan därför inte betecknas som odemokratiskt.

Demokratin anses ha fått sitt genombrott i Sverige för ca 100 år sedan genom införandet av allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. 

När införandet av demokrati i länder utanför vår världsdel diskuteras handlar det bara om den detalj som i vårt land infördes för 100 år sedan. Inte om det som hände i Västeuropa för 800, 600, 500, 400 och 300 år sedan och som ofta saknar motsvarighet i de länder där progressiva krafter vill ”införa demokrati” genom allmän rösträtt. Saknas de nödvändiga grunderna så röstar naturligtvis medborgarna som man kan vänta.

Nu påstås en stor del av svenskarna oroa sig för att demokratin är hotad. Organisationen Civil Rights Defenders är ”mycket oroade över Tidöavtalet och hur det i förlängningen kommer att påverka den svenska demokratin. Grundläggande fri- och rättigheter skulle inskränkas om åtgärderna i Tidöavtalet blir verklighet”. Man kunde tro att organisationen ser framför sig en begränsning av den allmänna rösträtten, men så är inte fallet. I stället handlar det i hög grad om FN:s rättighetskatalog, ett regelverk som förtjänar en särskild granskning och som har väldigt lite att göra med min möjlighet att aktivt delta i folkstyret.

Det finns mycket som det finns större anledning att oroa i sig över, till exempel hur yttrandefriheten påverkas av deplattformering och cancelkultur, hur den vetenskapliga metoden åsidosätts i forskning och opinionsbildning, hur Sverige lever upp till rättsstatsmodellen och hur kollektivism påverkar den politiska processen. Frågor som är grundläggande delar av den demokratiska infrastrukturen.

Musikalen Hair, som hade Broadwaypremiär 1968, innehöll bland annat låten The Age of Aquarius. Gruppen The 5th Dimension släppte låten, tillsammans med Let the Sunshine In, året efter och hade stor framgång både i USA och internationellt.

Bakgrunden till låten är en föreställning att världen påverkas av stjärnbilderna under epoker som är 2000 år långa. Sedan vår tideräknings början styrs vi av Fiskarnas stjärnbild, näst i tur står Vattumannens. Bland astrologerna råder dock olika meningar om när övergången sker; åren 1433, 1844, 2150, 2314 och 2654 har föreslagits av olika ”experter”. Lika stor oenighet gäller vad som karakteriserar Vattumannens tidsålder jämfört med Fiskarnas. I praktiken har intresset för Vattumannens tid i slutet av 60-talet i stället sammanfallit med New Age-rörelsens agenda. 

De nya strömningar som blev dominerande för drygt 50 år sedan handlade i stor utsträckning om att man ifrågasatte etablerade uppfattningar. Visst fanns en del som förtjänade att ifrågasättas, men många av de ”barn som kastades ut med badvattnet” hade förtjänat ett bättre öde.  68-rörelsen, och vad som följde i dess spår, påminde på många sätt om romantiken, 150 år tidigare. Som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg uppstod romantiken ”som en motrörelse mot upplysningen, som hade dominerat den föregående epoken. Förnuft och intellekt avvisades. Likaså allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Romantiken var antirationalistisk, antimaterialistisk och i viss mån anticivilisatorisk. I stället hyllade romantiken känslan, fantasin och den subjektiva inre upplevelsen. I förlängningen fick mysticism och metafysiska spekulationer en bördig grogrund.” 

Även New Age-rörelsen hade sina rötter i ”mysticism och metafysiska spekulationer”. Begreppet New Age myntades år 1932 av Alice Bailey, en utbrytare ur Teosofiska Samfundet. I likhet med den teosofi som först utvecklades av den beryktade Madame Blavatsky intresserar sig New Age för astrologi, astralkroppar, själavandring och liknade pseudovetenskapliga föreställningar.

En annan gren av 68-rörelsen var politisk. Den vände sig mot en socialdemokrati, och motsvarande vänsterpartier i andra länder, som blivit en del av etablissemanget. Med början i studentrevolterna 1968 bildades partier som snart ”förökade sig genom delning” i inbördes oenighet om Lenin, Stalin, Trotskij eller Mao Zedong var världens frälsare. Målet var att monopolkapitalets makt skulle brytas genom revolution. Sedan dess har många folkliga uppror ägt rum i olika delar av världen, sällan med bestående framgång. Dock aldrig i de västliga liberala demokratierna.

