Författare: Lennart Göranson

”Fladdret av en fjärilsvinge kan utlösa en storm på andra sidan jordklotet”. Uttrycket, något annorlunda formulerat, myntades ursprungligen av den amerikanske meteorologen och matematikern Edward Lorenz i ett föredrag år 1972. Det citeras ofta för att beskriva att det kan finnas orsakssamband mellan företeelser på långt avstånd – rumsligt eller tidsmässigt – som à priori tycks sakna samband.

Till vardags letar vi inte gärna efter sådana samband. Vi söker näraliggande orsaker, inte minst därför att det underlättar att bestämma skuld och ansvar.

År 2015 nådde antalet migranter till Sverige en topp. Fenomenet karakteriserades som en flyktingkris och sågs som en följd av kriget i Syrien, som då hade pågått i fyra år. Även åren före och efter 2015 har vi haft en stor invandring. Idag uppskattas 20 procent av Sveriges befolkning vara född utomlands och 25 procent ha så kallad utländsk bakgrund. När det gäller de utrikesföddas ursprungsland ligger mycket riktigt Syrien i topp. Därefter följer – bland icke-europeiska länder – Irak, Iran, Somalia, Afghanistan och Eritrea.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts tal i augusti 2014 innehöll en vädjan till svenska folket om att ”öppna era hjärtan”. Ett år senare myntade Tysklands förbundskansler Angela Merkel slagordet ”wir schaffen das”. Från hösten 2015 fördjupades klyftan mellan dem som stödde en generös flyktingpolitik och dem som varnade för konsekvenserna av en hög invandring från utomeuropeiska länder, i synnerhet mellanöstern och norra Afrika. Ett vanligt argument från den invandringsvänliga sidan var att ”vi har råd”.

År 2020 drabbade coronapandemin Sverige. Särskilt allvarliga blev konsekvenserna på landets äldreboenden. Coronakommissionen har just publicerat sitt delbetänkande om äldreomsorgen och konstaterar att den grupp som drabbats allra värst av covid-19 i Sverige är gruppen äldre på särskilda boenden. I början av december 2020 hade i Sverige fler än 7 000 människor avlidit med diagnosen covid-19. Av dessa personer var nära 90 procent 70 år eller äldre. Hälften av dem bodde i särskilt boende och knappt 30 procent hade hemtjänst. 

Kommissionens sammanfattande slutsats är att ”det som, utöver den allmänna smittspridningen i samhället, har haft störst inverkan på antalet sjuka och avlidna i svensk äldreomsorg är sedan länge välkända strukturella brister. Dessa brister gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi. De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen.”

Äldreomsorgen har alltså varit styvmoderligt behandlad. Bristande resurser har fått allvarliga effekter på utrustning, kompetens, bemanning och andra förutsättningar för en kvalificerad verksamhet. Varför blev det så? Har Sveriges kommuner plötsligt drabbats av likgiltighet eller förakt för de äldres behov? Det känns inte sannolikt. Eller handlar det om att pengarna inte har räckt till?

Vård och omsorg är en viktig del av den kommunala budgeten. Men för många kommuner har sedan 2015 de sociala kostnaderna till följd av flyktingmottagningen blivit en allt tyngre post. Det handlar bland annat om försörjningsstöd, kostnader för boende och annat som kommunerna är skyldiga att ge förtur i sin budget. Till viss del har kostnaderna kompenserats med statsbidrag, men otillräckligt och i minskad omfattning. När pengarna inte räcker drabbas andra utgiftsområden, bland annat vård och omsorg som inte har lika hög prioritet som de sociala kostnaderna.

Det kan tyckas långsökt att se ett orsakssamband mellan ”öppna hjärtan” år 2015 och överdödlighet på äldreboenden 2020. Men det handlar om det som många varnade för redan för fem år sedan: det kraftiga tillflödet av personer som har svårigheter att försörja sig utan bidrag från det allmänna kommer att få ekonomiska effekter. Någonstans kommer pengarna att tas. Påståendet att ”vi har råd” var inte sakligt grundat utan ett uttryck för önsketänkande.

Att se det här sambandet är inte att lägga skulden för överdödligheten i covid-19 på de utrikesfödda och nyanlända. Som vi alla agerar de i eget intresse utifrån de förutsättningar som erbjuds. Det är inte heller att bortse från alla de andra misstag och missförhållanden som har lett till att pandemin har slagit hårdare än den skulle behövt göra. Men sett i backspegeln skulle man önska att politiker och andra som formar den allmänna opinionen hade haft viljan och förmågan att se lite längre än tiden till nästa opinionsmätning.

Och framförallt skulle man önska att politiker och andra som idag formar den allmänna opinionen skulle få viljan och förmågan att se de effekter som kan uppstå om fem år.

Det här året hade tomten mer bekymmer än någonsin hur han skulle hantera alla människors önskelistor inför julen.

Som vanligt toppades många listor av önskan om ny bostad. Den skulle svara mot behovet när det gäller storlek, dvs. minst kök, badrum, vardagsrum, ett sovrum för vuxet par och ytterligare ett sovrum för varje barn för att inte räknas som trångboddhet. Kostnaden i form av hyra eller köpeskilling plus avgift fick inte överstiga vad man ansåg rimligt att betala. Och den önskade bostaden skulle ligga i den kommun och stadsdel där man helst ville bo.

Andra vanliga poster på önskelistan handlade om en fast anställning med lön som räcker till alla utgifter och rimligt sparande. Arbetsplatsen skulle ligga på bekvämt avstånd från den nuvarande bostaden och anställningen skulle inte villkoras med särskilda krav på utbildning eller yrkeserfarenhet.

Men det som var nytt för året hängde samman med den pest som hade drabbat landet. Människor vågade inte längre köpa biljett till olika slags föreställningar, de drog sig för att gå på krogen och de var inte längre sugna på att shoppa loss.

Därför innehöll många listor en önskan om att inkomsterna i olika verksamheter skulle flyta in så som de tidigare hade gjort, trots att kunderna lyste med sin frånvaro.

Alla de här önskningarna hade tomten svårt att uppfylla, och han önskade att han hade haft en tomteverkstad där han själv kunde tillverka klapparna. Det hade han inte, trots att de flesta trodde att så var fallet. Hittills hade tomten i stället kunnat lösa problemet genom att gå runt och stjäla människors julklappar för att sedan dela ut dem till andra människor. I många fall var det samma människor som först blev bestulna och sedan fick en julklapp av tomten, men det var naturligtvis inte samma julklapp. Och sällan fick man just det som man hade önskat sig. Men tomten menade att människor lättare accepterade att de blev bestulna om de samtidigt fick något tillbaka.

Tomten förstod att den modellen inte skulle kunna fungera i längden. Det fanns en gräns för hur många julklappar han skulle kunna stjäla. Däremot fanns ingen gräns för önskelistorna: de blev bara fler och längre för varje år.

Tomten behövde en ny strategi, och den bestod i att slå in julklappar med löften. Så han började i rask takt dela ut klappar med löften om ett räddat klimat, mer rättvisa, ökad trygghet, jämlikhet och jämställdhet, en likvärdig skola och inte minst en fungerande sjukvård och äldreomsorg.

Det fungerade bra ända till julafton, när julklapparna öppnades och det visade sig att kartongen var tom.

Den julen frågade sig många vad man egentligen skulle ha tomten till. Om det inte vore bättre att man skötte det där med julklappar själv.

Om nyckelpersoner som styr offentlig verksamhet inte begriper vad verksamheten i grunden handlar om kan konsekvenserna bli ödesdigra. Det här inlägget, som först publicerades i MEDbloggen, handlar om ett systemfel som har lett till att många äldre inte fick den vård de behövde när de insjuknade i covid-19.

I en debattartikel i DN den 13/10 avslöjar journalisten och författaren Maciej Zaremba att ”styrande regelverk” från Region Stockholm ledde till att ett stort antal personer på äldreboenden aldrig fick någon medicinsk behandling då de insjuknade i covid-19. I stället gavs de utan individuell medicinsk bedömning palliativ behandling, dvs. de lämnades att dö utan åtgärd. Avslöjandet har väckt förskräckelse och ilska, och har kommenterats i bland annat SvD den 13/10 och 18/10, i Det goda samhället den 14/10 och i kvällspressen. Men kommentarerna har fokuserat på hanteringen i det enskilda fallet, utan att se bakgrunden i form av ett grundläggande systemfel i stora delar av den offentliga verksamheten.

Historien är i korthet följande: I mars 2020 utfärdade Region Stockholm bindande riktlinjer för äldreboenden som innebar att vissa kategorier av ”sköra” patienter inte skulle överföras till sjukhus om de insjuknade i covid-19 utan vårdas på plats. Problemet är att det på äldreboenden saknas både medicinsk personal och utrustning (exempelvis syrgas) som krävs för att vårda covidsjuka. Därför ledde riktlinjerna i praktiken till att de som smittades på äldreboenden lämnades att dö utan annan vård än palliativ behandling.

Enhetschefen Christoffer Bernsköld ansvarar för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen – närakuter, hemvård och äldreboenden. Det är han som utfärdar bindande riktlinjer. Tjänsten utlystes år 2017 med krav på högskoleexamen, erfarenhet av sjukvården angavs som önskvärd merit. Av de 18 personer som sökte var elva medicinare eller med annan vårdutbildning på högskolenivå. Fyra av de övriga hade högskoleexamen. Christoffer Bernsköld, som fick jobbet, var den ende som saknade högskoleutbildning. Han var i stället för tillfället arbetslös yrkespolitiker med meriter som länsordförande i SSU, ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland och nyvald ledamot av SAP:s styrelse. Sanningen är alltså att han inte hade sådana kunskaper om äldrevårdens organisation att han förstod innebörden av de riktlinjer han hade utfärdat. Ansvaret faller tungt, i första hand på dem som anställt honom.

Att ansvaret för att styra professionella offentliga verksamheter läggs på personer som saknar professionell kompetens är dessvärre mer regel än undantag. I Medborgerlig Samlings sjukvårdspolitiska program kritiseras ”myten om att politiker och konsulter via ideologi eller teoretiska modeller ska kunna organisera och styra något så komplicerat som sjukvård”. Kravet är att vården ska återprofessionaliseras. Liknande brist på professionell kompetens hos dem som ytterst styr verksamheten finns också på många andra områden.

”Avprofessionaliseringen” av bland annat sjukvården kan kopplas till tekniker som ytterst går tillbaka till taylorismen och som fokuserar på den vertikala styrningen. Man talar ibland om scientific management, ibland om New public management (NPM) och ibland om målbudgetering. När det gäller offentligfinansierad verksamhet i Sverige är den gemensamma faktorn att den politiska nivån går in i verksamheten genom styrdokument, kontroll och detaljerade krav på återrapportering. Det har fått två konkreta konsekvenser. Dels får den operativa verksamheten, det som organisationen är till för, stå tillbaka för en omfattande internbyråkrati. Dels utses många gånger administratörer till verksamhetschefer, personer som förväntas ha särskild kompetens i verksamhetsstyrning, oavsett vilken verksamhet det handlar om, och där en av de viktigaste egenskaperna är lojalitet mot uppdragsgivaren. Däremot har man inte brytt sig om att personer som styr en verksamhet också behöver grundläggande kunskaper om verksamheten som sådan.