Efter hand strömmade allt fler trosvissa rörelser ur Vattumannens kruka. Redan 1962 hade Rachel Carsons bok Tyst vår publicerats. Carson kritiserade den omfattande användningen av DDT, och menade att giftet skulle utrota insekterna, och i förlängningen de fåglar som livnär sig på insekter, och som sjunger på våren.  Boken blev startskottet för miljörörelsen, som sedan dess i bokens och New Age-rörelsens anda har förutspått den slutgiltiga utplåningen av den ena arten efter den andra. Att olika växter och djur förr eller senare försvinner är i sig inte förvånande; av de arter som befolkade jorden för hundratals miljoner år sedan finns idag mycket få kvar. De hot som miljörörelsen målade upp handlade om något som skulle ske inom en mycket snar framtid. Men dystopierna infriades sällan: fåglarna sjunger fortfarande på våren och sälar och havsörnar mår återigen bättre än någonsin. Kärnkraften, som miljörörelsen ville avskaffa, börjar många inom klimatrörelsen nu se som det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen.

Medborgarrättsrörelsen i USA fick en ny vändning 1968 i och med att Martin Luther Ling mördades. Tidigare hade kampen handlat om att upphäva åtskillnaden, framför allt juridiskt, mellan vita och svarta. Black Power-rörelsen ville gå längre än så och få ekonomiskt och politiskt självstyre för de svarta, som  på så sättskulle bli fria från vad man uppfattade som den vita överheten. Denna ”omvända rasism”, som betonade rasgrundad identitet och kamp mot dem som identifierades som vita, har i förlängningen blivit ett bärande inslag i identitetspolitiken. Identitetspolitiken är i sin tur en del av det vidare begreppet ”kritisk teori”. De ”kritiska” teorierna har mycket gemensamt med New Age-rörelsen, bland annat att objektiv kunskap anses vara omöjlig att uppnå och att fokus i stället bör riktas mot upplevda problem och egna erfarenheter.

Tre saker förenar de rörelser som har rötter i föreställningen om Vattumannens tidsålder: De fokuserar på en dramatisk förändring eller ett allvarligt hot i den nära framtiden, de avvisar den etablerade vetenskapen och de betonar den subjektiva upplevelsen. Men det som hände åren kring 1968 var inte övergången till en 2000-årig astrologisk era. Snarare var det en våg av mysticism, svärmeri och allmän flummighet som förtjänar att lämnas åt historien.  Erfarenhet och rationellt tänkande ­­har inte spelat ut sin roll. Efter 50 år av förvillelser är de viktigare än någonsin.

Konkurrensen, marknadsekonomin, hyllas i vårt land av de flesta till höger om extremvänstern. Det vill säga, som princip. I det enskilda fallet är det ofta sämre bevänt med entusiasmen.

Marknadshyror skulle leda till att folk inte längre har råd att bo. Polska byggjobbare skulle leda till att lönerna sänks. Avskaffas Systembolagets monopol skulle folk supa ihjäl sig. 

Motståndet mot fortsatt konkurrensutsättning är starkt. Men också missnöjet med många liberaliseringar som faktiskt har genomförts.

Avregleringen av taxibranschen har ökat risken för att passagerare rånas eller våldtas. Efter upphävandet av apoteksmonopolet riskerar många att bli utan nödvändiga läkemedel. Friskolorna gör orättmätiga vinster som hamnar i utländska fickor.

Mot farhågorna och vanföreställningarna står en övertygelse att konkurrens leder till konsumentnytta och samhällsekonomisk effektivitet. Nationalekonomen Adam Smith skrev för nästan 250 år sedan: ”In general, if any branch of trade, or any division of labour, be advantageous to the public, the freer and more general the competition, it will always be the more so.” 

Senare tiders ekonomer har inte alltid trott lika förbehållslöst på konkurrensens välsignelser. Det kan möjligen bero på att det för en ekonom är intressantare att konstruera komplexa regleringssystem än att konstatera att den osynliga handen ordnar allt till det bästa. Men viktigare är nog teorierna om naturliga monopol, dvs. branscher där kostnaden för produkten sjunker för ökat antal kunder så att det blir billigast för kunderna om endast en aktör levererar produkten.