Medborgerlig Samlings idéprogram betonar betydelsen av evidens och pragmatism. En sund samhällsutveckling bygger på kunskap och medborgarnas engagemang, inte på ideologiska utopier. Om vi sätter den professionella kunskapen och förmågan i högsätet får vi samtidigt ett skydd mot förödande misstag som beror på ren okunskap.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska föreslå begränsningar av privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligt finansierad hälso- och sjukvård. 

– I den skattefinansierade vården ska det inte vara möjligt att köpa sig före kön. En grundbult i Sveriges välfärdssystem är att medborgarna kan vara trygga i att vård ges utifrån behov, inte utifrån storleken på ens plånbok, säger socialminister Lena Hallengren.

Ett förslag som bygger på en grundbult är naturligtvis en allvarlig sak, som kräver en noggrann analys. I det här fallet krävs dessutom en analys i två steg: är det för det första rätt att medborgarnas plånböcker har olika storlek och, för det andra, bör den som har en större plånbok få köpa sig före i kön?

Det finns, vad jag kan komma på, bara ett argument för att alla människor bör ha samma inkomst. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar nämligen att alla människor är lika i värde. Respekten för alla människors lika värde nämns också i den svenska regeringsformen. Eftersom en varas värde kommer till uttryck genom priset framstår det som logiskt att också människans värde bör komma till uttryck genom inkomsten. Lika värde kräver alltså lika inkomster. Men många menar att ”lika värde” bara är en felöversättning av ”equal in dignity”. Och då faller ju argumentet samman.

I andra vågskålen ligger ett antal argument för inkomstskillnader. En högre inkomst skulle kunna motiveras av

• arbete, jämfört med att inte arbeta,
• mängden arbete, exempelvis timmar per dag eller dagar per vecka,
• arbetets svårighet, exempelvis krav på utbildning eller erfarenhet,
• skicklighet och goda arbetsprestationer,
• brist på kvalificerade sökande,
• hur mycket människor är villiga att betala för den vara eller tjänst som är arbetets resultat.

De flesta håller säkert med mig om att minst ett, kanske alla, av dessa kriterier motiverar att vissa människor har en större plånbok än andra. Hur stor skillnaden bör vara är en annan diskussion, som jag bland annat har berört här. Men det eventuella problem som Hallengren pekar på handlar om vad den som har en större plånbok ska få använda pengarna till.

Det finns mycket man kan kosta på sig när man har råd. Man kan

• köpa en dyrare bil,
• köpa dyrare kläder,
• köpa eller hyra en dyrare bostad,
• köpa dyrare mat,
• teckna en sjukvårdsförsäkring.

Regeringen och Hallengren lär knappast överväga ett förbud mot prisskillnader på bilar och kläder. När det gäller bostäder har hyresregleringen ingalunda lett till enhetspris på bostäder, oavsett läge eller antal rum. Och på marknaden för bostadsrätter är som bekant plånboken avgörande. Ingen misstänker socialministern för att vilja förbjuda konsumenter som har råd att köpa oxfilé i stället för falukorv. Men när det gäller sjukvården är plötsligt möjligheten att mot en extra slant få bättre vård som ett rött skynke. Enligt Hallengren vill medborgarna vara trygga med att ”vård ges utifrån behov”, förmodligen för att vård skulle ha en särskild status som något vi alla behöver. Men vi behöver också mat och tak över huvudet för att överleva, ändå tillåter vi där att efterfrågan trumfar över ”behovet”.

Pressmeddelandet om det nya utredningsuppdraget inleds med orden ”regeringen ser med oro på den snabba utvecklingen där allt fler svenskar tecknar en privat sjukvårdsförsäkring och därigenom kan få förtur till vård”. Att utvecklingen har varit snabb är naturligtvis inte någon tillfällighet. Orsaken är att regeringen har misslyckats att ge de svenska medborgarna en sjukvård som lever upp till rimliga krav för ett land på Sveriges utvecklingsnivå. Att vi har en avancerad specialistvård för den som får tillgång till den är allmänt erkänt. Problemet handlar om primärvården och vårdköerna. Den så kallade vårdgarantin framstår numera mest som ett dåligt skämt. Väntetiderna för att remitteras till en specialist eller för operation är under all kritik. Vårdcentralerna har svårt att rekrytera kvalificerad personal och förefaller ha som främsta funktion att vara en flaskhals som stryper tillgången till mer avancerad vård. Att många människor som inte är nöjda med sakernas tillstånd väljer att teckna en sjukförsäkring är inte förvånande. Men förutsättningen är naturligtvis att man får något för försäkringspengarna när man inte fått det man borde ha rätt till för skattepengarna.

Genom de privata sjukvårdsförsäkringarna tillförs vården resurser som indirekt kommer alla till godo eftersom de är ett komplement till den offentliga finansieringen. Att förhindra att försäkringstagarna får något för pengarna är i praktiken liktydigt med att förbjuda sådana försäkringar. Det är ett mycket dåligt förslag, ett pinsamt försök att skyla över ett politiskt misslyckande. Och lika dumt som att försöka hindra folk från att skaffa paraply när det saknas tak över busshållplatsen.

Den här texten har publicerats som debattinlägg i Realtid 2020-08-12

Sverige behöver en tydligare uppdelning mellan vad som är statlig och vad som är privat verksamhet. Enligt Medborgerlig Samlings Lennart Göranson tjänar inte längre en blandekonomi vårt land väl.

Synen på statlig näringsverksamhet bör inte styras av akuta problem för företag som Vattenfall och SAS. När det finns en fungerande konkurrens på marknaden ska staten hålla tassarna borta. Företagande är näringslivets uppgift och inte statens. 

Samtidigt ifrågasätts statens roll som företagare med jämna mellanrum och från många olika håll. Men debatten om statens roll som företagare präglas av ad-hoc-argument. Man skjuter in sig på det enskilda fallet, konstaterade problem som ska lösas genom mindre eller mer statligt engagemang. 

Den 10 augusti skrev exempelvis Per Lindvall i Affärsvärlden att Vattenfalls vd Magnus Hall, som nu har begärt avsked, bör lämna efter sig en hallmatta med uppmaningen: ”SÄLJ vindkraften, kolkraften och gaskraften”. Skälet är att Vattenfalls utlandssatsningar har varit en enda gigantisk kapitalförstöring.

Ett annat bolag med statligt ägarengagemang är SAS, som under våren varit föremål för en desperat räddningsaktion. Riksdagsledamot Hans Rothenberg (M) skrev den 7 april i GT att ”på sikt är allt annat än en avveckling av engagemanget i SAS otänkbart”. Dock inte förrän ”läget är det rätta”.

Men det finns också röster som intar den motsatta ståndpunkten. Jonas Sjöstedt (V) och Ulla Andersson (V) skrev i DN Debatt den 7 april att om staten skjuter till kapital ska man också gå in som ägare, i vissa fall långsiktigt.

Inget av nuvarande riksdagspartier har långsiktigt tagit ställning till den grundläggande frågan om företagande överhuvudtaget är en verksamhet som staten ska syssla med.

Medborgerlig Samling är ett liberal-konservativt parti som redan har säte i tre kommuners fullmäktigeförsamlingar och som siktar på riksdagen 2022. Vi förenar en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken med en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet. 

En liberal ekonomisk politik ser ett fritt näringsliv och fri konkurrens med lika villkor på marknaden som den viktigaste grunden för medborgarnas välstånd. En konservativ syn på samhället betonar statens primära ansvar för de kärnverksamheter som skapar trygghet.

Bland argumenten för statligt engagemang i näringsverksamhet intar föreställningen att det är ett sätt att få intäkter till statskassan en framträdande roll. Men företagande är en riskverksamhet. Som många entreprenörer bittert får erfara leder satsningar ofta till förluster och att insatsen går förlorad. När staten är ägare blir en förlustverksamhet i stället en belastning för statskassan, vilket i förlängningen innebär att staten spelar roulett med skattebetalarnas pengar. 

Ett annat argument är att staten vill styra företagets verksamhet mot politiska mål. Styrning av företag och medborgare är en grundläggande uppgift för staten och den bör ske med stöd av lag som riksdagen beslutar. Att staten genom ett företag samtidigt uppträder som reglerare och marknadsaktör är lika orimligt som om domaren i en fotbollsmatch skulle spela på det ena lagets sida.

Det främsta argumentet mot statliga – inklusive kommunala – företag på marknader där också privata aktörer verkar är att den fria konkurrensen sätts ur spel. Ett företag som inte hävdar sig mot konkurrenterna genom effektivitet och uppskattning från köparnas sida ska inte ha någon framtid. Så är också fallet när röda siffror visar sig i privata företags balansräkningar. Men företag som har skattebetalarnas skyddsnät bakom ryggen, i form av låga kostnader eller finansiella bidrag, kan i stället slå ut de marknadsaktörer som presterar bättre. Många exempel, särskilt på den kommunala sidan, visar att det är en bister verklighet för många små entreprenörer.

Medborgerlig Samling anser att staten istället för att äga bolag ska fokusera på sin kärnverksamhet, nämligen att få sjukvård, skola, rättsväsende, försvar och infrastruktur att fungera bättre än idag. Det ansvaret kan innebära att verksamheter drivs i offentlig regi, men inte nödvändigtvis. Både sjukvård och skola kan bli bättre under statligt ansvar men med en blandning av offentliga och privata utförare. Även vissa slag av traditionell statlig infrastruktur bör utmanas genom att öppna för privata investeringar.

Sverige brukade tidigare beskrivas som en blandekonomi. Men blandekonomin tjänar inte längre vårt land väl. Medborgerlig Samlings politik är tydlig när det gäller både den öppna marknadsekonomin som en uppgift för det fria näringslivet och staten som värnare av trygghet och kärnverksamhet.

Lennart Göranson, marknadspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

I snart ett halvt år har vi nu vetat att ett potentiellt livsfarligt virus härjar i världen och i vårt land. Många har valt att gå in i mer eller mindre strikt karantän. Andra har försökt att fortsätta det vanliga livet så gott det går, med större eller mindre respekt för rekommenderade restriktioner. Ingen är opåverkad. Oron tär. Isolering blir svårare att bära ju längre tiden går.

I den situationen blir kraven allt starkare på tydliga svar, på begriplig information. Men media levererar inte det som efterfrågas. I stället matas vi med desinformation, eller åtminstone information som brister i intelligent analys och förklaring.