Att i praktiken bestämma var stordriftsfördelar ska resultera i monopol i stället för konkurrens är inte lika lätt som att bygga en teoretisk modell. För 50 år sedan ansågs bryggeribranschen vara ett typiskt exempel på en sådan bransch. Genom sammanslagningar av bryggerier var vi inte långt ifrån att göra teorin till verklighet. Men utvecklingen tog en annan väg, och jag tror att få idag skulle önska att allt öl i Sverige skulle tillverkas av Pripps. 

Telefoni är ett annat exempel på en bransch där man länge menade att det bara fanns plats för ett företag – Televerket – och att telefonsamtal bara kan överföras via koppartrådar som hänger i stolpar. Idag vet vi bättre. Konkurrensen mellan teleoperatörer är stenhård, och ingen tror att stordriftsfördelar skulle motivera en monopolisering. 

Så är det på område efter område, det handlar inte bara om stordriftsfördelar och statisk effektivitet. Genom att flera aktörer tävlar om att tillfredsställa kunder tillför konkurrensen ett dynamiskt element som stimulerar till kostnadsbesparingar, produktutveckling och tekniska innovationer. Drivkraften är utsikterna till vinst, något som ett statligt monopol aldrig bekymrar sig om. 

Många som pläderar för fri konkurrens ser i första hand till konsumentintresset. Det fördelningspolitiska argumentet är inte hela sanningen, även om priser ofta sänks och kvalitet höjs som ett resultat av konkurrenters ansträngningar att vinna marknader. Den viktigaste samhällsekonomiska effekten är – enkelt uttryckt – att den samlade produktionen tar mindre resurser i anspråk. Samhällsekonomisk effektivitet kommer i slutändan hela medborgarkollektivet till del, som låga priser, höga löner eller ökad ersättning till kapital.

Konkurrensens förbannelser är ofta direkta, kortsiktiga och drabbar identifierbara grupper. Därför hamnar röstmaximerande politiker, från vänster till höger, gärna i ställningstaganden som hämmar konkurrensen. Konkurrensens välsignelser är däremot i allmänhet indirekta, långsiktiga och gynnsamma för det samlade medborgarkollektivet. En klok och ansvarstagande politik bör därför inte stanna vid att hylla marknadsekonomin som princip, utan också prioritera ekonomisk liberalism i det enskilda fallet.

Ett inslag i Rapportsändningen den 30/12, med rubriken ”Tufft år väntar hushållen”, berättar att Sverige står inför sämre tider nästa år. ”Sannolikt får hushållen betala det högsta priset sedan 90-talskrisen”. Att det blir värre nästa år beror på att ”notan för de senaste kriserna till stor del betalats med statskassan”. 

I en intervju med Mats Kinnwall, chefekonom på Teknikföretagen, lägger reportern Ulf Hambraeus Bonnevier själv ut texten för att förklara hur det hänger ihop:

– På en punkt är den här krisen annorlunda, jämfört med de senaste ekonomiska kriserna vi har haft under det här seklet. Det är att hushållen den här gången får betala ett särskilt högt pris. Både under finanskrisen och pandemin kunde penningpolitiken och finanspolitiken agera kraftfullt för att stimulera ekonomin och hushållen klarade sig relativt helskinnade. Nu verkar det vara nästan tvärtom. Trots goda statsfinanser kan regeringen inte hjälpa hushållen.

Dystra nyheter. Men för ”oberoende” public service är det på sitt sätt en god nyhet. Den demonstrerar tydligt hur mycket sämre vi kommer att få det under den nya regeringen, jämfört med hur den föregående regeringen hanterade de ekonomiska påfrestningarna.

”Hushållen” som drabbas är vi alla. Men vem är ”statskassan och finanspolitiken” som så generöst såg till att vi tidigare inte behövde lida av de ekonomiska kriserna? Inte är det ”pennies from heaven”. Och inte en gåva från den socialdemokratiska partikassan. Nej, det är naturligtvis alla vi skattebetalare, som fyller på statskassan med pengar som vi har tjänat i vårt anletes svett. Pengar som sedan frikostigt spenderas genom den av regeringen förda finanspolitiken. På ena eller andra sättet drabbas vi medborgare av de ekonomiska problemen – antingen i vår egenskap av hushåll eller som skattebetalare.

Att Rapportinslaget fokuserar på hushållen, och helt glömmer skattebetalarna, är naturligtvis inte en tillfällighet. En institution som under så lång tid impregnerats med lojalitet mot den tidigare regeringen svänger naturligtvis inte över en natt till lojalitet mot en regering stödd av partier som nyss var varg i veum.