När det, som ett exempel, gäller munskydd får vi veta att vissa anser att munskydd är bra och andra att det inte är bra. Åsikt står mot åsikt. Ena sidan upprepar gång på gång att munskydd verkligen är bra, ibland kompletterat med hänvisningar till dem som också tycker det är bra. Och samma sak på andra sidan. Samma budskap om och om igen, åtföljt av förklaringen varför munskydd inte är bra. Allmänheten lämnas i sticket med sin förvirring, utan annan möjlighet än att ”välja sida”, beroende på vem man litar på. 

En analyserande journalistik borde naturligtvis inte stanna vid att rapportera påståenden utan också gräva djupare. Lägger man pussel utifrån den information som ändå finns att tillgå verkar det vara så att munskydd av det slag som allmänheten använder inte skyddar mot att själv bli smittad. Tvärtom kan risken öka om man inte hanterar skyddet på ett sätt som få förmår. Däremot ger sådana munskydd ett skydd mot att man smittar andra människor, eftersom droppsmittan fastnar i munskyddet när man hostar. Valet står alltså mellan att skydda sig själv eller att skydda andra, inte mellan att tro på den ena eller andra experten. Den saken borde till och med en journalist ha kunnat förklara. 

Media rapporterar med braskande rubriker att USA är det land i världen som är värst drabbat av coronapandemin, följt av Brasilien och Indien. Över 150 000 invånare i USA har avlidit i covid-19. Det är många människor, vilket naturligtvis hänger samman med att det bor många människor i USA. Med samma logik kan man påstå att Asien är det område som är värst drabbat, eftersom det bor så många människor där och följaktligen många människor dör – av covid-19 och av andra orsaker.

En seriös journalistik hade naturligtvis inte fokuserat på det totala antalet avlidna och dragit slutsatsen att ”USA är värst”. Det är svårt att frigöra sig från misstanken att det handlar om en politisk agenda i syfte att lyfta fram nyheter som får USA:s politiska ledning att framstå i en sämre dager. Hur drabbat ett land egentligen är av pandemin framgår i stället av antalet avlidna per miljon invånare. Den andelen är för USA 479. Men värre drabbade, räknat på det sättet, är bland annat Storbritannien (696), Italien (582) och Sverige (564). 

Nyhetssändningarna i SVT upprepar dagligen rapporten över antalet som rapporterats avlidna i covid-19 i Sverige under det senaste dygnet. Ett diagram över dagsnoteringarna över tid åtföljs av reservationen att den senaste veckans utveckling inte visas på grund av eftersläpning i rapporteringen. Siffran för den 4 augusti var 3 dödsfall. Efter en topp i mitten av april med ca 130 covidrelaterade dödsfall per dag har kurvan stadigt gått nedåt. Efter den 20 juli har dagsnoteringen varierat mellan 7 och noll. Frågan är då varför SVT fortsätter rapporteringen och vilka slutsatser vi förväntas dra. I genomsnitt avlider varje dag i vårt land mellan 200 och 250 personer. Så är det normalt och så har det också varit i Sverige efter den 20 juli. Det finns alltså fortfarande några få personer som är smittade av covid-19 när de dör, men 98 procent dör utan att vara smittade. Och av statistiken framgår inte heller om de få smittade ändå hade dött av andra orsaker. Så vad betyder den dagliga rapporteringen? En information som vi inte kan dra några som helst slutsatser av förtjänar snarare beteckningen desinformation.

Medierapporteringen har gjort tydligt att förorten Järva norr om Stockholm, i synnerhet områdena Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista, har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Medierapporteringen har också gjort tydligt att äldrevården i Stockholm har drabbats särskilt hårt av coronapandemin. Två observationer, men ingen journalistisk analys av ett eventuellt samband.

För den som vet något om dels befolkningssammansättningen i delar av Järvaområdet, dels rekryteringen av biträdespersonal till äldreboenden är det inte svårt att se kopplingen. Men det är en koppling som förefaller vara tabu för etablerade nyhetsmedier.

Det finns flera orsaker till att vissa områden i Järva med hög andel utlandsfödda har drabbats särskilt hårt: trångboddhet, svårigheter att ta till sig information om smittriskerna, kanske också en viss skepsis mot myndighetssverige. Det finns också flera orsaker till att äldreboenden har en hög andel utlandsfödda bland sin personal: kommunens ekonomiska svårigheter, svårigheter att rekrytera personal till jobb med osäkra anställningsvillkor. Att klarlägga sådana problem är inte att kasta skuld på en viss grupp människor. Men rädslan för att framstå som rasistisk har uppenbarligen hindrat media från att analysera samband som är viktiga att förstå för att undvika misstag i framtiden. Det finns också andra förklaringar till den höga dödligheten på äldreboenden: bristande rutiner eller bristande respekt för de rutiner som fanns, bristande tillgång till skyddsutrustning, bristande tillgång till medicinskt utbildad personal. Sådana förklaringar har rapporterats, men att mörka det som av allt att döma har varit en viktig orsak till smittspridningen på äldreboenden kan inte betecknas som annat än desinformation.

Krigets första offer är sanningen, menade Hiram Johnson, amerikansk senator, år 1917. Det kan vara så att även krisens första offer är sanningen. När bristen på relevant information inte beror på att fakta saknas utan på medias oförmåga eller ovilja att redovisa informationen handlar det i realiteten om en desinformation.

Denn für dieses Leben
ist der Mensch nicht schlau genug
(Bertolt Brecht, Das Lied von der Unzulänglichkeit, 1928)

En av effekterna av den pågående coronapandemin är en utbredd upprördhet över felaktiga slutsatser och beslut. Många vill utkräva ansvar av de ansvariga. Av dem som haft ansvar för att dra rätt slutsatser från början och på den grunden fatta rätt beslut. 