Det grundläggande problemet är inte vilken politisk riktning public service är lojal mot. En nyhetsförmedling som förtjänar epitetet ”tredje statsmakten” (eller ”fjärde statsmakten” i länder med en tydligare rättsstatstradition) ska över huvud taget inte vara lojal. Den ska granska makten, var den än finns, rapportera vad som händer, analysera orsaker och sammanhang, förklara så att vi bättre förstår vår tid och vår värld.

Att vår nuvarande public service skulle kunna reformeras så radikalt att de kraven uppfylls är inte sannolikt. Därför bör nuvarande public service avvecklas.

Enligt Novus vill nu 59 procent av svenskarna vid behov bygga ny kärnkraft. För fem år sedan låg motsvarande siffra under 30 procent och under det senaste året har trenden gått stadigt uppåt, från 46 procent i november 2021.

MED:s energipolitiska program, som antogs i februari 2019 och reviderades 2021 och 2022, vill ta bort restriktionerna för hur många kärnkraftsreaktorer som får finnas i Sverige och var de får ligga, samt öppna för att bygga små modulära reaktorer 

68 procent av väljarna är positivt inställda till Nato enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning. För ett halvår sedan, som var första gången frågan om NATO ingick i SCB-undersökningen, var motsvarande siffra 63 procent. I en Novusundersökning i februari 2022 om Sverige bör bli medlem i NATO var för första gången andelen ja större (41 procent) än andelen nej (35 procent). 2017 låg andelen som var positiva till NATO-medlemskap på 32 procent. Med reservation för att SCB:s och Novus undersökningar inte är helt jämförbara tycks stödet för NATO-medlemskap ha fördubblats på fem år.

MED:s försvarspolitiska program, som antogs i april 2017 och reviderades 2020, vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO.

Enligt Novus vill 63 procent av svenskarna att Sverige ska ta emot färre asylsökande. Det är en ökning från 56 procent då frågan ställdes 2018. Utvecklingen på lite längre sikt framgår av en graf som tagits fram av forskare vid valforskningsprogrammet på Göteborgs universitet. Andelen som tycker att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar har ökat från ca 40 procent år 2015 till nära 60 procent år 2019. 

MED:s migrationspolitiska program, som antogs i oktober 2017 och reviderades 2018 och 2021, vill införa asylstopp till dess att vi kommit till rätta med de strukturella problemen runt integrationen. Där detta inte är praktiskt möjligt att genomföra ska antalet medgivanden begränsas till ett absolut minimum. 

I tre frågor som idag ligger högt på den politiska agendan har alltså svenskarna radikalt ändrat uppfattning. Det som för 5–7 år sedan var en minoritetsuppfattning har nu blivit majoritetens ståndpunkt, och vice versa.

Det sägs ibland att i Sverige tycker alla samma sak. Svenskarna är en konsensusnation. Men det som är ännu intressantare är att förändringen är så snabb och stark. Vi är som en flock starar som – liksom styrda av en osynlig hand – plötsligt alla vänder på samma gång.

MED:s sakpolitiska program på dessa tre områden, som antogs för 3–5 år sedan, utmanade på den tiden den uppfattning som hystes av en majoritet av svenskarna. Idag har svenskarna ”kommit i kapp” och MED:s politiska linje stöds av en majoritet av de svenska väljarna. Det som har inträffat är utan tvekan ett paradigmskifte, dvs. ett rådande tankemönster har utmanats och det nya tankemönstret har vunnit gehör. Det kan naturligtvis diskuteras om MED har en sällspord förmåga att spå i framtiden, eller om partiet i själva verket har lyckats tränga igenom med sina budskap och påverkat opinionen. I vilket fall som helst finns all anledning att gå vidare på den inslagna vägen.

Om jag skulle vilja åka till Åland kan jag välja mellan ett flertal rederier. De tävlar med varandra för att göra mig nöjd: elegant inredning, överdådigt smörgåsbord, underhållning. Ville jag i stället åka till Gotland finns bara ett val. Och får en upplevelse som på alla sätt är en besvikelse. Så är det: kan man välja – och välja bort – blir resultatet bra. Men den som inte kan välja får stå med mössan i hand och acceptera det som erbjuds.

Det gäller i smått, men också i stort. Något mer än hälften av de pengar jag tjänar kan jag själv bestämma hur jag vill disponera. Jag kan välja om jag vill spara eller investera en del av pengarna och i så fall hur och hur mycket. Jag kan skänka en del till ändamål som jag tycker är angelägna. Jag styr över hur jag vill fördela min konsumtion. Om jag vill handla hos ICA eller Coop. Om jag vill lägga mer på mat eller på boende. Om jag vill köpa ekologisk, rättvisemärkt eller ”vanlig” mjölk. 

Mina val har inte bara betydelse för mig själv. De är också en signal till den som tar emot mina pengar. Den som får många människors pengar kan växa och bli framgångsrik. Men den som inte vinner kundernas uppskattning får se till att ändra sig eller med tiden se sig om efter en annan sysselsättning. På så sätt styr medborgarnas val produktion och distribution i den riktning som flertalet vill ha.

En nästan lika stor del av de pengar jag tjänar går till det allmänna i form av skatt. Där har jag inget val. Varken hur mycket jag ska betala eller vad pengarna i slutändan används till. Betalar jag inte straffas jag.

Hur mina skattepengar används bestäms av politiker och tjänstemän som inte har något skäl att bry sig om vad jag själv tycker om saken. Trots det går en del till saker som jag tycker det är högst rimligt att jag bekostar genom uttag av skatt. Jag vill att Sverige ska ha ett rättsväsende, ett försvar och olika slag av infrastruktur som jag kan lita på. Kanske jag har synpunkter på detaljer; hur mycket pengar som ska gå till det ena och det andra och på vilket sätt de används. Men i princip kan jag se att beskattning för vissa ändamål är nödvändig och önskvärd.

Däremot går en stor del av mina skattepengar till saker som jag aldrig skulle överväga att bekosta om jag själv fick välja. Det handlar inte bara om att pengarna går till fel saker. Precis som med Gotlandsbåtarna används de ofta på ett sätt som aldrig skulle accepteras om medborgarna kunde välja att sluta betala skatt för just det ändamålet. Finansiering som inte bygger på valfrihet leder oundvikligen till ineffektivitet och slöseri, i brist på konsekvenser av misshushållningen.

Om en stor del av samhällets resurser används på ett ineffektivt sätt, och till fel saker, drabbas vi alla. Med det nuvarande högskattesamhället är det precis den situationen som råder. Därför bör en klok politik inriktas på att successivt minska resursöverföringen till den sektor som politiker och offentliga tjänstemän beslutar om, och i stället låta den sektor som medborgarna själva råder över bli större. Det är en fråga om samhällsekonomisk effektivitet. Men det är ännu mer en fråga om att stärka medborgarmakten.

Den så kallade skattekvoten i Sverige uppgår nu till ca 43 procent – en svag minskning från toppnoteringen 50 procent år 1990. Sverige ligger därmed 10 procentenheter högre än OECD-genomsnittet och 15 procentenheter högre än Schweiz. Att som långsiktigt mål sikta mot en skattekvot omkring 30 procent skulle inte på något sätt hota Sveriges ställning som fullt utvecklad välfärdsstat. Tvärtom skulle den samhällsekonomiska effektiviteten öka och användningen av våra samlade resurser skulle mer styras av medborgarintresset än av politikerintresset.

För den som gick i folkskolan på 1940-talet är begreppet Kanon välkänt. Så hette nämligen den bok som stod uppställd på tramporgeln bredvid frökens kateder. Men det var inte en kanon med litterära verk, utan en samling noter och text till utvalda psalmer. Tack vare Kanon kunde alla svenska skolbarn sjunga med i ”tryggare kan ingen vara…”, ”den blomstertid nu kommer…” och ”hosianna Davids son…”.

Kanon erbjöd en gemensam grund, men var inte begränsande. Vår fröken lärde oss också ”morgon mellan fjällen…” eftersom hon tyckte om att fjällvandra. Det var också en vacker psalm, men den kunde inte barn som hade andra fröknar.

I högre klasser handlade det inte om psalmer utan om litterära verk. Modersmålsundervisningen (ja, modersmål betydde självfallet svenska) handlade om språkets grammatik och syntax, vi nosade också en smula på de övriga nordiska språken, men framför allt lärde vi oss den svenska litteraturen. Vad jag vet styrdes inte lärarna av någon litterär kanon. Genom läroböckerna i svenskundervisningen och förmodligen också lärarnas gemensamma referensram fungerade det ändå som en kanon i praktiken. På så sätt fick vi elever också en gemensam referensram när det gällde litteraturen. Om jag säger ”släpp ingen djävul över bron” vet de flesta av mina jämnåriga, och många av mina yngre vänner, att jag syftar på Runebergs Fänrik Ståls sägner. Sak samma med ”emot ett mål fördolt för dig” (Rydberg, Kantat), ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort” (Tegner, Det eviga), ”oändligt är vårt stora äventyr” (Boye, I rörelse) eller ”solen glimmar blank och trind” (Bellman, Fredmans epistel n:o 48).