Man borde naturligtvis ha lagt upp rejäla beredskapslager av rätt sorts skyddsmasker i stället för att använda pengarna till det man trodde var mer angeläget. Man borde naturligtvis ha rekryterat annan biträdespersonal till äldreboendena än relativt nyanlända som inte har förutsättningar eller vilja att ta till sig information från myndigheterna. Man borde naturligtvis ha vetat att SARS-CoV-2 beter sig på ett annat sätt än andra coronavirus och att Sverige redan från december 2019 fick in det nya viruset från andra håll än norra Italien. Man borde. Men lyckades inte.

Att vi bör lära av sådant som inte blev bra och se till att det – så långt möjligt – blir bättre nästa gång är en självklarhet. Men varför är vår toleransnivå så låg när det gäller slutsatser och beslut som vi i efterhand kan se var fel?

New Public Management (NPM) är den sammanfattande benämningen på en rad tekniker för att organisera och styra den offentliga sektorn som hämtat inspiration från i första hand nordamerikanska managementmodeller för det privata näringslivet. Mätbara mål och resultat är i fokus för styrningen och kontrollen av verksamheten. NPM har kritiserats för att ersätta ämbetsmannaansvar och tillit till professionen med styrning mot resultatmål, som inte alltid omfattar professionens värderingar om kvalitet och etiska överväganden. Den har också kritiserats för att öka yrkesutövares administrativa börda, till exempel med dokumentation inom vården, polisen och skolan. 

NPM genomfördes på bred front i Sverige under 1980- och 90-talen, i såväl statlig som kommunal förvaltning. En av effekterna var att det nya tänkandet gav ökat utrymme för toppstyrning, något som utan tvekan har sina rötter i nordamerikansk företagskultur som är utpräglat hierarkisk och vertikal, i motsats till skandinavisk. Fastställda resultatmål ersatte professionella värderingar och i de högre ledningsfunktionerna ersattes beprövad erfarenhet från sakområdet med politiska meriter eller generell managementexpertis. Det passade som hand i handske för ett politiskt etablissemang med aptit på att ständigt utvidga den politiska styrningen av olika slag av samhällsservice. Ökad kontroll innebar minskat beroende av professioner som inte alltid delade dagens politiska agenda. Borgerliga och socialdemokratiska regeringar var ofta lika goda kålsupare, men möjligheten att låta den politiska viljan dominera passade särskilt bra in i den socialdemokratiska traditionen.

De politiska strömningar som utvecklades under mellankrigstiden förenades av en stark framtidstro och en övertygelse om människans möjligheter att genom politisk vilja styra utvecklingen mot denna framtid. Den politiska ”modernismen” tog sig uttryck i såväl det kommunistiska Sovjets femårsplaner som det nazistiska Tysklands ambitioner att renodla en arisk ras. Men även i demokratiska länder fanns ambitionen att genom kontroll omdana människan och samhället. Makarna Myrdal hade höga ambitioner när det gällde att uppfostra medborgarna. De menade att det var ”samhällets”, dvs. statens, sak att se till människornas objektiva behov och inte till det som de subjektivt efterfrågade. Socialdemokratin har alltsedan dess haft en stark inriktning på att hävda politikens dominans över civilsamhället, alltifrån Olof Palmes ”politik är att vilja” till 1974 års grundlagsreform då Montesquieus maktdelningslära ersattes av den folksuveränitetsprincip som reducerar rättsstaten till politikens förlängda arm. När NPM lanserades var möjligheten att förse den socialdemokratiska viljan med ett nytt kontrollinstrument högst välkommen.

Somliga menar att vi svenskar alla är socialdemokrater. Kanske är vi därmed också alla kontrollfreaks, med stora svårigheter att hantera osäkerhet. Under min tid i utlandstjänst träffade jag en gång min före detta chef som deltog i samma möte. På frågan om det inte snart var dags för mig att återvända till Sverige svarade jag att jag gärna såg att klimatet först blev lite varmare och att det antagligen var något som inte påverkades av några klimatpolitiska ansträngningar. Före detta chefen, som var kraftigt S-märkt både som politiker och statstjänsteman, såg med förfäran på mig: ”Menar du att vi inte skulle kunna påverka den saken?” Att inte kunna kontrollera skapar ångest, både när det gäller coronapandemier och annat.

Men det finns andra sätt. Det går att hantera osäkerhet och acceptera att Schrödingers katt kan vara antingen död eller levande fram till den tidpunkt då det går att öppna lådan. Och kanske framför allt acceptera att människor inte är ofelbara men i de flesta fall ändå gör så gott de kan.

SD-ledaren Jimmie Åkesson kräver i ett inlägg på DN Debatt att statsepidemiologen Anders Tegnell avgår (här, bakom betalvägg). Uttrycket ”avgå” brukar avse förtroendeuppdrag, men man kan förmoda att det handlar om att Tegnell ska säga upp sig från sin anställning som statstjänsteman. En sådan anställning kan också avslutas genom avsked, men det verkar inte vara aktuellt här. SD-ledarens krav förefaller grundas på att han anser att Tegnell har haft fel, inte att han gjort fel, vilket är en helt annan sak.

Större delen av mitt yrkesliv har utspelats i den svenska statsförvaltningen. Jag har där sett många exempel på två förhållningssätt som jag vill beteckna som ämbetsmannen och politruken.

Den svenska ämbetsmannamodellen har sitt ursprung i Axel Oxenstiernas reformer på 1600-talet. Syftet var att bygga upp en statsförvaltning som präglades av kompetens, integritet och en förhållandevis stark ställning i förhållande till kungamakten. De tendenser han ville bekämpa handlade om korruption och egenintresse.

Tjänstemän som präglas av ämbetsmannaidealet finns än idag, åtminstone i de statliga förvaltningsmyndigheterna. Mindre uttalat på regional och kommunal nivå. Men det finns också rika exempel på motsatsen: tjänstemän som i första hand prioriterar följsamhet till uppdragsgivaren, inte till uppdraget som sådant. Exemplen från senare års skandaler är väl kända, men jag har också själv upplevt många exempel.

För ämbetsmannen är det en hederssak att bygga slutsatser och beslut på bästa tillgängliga fakta; vetenskap och evidens om man så vill. Politruken tummar däremot gärna på sanningen om det ligger i uppdragsgivarens intresse. Och det intresset styrs i sin tur av vad som är opinionsmässigt populärt.

I min värld framstår Tegnell som ett exempel på den seriöse ämbetsmannen. Han har stått pall inför högröstade opinioner och byggt sina uttalanden på den kunskap som funnits tillgänglig vid varje tillfälle. När kunskapsläget har förändrats har budskapet också förändrats. 

I en tid då stark oro präglar den offentliga debatten har många svårt att smälta bristen på stabilitet i myndigheternas bedömningar och rekommendationer. Man vill att det ska finnas en säker kunskap från början, och att de som sitter inne med den ska kunna tvingas att avslöja vad de vet. I en tänkvärd understreckare i SvD den 31/5 (här) säger filosofiprofessorn Bengt Kristensson Uggla att den som vill påskina att man har absolut kunskap bara visar sin vetenskapliga okunnighet. ”Evidens handlar nämligen inte om säkerhet och slår inte fast någon slutgiltig sanning, i stället handlar det om att hantera osäkerhet inom ramen för en strävan efter sanning.”

Att hantera osäkerhet kan vara ett tungt krav på politiken. Det är lättare att peka med hela handen, att möta människors oro med drastiska beslut oavsett vad man vet om effekten. Och, som i det aktuella fallet, kräva avgång för dem som valt den svåra vägen.

Sverigedemokraterna är uppenbarligen inte ett parti som strävar efter en evidensbaserad politik, med de svåra avvägningar en sådan politik kräver. I stället har man rättat in sig i ledet bland alla de partier som tror sig vinna väljarnas förtroende genom kortsiktig opportunism.

Så har LAS-utredningen nu redovisat sina förslag. Alla viktiga intressenter har raskt intagit sina traditionella platser i skyttegravarna och utgången är inte svår att förutsäga. Det som för C och L skulle bli en höjdpunkt i JÖK:en kommer knappast att smaka bättre än en plastros på en prinsesstårta.

Rapporteringen präglas av sedvanliga dimridåer, eftersom den mer återspeglar partsintressenas taktiska drag än oberoende journalistisk analys.

Det kan verka lätt att avfärda utredningsförslagen som en ballong som aldrig lyfte, och därför är ointressant. Men i själva verket ser vi här en av det svenska politiska landskapets mest fundamentala motsättningar komma i dagen. Jag syftar på motsättningen mellan dem som är ”inne” och dem som är ”ute”. I det här fallet handlar det om arbetsmarknaden. En liknande motsättning finns på bostadsmarknaden när det gäller hyreslägenheter.

Den fackliga rörelsens grundläggande ”raison d’être” är just att skydda dem som är ”inne”. Facket finns till för att skydda medlemmarna och medlemmarna utgörs i allt väsentligt av personer med ett fast anställningskontrakt. Den tryggheten kan hotas, och där är fackets uppgift att motsätta sig allt som kan göra den trygga anställningen mindre trygg. Arbetarrörelsens politiska gren har sin ekonomiska bas i de LO-anslutna facken. Också för S handlar det alltså om att konsekvent skydda dem som är ”inne”. Men som ofta är fallet har det som en gång var bra förbytts i sin motsats när det nått dominans.

När skyddet för dem som har ett anställningskontrakt stärks ökar risken för arbetsgivarna att en misslyckad rekrytering permanentas. Det gäller oavsett om ”misslyckandet” har med den anställdes egenskaper eller förmåga att göra, eller om man var alltför optimistisk när det gäller företagets ekonomiska utveckling. Det är en orsak till att allt större grupper nu hamnar ”ute”, i visstidsanställning, som uppdragstagare eller i andra former som präglas av stor osäkerhet. Diskussionen om LAS handlar om just detta. Hur göra det lättare för stora grupper att få en ”riktig” anställning?

I konflikten mellan de två grupperna har alltså endast den ena – de som är ”inne” – ett massivt stöd genom fackets och socialdemokratins samlade styrka, med mer än 100-årig tradition bakom ryggen. Det politiska motståndet har dessutom varit svagt eftersom borgerligheten, till stor del och under långa tider, ömsom har funnit sig i, ömsom aktivt stöttat den ordning som är en del av ”den svenska modellen”.  Den andra gruppen – de som är ”ute” – saknar däremot det slaget av företrädare. Det socialdemokratiska problemformuleringsmonopolet har också gjort det lättare att framställa LAS som ett skydd för de svaga. Men de är som är ”inne” är i själva verket den starkare parten, åtminstone jämfört med dem som är ”ute”.