När den nya regeringen nu umgås med tankar på en litterär kanon har idén förkastats av upprörda nu aktiva författare. De har uppenbarligen föreställt sig att en kanon skulle betyda en betygssättning av dagens litterära utbud och att den som inte kom med på listan skulle kunna drabbas av vikande försäljningssiffror. Det är givetvis en pyramidal missuppfattning.

35 författare har i ett upprop förklarat att en statlig litterär kanon, enligt deras mening, skulle vara förödande för det fria ordet. Enligt uppropet är litteratur något som skapas i en växelverkan mellan det som sker i samhället och upphovspersonerna. Det är ett ständigt pågående samtal, personligt, levande och föränderligt. Visst är det så, när det gäller skapandet av litteratur. Men nu handlar det inte om nyskapandet utan om vårt kulturarv, alltså den litteratur som blötts och stötts av tidens tand och visat sig vara mer än en dagslända. 

Många litterära verk har i det förgångna vunnit stor omedelbar uppskattning men i längden inte hållit måttet. Annat har förbisetts eller ringaktats, men i ett längre perspektiv visat sig ha en bestående kvalitet. En kanon får inte vara en dagsaktuell tio-i-topp-lista om den ska fungera som det sammanhållande kitt som ger oss en gemensam referensram och en nationell identitet.

Författarnas upprop erkänner att det ”redan finns en kanon. Alla svensklärare, som just läst litteraturvetenskap, får del av den och kan föra den vidare till sina elever ”. Så vad är problemet? Uppenbarligen att man vill öppna för en mångfald av kanon beroende på lärarens godtycke, värderingar eller kulturella hemvist. I ett öppet samhälle måste olika uppfattningar om vilken litteratur som är värdefull och relevant kunna brytas. Men platsen för den samhällsdebatten är inte skolan.

När folkskolan infördes år 1842 och utvecklades under det fortsatta 1800-talet var huvuduppgiften att skapa ett svenskt medvetande, en nation, av ett land där de flesta identifierade sig lokalt eller möjligen regionalt. Skolan har fortfarande en viktig funktion att ge oss den grundläggande förståelsen för varför vi är svenskar och hur vi blev det. Det är inte minst viktigt i en tid då många är på väg in i att bli en del av det svenska samhället. En kanon som ger oss en gemensam referensram till den svenska litteraturen kan vara ett viktigt hjälpmedel, som inte på något sätt hotar det som skrivs idag.

Att den nya regeringens politiska motståndare kritiserar Tidöavtalet är inte ägnat att förvåna. Mer anmärkningsvärd är den hätskhet och bitterhet som präglar omdömena från förment opolitiska företrädare för olika delar av civilsamhället.

Sverige är organisationernas förlovade land. Vissa organisationer är uttalat politiska medan andra förklarar sig vara politiskt obundna. I stället ses de som företrädare för ett visst intresse, kanske också som förmedlare av objektiv kunskap och expertis. I expertrollen citeras de gärna i media som om de vore auktoriteter, inte politiska aktörer. Så har det fungerat under vänsterregeringar. Efter Tidöavtalet framstår de ofta i en annan dager. Civil Right Defenders, Amnesty och Greenpeace är bara några exempel på organisationer som reagerar skarpt mot den nya regeringens politik.

Ett annat exempel är Rädda Barnen, som är en partipolitiskt oberoende organisation vars uppdrag utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Organisationen har genomfört en analys av Tidöavtalet och barnrätten, som utmynnar i slutsatsen att ”Rädda Barnen är djupt oroade över att regeringen och samarbetspartiet lägger så många förslag som antingen kränker barns rättigheter direkt eller troligen kommer leda till att barns rättigheter kränks i den praktiska tillämpningen av de lagar som ska införas”. Genom att knyta Tidöavtalets skrivningar om sjukvård, skola, klimat, kriminalitet, migration, integration och internationellt bistånd till förmodade effekter för barn hamnar Rädda Barnen i praktiken i en uttalad vänsterposition när det gäller dessa politikområden.

Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare Anne Ramberg har kritiserat Tidöavtalet för att ha en ansats som är ”lätt fascistisk”. Även om Ramberg lämnat posten i Advokatsamfundet har hon fortfarande en rad uppdrag för svenska och internationella institutioner, och är därmed i hög grad en offentlig person. I sin tidigare roll riktade hon stark kritik mot den dåvarande oppositionen och karakteriserade kritiska röster som ”bruna råttor”. I invandringspolitiska frågor och frågor som rör Israel/Palestinakonflikten intog hon en hållning som sammanföll med vänsteropinionen. Sveriges Advokatförbund är en privat sammanslutning men har sedan år 1948 delvis offentligrättslig status genom att regler om advokater och om ett allmänt advokatsamfund infördes i rättegångsbalken. Förbundet uppfattas därmed som politiskt neutralt. 

I en debattartikel går 59 representanter för socionomutbildningen till angrepp mot ”ett populistiskt ingrepp i socionomutbildningen”. Enligt Tidöavtalet bör denna utbildning kompletteras med inslag som behandlar ungdomskriminalitet och erbjuda möjlighet till specialisering på ungdomsbrott. Debattörerna ”förvånas över den exempellösa och anmärkningsvärda politiska viljan att på detaljnivå ändra i en akademisk utbildning”. Att den nuvarande inriktningen av socionomutbildningen skulle ha en politisk slagsida åt vänsterhållet föresvävar inte debattörerna. I stället hänvisas till ”en akademisk utbildning som vuxit fram under 100 år”.

Svenska Kyrkan är en gemensam angelägenhet för svenskar – åtminstone för dem som fortfarande är medlemmar – och borde därmed stå neutral i politiska frågor. Matteusevangeliet 20:21 säger ˮGe då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.ˮ Att så numera inte är fallet bekräftas genom Växjöbiskopen Fredrik Modéus, som i en debattartikel Expressen den 27 oktober skriver att Tidöavtalet går emot kristen idétradition. Alla kristna håller inte med, men när det gäller Svenska Kyrkans politiska positionering lär biskopens ord väga tyngre.

Den svenska ämbetsmannatraditionen innebär å ena sidan att statstjänstemän behåller sina jobb även efter regeringsskifte, å andra sidan att tjänstemännen är politiskt neutrala och lojalt utför sitt uppdrag i huvudmannens anda. Ett internt bråk på Migrationsverket tyder på att många av de anställda har starka synpunkter på konsekvenserna av valutgången. Flera vill säga upp sig eller gå i tidig pension. Om en betydande del av personalen vid ett centralt ämbetsverk anser sig kunna verka under en S/MP/V-regering men inte under en M/KD/L-regering (med stöd av SD) är frågan om myndigheten som sådan kan ses som politiskt neutral, oavsett vad dess ledning officiellt förklarar.

Att kultursektorn i huvudsak befinner sig långt utanför det politiska mittfältet är ingen kioskvältande nyhet. Det gäller flertalet aktiva kulturutövare, kulturpolitiska institutioner och organisationer, opinionsbildande kulturpersonligheter och även medias kulturredaktörer och kulturchefer. Att tidningar som identifierar sig till vänster är konsekventa även när det gäller kulturen är naturligt. Men att Svenska Dagbladet, som uppger sig stå på liberalkonservativ grund, har ett vänsterperspektiv när det gäller kulturen är mer förvånande. Biträdande kulturchefen Anders O Björkman tycker i sin kulturledare att ”orden i Tidöavtalet känns obehagligt tänjbara” och att uppförande som inte förbjudits i svensk lag inte ska kunna leda till utvisning. I en annan text menar han att slopandet av den fria entrén till statliga muséer framför allt drabbar medborgarna. Att pengarna kommer från den övervägande majoritet skattebetalare som aldrig besöker ett muséum bekymrar honom inte. Kultur har inte i sig någon politisk färg. Ändå står den svenska kultursektorn stadigt på ett ben – det vänstra.

Det brukar sägas att i Sverige är alla socialdemokrater. Men stora delar av den opinion som dominerar samhällsdebatten ser sig hotad av starka krafter till höger, utan att oroa sig för några utmaningar från vänster. Det betyder att man varken är politiskt neutral eller befinner sig i det politiska mittfältet. I stället avslöjar man sig som vänsterextrem.