Vid sidan av dessa två grupper kan man också identifiera en tredje, låt oss kalla den ”den ekonomiska effektiviteten”. En marknad fungerar mest effektivt när ”entry” och ”exit” fungerar utan hinder. Det gäller inte bara produktmarknader utan också arbetsmarknaden. En sådan flexibilitet innebär nämligen att utbudet och efterfrågan kan anpassas när förhållandena ändras, utan de stelheter som leder till effektivitetsförlust. Men ”den ekonomiska effektiviteten” har svårt att mobilisera stödtrupper. De positiva effekterna är för långsiktiga och indirekta; alltför svåra att kommunicera på ett sätt som övertygar den genomsnittlige väljaren. De framstår som en akademisk överkurs.

Nu ligger i alla fall LAS-utredningens förslag på bordet och måste hanteras. Två vägar har angetts som möjliga. En är att fack och arbetsgivare förhandlar, och kommer fram till en balanserad kompromiss. Den vägen kommer inte leda till ett gynnsamt resultat, om man inte bara menar något som parterna förklarar sig någotsånär nöjda med utan också väsentligt förbättrar situationen för dem som är ”ute”. 

Grundproblemet är att arbetsgivarorganisationerna inte är rätt motpart. Visserligen har företagen ett intresse av att slippa turordningsregler och fackligt inflytande över undantagslistor. Men förhållandet att många människor är hänvisade till osäkra anställnings- eller uppdragsförhållanden är inte arbetsgivarnas största bekymmer. De som är ”ute” saknar helt enkelt talesperson. Till det kommer att facket har mycket svaga incitament att ge ifrån sig något av betydelse i en sådan förhandling. Status quo är tillräckligt bra, och att bli överkörd genom lagstiftning uppfattas inte som något reellt hot.

Den andra vägen är alltså lagstiftning. Med nuvarande mandatfördelning har S och V 128 mandat. Övriga partier skulle lätt kunna genomdriva en arbetsmarknadspolitisk reform som bryter det nuvarande ensidiga skyddet för dem som är ”inne”. Men det skulle i så fall innebära en totalkonfrontation med facket, socialdemokratin och ”den svenska modellen” liknande den som Thatcher genomdrev i Storbritannien på 1980-talet. Inget tyder på att de marknadsliberala partierna idag skulle gå så långt, givetvis inte heller Sverigedemokraterna.

Insikten om att den svenska arbetsmarknaden behöver reformeras omfattas av många som ser en effektiv marknadsekonomi som garanten för det svenska välståndet. Däremot saknas motsvarande förståelse för vad det betyder för fackets sedan länge etablerade maktställning. Tiden för ”sista striden” har inte kommit än, men den närmar sig.

Nyhetsmedierna förser oss med en tsunami av siffror och statistik som mer döljer än visar vad som händer i världen. Faktaredovisningen ger oss ändå en trygg känsla av att det finns kunskap, och att det finns de som kan dra välgrundade slutsatser om hur saker och ting hänger ihop. Nyhetsmedierna redovisar också sådana slutsatser, och det ligger nära till hands att tro att de bygger på fakta och undersökningsresultat.

Då och då dyker siffror upp som är förvånande, men samtidigt avslöjande.

Under perioden januari-april 2020 har lite över 11 000 personer dött på ”särskilda boenden”, dvs. i huvudsak äldreboenden. Det säger Thomas Lindén, som är chef för avdelningen för kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården på Socialstyrelsen. Så han borde veta. Han säger också att det under samma period 2019 dog 10 000 personer.

Men vänta nu, hur stämmer det med uppgifterna om att situationen på äldreboendena är katastrofal och att Sverige hjärtlöst har offrat sina äldre på ekonomins altare? Om antalet döda är i det närmaste oförändrat kan det inte innebära annat än att de flesta av dem som avlidit i covid-19 på äldreboenden ”normalt” skulle ha dött ändå. Men av något annat. Och det kan i sin tur ge ett perspektiv på uppgifterna om att många har getts palliativ vård i stället för att skickas till en intensivvårdsavdelning, där behandlingen ofta är ytterst plågsam utan att  påverka utgången.

En annan tidningsnotis: användningen av plastkassar har rasat dramatiskt sedan plastpåseskatten infördes. De flesta har i stället gått över till papperskasse, några återanvänder en tygkasse. Det förefaller som om skatten har varit ett framgångsrikt verktyg i arbetet för hållbart klimat och bättre miljö.

Men vänta nu, hur stämmer det med uppgifterna i samma artikels faktaruta att en papperskasse gjord av svenskt trä har ungefär samma miljö- och klimatpåverkan som en plastkasse? När det gäller alternativet tygkasse måste, enligt en dansk rapport, en kasse i vanlig bomull användas 7 100 gånger för att komma ner i samma miljö- och klimatpåverkan som en vanlig plastpåse. Är kassen ekologisk krävs i stället 20 000 återanvändningar. Om vi antar att kassen används tre gånger i veckan betyder det att den måste räcka i 45 respektive 128 år.

Mycket hade kunnat göras bättre på äldreboendena när pandemin slog till, och i synnerhet innan den kom. Men det betyder inte covid-19 i sig har haft någon större inverkan på hur många äldre som dör.

Det kan också vara så att överdriven användning av plastkassar är ett otyg, framför allt när det gäller nedskräpning. Men det betyder inte att en plastpåseskatt är en klok åtgärd för att främja miljö- och klimatmålen.

Fakta som klarlägger orsak och verkan går att hitta här och där i informationstsunamin. Det gäller bara att hitta dem, och att dra rätt slutsatser.